Buddhans Insikt

Buddhans Insikt.              

Essensen av Buddhans lära summeras i de Fyra Ädla Sanningarna som han presenterade under sin första undervisning - Benarestalet. Buddhans mål var att finna en väg bortom personligt lidande, inte genom tilltro till dogma, edikter eller filosofier utan genom faktisk erfarenhet grundad på insikt. Han utsatte livets natur för hänsynslös exponering inseende att på grund av obeständighet och död kan livet aldrig vara åtskilt från Dukkha – ”lidande” eller egentligen, otillfredsställelse. Detta Dukkha uppstår primärt då vi kräver beständighet, ego-främjande bekräftelser, nöjen och säkerhet. Att gå bortom Dukkha nödvändiggör att gå bortom detta, en uppgift som innebär en utforskning av självet. Buddhan deklarerade:

1. Livet är otillfredställande.                    

2. Otillfredställelsen beror på önskande och begär, och särskilt önskande tryggheten i beständigheten.           

3. Otillfredställelsen upphör när detta önskande överges.                  

4. Vägen – Astangikamarga, är metoden att göra detta.                     

Nyckelfrågan är vad som är Vägen? Vägen kan inte förtäljas; den måste erfaras. Vi upptäcker Vägen genom Bhavana ochDhyana – meditation och försjunkenhet. Genom meditation upptäcker vi för oss själva att Dukkha verkligen beror på självupptagenhet och att önskningar uppstår ur självets begär. I meditation undersöker vi grunderna för detta ”jag”, ego. Vilken sorts verklighet har det?

Problem? 

Att utforska jaget skapar problem. Var finns det? Vad är det? Vem är jag? Vad är en person? Vi börjar i infantilitet med ren upplevelse 

och gradvis förstår vi att det finns en person som är subjekt och genom sitt Sinne är skapare av denna upplevelse. Jaget/egot eller personan är därför bara en idé som skapats av sinnet. Det har ingen objektiv existens såsom yttre ting verkar ha. Det är endast en referenspunkt i vår tankeprocess. Genom att solidifiera det till en uppenbar skapelse, blir tanken som skapar jaget navet kring vilket allt annat i tillvaron roterar. Det sätt på vilket vi tänker avgör kvaliteten på vår personliga värld.           

”Om du önskar att möta Buddhor           

Ur det förflutna, i nuet och i framtiden,  

Inse bara att alla upplevelsens världar   

Skapas av Sinnet alena”    

Ofta upplever vi en slags dimma av oklart, oroligt tänkande som fördunklar ett renare medvetande. Detta är effekten av oroande självupptagenhet. För att uppnå insikt måste detta upphöra så att en grundläggande medvetenhet fritt från att begrepp som ”jag”, ”mig” och ”mitt’” exponeras.

Upplysning 

Utifrån en Buddhistisk synvinkel uppstår en ”upplysningserfarenhet” när denna film eller dimma upplöses. Även om en sådan insikt innehåller sanningen, så är ständig övning vanligtvis nödvändig om en sådan insikt skall byggas upp till ett sätt att leva. En del Buddhister talar om många liv innan upplysning kan nås men i Chán finns det inget behov av att tala om återfödelse, många liv eller av att uppnå något. Uppgiften är att blåsa bort dimman. Tingens Tathata – ”sådanhet”, avslöjas då under direkt upplevelse, utan förvrängning genom en tolkning av ett eller annat slag. När vi talar om begrepp som ”många liv” måste vi bära i minnet att antalet existenser är oändligt – utan början och utan slut – ända tills förutsättningarna för fysiskt liv har upphört, dvs när vi övergår i ett Nirvana-tillstånd.

Särskild överföring. 

I vår vanemässiga oro använder vi ord och föreställningar och genom dessa kommunicerar vi. Ord förklarar inte den egentliga grunden för upplevelser utan utgör endast en sekundär tolkningsnivå grundad på etikettering och argument, på Nama-Rupa – namn och form. Den faktiska grunden ligger före orden, obeskrivbar, outsäglig (Hua Tou). Enbart poesi eller bilder kan låta ana den. Den kan emellertid upplevas och det är just i den direkta upplevelsen av tillvaron vi också har en möjlighet att förstå den, innan ord och tolkningar förvränger den. Den Indiske munken Bodhidharma som tog meditationstraditionen (Chán) till Kina från Indien beskriver detta kraftfullt:

“En särskild överföring utanför Skrifterna

Inget stöd i ord eller bokstäver

Pekande direkt mot mänsklighetens hjärta

Seende in i ens egen natur.”

Cháns uppgift är således aktivitet och handlar inte om ord, beskrivningar eller argument. Denna uppgift kan nås och fullgöras genom meditation och total uppmärksamhet.

I de gamla skrifterna finns det flera olika berättelser om Buddhans Upplysning. Detta är en av dem:

“Under sex år hade Śakyamuni praktiserat sträng askes och avhållsamhet. Vid ca 35 års ålder insåg han att sådan praktik inte var den rätta vägen och han lämnade lägret och gick ensam iväg. Vid ett tillfälle så accepterade han en skål med ris-välling, kokt på mjölk (som är heligt i Indien) från en herdeflicka vid namn Nandapala och han återfick sin fulla styrka. När asketen Kauṇḍinyaoch de andra hörde om detta tänkte de att han hade misslyckats med prövningen av avhållsamhet. Som resultat lämnade de Śakyamuni och vandrade iväg till Rådjurs-parken Isipatana utanför Varanasi för att fortsätta sin egen praktik.

Efter att ha återfått sin styrka gick Śakyamuni till floden Nairanjana för att bada. Efter att han hade tvättat bort all gammal smuts som han hade samlat på sig under sin fanatiska askes, blev både hans kropp och sinne ovanligt lyckliga.  Han gick iväg för att sitta under ett Pipal-träd ungefär 4 km från floden. (Detta träd blev efter upplysningen känt som bodhi-trädet).  Han bredde ut en matta av gräs satte sig korsbent. Han tog ett löfte, sägande: ”Jag kommer inte att resa mig från denna plats förrän jag erfar Bodhi.” (Ordet Bodhi betyder ”Inneboende sann Upplysning”). 

Eftersom Śakyamuni redan under flera år hade praktiserat alla sorters meditativa koncentrationer, var hans meditativa kraft redan avsevärd. Efter att ha suttit i 48 dygn, trädde han in i en underbar nivå av djup meditativ kontemplation – Samādhi’s fjärde nivå. 

På kvällen av den sjunde dagen i den tolfte månaden trädde det i meditationen fram alla sorters demoniska illusioner för att plåga honom: ting som känslomässig njutning och önskan om rikedom samt rädsla för födelse och död. Men han lät sig inte förledas av någon av dem. Till slut löstes alla de s.k. arméerna av illusioner, inklusive lockande kvinnliga demoner och hotfulla krigiska demoner, Māras ”barn”,  upp av kraften i hans koncentration, och när han vidrörde jorden med sin högra hand blev den hans vittne. Samtidigt lyfte han upp sin andra hand för att mota bort Māras fåfänga försök att hindra honom i hans strävan.

Under loppet av natten upplevde han olika andliga förmågor, en efter en: kunskap om andarnas värld, dvs kraften att resa vartsomhelst på ett ögonblick; kunskap om övernaturlig vision, dvs kraften att se ting oavsett avståndet; kunskapen om övernaturlig hörsel, dvs kraften att kunna höra oavsett avståndet; kunskapen att kunna känna andras sinne, dvs kraften att kunna läsa andras tankar; kunskapen att känna till tidigare vistelser, dvs att känna tidigare liv; samt kunskapen om den obefläckade visdomen, vilket är kraften att kunna göra slut på all orenheter i sinnet. När han således nådde till världen av de sex andliga krafterna, utstrålade hans kropp och hans sinne ett stort vibrerande ljus i olika färger.

På morgonen nästa dag, såg Śakyamuni plötsligt en ljus stjärna träda fram på himlen. Vid detta, så erfor han stor, överlägsen, perfekt och total upplysning, Annutarasamyagsambodhi. Då utbrast han hänryckt, ‘Så märkligt! Alla kännande varelser är utrustade med egenskaperna hos en Tathāgatha’s visdom, men eftersom de håller fast vid sina falska tankar så kan de inte förverkliga dem.’”