Buddhanaturen

Den mest slående egenskapen i Mahayana-buddhismen – och som skiljer den från Theravada – är försäkringen om att människan är utrustad med en Buddha-natur, Bhutatathata. Med andra ord så innebär det att människan är en potentiell Buddha och därmed att meningen med livet är att förverkliga det hon verkligen är, dvs en Buddha, en upplyst.

Om vi förstår innebörden i ordet Buddha och allt vad det medför, så kan vi bara instämma i detta påstående till fullo. Vi skall inse att endast ett tillstånd av Bodhi, av upplysning, kan ge oss full och varaktig tillfredställelse. Just för att vi är en Buddha i vår innersta natur. Så, vad innebär ”Buddha” och vad medför det?

Buddha betyder upplyst, det vet vi redan. Men, har vi verkligen reflekterat över vad denna upplysning skulle innebära för oss själva? För att förstå poängen här så låt oss pröva det genom ”reducto ad absurdum”.

Tycker vi om mörker, okunnighet? Vanligtvis inte. Det naturliga är att söka efter klarhet och kunskap. Mörker och okunnighet skapar oro, ångest och rädsla.

Vi föds i mörker och vi vet inte varför vi lever eller vart vi skall komma efter detta livet. När vi lever vårt ”normala” liv, medryckta av sinnesaktiviteternas virvelström, så är vi uppenbarligen lyckliga, efter vi mer eller mindre är förgiftade av upplevelseströmmen. Men låt oss då lugna oss lite och kontemplera i stillhet: då börjar vi bli medvetna om vår fundamentala okunnighet, och oron och rädslan växer långsamt fram. Låt oss tänka på det stora mörkret, döden. Rädslan ökar för vi känner inte till meningen med den, vi vet inte vad som skall hända efteråt. Så, vi tycker verkligen inte om mörker och okunnighet.  Detta simpla faktum, kanske för simpelt, för banalt för att väcka vår uppmärksamhet, visar ändå att i djupet av vårt hjärta, i de innersta gömslena, finns behovet av att känna sanningen. Där finns behovet av ljus och kunskap som inte kan kvävas så länge som det står mot dess motsats, okunnighet och mörker. Frågan är då – kan vi trakta efter något vi inte känner till?

Eftersom vi har ljus i oss själva, som vår verkliga natur, kan vi inte stödja mörker. Vi måste nå ljuset, då blir vi lyckliga. Detta är den första och verkliga innebörden i att människan har Buddhanatur. Nu ställer vi oss kanske frågan: hur är det möjligt att, när vi har en sådan natur, vi befinner oss i totalt mörker när det gäller den mest brännande frågan: meningen med vårt liv? Anledningen är att vårt liv är jämförbart med solen bakom molnen. Tjocka mörka moln. Molnen måste skingras, då lyses allt upp. Då kan perfekt kunskap uppnås.

Fram tills nu har vi bara haft lite diffust ljus filtrerat genom molnen till vårt förfogande när vi sökt efter sanningen. Icke desto mindre är detta ljus mycket dyrbart och vi måste ta vara på det, för det är enda sättet att finna vägen till upplysning. Detta exempel visar på vår situation. Molnen är resultatet av våra mentala formationer som vi har producerat och aktiverat sedan urminnes tider. Det är dags att bryta oss loss från dem!

Föregående
Föregående

Att våga släppa taget

Nästa
Nästa

Buddhans Insikt