Zen Och Konsten Att Leva

Zen och konsten att leva

Ming Bao

Föredrag 2014

Vänner, välkomna till oss och vårt lilla tempel! Försök sitta så bekvämt ni kan. Rummet vi sitter i är vår meditationshall.

Vi skall idag tala lite om Zen, och konsten att leva. Att leva är ju inte alltid så enkelt. Om någon har en fråga om det jag talar om så går det bra att räcka upp handen. Andra frågor är välkomna efteråt.

Zen, eller Chán som vi kallar det här, beskrivs ofta som den ordlösa traditionen, en tradition bortanför skrifterna. Även om detta inte är helt sant, så äger det ändå en viss riktighet. Ord påverkar oss mycket; ett ord uttalat i vredesmod, av avundsjuka eller bara ren okunnighet eller tanklöshet kan såra oss så oerhört mycket. Likaså kan ett ord uttalat i glädje eller kärlek påverka oss lika mycket.

Ord är alltså en källa till dramatiska känsloyttringar, särskilt som de ofta missförstås. Vi har alla olika förhållanden till ord, beroende på bakgrund såväl som ens egen generations språkbruk. Kan man då slippa använda dem så bör ju mycket vara vunnet.

Zentraditionen uppstod med den historiske Buddhan, Shakyamuni,  i den nuvarande Indiska delstaten Bihar, på en plats som idag heter Rajgir. Strax utanför staden finns ett klippområde som kallas Gridrakuta eller Gamberget, eftersom det där finns ett klipputsprång som sägs lika ett gamhuvud.

Buddhan tyckte mycket om den här platsen och höll ofta föreläsningar – att utlägga Dharman, hans Lära - på just den klippan, när han på sina långa vandringar över hela nordöstra Indien befann sig i området. Han och följet av munkar – Sangha – bodde då i ett slags kloster, en Vihara, vis foten av klipporna. En dag när han efter morgonens matinsamling – Pindapata – skulle bege sig upp till Gamberget passade han på att försiktigt dra upp en lotus ur gyttjan i ett kärr han passerade, med rötterna. När han kom upp, satte han sig ner, lade blomman bredvid sig, rättade till sin klädnad och sedan hände – ingenting! Han bar satt där, med sänkte ögon och ett leende på läpparna. Efter en stund blev de församlade åhörarna, ca 500 personer, oroliga. De började viska till varandra och undrade vad som var fel, varför Buddhan inte pratade. När han kände att spänningen hade blivit helt olidlig för publiken, lyfte han blomman med en plötslig gest och höll upp den framför sig. Han sa fortfarande ingenting. Ingen av åhörarna förstod någonting. Ingen utom den gamle munken Kashyapa. Han förstod denna ordlösa undervisning, han visade sin förståelse genom att le till Buddhan som förstod att Kashyapa hade vunnit full upplysning vilken han då bekräftade. Detta är det första dokumenterade exemplet på det som skulle bli utmärkande för zen-traditionen, den ordlösa undervisningen som ett sista och avgörande steg för insikt eller upplysning och som fortfarande praktiseras i olika zen-kloster.

Är det någon av er som vågar sig på en gissning om något av de olika budskap som finns i gesten med blomman? Det finns en som är ganska uppenbar… Här visar han ju på ett tydligt sätt att vi inte skall skilja mellan fult och vackert osv. den oerhört vackra blomman kan ju inte existera utan sina kläggiga, illaluktande rötter. Vi människor har en inlärd förmåga att göra just detta, att särskilja den ena sidan från den andra, vi har vad vi kallar en dualistisk syn på tillvaron. Detta är, utan att vi vet om det, ofta en källa till djup otillfredställelse, dukkha, och en känsla av utanförskap.

Förklaringen till detta finner vi i våra sex(!) sinnen. Våra vanliga fem står för perception, dvs intag av intryck från omgivningen. Dessa intryck har i sig inget egentligt värde, men, genom inlärning klär vi dem med olika åsikter och värderingar. Detta i sin tur skapar föreställningar om vem och vad vi är, de ligger alltså till grund för våra egna berättelser om oss själva!

Det är med detta som grund vi kan lära oss att använda zen i vardagen, att kunna uppleva omgivningen så som den verkligen är, utan att behöva klä den med åsikter och uppfattningar. Detta kallar vi för Tathata, Sådanhet.

Alla upplever vi någon gång i livet att motgångar och svårigheter känns helt oöverstigliga. Vi känner oss ensamma, oförstådda och utsatta. Buddhans främsta gärning var att hjälpa oss ur detta sorgsna tillstånd genom att erbjuda en praktisk väg till befrielse från vad han kallade Dukkha, dvs otillfredsställelse, lidande och motgångar.

Han hoppades att genom sex års intensiv yoga-praktik och askes finna en underbar väg som för evigt skulle göra att människorna slapp att bli gamla, sjuka och dö. – Det gjorde han, som vi förstår inte, men han fann en väg, en metod till insikt om ens egen faktiska situation och hur man på ett djupare plan kan bli kvitt sina sorger och bekymmer. En av orsakerna till att vi mår som vi mår är Karma, som ni säkert har hört talas om, men kanske inte riktigt förstått. 

Zenträning handlar i grunden om vad vi kallar för ”upplyst eller insiktsfull medkänsla”, då det yttersta målet för zen-träning är att utveckla en djupgående insikt som förädlar vår kärlek och hängivenhet till alla levande varelser. Zen är en integrerad del av Mahayana-buddhismen, den stora farkosten, den universella rörelsen – universums rörelse – som är helt dedikerad till befrielse av alla levande, kännande varelser från deras lidanden och att verka för allas största möjliga lycka! När vår medkänsla är renad och inte har några begränsningar kan vi arbeta tillsammans med alla människor för alla varelsers välgång.

För att befria – dels oss själva, dels alla andra – från otillfredsställelse är det nödvändigt att se och förstå otillfredsställelsens ursprung. Vad är då dessa orsaker? Fast det har sagts och undervisats om det många gånger och på många olika sätt så är fasthållandet vid våra vilsna berättelser om vem och vad vi är orsaken till våra lidanden, till vår otillfredsställelse. Att hålla fast vid uppfattningen att vi verkligen skulle vara åtskilda från varandra, likt blomman från dess rot, är den vilsna berättelsen om självet. Därför, om vi verkligen vill arbeta effektivt för både vår egen och andras välgång, och leva upp till Bodhisattvalöftet, det stora löftet, är det nödvändigt att vi glömmer våra egna vilsna berättelser. De stämmer ju inte. Om vi önskar förstå Buddhan’s frigörande undervisning så är det helt nödvändigt att vi släpper vår egen berättelse om verkligheten, så som vi i vår vilsenhet uppfattar den.

Zen är fyllt med undervisande och sedelärande historier som, om vi studerar och tränger in i dem erbjuder oändliga möjligheter att befria oss från våra gamla, vanliga historier. Skiftet från våra vanliga, nedärvda berättelser om oss själva till nya insiktsfulla berättelser utgör en del av befrielseprocessen, men det stannar inte där; vi måste i slutändan till och med gå bortom denna befrielse!

Det är inte så enkelt som att de gamla historierna är lika med förvirring och de nya är upplysning; förhållandet är snarare att fasthållande vid de gamla historierna är förvirrande och att inte hålla fast vid dem är upplysande. Genom att glömma våra gamla, omhuldade berättelser så kommer varje ny berättelse som landar framför våra fötter att upplysa oss. Men, om vi sedan klänger fast vid dessa upplysande berättelser, då återskapar vi förvirring och otillfredsställelse! 

Hur kan då en sådan historia om självet se ut? En variant är denna: ”Jag är här och du är där borta, mitt liv är åtskilt från ditt och objekten i mitt medvetande är utanför mig själv.” denna historia är närmast instinktiv. När den väl har uppstått, är det närmast omöjligt att inte tro att den är verklig. Men, att tro på dess verklighet är själva orsaken till vårt lidande. Med denna historia är vi väl utrustade med ångest men behöver inte nödvändigtvis vara utrustade för att möta den, så vi ger oss ut på en resa där vi kämpar för att undvika ångest och skyller allt på andra istället. Vi tror alla att vi är ensamma…

Här följer en annan historia: ”Alla Buddhor i tid och rum praktiserar tillsammans med var och en av oss. Jag är egentligen inte här borta åtskild från dig och alla Buddhorna, och du är egentligen inte därute alldeles själv; det finns egentligen inget här och inget där; du utgör inget hot för mig, och jag utgör inget hot för dig, vi stöder varandra och vi har inga åtskilda liv; det finns inget därute att vara rädd för, och allt som uppstår eller framträder skapar våra liv; vår verkliga kropp är hela universum – oändligt, utan början, utan slut – och att få möjligheten att leva som människa är att vara tacksam för vilken form livet är har.” Det är berättelsen.

Det är inte så att den ena berättelsen är sann och den andra falsk, den ena är egentligen inte bättre än den andra. De två är tätt sammanbundna och beroende av varandra, som blomman och roten. Men, den ena befriar oss från den andra. Zen-praktik handlar inte om  att föredra den ena historien framför den andra, det handlar istället om att förr eller senare släppa båda två och bli fri, verkligt fri – i sinnet; att kunna röra sig obehindrat.

Hur kan du då leva idag utan fasthållande vid dina egna historier, hur kan du bry dig om livet? Svaret på denna fråga från Buddhan Shakyamuni likväl som från många zen-lärare är att öva dig själv så här: ”Således, så som allting bara är i sin enkla nakenhet, utan onödiga åsikter.” Detta utgör undervisningen om och praktiserandet av hur du är, undervisningen att helt enkelt vara på det sätt du har kommit att bli – att acceptera dig själv…..

Zen handlar också om att genom skåda våra illusioner, illusioner om rätt och fel, fult och vackert, bra eller dåligt. Illusioner om hur allting borde eller bör vara. Oavsett var vi befinner oss i livet kan vi vara tacksamma över den möjlighet detta ger oss till eftertanke och möjligheten att se igenom våra idéer och illusioner. 

Ett sätt att träna dig själv är att säga innerligt till dig själv, med hela din varelse,  ”Tack så mycket, jag har absolut inget att klaga över!” Även om du befinner dig i ett eländigt fängelse av dina gamla historier, så säg, ”Tack så mycket, jag har absolut inget att klaga över!”

Och, oavsett vad du än är, så är du tacksam över möjligheten att vara just så. Just då, just så, mitt i vad som än pågår, är du tacksam över möjligheten att bry dig om vad som händer, utan att klaga.  Även om du klagar, så är du tacksam över möjligheten att inte klaga över dina klagomål. Även om alla säger att de hatar dig och avskyr dig, eller, att de älskar dig och beundrar dig, så är du tacksam över att höra dem. Du är däremot inte tacksam över att de hatar dig eller älskar dig. Du är tacksam över möjligheten att låta det du hör bara vara det du det du hör. Du tar inte emot dessa ord av hat eller kärlek som något annat än just ord av har eller kärlek. Ord utan substans. De påverkar dig inte alls när du låter dem vara bara det är. Ord.

Bön:

”Må din kropp och ditt Sinne vara öppet och fritt.

Må ditt hjärta tacksamt omsluta allt liv,

Fritt från förutfattade meningar och åsikter,

Och fyllas av alla tingens sanning.

Må din kärlek bli ren,

Må dina visa vägar bli fullt förverkligade!”

Det är så lätt för oss alla att tappa fotfästet, ofta när vi minst anar det, och bara dras med i en malström av händelser. Detta skapar lätt en känsla av overklighet, att inte ha kontroll över sitt liv och framför allt skapar det en känsla av utanförskap och en desperation som kan verka helt förlamande; man vet inte vad man skall göra för att bryta sig loss, för att bli fri och någorlunda lycklig och harmonisk. Vi upplever att samhället ställer allt fler och fler krav på oss, vi måste leva upp till en massa krav som vi ofta inte är lämpade för, vi får inte leva våra liv så som vi egentligen vill.

Vad göra? Vart skall vi vända oss? Vi går kanske till vårdcentralen i ett fåfängt hopp om att där kunna få hjälp. Vi kanske börjar missbruka alkohol eller andra droger – inget hjälper, det blir bara värre och värre, desperationen ökar.

Ett enkelt knep som kan tjäna som ett första steg på vägen mot harmoni, harmoni med sig själv och därmed också med omvärlden, är att då och då stanna upp.

STOPP! Stanna mitt i det du gör, mitt i arbetet, mitt i diskandet eller blöjbytet, mitt på trottoaren osv, bara stanna. Och där, mitt i steget, reflektera över vad du håller på med och varför. Då ger man sig själv en möjlighet att hinna ikapp, hinna ikapp sig själv mitt i bruset, mitt i flödet av intryck och påverkningar. Man kan dra ut hörlurarna ur öronen och lyssna till ljudet av staden. Man kan låta bli att titta på skärm varannan minut och istället betrakta omgivningens detaljer. Inte reklambudskapen, inte skyltfönstren, utan allt det där som är lite mer bestående; träden, gamla vackra hus, människor som skyndar förbi. Då kan man också uppleva hur man är en del av universum, en del i det ständigt skiftande flödet av förändringar; alltså, att man lever.

Vi talar ofta i Buddhismen om vikten av att meditera. 

Meditation kan se ut på många sätt. Att stanna upp är det första steget på meditationsvägen. De flesta börjar i fel ände. Man köper kanske en instruktionsbok, går hem och försöker förtvivlat få benen att stanna i en invecklad position som bara känns helt omöjlig. Man försöker låta bli att tänka, men tankarna bara ökar i intensitet.  Då är det mycket förnuftigare att från det man har stannat upp, ta ett litet steg framåt, Ett litet steg i full uppmärksamhet. Känna efter hur det känns att lyfta foten från golvet och att sätta ner den igen, långsamt och eftertänksamt. Sedan tar man ett steg till, och ett till, fortfarande i full uppmärksamhet. Prova sedan att gå på en stig i parken, eller ute i skogen. Öka sedan din medvetenhet till vad dina sinnen uppfattar i steget; fågelsången, vindens viskande i träd-kronorna, en hund som skäller på avstånd. Då kan du åter känna att du är en del av livet, att du verkligen lever, att du faktiskt har kontroll! Det är detta som kallas ”Mindfulness.”

När du efter en tid upplever att du har kontroll över gåendet, att du verkligen är fullt medveten i varje steg, då kan du öka takten något. Men detta ställer lite större krav på din uppmärksamhet. Till slut kan du rusa fram utan att något hindrar dig. Då, först då, är du egentligen redo för att påbörja den formella, sittande meditationen. Även här, i denna meditationshall där vi praktiserar enligt en tvåtusenårig tradition, överförd från generation till generation av insiktsfulla mästare,  börjar vi med att gå, och avbryter också sittandet regelbundet för att gå. Vi går gärna fort, för här finns det väldigt få distraktioner utanför våra egna sinnen. Och så stannar vi plötsligt på en given signal från träfisktrumman.

När du stannar upp kan du även passa på att betrakta dina tankar; varför reagerade jag så här? Varför tycker jag så eller så? Vad var det som gjorde mig så ledsen – eller glad? 

En del tycker det är svårt att sitta tillsammans med andra människor, men faktum är att gruppen i sitt tysta, uppmärksamma och fokuserade sittande stärker varandra. De bidrar genom sin blotta närvaro till att alla skall få en bra meditation.

Nästa steg i att utveckla en buddhistisk praktik som leder till harmoni och frihet från olika former av lidanden är att påbörja vad vi kallar Bodhisattva-vägen. Det innebär i korthet att man börjar träna sig i att fokusera på andra människors välbefinnande och på sikt att glömma sin egen betydelse. Helt enkelt att praktisera en av Zenbuddhismens grundläggande övningar, Dana Paramita[1]. Paramitas är sex övningar för framsteg på vägen.

Detta innebär att ge, att dela med sig; att praktisera ödmjukhet genom att sätta andras väl framför sitt eget, men utan att ge upp sin integritet. Vikten av att utveckla ett ödmjukt sinnelag kan inte nog understrykas. I vår tradition är detta så viktigt att man för drygt 2.000 år sedan skapade en symbol för detta i form av en figur vi kalla för Guan Yin Bodhisattva. Närhelst vi ser denna figur påminns vi om att vara ödmjuka, om behovet att dela med oss till andra människor – och djur, att hushålla med jordens resurser, att respektera allt som lever. Vi måste kunna föra samman händerna framför bröstet och buga oss i respekt för varandra, oavsett vem eller vad vi är! Ingen människa föds ond eller dålig utan alla har sin historia, sin berättelse, och alla kan förändras.

”När man dömer andra människor skapar man en mur av hat och avsky som bara gör en själv – och andra – olycklig.”

Samhället lär dig att sätta egot, jaget, först. Alla vill ha sina 15 minuter i rampljuset. ”-Se mig, se mig, jag är viktig!”… alla vill ha evig ungdom, skönhet och rikedom. Allt detta skapar bara lidande, man blir aldrig nöjd. Man hamnar bara i ett ekorrhjul utan synbart slut.  Detta ekorrhjul kallar vi för Samsara – hjulet av oändliga återfödelser i ett ständigt tillstånd av Dukkha.

Vägen till befrielse från detta ekorrhjul är då att utveckla medkänsla. Idén om medkänsla kallar vi för Bodhisattva-idealet. En Bodhisattva har inget begär, hans sinne är rent. En Bodhisattva är en person, jordisk eller bortomvärldslig, som lever helt för att hjälpa andra levande, kännande varelser till befrielse. Befrielse från kretsloppet av födelse och död, befrielse från önskningar och begär, från rädslor och ångest och därmed från Dukkha och Samsara.

För att påminna oss om och understryka detta tar vi med glädje på oss de fyra stora löftena, eller Bodhisattvalöftena, som lyder:

”Varelser otaliga jag lovar att befria

Begär oräkneliga jag lovar att utplåna

Dharma utan ände jag lovar att studera

Buddhan’s Väg är rakast, jag lovar att den vandra ända fram”

Att ta på sig dessa löften skänker en oerhörd glädje och tillfreds-ställelse i sinnet, man känner sig dedikerad och målmedveten i sin praktik.

För att lättare få harmoni i sin vardag, för att ha ett rättesnöre att luta sig mot, presenterade Buddhan också dessa fem ganska enkla moralövningar:

Undvika att döda

Undvika att stjäla

Undvika att missbruka min sexualitet

Undvika att ljuga

Undvika att missbruka droger

Dessa övningar utgör grunden för träning i ödmjukhet och är egentligen ganska enkla och självklara moraliska anvisningar. Ändå misslyckas de flesta människor att följa dem…. Det kan vara pga kulturmönster, grupptryck eller helt enkelt ett vanemässigt egobaserat beteende som man inte ens reflekterar över. Gör man det och efterhand utvecklar en förmåga och en vana att följa dem någorlunda, så upptäcker man förmodligen att livet också har blivit mycket mer harmoniskt, man slipper ha dåligt samvete över allt möjligt och man kan känna sig fri i förhållande till andra människor!

[1] De sex Mahayana Paramitas: 1. Dana/Generositet; 2. Sila/Moral; 3. Ksanti//Tålamod; 4. Virya/Energi; 5:Dhyana/Försjunkenhet; 6. Prajna/Visdom