Att Sitta

Av Míng Bǎo

Vi har samlats här idag på denna Chán Yí för att sitta tillsammans. Förhoppningsvis också för att uppnå något tillsammans.

Det är många som misstar meditation för att sitta och drömma. Gör inte detta misstag, det vore att slösa bort både din egen och andras tid!

Många misstar också vår sekts meditation för att sitta och vila i tomhet. Då blir meditationen såväl som tomheten bara något helt innehållslöst. Också detta är att slösa med tiden.

Många misstar också vår sekts meditation som en nödvändighet att sitta så mycket som möjligt… Också detta kan vara ett slöseri med tid.

Vår sekts meditation handlar om två saker:

Först att lugna sinnet. Därefter att upptäcka vem det är som lugnar sinnet. Det är allt. Behöver du sitta i stillhet för detta, vilket är mest troligt, så sitt. Sitt mycket. Men sitt inte och dröm eller som en död trästock. Behöver du inte det, vilket är mycket ovanligt, så undersök ditt sinne överallt, ständigt, utan att tappa fokus.

Detta fokus är det som den som mediterar enligt vår tradition måste hålla varsamt och uppmärksamt hela tiden, oavsett om man sitter eller inte.

Den som fastnar i det behagliga men förrädiska tillståndet av innehållslöshet kan liknas vid en yogi som sitter på en klipphylla. Avskildheten på hyllan hjälper honom att fokusera, att inte distraheras av falska tankar. Men, sedan upptäcker han att han är fast på denna hylla ute i ödemarken, utan möjlighet att ta sig därifrån.

Den som däremot upptäcker möjligheten att fylla sin uppmärksamhet med frågan om liv och död, med frågan om vem det är som… en sådan yogi låter sig inte begränsas av föreställningen om en klipphyllas begränsningar. Han betraktar den snarare som en ramp för att komma till insikten att “detta sinne är Buddha”!

Här faller det sig naturligt att återge en gammal zen-historia:

”I början på 700-taler fanns det en munk som hetta Māzŭ Dàoyī och som ständigt praktiserade sittande meditation. Mästaren Nányuè Huáiràng, Dharma-arvtagare till Sjätte Patriarken, förstod att Māzŭ var ett stort Dharma-kärl och gick en dag fram till honom och sa: ’Vad avser den Ärevördige att göra genom att sitta i meditation?’

Māzŭ svarade: ’Jag har för avsikt att bli en Buddha.’

Nányuè tog då upp en bit tegel från marken och började slipa den mot en sten. Māzŭ frågade då: ’Vad försöker du skapa genom att slipa den där?’

Nányuè svarade: ’Jag slipar den för att göra en spegel.’

Māzŭ fråagde: ’Hur kan du göra en spegel genom att slipa en tegelbit mot en sten?’

Nányuè sa: ’Om man inte kan göra en spegel genom att slipa en bit tegel mot en sten, hur kan man då bli en Buddha genom att sitta i meditation?’

Māzŭ frågade: ’Vad är den korrekta Vägen?’

Nányuè svarade: ’Det kan liknas vid en oxe som drar en kärra. Om kärran inte rör sig, slår du på kärran eller oxen?’

Māzŭ svarade inte.

Då sa Nányuè: ’Sitter du för att praktisera zen, eller sitter du för att bli en Buddha? Om du sitter för att praktisera zen, vet då att zen inte återfinns i sittande eller liggande. Om du sitter för att bli en Buddha, så vet att Buddhan inte har någon bestämd form.’

’Av respekt för den ständigt skiftande världen, bör du varken förstå det eller förkasta det. Om du sitter för att bli en Buddha, dödar du Buddha. Om du förstår sittande form så har du ännu inte förstått dess mening.’

Så, vänner, under sommarretreaten kommer vi att arbeta med Huá Tòu. Ni måste alla spola tillbaka era sinnen för att komma till roten, källan. Jaga inte dess grenar! Om ni vill känna källan så behöver ni bara förstå ert eget sinne! Sinnets källa innehåller hela världen. Sinnet är ofött.

Om Meditation

Meditation eller försjunkenhet är vägen till klargörande. Det har två aspekter; lugnande sinnet och insikt i sinnets natur, som en process mer än ett objekt. Utan ett lugnt sinne kan insikt inte uppstå; utan insikt kan upplevelsens natur inte förstås. Att lugna sinnet kommer vanligtvis först för nybörjare. Insikt uppstår när korrekt meditation och uppmärksamhet utövas. Det kan vara en smärtsam process; mödosam, tråkig eller stressad, eftersom vanan och förutsättningarna från vilka man är ett resultat, måste utmanas. Så småningom upplever utövarna glädje i ett nytt djup och får klarhet i sinnet.

Meditation kräver vanligtvis ett disciplinerat närmande. Det utövas både formellt, gående (Xíng Chán), sittande på en kudde (Suò Chán), och informellt genom uppmärksamhet på alla ens dagliga aktiviteter (Sēng​ Huò Chán). Allt som uppkommer i sinnet mals i kvarnen. Det finns varierande metoder för att lugna sinnet. Den grundläggande metoden för en nybörjare är uppmärksamhet på andningen, varefter följer andra metoder som lärs ut av tränade lärare. Ett gott samvete, tålamod, arbete och koncentration främjar också ett lugnt sinne. Motsatserna till dessa frambringar ett stört sinne och personligt kaos. Kaos uppstår också från år av betingning, händelser tidigare i livet och i tidigare existenser. Vi ärver belastad karma från före vår egen livstid då det genereras från en tillvaro till nästa. Vi är alla ansvariga för vår egen karma i den meningen att endast vi själva kan göra något åt den.

Som en hjälp till uppmärksamhet föreslog Buddhan ett antal riktlinjer kända som Föreskrifterna (Śīla) och Perfektionerna (pāramitā’s). Meditationsutövare accepterar gärna dessa som en orientering och ett stöd i livet. Det finns varierande presentationer och antal av dessa föreskrifter och perfektionsövningar men fokuseringen ligger på att göra gott för andra hellre än det onda i självförhärligande, dödande, stjälande, ljugande, ett omoraliskt leverne och förgiftning vilket kan leda till de andra felen. Felen betraktas mer som allvarliga misstag än som synder. Dålig karma kan korrigeras genom utövande av godhet och äkta ånger i hjärtat. Insikt uppstår när vi överger våra begär så att existentiell oro kraftig förminskas eller upphör helt. Tankeprocessen som oupphörligt genererar egot upphör då också. Det finns då ingen tanke som skapar ett jag, ingen självupptagenhet och vi sägs ha släppt taget. Vart har vi gått? Att ställa denna fråga är att börja oroa sig igen. Man tillåter sig själv att vistas i en frihet vari hela världen reflekteras (Indra’s nät). Beroende på vår personliga karma kan ett sådant förverkligande vara lätt eller – vanligen – mycket svårt.     

Med sådan insikt kommer också förståelsen att all vår oro egentligen är ogrundad och overklig. Man upptäcker ett lugn, en tystnad, en kärlek, en oändlighet som är enkel och rymlig, utan begränsningar. Ändå sätter tanken att man har uppnått något igång egot igen och insikten försvinner. Som den store Japanske läraren Dogen sade “När motsatserna uppstår förloras Buddhasinnet”. Meditation är således en övning som behöver arbetas med och praktiseras för att bli kvitt det polariserade sinnet. Det är inte något man talar om. Det är något man gör.

När vi släpper jaget så ser vi andra klart. Det finns mycket smärta i världen. Medkänsla med de som lider uppstår med insikt och man försöker att lindra det på sätt som är lämpligt med hänsyn till ens situation. Det är också sant att en känsla av medlidande i sig själv motverkar egoism. Djupträning uppstår när Medkänsla och Insikt gemensamt stöder varandra. Detta är då Bodhisattvans Väg – en som söker befrielse för alla andra levande varelser. Det är målet för Mahāyāna-utövaren att vandra Bodhisattvans Väg på vilket vis den än må visa sig i ens livssituation. Detta kan involvera social eller politisk aktivitet, spridande av Läran, socialt arbete eller rådgivning eller helt enkelt att stötta någon i nöd, att räcka ut en hand eller att tillhandahålla ett lyssnande öra. Det viktiga är att assistera andra till deras egna insikter. Medkänsla måste dock grundas på insikt i ens eget lidande och befrielse från det. Såtillvida man inte arbetar med sina egna problem blir ens arbete för andra troligtvis missförstått. Som en symbol för medlidande, eller hellre medkänsla, står Bodhisattvan Guan Yin. En Bodhisattva är en människa som har nått upplysning men valt att leva för att hjälpa andra levande varelser till befrielse.

Att reglera andningen

Människor andas ofta med korta, grova andetag, vilket knappast leder till ett tillstånd av stillhet. I Chánmeditation måste man således även reglera andningen. Det finns sammantaget fyra faser av den andningen: nämligen vindfas, suckfas, gasfas och andetagsfas. De tre första är oharmoniska faser medan den sista är harmonisk. Vad är då vindfasen? Den definieras så att de inkommande och utgående andetagen genom näsan kan höras när man praktiserar sittning, det blåser genom näsan. Vad innebär suckfasen då? När någon sitter, så trots att inget ljud kan höras så är varken in- eller utandning harmoniska utan stagnerar, varpå man måste dra efter andan. Man är alltså inte fullt uppmärksam på sin andning utan man tänker förmodligen på annat. Vad är så gasfasen? Det är, när under sittningen, trots att inget ljud kan höras och andningen verkar fungera smidigt, den ändå är grov och ansträngd istället för finstämd. Vad är då slutligen andetagsfasen? Utan ljud eller uppehåll i andningen andas man mjukt och finstämt och både den ingående luften och den utgående passerar löpande så att man kan känna dem ena stunden men inte den andra stunden, verkligen ledande till ett tillstånd av ett fridfullt och förnöjsamt sinne med full närvaro i nuet. Vanligtvis fokuserar man sin uppmärksamhet på hur buken höjs och sänks i takt med in- och utandningen. När du andas in, känn hur buken höjs och spänns som en ballong; när du andas ut, känn hur diafragman pressar ut luften i ett jämt flöde. Försök att efterhand uppnå en andningsfrekvens av ca 4 andetag per minut.

Att praktisera Chán

Att börja praktisera Chán innebär att stund för stund öppna upp och utöka vår egen förmåga till att uppskatta andra, i den nuvarande pågående situationen, och sedan tillföra sin sin klarsyn och närvaro i denna pågående situation, i nuet.

Att praktisera Chán kan ses som att utveckla känslomässig mogenhet och total klarhet i sinnet. Det innebär att ha förtroendet att kunna släppa både arrogansen i tron att man skulle vara oberoende av andra och den upplevda förödmjukelsen i att vara beroende av dem.

Att praktisera Chán är processen av att ständigt acceptera pågående förändringar i vår situation – så som den är – just nu.

Att praktisera Chán resulterar inte i ett evigt tillstånd av befrielse från något man vill fly från. Det är istället processen av att utveckla, mitt i våra nuvarande relationer, resurserna som behövs för att göra en Bodhisattvas oändliga resa mot insikten om det ju egentligen inte finns något att fly från.

Att praktisera Chán är också att inte dela upp världen och tillvaron i olika företeelser och idéer såsom Buddhism, Hinduism, Judaism, Islam, Kristendom, eller ens Mahayana, Hinayana, Vajrayana osv. De är bara yttre benämningar skapade av våra egna begränsande förmågor och önskningar, av vårt lilla sinne som är instängt i en liten ask, en ask som vi ju längtar att slippa ut ur, så att vi kan förstå att det faktiskt inte finns några särskillnader mer än de som små människor med små och trånga sinnen har skapat i sin förvirring och sitt oförstånd. En förvirring och ett oförstånd sprungna ur behovet att hävda sig på bekostnad av andra. Dukkha. Det är denna egots förvirring som leder oss in i återfödelsens, samsaras, oändliga cirklar.

Så, att praktisera Chán är helt enkelt att bryta dessa cirklar, denna förvirring och se klart och därmed kunna vara fullt närvarande i varje stund, i varje situation.