Dharma-världen
Āvatamsakas universum kallas för Dharmadhātu/Dharma-världen. Detta är inte universum så som det ses av oss utan universum sett korrekt, kvicksilver-världen och det visionära perspektiv där allt är tomt (på värderingar), ett evigt flöde utan klara gränser. Denna värld upplevs av meditatören; ”hans sinne utvidgas, individualitetens klara gränser smälter bort och känslan av ändlighet bekymrar honom inte längre.”[1]
I Gaṇḍavyūha beskriver Sudhana, pilgrimen, hur känslan av ”både hans kropp och hans sinne helt smälter bort; han såg att alla hans tankar lämnade hans medvetande; i hans sinne fanns det inga hinder, och alla orenheter försvann.”[2] Detta universum är Buddha och på samma gång är det det som gör det till detta universum, vad som ger det dess flöde, Shunyata. Det är ett universum av Absolut Sanning.
”Att klart se att alla dharmas/ting
Är helt utan egen essens;
Att förstå dharmas natur på detta vis
Är att se Vairoçanā.”
Det finns en speciell funktion i världen så som den ses av en Buddha vilket upprepade gånger understryks och för vilket Āvatamsaka Sutra är berömd. Det är sammanflätning. I en värld som inte har några klara gränser flätas allting ständigt samman:
”De… ser hur områdena fulla med församlingar, varelser och eoner vilka är lika många som alla dammkorn, alla är närvarande i alla dammkorn. De ser att alla de många områdena och församlingarna och varelserna och eonerna alla reflekteras i varje dammkorn.” [3]
Inuti allting finns allting annat. Denna värld, eller snarare förståelse av världen så som den verkligen är, kallas för Dharmādhatu, Buddhornas värld. I Dharmādhatu är Bodhisattvan Samantabhadra, God på Alla Sätt, den störste. Här gör man ingen skillnad mellan en Buddha och en Bodhisattva. I Gaṇḍavyūha återfinns Samantabhadra’s bön, en slags tillbedjande hymn som börjar med själva bönen och åtföljs av Samantabhadra’s löften:
Jag lovar att:
vörda alla Buddhor,
att offra till alla Buddhor,
att bekänna tidigare felsteg,
att glädjas över andras dygd och lycka,
att be Buddhan predika lagen,
att be Buddhan stanna i världen,
att studera Dharman för att lära ut den,
att stärka alla kännande varelser,
att överföra alla ens meriter till alla andra.
[1] Suzuki 1968: 149 – 50
[2] Ibid: 199)
[3] Jmfr Indras Nät.