Utdrag ur självbiografin “Empty Cloud” - 56:e året

Floden växte och jag ville komma över, men båtmannen bad mig om sex mynt. Eftersom jag var utfattig, åkte båten utan mig. Jag fortsatte min färd till fots, men tappade plötsligt fästet och föll ner i vattnet, varpå jag flöt i strömmarna under en dag och en natt tills jag nådde bryggan vid Cai-shì, där en fiskare råkade fånga mig i sina nät. Eftersom jag bar en munks kläder, kallade fiskaren på en munk från templet Bǎo-Ji, som kände igen mig då vi tidigare bott samtidigt på klostret Jin-Shān. Han fruktade för mitt liv och utbrast, ”Det här är Mästare Dé-Qíng!” (Xū-Yún ordinerades med namnet Dé-Qíng). Jag bars därefter till templet och återupplivades. Till följd av skadorna jag orsakats av de starka strömmarna, blödde jag från munnen, näsan, stolgången och könsorganet. Efter några dagar vid templet Bǎo-Ji fortsatte jag till klostret Gao-min.

Jag träffade superintendenten (Karmadana), som såg att jag var blek och tunn och frågade hur det var med mig. Jag svarade att det inte var bra. Jag besökte sedan abbot Yue Lǎng som, efter att ha frågat om berget Jiu-Huà vilket jag hade besökt, omedelbart bad mig ta en temporär befattning under de kommande meditationsveckorna. Jag tackade artigt nej till hans förfrågan, utan att säga någonting om mitt fall ner i floden, och bad endast om att få lov att delta på meditationerna. Enligt klostret Gao-mins disciplinregler ansågs det vara en förolämpning mot hela klostergemenskapen att tacka nej till en post som tilldelats av abboten; därmed förklarades jag skyldig till att ha brutit mot reglerna, och bestraffades genom att bli slagen med en trälinjal. Jag accepterade villigt straffet, men det förvärrade mitt tillstånd. Jag blödde oavbrutet och vid urinering kom det droppar av sädesvätska. I väntan på slutet, satt jag stadigt och bestämt i meditationshallen dag och natt, med ökande iver. I min rena, målmedvetna meditation, glömde jag helt bort min kropp och tjugo dagar senare försvann min ohälsa helt. När abboten från Bǎo-Ji, kom förbi med klädesplagg till församlingen, såg han mig återhämtad och blev mycket lättad. Han berättade då om mitt fall i vattnet för munkarna, vilka sedermera höll mig i stor aktning. Jag skonades därmed besväret att arbeta i klostret och kunde fortsätta min meditation.

Alla tankar hade nu stannat upp helt, och min praktik pågick konstant, dag och natt. Mina steg var som att flyga genom luften. En kväll efter meditationspassets avslut öppnade jag mina ögon och uppfattade plötsligt allting omkring mig i ett starkt ljus, som om det vore mitt på dagen, och allting utanför och innanför klostret var förnimbart för mig. Genom väggen såg jag munken som ansvarade för rökelse och ljus urinera utanför, gästmunken på latrinen, och långt bort, båtar guppande på floden med träden längst båda sidor - allt såg jag tydligt och klart, och det var mitt i natten när detta skedde. Nästa morgon frågade jag rökelsemunken och gästmunken om detta och båda bekräftade vad jag hade sett. I vetskap om att upplevelsen endast var ett tillfälligt tillstånd, tog jag ingen vidare hänsyn till dess egendomlighet. I den tolfte månaden, under den tredje natten av ett åttaveckorsretreat, kom en assistent för att fylla våra koppar med te efter meditationen. Den kokande vätskan råkade stänka över min hand och jag tappade koppen, vilken föll till marken och gick itu med en hög smäll; omedelbart skar jag av mina sista tvivel om Sinnesroten. Jag reflekterade då över när jag lämnade hemmet, och över tiden då jag levde som en kringvandrande; min tidigare sjukdom i hyddan vid Gula Floden, och de svåra frågorna som lekmannen Wen-ji, som räddade mig flera gånger, ställde till mig.

Vad hade Wen-ji sagt om jag hade sparkat omkull hans ugn och värmepanna?[2] Om jag inte hade ramlat i floden och blivit allvarligt skadad, och om jag inte hade behållit min likgiltighet inför både gynnsamma och ogynnsamma situationer, hade jag levt ett helt annat, mållöst liv och den här upplevelsen hade aldrig skett. Jag skanderade därefter följande Gāthā:

En kopp föll till marken  Med en tydlig smäll. Rymd pulveriserades Och det galna sinnet stannade.[3]

Jag skanderade också en andra gatha: När handen släppte taget, föll koppen och krossades. Det är svårt att tala när familj bryts upp eller någon går bort; [4] Våren kommer med doftande blommor som slår ut överallt, Bergen, floderna och den stora jorden är ingenting annat än själva Tathāgata.[5]

[1] Sinne är rotkällan till myriader av ting. När sinnet återvänder till sitt inneboende stilla tillstånd, uppfattar en att alla ting i samsara (födelse och död) uppgår och faller inom det oföränderliga Sinnet. Det var så här Mästaren lyckades hoppa över den världsliga strömmen. ‘Tvivel’ här syftar på tvivlet om den underliggande naturen i ‘födelse och död’.

[2] Vad hade Wen-ji sagt, om jag bara hade sparkat omkull hans ugn och värmepanna för att eliminera alla spår av externaliteter och exponera själv-naturen?

[3] När sinnet slutar upp med sin särskiljning av externaliteter, återupptar själv-naturen sin vanliga (icke-dualistiska) funktion av direkt perception, vilket exponerar själv-naturen. Mästarens sinne hade, som följd av hans långa meditation, återvänt till sitt inneboende stilla tillstånd; när koppen föll till marken med en hög smäll, uppfattade Mästaren således direkt själv-naturen från vilken alla fenomen uppkommer, istället för endast sinnes-data. Han insåg därmed den inneboende tomheten i alla uppkomna ting, vilket utrotade illusionen om rymd och eliminerade hans sista tvivel om det ofödda och odöende Sinnet. Surangama Sutra säger, ‘När det galna sinnet stannar, detta är Bodhi.’

[4] ‘Släppa taget’ syftar här på sinnets släppande taget om externaliteter, vilket när det har skett är lika svårt att uttrycka som när en familj har brutits upp - vilket här symboliserar elimineringen av yttre fenomen. Det är också svårt att tala när någon har dött, vilket här symboliserar ‘egodöd’ eller döden av det betingade jaget. Enligt Vajracchedika är detta det sista, subtila fasthållandet till ‘egot och Dharmas (ting)’, vilket behöver ges upp innan en person kan nå upplysning.

[5] Våren symboliserar upplysning, efter vilken ‘doften’ eller lycksalighet (bliss) råder överallt. Bergen, floderna och den stora jorden är illusoriska former vilka uppkommer från Tathāgata eller Buddha-kroppens ‘Sådanhet’. Surangama Sutra talar om ‘väldoftande form’ eller ‘underbar form’, och syftar då på den fantastiska uppenbarelsen av sinnesdata när den transmuterats av visdom.