Att Dö

Döden, både som andligt fenomen och som fysiskt är ett av de allra viktigaste ämnen att undersöka i den buddhistiska praktiken! Vi återkommer till det med jämna mellanrum och är ju särskilt aktuellt nu med en pandemi som skördar otaliga offer runt hela världen, även här hemma i vår ”trygga” stad…

Att dö i andlig bemärkelse kanske framstår som något mystiskt för många. Teoretiskt är det dock inte så märkvärdigt. Det är helt enkelt att ta steget från Saṃsāra-världen till Nirvāṇa-världen. Med det menar man att befria sig från allt som binder en vid Saṃsāras eviga kretslopp av motsatser. Det är här det svåra kommer in i bilden. Man måste befria sig från alla former av begär till ting, såväl andliga som världsliga. Alltså innebär även begäret efter Upplysning en bindning och blir därmed ett hinder! Att befria sig från begär efter ting måste inte innebära att man inte längre omger sig med ting. Man skall bara sluta att vara beroende av dem. Har man dem, så OK. Förlorar man dem, så OK. Livet går vidare… 

Det svåraste är förmodligen att kapa bindningarna till sina medmänniskor, att bildlikt talat slå ihjäl sina vänner, föräldrar, osv. Återigen, har man dem, så OK. Förlorar man dem, så OK. Här är det på sin plats att utfärda en varning. Detta skall inte liknas vid någon slags känslokyla, utan endast att man inte är beroende av personerna för sin lycka, överlevnad mm. Man kan likna hela denna s.k. ”dödsprocess”vid att hoppa från en hög klippa mitt i natten. Rakt ut i det okända, men med full tillförsikt i att insikten i Dharṃan kommer att leda en vidare på stigen. ”Utan fruktan vandrar han sin väg,” med vetskapen att inget kan skada honom. 

Här kommer vi in på den fysiska aspekten av döden. För den som redan har gått igenom den andliga dödsprocessen finns här inget nytt att hämta. Lugnt inväntar man nästa steg i den naturliga processen, livet och döden är ett. I Dharṃa finns ingen dualitet, inga motsatser. Problem med döden har de som inte förstår, de som inte har nått insikt om tillvarons verklighet, de som inte har nått insikt om sin Buddha-natur. Då inträder skräcken för att dö, för att lämna sina ägodelar, sina upplevelser och dem man älskar. Hos de kvarlevande inträder skräcken för att förlora en nära anhörig, skräcken för att behöva leva i ensamhet, utan den trygghet som den avlidne innebar. Men, livet går vidare, obönhörligt och obarmhärtigt. När en anhörig närmar sig döden är det brukligt att kalla på en munk eller nunna eller någon annan skriftkunnig, för att denne skall läsa de viktiga sūtrorna med den döende, för att på så vis leda denne rätt vid övergången. Sedan fortsätter man att läsa sūtror och mantras under 49 dagar (i vissa traditioner), eller var sjunde dag under denna period, för att hjälpa den avlidne vidare. När den fysiska döden har inträtt är det brukligt att låta kroppen vara i fred under minst 8 timmar för att inte störa passagen. Läsningen fortsätter under denna tid och anhöriga kan ta farväl. Efter dessa 49 dagar anses den avlidne slutgiltigt ha gått vidare, antingen in i Nirvāṇas slutliga frid, eller åter till Saṃsāras ekorrhjul. Den avlidnes kropp däremot, är endast att betrakta som ett föremål, en sten, något som är förbrukat… Döda kroppar har ingen Buddha-natur och finner inte heller sina egon återfödda i andra kroppar. Det som lever vidare är resultatet av handlingarna i det förra livet, karman, likt vågor som höjer och sänker sig, alla med en kam, men som ändå är ett och detsamma, utan egen varaktighet. Buddha-självet kan också liknas vid en vinranka som förbinder alla bladen och klasarna med varandra. 

Förgängligt är allt av sammansatt natur, 

“Otillfredsställande är allt av sammansatt natur, 

Icke-jag är allt existerandes natur, 

Frid är den yttersta verklighetens natur.”

Hur man återföds beror mycket på hur man har levt sina tidigare liv. Här är Karmalagen helt avgörande. Har man levt ett osjälviskt liv så blir resultatet positivt, har man levt ett egofixerat liv där man vill ha så mycket som möjligt så är risken uppenbar att det blir ett negativt resultat. Hur man har levt sitt liv styr också upplevelserna i mellantillståndet, tillståndet mellan död och födelse, det som Tibetanerna kallar Bardo. Är man van att alltid välja den enkla och bekvämaste lösningen är det också svårt att följa det starka inre ljus vi alla är utrustade med och som leder dig genom Bardo till en fördelaktig återfödelse. Istället följer man det mildare och behagligare ljuset och förlorar därmed inflytande över återfödelsen. 

Den uppmärksamme känner säkert igen sig i detta i det vardagliga livet….