Gandavyuha

Den seriöse utövaren av Chán inser snart att enbart meditation inte leder någonstans. Det är helt nödvändigt med en förklaringsmodell, vi kan kalla det en filosofisk aspekt, att utgå ifrån för att kunna tolka insikterna som kan uppstå i och ur meditationen. Tillvaron är, när vi börjar titta på den ganska komplicerad och därför är det också nödvändigt att förstå de djupare förklaringarna vilka ofta är lika komplicerade som tillvaron själv. 

Gaṇḍavyūha Sutra, vilken igår i Āvatamsaka/Huá Yán Sutra, talar om en ren obefläckad medvetenhet eller amalcitta, som grunden för alla fenomen:

”Ändlösa handlingar uppkommer i sinnet; från handling uppstår den varierande världen. Efter att ha förstått att världens sanna natur är Sinne, visar du dina egna kroppar i harmoni med världen. Efter att ha förstått att denna världen är som en dröm, och att alla Buddhor endast är som reflektioner, att alla principer (dharmas) är likt ett eko, rör du dig obehindrat i världen.”

Eftersom alla ting (dharmas) saknar egen inneboende existens så kan Bodhisattvans sinne genom meditation träda in i alla ting och han kan röra sig obehindrat. Gaṇḍavyūha ser världen inifrån en Buddhas eller Bodhisattvas upplevelse. Detta gör Gaṇḍavyūha’s värld till en magisk och visionär värld. Det är en värld där händelser sker på avstånd genom bearbetning av det egna sinnet just för att saker saknar egen inneboende existens och därför saknar konkreta skillnader. Eller förklarat så här: saker sker på avstånd efter Bodhisattvans vilja, eller han kan passera genom murar eftersom det inte finns något egentligt avstånd, ingen hårdhet i muren, då allt är ett kontinuum av medvetandet. Detta kan upplevas i meditation. 

Som ett resultat har Buddhor och Bodhisattvor kraften att skapa eller manifestera ting. Deras motiv är alltid stor medkänsla. Genom visualisering skapar sinnet en bild. Eftersom allt saknar egen inneboende existens och allt följer Sinne så har de bilder som skapas i Sinne samma verklighetsförankring som allting annat. 

Gaṇḍavyūha Sūtra beskriver en pilgrims utveckling där hjälten, Sudhana, på Bodhisattvan Mañjuśrī’s inrådan reser runt hela Indien från en lärare till en annan, gradvist avancerande i sin andliga utveckling. Slutligen möter Sudhana Bodhisattvan Maitreya som visar honom ett högt torn. Det är Vairoçana’s torn som representerar Dharmadhātu, universum så som det ses i Buddhans vision. Sudhana träder in i tornet och upplevelsen är överväldigande:

”Till Sudhanas förvåning visar sig insidan av tornet vara lika brett som himlen… Dessutom finns det i tornet hundra tusentals andra torn, vart och ett utsökt utsmyckat… och vart och ett bevarande sin egen existens men lämnar inga hinder i vägen för alla de andra… Han ser Maitreya och andra Bodhisattvas träda in i Samādhi och från porerna i deras hud kommer det mängder av förvandlingskroppar av olika slag. Han hör också alla Buddhan’s undervisningar utträngande melodiöst från varje por på alla Bodhisattvor.”

Āvatamsakas universum kallas för Dharmadhātu/Dharma-världen. Detta är inte universum så som det ses av oss utan universum sett korrekt, kvicksilver-världen och det visionära perspektiv där allt är tomt (på värderingar), ett evigt flöde utan klara gränser. Denna värld upplevs av meditatören; ”hans sinne utvidgas, individualitetens klara gränser smälter bort och känslan av ändlighet bekymrar honom inte längre.” – Han har dött den Stora Döden.

I Gaṇḍavyūha beskriver Sudhana, pilgrimen, hur känslan av hur ”både hans kropp och hans sinne helt smälter bort; han såg att alla hans tankar lämnade hans medvetande; i hans sinne fanns det inga hinder, och alla orenheter försvann.” Detta universum är Buddha och på samma gång är det det som gör det till detta universum, vad som ger det dess flöde, Śūnyatā. Det är ett universum av Absolut Sanning.

                      ”Att klart se att alla dharmas/ting

Är helt utan egen essens;

Att förstå dharmas natur på detta vis

Är att se Vairoçana.”

Det finns en speciell funktion i världen så som den ses av en Buddha vilket upprepade gånger understryks och för vilket Āvatamsaka Sutra är berömd. Det är sammanflätning. I en värld som inte har några klara gränser flätas allting ständigt samman:

”De… ser hur områdena fulla med församlingar, varelser och eoner vilka är lika många som alla dammkorn, alla är närvarande i alla dammkorn. De ser att alla de många områdena och församlingarna och varelserna och eonerna alla reflekteras i varje dammkorn.”

Inuti allting finns allting annat. Denna värld, eller snarare förståelse av världen så som den verkligen är, kallas för Dharmadhātu, Buddhorna’s värld. I Dharmadhātu är Bodhisattvan Samantabhadra,” God på Alla Sätt”, den störste. Här gör man ingen skillnad mellan en Buddha och en Bodhisattva. I Gaṇḍavyūha återfinns Samantabhadra’s bön, en slags tillbedjande hymn som börjar med själva bönen och åtföljs av Samantabhadra’s löften.

Vår pilgrim, Sudhana, önskar naturligtvis att få se Samantabhadra. För att kunna detta måste han först utveckla ett ”Sinne stort som rymden, ett obehindrat sinne som överger alla världar och är helt fritt från bindningar.” Han måste alltså dö den Stora Döden…

”Han ser tio goda tecken och tio slags ljus och så Samantabhadra sittande i Buddhan’s församling. Observerande Samantabhadra ser han i varje por varje funktion i både de vardagliga och de andliga världarna, och slutligen ser han sig själv i Samantabhadra’s varande, genomkorsande oändliga världar, resande i en sfär av ändlös, ofattbar kunskap, för att slutligen bli jämbördig med Samantabhadra och Buddhan, fyllande kosmos.”