Plattforms Sutra

Södra Skolans 
Plötsliga Undervisning i den Högsta farkosten; 
Māha Prajñāpāramitā Sūtra; 
av Patriarken Dàjiàn Huìnéng Dà Shih, vid Tai Fan Templet i Guǎngzhōu​; 
"Lag Predikande Plattforms Sūtra" - Liùzǔ Tánjīng

Till Svenska av Míng Bǎo Fă Shī, samt kap. 9 av Yáo Míng Jūshì

©Míng Bǎo/Buddhist Publikation​ 2002/2022

PDF finns här.

Plattformssutran eller Huì-Néng’s Sūtra som den också kallas, är en av få Sūtror som ursprungligen skrevs ned på Kinesiska och inte på Sanskrit. Den intar tillsammans med Diamantsūtran (Vajracchedikā Prajñāpāramitā Sūtra) en mycket central plats inom den Kinesiska Södra Chánskolan. Sūtran tillskrivs den sjätte Patriarken i Kina eller den 33:e Patriarken totalt sett. Det centrala temat i Huì-Néng’s Sūtra är det ögonblickliga och intuitivt ledsagade uppvaknandet, i kontrast till den nordliga Chán där det gradvisa uppvaknandet ses om den bästa vägen. Översättningen är baserad på en reviderad utgåva av Wong Mou-lams översättning ifrån 1929, samt Thomas Clearys översättning från 1989. Den senaste revideringen bygger på den senaste översättningen gjord av Red Pine 2007. Vi har valt att inte ta med förorden till de olika utgåvorna som gjordes mellan 1930-69, läsaren hänvisas här till Shambala Dragon Edition 1990- The Diamond Sūtra & The Sūtra of Huì-Néng  samt Counterpoints utgåva The Platform Sutra, The Zen Teaching of Huì-Néng av Red Pine.

För den som inte förstår de ord på Kinesiska/Pinyin och Sanskrit som förekommer hänvisar vi till våra här publicerade lexikon.

Kapitel 1. Självbiografi. 

En gång, när Patriarken hade anlänt till Bǎo-Lín Chán Sì, begav sig prefekten Wei av Sháo-provinsen tillsammans med andra dignitärer till klostret för att be Patriarken att hålla offentliga föreläsningar om Buddismen i Taifàn-templets stora hall i staden Guǎngzhōu​ (Kanton). I föreläsningshallen samlades alla, prefekten Wei, ämbetsmän, Konfucianska lärde, ungefär trettio man i varje grupp och till detta Bhikṣus, Bhikṣus, Daoister och lekmän. Allt som allt runt tusen åhörare. När Patriarken intagit sin plats, betygade de församlade åhörarna tillsammans honom sin vördnad, och bad honom att föreläsa om Buddhismens grundläggande lagar. Hans helighet gav då följande föreläsning till församlingen: ”Lärda åhörare, vårt medvetandes sanna natur som är själva fröet eller kärnan till upplysningen (Bodhi), är till sin natur ren. Och det är bara genom att använda oss av detta medvetande som vi kan nå Buddhaskapet direkt. Men låt mig nu först berätta något om mitt eget liv och hur det föll sig att jag kom i besittning av de esoteriska lärorna i Dhyānaskolan (Chán). Min far, som kom från Fàn-Yang, blev avskedad från sin offentliga post och förvisad till att leva som en ofrälse i Ling-Nan, där han blev bonde i Xin-Zhou. Tyvärr så dog min far medan jag fortfarande var mycket ung, min mor lämnades då mycket fattig och eländig. Vi flyttade senare till Guǎngzhōu (Kanton), där vi hade det mycket svårt. När jag en dag var på torget för att sälja ved, bad en av mina kunder mig att leverera ved till hans butik. När jag gjort leveransen och fått betalt, lämnade jag butiken. Utanför såg jag en man som satt och reciterade en Sūtra. När jag hörde sūtran läsas högt blev mitt medvetande genast upplyst. Jag frågade då mannen om namnet på boken han reciterade och han berättade då att det var Diamantsūtran. Jag frågade vidare varifrån han kom och varför han reciterade just den här sutran. Han svarade mig då att han kom från Dòngshān​-klostret i Huáng-Méi-distriktet vilket ligger i provinsen Xí. Vidare så berättade han för mig att Hóng Rěn, den femte Patriarken, var abbot i klostret med närmare ettusen lärjungar under sig. När han tidigare hade besökt klostret för att betyga Patriarken sin vördnad, hade han fått lyssna till föreläsningar om Diamantsūtran. Hans helighet Patriarken brukade uppmuntra lekfolket såväl som munkarna att recitera denna text, för att därigenom komma till upplysning och förverkliga det inneboende Buddhaskapet direkt. Det måste vara ett resultat av god karma från mina tidigare liv som gjorde att jag fick höra om detta. Jag fick sedan tio taeler för min mors uppehälle i gåva av en man som rådde mig att bege mig till Huáng-Méi för att tala med den femte Patriarken. Då arrangemangen för min mor var färdiga, begav jag mig till Huáng-Méi, dit jag anlände redan efter mindre än trettio dagars vandring. 

Jag gick sedan för att betyga Patriarken min vördnad och blev då utfrågad varifrån jag kom och varför jag sökte honom. På detta svarade jag, "Jag är en vanlig man ifrån Xin-Zhou i Guǎngdōng . Jag har rest långt för att betyga er min vördnad, allt jag ber om är upplysning". Patriarken sa, "Du är en infödd Guǎngdōng-bo, en barbar? Hur kan du hoppas på att bli en Buddha?" På detta svarade jag, "Fastän det finns nordlänningar såväl som sydlänningar, så har varken nord eller syd någon som helst betydelse för Buddhanaturen. Till det yttre är en barbar annorlunda än ers helighet, men det är ingen skillnad i vår Buddhanatur". Han skulle just till att tala vidare med mig, men fick avbryta sig eftersom det kom andra lärjungar. Patriarken sa då åt mig att gå och arbeta tillsammans med de andra lärjungarna. "Låt mig få säga till ers Helighet, att Prajñā ofta uppstår i mitt medvetande. När man inte förlorar sitt sanna medvetande ur sikte då kan man med rätta kallas för ’ett förtjänsternas fält’. Men jag vet inte vilket arbete ers Helighet önskar att jag skall utföra?” "Den här barbaren är alltför intelligent", sa han då. "Gå till stallet och prata inte mer nu". Jag begav mig då till den bakre gården där en lekbroder sa åt mig att hugga ved och tröska ris.

En dag mer än åtta månader senare råkade Patriarken se mig och sa, "Jag vet att din kunskap om Buddhismen är mycket god, men jag måste avstå från att tala med dig. Annars kan avundsjuka personer göra dig illa. Förstår du mig?" "Ja ers Helighet. Och det är för att ingen skall lägga märke till mig som jag har avstått från att gå i närheten av er hall". En dag samlade Patriarken sina lärjungar och sa till dem, "Frågan om oavbruten återfödelse är kritisk och ödesdiger. Dag efter dag verkar ni alla sträva efter dåliga förtjänster istället för att försöka befria er från detta hav av bitterhet. Men förtjänster är er till ingen nytta alls så länge som ert sanna medvetande är fördunklat och ni inte kan se klart. Gå nu och sök efter Prajñā inom er och skriv sedan en Gāthā som visar er nivå av förståelse. Den av er som visar att han har förstått vad det sanna medvetandet är, kommer att få ärva ämbetsdräkten och Dharṃaṃ och jag skall göra honom till den sjätte Patriarken. Gå nu och vänta inte med att skriva er Gāthā, och kom ihåg att finurligheter inte är till någon nytta. Han som har förstått det sanna medvetandet kan omedelbart uttrycka detta så fort han fått höra om det; han kan inte ens tappa det ur sikte om han så vore inblandad i en strid på liv och död." 

Efter att ha fått instruktionen drog sig lärjungarna tillbaka för att samtala, "Det är ingen mening med att vi försöker att skriva en Gāthā om detta och ge till Hans Helighet, eftersom Patriarkatet måste gå till vår lärare, Yùquán Shénxiù; och sätter vi oss och arbetar ihop någon nödlösning så är det bara slöseri med tid". Efter att ha hört detta bestämde de sig samtliga för att avstå från att skriva någon Gāthā och sa, "Varför skall vi göra oss besväret? Hädanefter skall vi bara följa vår lärare, Shénxiù, vart han än går, och vända oss till honom för undervisning och vägledning". Under tiden satt Shénxiù och resonerade med sig själv: "Eftersom jag är deras lärare så kommer ingen av dem att delta i den här tävlingen. Jag undrar om jag skall skriva en Gāthā och överlämna den till hans Helighet? Om jag inte gör det, hur skall han då kunna veta hur djup eller hur ytlig min kunskap och insikt är? Om mitt mål är att få Dharṃaṃ, så är mitt motiv rent och ärligt men om jag bara fikar efter Patriarkatet så vore mina motiv synnerligen dåliga. I sådana fall är mitt medvetande inte annorlunda än hos vilken världsligt sinnad människa som helst. Och jag skulle egentligen inte göra något annat än att lura till mig det heliga Patriarkatets säte. Om jag å andra sidan inte lämnar in en Gāthā, så kommer jag aldrig att få Dharṃaṃ. Detta uppdrag är ju ett synnerligen svårt dilemma." Framför Patriarkens hall fanns tre takförsedda korridorer, vars väggar väntade på att bli målade av en hovkonstnär vid namn Lù Chén. Bilderna skulle visa händelser från Laṅkāvatāra Sūtra och visa Saṃghaṃ’s förvandling samt scener föreställande de fem Patriarkernas genealogi. Allt för att upplysa allmänheten och ge dem möjlighet att visa sin vördnad för bilderna. Då Shénxiù hade skrivit sin vers försökte han flera gånger att överlämna den, men så fort han närmade sig Patriarkens hall så började han att svettas ymnigt och blev oerhört nervös. Han kunde inte för sitt liv uppmana tillräckligt med mod för att överlämna sitt bidrag trots att han under fyra dagar gjorde inte mindre än tretton försök att lämna över den. Efter detta sa han till sig själv, ”Det vore nog bättre för mig om jag skrev versen på väggen i korridoren och låter Patriarken läsa den själv. Om han godkänner den, skall jag stiga fram och visa min vördnad för honom och berätta att det är mitt bidrag; men om han underkänner min vers, så skall jag ha slösat bort flera år vid det här berget och fått ta emot vördnadsbetygelser från andra utan att på något sätt ha förtjänat dem. Versen löd så här:

“Kroppen är som ett Bodhi-träd

Sinnet det som en spegel bär

Polera den igen och igen

Låt inget damm samlas där”

 
Så fort han hade skrivit det gick han raka vägen till sitt rum så att ingen skulle misstänka vad han hade gjort. Väl på sitt rum tänkte han igen: "När Patriarken ser min Gāthā imorgon och blir nöjd med den, då är jag redo att ta emot Dharṃaṃ; men om han säger att den är illa skriven så måste det betyda att jag inte är mogen nog att ta emot Dharṃaṃ, som en konsekvens av missgärningar i mina tidigare liv vilka fördunklar mitt medvetande. Det är verkligen svårt att gissa vad Patriarken kommer att säga om min vers. Längs dessa banor funderade Shénxiù ända tills gryningen kom eftersom han varken kunde förmå sig att sova eller koppla av på något sätt. Men Patriarken visste redan att Shénxiù inte hade trätt in igenom upplysningens port, att han inte hade insett det sanna medvetandets natur. När morgonen kom sände Patriarken efter Herr Lù, hovkonstnären, och gick tillsammans med honom till den södra korridoren för att få väggarna där dekorerade med bilder. Han råkade då se Gāthān som stod skriven på väggen. "Jag är verkligen ledsen att ni har fått resa så långt", sa han till Herr Lù. "Väggarna behöver inte målas nu längre. Som Sūtran säger, ’Alla former och fenomen är obeständiga och illusoriska’. Det är bättre att lämna versen på plats, så att människor kan studera och recitera den. Om de sedan omsätter lärdomarna i praktiken så kommer de att räddas från misären av att födas i dessa världar av ondska och elände. Förtjänsten som vinns av någon som praktiserar detta blir i sanning stor.” Patriarken beordrade sedan att rökelse skulle brännas och att alla hans lärjungar skulle visa sin vördnad för Gāthān och recitera den så att de skulle kunna komma att förstå medvetandets sanna natur. Efter att de reciterat versen utbrast de ”Bra gjort!"

Vid midnatt lät Patriarken sända bud efter Shénxiù, och frågade honom om han var den som skrivit Gāthān. ”Ja det var jag som skrev den”, svarade Shénxiù. "Jag vågar inte vara så förmäten att tro att jag skulle bli given Patriarkatet, men jag ber ers Helighet att säga mig om min vers visar det minsta spår av insikt och visdom."

Patriarken svarade, "Din Gāthā visar att du ännu inte har förstått ditt medvetandes sanna natur. Du har nått fram till upplysningens portar, men ännu inte stigit in. Att söka den högsta upplysningen med en förståelse av det slag du har kommer knappast att krönas med framgång. För att nå den högsta upplysningen måste man spontant komma att förstå sin sanna natur, som inte är skapad och inte heller kan förstöras. Från Kshana till Kshana, skall man hela tiden kunna se och förstå sin sanna natur utan att förlora den ur sikte. Alla saker och ting kommer då att bli befriade från sina begränsningar. När Tathātā är känd då är man för alltid fri från illusioner och oavsett vad som händer så kommer ditt medvetande alltid att vara i ett tillstånd där du urskiljer varandet så som det är (dess sådanhet). Ett sådant medvetandetillstånd är den absoluta sanningen. Om du i detta tillstånd kan se allting omkring dig, då kommer du att ha känt och förstått din sanna natur, det sanna medvetandet. Detta är den högsta upplysningen. Du gör bäst i att gå tillbaka till din kammare och fundera i ett par dagar till, och sedan ger du mig en ny Gāthā. Om den visar att du har trätt in igenom ’upplysningens port’, så skall du få ärva Dharṃaṃ och ämbetsdräkten."

Shénxiù bugade sig djupt för Patriarken och gick. I flera dagar kämpade han förtvivlat med att skriva en ny Gāthā. Detta gjorde honom så till den grad upprörd att allt kom att kännas som en mardröm, utan någon ro varken genom att sitta eller gå.

Två dagar senare hände det sig att en ung pojke passerade rummet där jag höll på att slå ris, jag hörde då hur han högt reciterade den Gāthā som Shénxiù skrivit. Så fort som jag hörde den visste jag att författaren inte hade kommit till insikt om medvetandets sanna natur. För även om jag ännu inte erhållit någon formell undervisning, så förstod jag sanningen i stora drag. "Vad är detta för Gāthā", frågade jag pojken. "Du barbar" svarade han, "känner du inte till den? Patriarken sa till sina lärjungar att frågan om ständig återfödelse var djup och svår, och att de som önskade att ärva hans ämbetsdräkt och Dharṃaṃskulle skriva en Gāthā. Sedan skulle den som tydligast visade att han hade förstått den sanna naturen få ärva dem och bli den sjätte Patriarken. Äldre broder Shénxiù skrev denna 'formlösa' Gāthā på väggen i den södra korridoren och Patriarken sa åt oss att recitera den. Patriarken sa också att den som omsätter dess lärdomar i praktiken, skall vinna mycket förtjänst och räddas från misären att återfödas i dessa jämmerdalar".

Jag sa till pojken att även jag önskade att recitera denna Gāthā, så att jag skulle vara bekant med dess lärdomar i ett framtida liv. Jag sa också till honom att trots att jag i åtta månader hade slagit ris, så hade jag aldrig satt min fot vid den stora hallen, och att han måste visa mig vägen dit så att jag skulle få betyga Gāthān min vördnad. Pojken tog mig dit och jag bad honom att läsa den för mig, eftersom jag själv inte kan läsa. En lägre ämbetsman vid namn Chang Dih-Yung från Xiàngzhōu​-distriktet som var på besök, läste upp Gāthān för mig. När han var färdig sa jag att även jag hade en Gāthā och att han vore mycket vänlig om han ville skriva den åt mig. "Enastående", utbrast han, "att du också kan skriva en Gāthā!" "Förakta inte en nybörjare" sa jag, "om du är en sökare efter den högsta upplysningen. Du borde veta att även hos de lägsta kan man finna det skarpaste sinnet, medan de högsta emellanåt kan vara synnerligen tjockskalliga. Om du ringaktar andra så begår du en stor synd." "Diktera din Gāthā, jag skall skriva den åt dig. Men glöm inte bort att rädda mig om du skulle få ärva Dharṃaṃ." Min Gāthā löd så här:

“Upplysning har inget träd

En blank spegel inget bär

Ursprungligt finns inte ett ting -

Var kan dammet samlas här?”

När han hade skrivit detta, förvånades alla församlade lärjungar och andra. Fyllda av beundran utbrast de till varandra "Otroligt! Man skall förvisso inte döma andra efter det yttre. Hur kan det vara att vi så länge har låtit en inkarnerad Bodhisattva arbeta åt oss i köket?" När Patriarken såg att de församlade var alldeles utom sig av häpnad tog han av sig ena skon och torkade bort min Gāthā från väggen, så att ingen avundsam individ skulle få för sig att göra mig något ont. Han uttryckte då sin uppfattning att författaren av denna nya Gāthā inte heller fullt ut hade insett sin sanna natur, och detta accepterades av samtliga närvarande.

Följande dag kom Patriarken osedd till rummet där riset slogs. När han såg att jag arbetade där med en stenmortel, sa han till mig, ”En sökare efter vägen riskerar sitt liv för Dharṃaṃ. Är detta inte rätt?” Sedan frågade han, "Är riset färdigt?" "Det var färdigt för länge sedan", svarade jag honom, "och väntar bara på sållet". Patriarken slog då till morteln tre gånger med sin käpp och gick sedan.

Då jag förstod vad han velat säga, begav jag mig under den tredje vakten till hans rum. Med sin dräkt som skärm för att ingen skulle se oss, förklarade han Diamantsūtran för mig. När han kom till meningen, ”Man skall förhålla sitt medvetande på ett sådant sätt att det är fritt från alla bindningar”, blev jag fullkomligt upplyst och insåg att ingenting är skiljt från sin inneboende natur. "Vem hade kunnat tro”, sa jag till Patriarken, "att medvetandets innersta natur är helt fritt från både tillblivelse och upphörande! Vem hade kunnat tro att medvetandets innersta natur egentligen är självtillräckligt? Vem hade kunnat tro att medvetandets innersta natur egentligen är fritt från all förändring? Vem hade kunnat tro att allting egentligen är en manifestation av medvetandets innersta natur?"

Patriarken förstod att jag hade förstått medvetandets innersta natur och sa, "För den som inte känner sitt medvetande är det fullkomligt meningslöst att studera Dharṃaṃ. Å andra sidan, om han förstår sitt eget medvetande och intuitivt ser sin sanna natur, då är han en hjälte, en lärare åt människor och gudar; Buddhan."

På så sätt, utan att någon visste om det, överfördes Dharṃaṃ till mig vid midnatt, och jag blev arvtagare till läran i ”Den plötsliga skolan”, såväl som till ämbetsdräkten och gåvoskålen. "Du är nu den sjätte Patriarken", sa han till mig, "Tag väl vara på dig, och rädda så många kännande varelser som möjligt. För det vidare och bevara Läran så att den inte dör ut. Lyssna nu till min Gāthā:

”Kännande varelser som sår fröet till upplysning

Kommer att på orsakernas fält

skörda frukterna av Buddhaskap

Döda ting utan Buddhanatur

Sår inte och skördar ej."

Vidare sa han, "När Patriarken Bodhidharma först anlände till Kina, hade de flesta Kineser inget förtroende för honom. Så den här ämbetsdräkten lämnades vidare som ett tecken från en Patriark till nästa. Vad Dharṃaṃ beträffar, så förs den vidare från hjärta till hjärta, och mottagaren måste förstå den genom sina egna ansträngningar. Sedan urminnes tider har det varit så att en Buddha ger Dharṃaṃs essens vidare till sin efterföljare, och för en Patriark att överföra till sin arvtagare den esoteriska läran från hjärta till hjärta. Eftersom ämbetsdräkten numera kan ge upphov till dispyter, skall du vara den sista att ärva den. Om du ger den vidare till din efterträdare kommer ditt liv att hamna i omedelbar fara. Lämna nu den här platsen så fort du kan, så att ingen gör dig illa". "Vart skall jag gå?" frågade jag. "Stanna till vid Huái och när du kommer till Huī skall du dra dig undan", svarade han då. Eftersom jag fått ämbetsdräkten och tiggarskålen mitt i natten, sa jag till Patriarken att eftersom jag var en sydlänning så kände jag inte till bergsstigarna, och att det vore nästan omöjligt för mig att komma till floden för att där kunna hitta en båt. ”Oroa dig inte”, sa han, ”jag gör dig sällskap."

Han gjorde mig sedan sällskap till Kiukiang, där han sa åt mig att ta plats i en båt. Eftersom han rodde själv, bad jag honom att sitta ned och att istället låta mig ro. ”Det är inte mer än rätt att jag tar dig till den andra sidan”. På detta svarade jag, "När människor är förvirrade, skeppar guiden över dem; när man är upplyst, skeppar man över sig själv.” ”Eftersom jag råkar vara född vid gränsen, så är till och med mitt uttal illa, (trots detta) har jag haft äran att få ärva Dharṃaṃ efter dig. Och då jag nu är upplyst är det inte mer än rätt att jag korsar havet av födelse och död genom att själv inse mitt medvetandes sanna natur." "Helt riktigt, helt riktigt", instämde han. "Med början hos dig kommer Dhyāna-skolan att bli mycket populär. Tre år efter att vi har skiljts åt kommer jag att lämna den här världen. Du kan påbörja din resa nu. Gå så fort du kan söderut, och börja inte att predika alltför snart. Dharṃaṃ sprids inte så lätt".

När vi tagit farväl, lämnade jag honom och gick söderut. Efter ungefär två månader nådde jag till berget Dàyú​. Där såg jag flera hundra man som förföljde mig med avsikt att beröva mig ämbetsdräkten och skålen. Bland dem fanns en munk vid namn Huì Míng, vars lekmannanamn var Chén. Han var en general av fjärde rangen i sitt lekmannaliv. Hans uppträdande var bryskt och han var tämligen hetlevrad. Av alla förföljarna var han den som ihärdigast sökte efter mig. När han precis var i färd med att hinna upp mig la jag ämbetsdräkten och tiggarskålen på en sten, och gömde mig sedan. "Den här ämbetsdräkten är bara en symbol, vad är det för poäng med att ta den med våld?" sa jag.

När han kom fram till stenen försökte han att plocka upp dem, utan att lyckas. Han ropade då "Lekbroder, lekbroder, (Patriarken hade ännu inte formellt trätt in i Saṃghaṃ) jag kommer för Dharṃaṃ, inte för ämbetsdräkten." Jag klev då fram från mitt gömställe och satte mig på stenen. Han bugade, betygade mig sin vördnad och sa, "Lekbroder, var vänlig och undervisa mig." "Eftersom du kommer för Dharṃaṃ", sa jag, "undvik då att tänka på någonting specifikt och håll ditt Sinne stilla, så skall jag undervisa dig." När han så gjort detta en lång stund, sa jag, "När du, min herre, varken tänker på gott eller ont, vad är i det ögonblicket ditt ursprungliga ansikte?"

Då han hörde detta blev han omedelbart upplyst. Men han frågade vidare, "Vid sidan av de esoteriska talesätt och idéer som förs vidare genom Patriarken från generation till generation, finns det några andra esoteriska lärdomar?" Jag svarade, "Vad jag kan berätta för dig är inte särskilt esoteriskt, men om du riktar din blick inåt så kommer du att finna det esoteriska inom dig." "Trots att jag stannade i Huáng Méi", sa han, "Så kom jag inte till insikt om min sanna natur. Men tack vare din ledsagning, vet jag nu det på samma sätt som någon som dricker ett glas vatten vet om vattnet är varmt eller kallt. Lekbroder, du är nu min lärare." På detta svarade jag, "Om det är fallet, då är vi båda lärjungar till den femte Patriarken. Ta väl vara på dig." När han undrade vart han borde gå hädanefter så sa jag att han skulle stanna till vid Yuán, och sedan slå sig ned i Mèng. Han bugade sig, betygade mig sin vördnad och gick.

Något senare nådde jag till Cáo Xī​. Där blev jag åter förföljd av onda människor, och fick ta min tillflykt till Szu Hui, där jag uppehöll mig med en grupp jägare i hela femton år. Emellanåt undervisade jag dem på ett sätt som passade deras nivå av förståelse. Dom brukade sätta mig att vakta över deras fångstnät, men då jag fann någon levande varelse i näten så satte jag dem alltid på fri fot. Vid måltiderna la jag grönsaker i pannan där de kokade sitt kött. När några av dem undrade, så jag sa att jag endast skulle äta grönsakerna efter att de kokat med köttet.

En dag slog det mig att jag kanske inte skulle leva som en närapå eremit, att det nu var hög tid för mig att undervisa i Lagen. Därför begav jag mig till Fǎ Xín templet som låg i Guǎngzhōu​. Där undervisade en Dharmamästare, Bhikṣu Yin Tsung, om MahāParinirvāṇa Sūtra. Det hände så en dag att en vimpel fladdrade friskt i vinden, vilket orsakade att två Bhikṣus kom i dispyt om vad det egentligen var som rörde sig, vinden eller vimpeln. Eftersom de inte lyckades att lösa sin dispyt sa jag till dem att vad som faktiskt rörde sig var deras eget medvetande. Hela församlingen förvånades över mina ord, och Bhikṣu Yin Tsung erbjöd mig en hedersplats och frågade sedan ut mig om flera svåra passager i Sūtrorna.

Då han märkte att mina svar var koncisa, riktiga och att de visade på något mer än ren bokkunskap sa han till mig, "Lekbroder, du måste vara en enastående man. För länge sedan berättades det för mig att arvtagaren till den Femte Patriarkens ämbetsdräkt och tiggarskål kommit söderut. Du måste vara den mannen."

Jag svarade artigt att så var fallet. Han bugade sig omedelbart och betygade mig sin vördnad och bad mig att visa församlingen ämbetsdräkten och tiggarskålen som jag hade ärvt. Vidare frågade han vilka instruktioner jag fått då den Femte Patriarken gett mig Dharṃaṃ. "Utöver en diskussion om insikten i medvetandets sanna natur, inget särskilt, inte heller hänvisade han till Dhyāna eller befrielse." "Varför inte det ", frågade han mig då. "Därför att det skulle betyda två vägar", svarade jag. "Och det kan inte finnas två vägar inom Buddhismen. Det finns bara en väg."

Han frågade då vilken som var den Enda Vägen. På det svarade jag, " Mahā Parinirvāṇa Sūtra, som du nyss förklarade, säger att Buddhanaturen är den enda vägen. I just den Sūtran så frågar Gong-Kao Kuei-Te, som är en Bodhisattva, Buddhan huruvida de som begår de fyra stora missgärningarna (döda, stjäla, ljuga samt överdriven sexualitet) eller de fem dödssynderna (dråp på föräldrar, eller att göra så att blod flyter från Buddhan), samt de som är icchantika (kättare) etc., om detta skulle utplåna deras inneboende godhet och deras Buddhanatur. Buddhan svarade, ”Det finns två olika former av inre godhet, den eviga och den icke eviga, så därför är deras inneboende godhet inte utplånad.” 

”Buddhismen är inte känd för att ha två olika vägar att gå. Det finns goda och onda vägar, men eftersom Buddhanaturen inte är något av detta så är Buddhismen känd för att inte ha två vägar. Ur vanliga människors perspektiv, så är komponenterna i personligheten (Skandhas) och elementen i medvetandet (Dhātu) två olika saker: men de upplysta vet att de inte är dualistiska i sin natur. Buddhanaturen är icke-dualitet."

Bhikṣu Yin Tsung var mycket nöjd med mitt svar. Han förde ihop sina handflator som ett tecken på respekt, och sade "Min tolkning av Sūtran är lika värdelös som en hög dynga, men din utläggning är värdefullare än guld." Därefter utförde han hårraknings-ceremonin på mig, och bad mig att ta emot honom som min elev.

Hädanefter under Bodhiträdet undervisade jag i lärorna hos Dōng Shān-skolan (Fjärde och Femte Patriarkernas skola, då de levde i Dōng Shān). Ända sedan Dharṃaṃ överfördes till mig i Dōng Shān, har jag utstått många prövningar och mer än en gång så har mitt liv hängt på en skör tråd. Idag har jag haft äran att få möta er här, och detta måste komma av våra tidigare goda kontakter under gångna Kalpas. Även våra samlade förtjänster vunna genom ärandet av olika Buddhor har haft betydelse; annars hade vi inte fått höra dessa läror från den "Plötsliga Skolan" och grundlagt våra framtida framgångar i förståelsen av Dharṃaṃ. De här lärdomarna har förts vidare ifrån tidigare Patriarker, och det är inte ett system som jag själv har hittat på. De som önskar att höra dessa läror skall först rena sitt medvetande, och efter att ha hört dem skall de reda ut sina tvivel på samma sätt som visa män gjorde förr. Då undervisningen var över, gladdes församlingen, bugade, betygade sin vördnad och sedan gick alla hem till sitt.

Kapitel 2. Prajñā                                                                                                                              

Nästa dag bad Prefekten Wei att Patriarken skulle ge ytterligare en föreläsning. Då Patriarken intagit sin plats och bett församlingen att rena sina sinnen och recitera Mahā Prajñā Pāramitā Sūtra, gav han så följande föreläsning:

"Lärda åhörare, upplysningens visdom (Bodhiprajñā) finns inneboende i oss alla. Men på grund av den förvirring som vårt medvetande upplever kan vi inte förstå detta själva. Därför måste vi söka hjälp av de upplysta innan vi själva kan lära känna vårt medvetandes essens. Ni skall veta att vad Buddha-naturen anbelangar så är det ingen som helst skillnad mellan en oupplyst åsna och en upplyst människa. Den enda skillnaden ligger i att den ena har insett sin sanna natur medan den andra inte har det. Låt mig nu tala med er om Mahā Prajñā Pāramitā, så att ni alla kan uppnå visdom".  

"Lärda åhörare, alla de som dagarna i ända reciterar ordet "Prajñā" verkar inte veta att Prajñā är en inneboende del av deras egen sanna natur. Men precis som att man inte blir mätt genom att bara tala om mat så är det också med de här människorna. Vi kan tala om Śūnyatā (tomhet) i otaliga kalpas, men att bara tala om det kommer inte att hjälpa oss att inse vårt medvetandes sanna natur. Det tjänar i slutänden ingenting till.  Termen "Mahā Prajñā Pāramitā" är Sanskrit och betyder "Stor visdom för att nå den andra stranden" (av existensens hav). Vi måste omsätta den i praktiken genom vårt medvetande; huruvida vi reciterar den eller inte spelar överhuvudtaget ingen som helst roll. Att bara recitera den utan någon mental övning kan liknas vid en fantasm, en magisk spökbild, en blixt eller en daggdroppe. Å andra sidan om vi gör båda delarna så kommer vårt medvetande att vara i samklang med vad vi säger. Själva vår egennatur är Buddha, och utöver denna egennatur så finns ingen Buddha. 

Vad är Mahā? Det betyder "Stor". Medvetandets kapacitet är lika stor som rymden. Det är oändligt, varken runt eller fyrkantigt, varken stort eller litet, varken grönt eller gult, varken rött eller vitt, varken ovan eller under, varken långt eller kort, varken argt eller glatt, varken först eller sist. Alla Buddha-Ksetras (länder) är lika tomma som rymden. I sitt innersta väsen är vår transcendentala natur tom och inte ett endaste dharma (ting) kan överhuvudtaget uppnås. Det är samma sak med medvetandets essens, som är ett tillstånd av absolut tomhet (Śūnyatā).

Lärda åhörare, när ni hör mig tala om tomheten så tro inte att jag med det menar intighet (detta inbegriper nämligen den heretiska synen om utplånande). Det är av yttersta vikt att vi inte anammar den idén, därför att den som sitter tyst och håller sitt medvetande blankt, den kommer att existera i ett tillstånd av likgiltig tomhet.

Lärda åhörare, den gränslösa rymden i universum kan hålla inom sig myriader av ting i olika former och skepnader som solen och månen, stjärnorna, bergen, floderna, människorna, Dharmas relaterande till gott och ont, Deva-världar, helveten, stora oceaner och alla Mahāmeru-bergen. Rymden innesluter allt detta, och det gör även tomheten i vår natur. Vi säger att medvetandets essens är stor därför att den innefattar alla ting då alla ting ryms i vår egen natur. När vi ser godheten eller ondskan hos andra människor och vi varken dras till den, stöts bort av den eller fäster oss vid den, då är vårt sinne tomt som rymden. På så vis menar vi att vårt sinne är stort. Därför kallar vi det "Mahā".

Lärda åhörare, ni skall veta att sinnet har en mycket stor kapacitet, eftersom det genomsyrar hela Dharmadhātu (Lagens sfär, alltså universum). När vi använder oss av det så kan vi veta något om allt, och när vi använder hela dess kapacitet så skall vi veta allt. Allt i ett och ett i allt. När vårt sinne arbetar utan hinder och har frihet att komma och gå, då är vi i ett tillstånd av Prajñā.

Lärda åhörare, all Prajñā kommer från sinnets essens och inte från någon utomstående källa. Var mycket klara på den punkten. Detta kallas "Eget bruk av den sanna naturen". Förstår vi Sådanheten (Tathātā, sinnets essens), så är vi för alltid fria från illusioner. Eftersom sinnets omfång är till för stora ting skall vi inte praktisera sådana dumheter som att sitta med ett blankt sinne. Tala inte om "Tomheten" dagarna i ända utan att praktisera det i sinnet. Gör vi på det sättet kan vi liknas vid en tiggare som tror sig vara kung. Prajñā kan aldrig uppnås på detta sätt och de som gör så är inte mina lärjungar. 

Lärda åhörare, vad är Prajñā? Det betyder "Visdom". Om vi alltid och under alla omständigheter håller våra tankar fria från fåniga begär och alltid handlar med visdom, så utövar vi Prajñā. En enda dålig idé är allt som behövs för att stänga ute Prajñā, men en enda vis tanke släpper in den igen. Icke insiktsfulla människor eller förvirrade människor ser det inte; de talar om det med sina tungor, men i sina sinnen förblir de icke insiktsfulla och oförstående. Alltid så talar de om hur de utövar Prajñā och hela tiden talar de om "Tomheten", men de känner inte till den yttersta tomheten. "Visdomens hjärta" är Prajñā, och det har varken form eller egenskaper. Om vi förstår det på detta sätt så är det verkligen Prajñās visdom.

Vad är då Pāramitā? Det är ett Sanskritord som betyder ungefär "Till den motsatta stranden". Bildlikt talat betyder detta "Bortom existens och icke-existens". Genom att klamra sig fast vid sinnesintryck så skapas och rör sig existens och icke-existens upp och ned som ett stormande hav. Ett sådant tillstånd kallas med en metafor "Den här stranden". Men utövar vi icke-fasthållande så uppnår vi ett tillstånd bortanför existens och icke-existens; det påminner om lugnt men kraftfullt strömmande vatten. Detta tillstånd kallas då "Den motsatta stranden", och därav ordet Pāramitā. 

Lärda åhörare, medan människor som är fångade i illusioner reciterar Mahā Prajñā Pāramitā med sina tungor, så skapas felaktiga och onda tankar i deras medvetande. Men om de oupphörligen omsätter dess lärdomar i praktiken så kommer de att inse dess sanna natur. Att vara bekant med denna Dharṃaṃär att förstå Prajñās Dharṃaṃ, och att utöva det är att utöva Prajñā. Han som inte utövar det är en vanlig man. Den som om så bara för ett ögonblick sätter i sitt sinne att utöva det är Buddhans jämlike. Därför att den vanlige mannen är Buddha och orenheterna (kleśa) är upplysningen (Bodhi). En flyende dåraktig tanke gör oss till vanliga människor men en enda upplyst tanke gör oss till en Buddha. En flyende tanke som klamrar sig fast vid sinnenas intryck är oren (klesa), en andra tanke som befriar oss från bindningar är upplysning (Bodhi). 

Lärda åhörare, Mahā Prajñā Pāramitā är det mest upphöja och främsta av allt. Den varken stannar eller går, inte heller kommer den. Genom den har Buddhor i nuet, det förflutna och i framtiden uppnått Buddhaskap. Vi skall använda oss av denna djupa visdom till att bryta ner de fem Skandhas (materiella egenskaper; materia, känsel, perception, jag-uppfattning och medvetande); att utöva detta leder osvikligen till att vi uppnår Buddhaskap. De tre giftiga orenheterna (girighet, hat och förvirring) kommer då att förvandlas till Śīla (rätt uppförande), Samādhi och Prajñā.

Lärda åhörare, i detta mitt system så skapar Prajñā åttiofyra tusen vägar till visdom, eftersom det finns så många olika orenheter för oss att handskas med. Men när vi är fria från orenheter, så visar sig visdomen för oss och den kommer inte att vara skild från sinnets essens. De som förstår denna Dharṃaṃkommer att bli befriade från ytliga tankar. Att vara fri från att vara besatt av en enda särskild tanke, från att klamra sig fast vid begär och från falskhet; att sätta sin egen essens av Tathātā i rörelse, att använda Prajñā till kontemplation; att inta en attityd av varken oberördhet eller fasthållande gentemot alla ting - detta är vad som menas med att förstå sin sinnes-essens för uppnåendet av Buddhaskap.

Lärda åhörare, om ni önskar att tränga igenom till det djupaste mysteriet av Dharmadhātu och Prajñās Samādhi, då skall ni öva Prajñā genom att studera Vajracchedikā (Diamant-) Sūtra, som kommer att låta er förstå sinnets essens. Ni skall veta att förtjänsten som ni får genom att studera denna Sūtra, som det påpekas i texten, är omätlig och utan gräns och kan inte beskrivas i detalj. Denna Sūtra tillhör den högsta skolan inom Buddhans Dharṃaṃ, och Buddhan gav den med speciell åtanke åt de visa och intelligenta. Om de mindre visa och slötänkta skulle höra om den så skulle de reagera med misstro. Varför undrar ni? Till exempel om det regnade i Jambudvīpa (den södra kontinenten, människornas värld) genom de himmelska Nāgas mirakel, så skulle städer och byar flyta bort i floden som om de vore blad på ett dadelträd. Men om det skulle regna i den stora oceanen så skulle havsnivån inte påverkas alls. När Mahāyāna-buddhister hör talas om Diamantsūtran blir deras sinnen upplysta. De vet att Prajñā är inneboende i deras sinnes sanna essens, att det inte finns någon anledning att förlita sig på skriftliga auktoriteter eftersom de kan använda sin egen visdom genom konstant och oupphörlig kontemplation. Den Prajñā som är inneboende i sinnets essens hos oss alla kan liknas vid regnet, där fukten friskar upp och vitaliserar alla levande ting, träd och växter likaväl som medvetna varelser. När strömmar och floder når havet så blir vattnet i alla olika vattendrag till ett enda vatten; detta är en annan analogi.

Lärda åhörare, när regnet kommer i en störtflod så sköljs växter utan djupa rötter bort av strömmen och till sist så dukar de under. Så är även fallet med de trögtänkta när de hör om lärorna i den Plötsliga Skolan. Deras inneboende Prajñā är likadan som hos en mycket vis man men trots det så misslyckas de med att bli upplysta när de får höra Dharṃaṃ. Varför, undrar ni? Därför att de är nedtyngda av djupt rotade felaktiga åsikter och orenheter på samma sätt som solen kan täckas av ett moln och inte syns innan vinden blåser undan molnen. Prajñā varierar inte mellan olika människor, vad som gör den enda skillnaden är om du är upplyst eller inte. Den som inte känner sitt sinnes sanna essens och inbillar sig att Buddhaskap kan uppnås genom yttre religiösa riter och föreskrifter är trögtänkt. Den som förstår lärorna hos den Plötsliga Skolan och inte tror att yttre riter leder till upplysning och vars sinne alltid fungerar på rätt sätt så att han är absolut befriad från orenheter och nedsmutsning, han sägs ha insett sitt sinnes sanna essens.

Lärda åhörare, sinnet skall vara i ett sådant tillstånd att det är oberoende av yttre och inre objekt eller påverkan, med frihet att komma och gå fritt från bindningar och grundligt upplyst utan någon form av moln som skymmer insikten. Den som kan göra detta är av den standard som krävs av Sūtrorna i Prajñā-skolan.

Lärda åhörare, alla Sūtror och andra skrifter i Mahāyāna- och Hīnayāna-skolorna, likväl som de tolv avdelningarna i de kanoniska skrifterna, kom alla till för att svara mot olika människors olika behov på deras väg. Det är på den grundläggande tanken att Prajñā är inneboende i varje människa som tankarna i samtliga dessa skrifter grundas. Om det inte fanns några människor så skulle det inte finnas någon Dharṃaṃ, därav kan vi sluta oss till att all Dharṃaṃ är skapad för människor, och att alla Sūtror har lärarna att tacka för sin existens. Eftersom somliga människor är visa, de så kallat överlägsna, och somliga är tröga, de så kallat underlägsna människorna, så predikar de visa för de trögtänkta när de blir ombedda att göra det. På så sätt kan de tröga plötsligt vinna insikt, och deras sinnen bli upplysta. Det finns då inte längre någon skillnad mellan dem och de som kallas visa. 

Lärda åhörare, utan upplysning så skulle det inte finnas någon som helst skillnad mellan Buddhan och andra levande varelser; samtidigt så räcker det med en liten glimt av upplysning för att göra vilken levande varelse som helst till Buddhans jämlike. Eftersom alla dharmas är inneboende i vårt eget sinne så finns det inget skäl till varför vi inte rent intuitivt skall kunna inse Sådanhetens sanna natur. I Bodhisattva Śīla Sūtra sägs det: "Vårt sinnes essens är i sitt innersta väsen rent, och om vi kände vårt sinne och förstod vår sanna natur så skulle vi alla uppnå Buddhaskap". Och i Vimalakīrti Nirdeśa Sūtra sägs det, "Ögonblickligen blir de upplysta och återfår sitt sanna sinne".

Lärda åhörare, jag blev upplyst omedelbart efter att den femte Patriarken hade undervisat mig, och jag kom spontant till insikt om Tathātās verkliga natur. Av denna anledning är det min speciella uppgift att propagera för läran i denna Plötsliga Skola, så att sökande kan finna Bodhi omedelbart och förstå sin sanna natur genom att rannsaka sitt sinne.

Om de skulle misslyckas i att nå upplysning själva så skall de be lärda och fromma Buddhister som är kunniga i den högsta vägen att visa dem på rätt väg. Det är en upphöjd ställning, ämbetet av en from och lärd Buddhist som leder andra till insikt om sinnets sanna natur. Tack vare deras hjälp så kan man initieras i alla former av berömvärda och goda Dharṃaṃs. Visdomen hos de förgångna, de nuvarande och de framtida Buddhorna och likaså undervisningen och läran i de tolv delarna av Kanon är alla inneboende i våra sinnen. Men om vi själva misslyckas i att nå upplysning så måste vi söka hjälp av de lärda och fromma. Å andra sidan så behöver de som upplyser sig själva ingen yttre hjälp alls. Det är fel att påstå att vi inte kan nå upplysning utan hjälp av de lärda och fromma. Varför? Därför att det är genom vår egen inneboende visdom som vi når upplysning, och inte ens hjälpen ifrån en lärd och from vän skulle vara till någon nytta om vi förleds av felaktiga läror och tokiga åsikter. Om vi analyserar vårt sinne med äkta Prajñā, så försvinner alla felaktiga åsikter på ett ögonblick. Och så fort vi förstår vårt sinnes essens så når vi Buddhaskapet omedelbart.

Lärda åhörare, när vi gör bruk av Prajñā för att förstå vårt eget sinne, så blir vi upplysta inifrån och utifrån och kommer i en position att förstå vår sanna natur. Att känna vårt sinnes sanna natur är upplysning och befrielse. Att nå befrielse är att nå Samādhi av Prajñā som i sin tur är frånvaro av tanke. Vad är frånvaron av tankar? Det är att kunna se och förstå alla dharmas (ting) med ett sinne fritt ifrån bindningar. När det är i bruk så når det överallt, men trots det så fastnar det ingenstans utan är fritt. Vad vi måste göra är att rena vårt sinne så att de sex Vijñānas (de sex av sinnesmedvetenheterna), då de passerar genom de sex portarna (sinnesfakulteterna), inte förorenas av eller fäster sig vid några av de sex sinnesobjekten. Då vårt sinne arbetar fritt utan några hinder och är helt fritt att komma och gå, når vi Samādhi genom Prajñā, det som också kallas befrielse. Ett sådant tillstånd kallas för "tanklöshetens tillstånd" eller funktion. Men att bara avstå från att tänka på något överhuvudtaget så att alla tankar nedtrycks det är att vara dharma-beroende och det är helt fel sätt att se på saken.

Lärda åhörare, de som förstår vägen hos "tanklösheten" vet allt. De kommer att ha all erfarenhet som alla Buddhor har haft och kommer att uppnå Buddhaskap. I framtiden om någon som blivit invigd i min skola skulle gå ed tillsammans med någon annan person för att viga hela sitt liv utan undantag till att praktisera läran i det Plötsliga Uppvaknandets Skola, då kommer han om avsikten är ärligt menad, att nå stigen mot helighet. (Till rätt personer) skall han förmedla, hjärta till hjärta, undervisningen som lämnats vidare från en Patriark till nästa. Och inte försöka att dölja den ortodoxa läran. Vi skall inte föra Dharṃaṃ vidare till människor från andra skolor som har andra synpunkter och trossatser än vi. Helt enkelt därför att Dharṃaṃ inte vore till nytta för dem. Detta steg tar vi för att okunniga personer som inte känner oss och vår lära, inte skall komma med nedlåtande kommentarer och därigenom utplåna sitt frö av Buddhanatur för tusentals inkarnationer framåt. Lärda åhörare, jag har ett formlöst kväde för er att recitera. Både lekmän och munkar bör omsätta dess lära i praktiken. Att bara minnas mina ord gör ingen som helst nytta. Lyssna till mitt kväde":

"En mästare av Kanon, likväl som av Sinnets Överförande,

kan liknas vid den strålande solen i Zenith.

Att lära ut den självförverkligande Dharṃaṃ

och fördriva de heretiska synsätten,

Är hans mål med att komma till denna världen.

Vi kan inte dela in Dharṃaṃ i "plötslig" och "gradvis",

men somliga skall nå upplysning fortare än andra.

Detta system för insikt i sinnets sanna natur är obegripligt för de okunniga.

Vi kan förklara på tiotusen sätt, 

men varje förklaring kan spåras tillbaka till den enda principen.

För att lysa upp vårt unkna tabernakel,

fläckat av orenhet, skall vi ständigt tända visdomens ljus.

Felaktiga synsätt håller oss i orenhet medan rätt synsätt befriar oss ifrån det.

När vi befinner oss i en position där vi kan befria oss ifrån båda

så är vi absolut rena.

Bodhi är inneboende i vårt sinnesessens och att söka den någon annanstans är felaktigt.

I vårt orena sinne finns det rena sinnet,

och när väl vårt sinne är rätt så försvinner genast de tre stora hindren (hat, begär och villfarelse).

Om vi träder upplysningens väg 

behöver vi inte oroa oss för hinder på vägen. 

Om vi bara håller ett vakande öga på våra egna fel,

kan vi inte gå vilse från den rätta vägen.

Då varje form av liv har sin egen väg till frälsning,

så kommer de inte att störa varandra. 

Men om vi lämnar vår egen väg och söker en annan väg till befrielse,

kommer vi inte att finna någon.

Även om vi kämpar på tills dess att döden hinner ifatt oss,

kommer vi endast att finna botgöring i slutet.

Om ni vill finna den sanna vägen,

kommer rätt handling att leda er rätt;

men om ni inte strävar efter Buddhaskap 

kommer ni att famla i mörkret och aldrig hitta rätt.

Den som menar allvar i sin strävan 

bryr sig inte om de misstag han ser omkring sig. 

Om vi finner fel hos andra, då har även vi felat.

När andra har fel, skall vi bortse från detta,

för det är fel av oss att finna fel hos andra.

Genom att göra oss kvitt vanan att hitta fel,

skär vi bort en källa till orenhet.

När varken hat eller kärlek stör vårt sinne, sover vi fridfullt.

De som ämnar vara lärare för andra 

skall själva vara väl förtrogna med olika sätt som leder till upplysning.

När eleven är fri från alla tvivel, 

visar detta att han har funnit sin sinnesessens. 

Buddhans kungarike är i denna världen, 

i vilken upplysningen skall sökas. 

Att söka upplysning genom att fjärma sig från denna världen 

är lika absurt som att leta efter horn på en kanin.

Rätt synsätt kallas transcendentalt, felaktiga kallas världsliga. 

Då alla synsätt, rätt såväl som felaktiga, 

kastas åt sidan då framträder essensen av Bodhi.

Detta kväde är för den Plötsliga Skolan.

Den kallas också Dharṃaṃ’s Stora Skepp (för att segla över av existensens ocean).

Kalpa efter kalpa (tidsrymd: från 16 miljoner år till 1.334 triljoner år) kan en människa vara förblindad,

men när han väl når upplysning tar det blott ett ögonblick att nå Buddhaskap".

Innan avslutningen sade Patriarken följande; "Här i Tai-fan templet har jag berättat för er om läran i den plötsliga skolan. Må alla medvetna varelser av Dharṃadhātu omedelbart förstå lagen och nå upplysning".

Då de hört Patriarkens ord blev prefekten Wei, representanterna för stadens styre, Daoister och lekmän alla upplysta. De betygade sin vördnad tillsammans och utropade: "Bra gjort, bra gjort. Vem kunde ha trott att en Buddha blev född i Guǎngzhōu​".

Kapitel 3. Frågor  

En dag då Prefekten Wei hade Patriarken som gäst, så bad han denne att föreläsa för en stor folksamling. Då festen drog sig mot sitt slut bad Prefekten Patriarken att stiga upp på plattformen, vilket denne samtyckte till. Efter att i vördnad ha bugat sig två gånger tillsammans med de församlade tjänstemännen, de lärde och det vanliga folket så sade Prefekten Wei:                                                                                                                                 

– ”Jag har hört vad ers helighet har föreläst, och det är så djupsinnigt att det ligger bortom vad vi kan förstå. Jag har vissa tvivel och funderingar som jag hoppas att ni kan skingra.” – ”Om du har funderingar”, svarade Patriarken, ”så fråga på och jag skall förklara.” –”Vad ni predikar är de fundamentala principerna som Bodhidharma lärde ut, inte sant?” –”Ja, svarade Patriarken.”

Prefekten Wei svarade: -”Jag fick berättat för mig att vid Bodhidharmas första intervju med Kejsar Hàn Wǔ Dì​ av Liáng riket[34], så frågade denne vilka förtjänster som Kejsaren kunde räkna med att erhålla genom att ha anlagt kloster, tillåtit munkar att ordineras (ett kejserligt intyg var nödvändigt vid denna tid), skänkt allmosor och upprätthållit ordningen. Och på detta svarade Bodhidharma att Kejsaren inte skulle få några förtjänster alls. Men jag kan inte förstå varför Bodhidharma gav ett sådant svar, vill ni vara så vänlig och förklara för mig?”

– ”Det skulle inte ge några förtjänster”, svarade Patriarken, ”betvivla inte den vise mannens ord. Kejsare Wǔ led av en vanföreställning och var inte bekant med den ortodoxa läran. Handlingar som att bygga tempel, tillåta nya munkar att ordineras, ge allmosor och att hjälpa och stödja Saṃghaṃ ger dig endast goda gärningar och skall inte misstagas för förtjänster. Dessa förtjänster finns endast i Dharṃakāya och har inget att göra med handlingar för att få egenskaper.” Patriarken fortsatte, ”förverkligandet av det essentiella sinnet är gōng (goda belöningar) och jämlikhet är tè (bra kvalitet). När våra mentala aktiviteter fungerar utan några problem eller hinder, så att vi befinner oss i en sådan position att vi hela tiden kan vara medvetna om det sanna tillståndet och den mystiska funktionen hos vårt sinne, ja då kan vi säga att vi har uppnått gōng tè (sanna förtjänster). Inombords att hålla sinnet i ett ödmjukt tillstånd är gōng och att utåt uppföra sig med korrekthet är tè. Att alla ting är manifestationer av sinnets essens är gōng och att det innersta sinnet är fritt från strötankar är tè. Att inte gå vilse från sinnets essens är gōng och att inte smutsa ned sinnet då det används är tè. Om du söker efter förtjänster inom Dharṃakāya och gör det som jag just har sagt, då kommer det som du erhåller att vara genuina förtjänster. Den som arbetar för förtjänster nedvärderar inte andra, vid alla tillfällen behandlar den alla andra med respekt. Den som har för vana att se ned på andra har inte befriat sig från den felaktiga uppfattningen om jaget vilket är något som visar att han brister i gōng. På grund av sin egocentrism och sitt vanemässiga förakt för andra, så förstår han inte sinnets verkliga natur, och detta visar på vederbörandes bristande tè. Lärda åhörare, när vår mentala aktivitet fungerar utan avbrott, då är det gōng. Och när vårt sinne fungerar på ett rakt och enkelt sätt, då är det tè. Att träna vårt eget sinne är gōng och att träna vår egen kropp är tè. Lärda åhörare, förtjänster skall sökas inom sinnets essens, de kan inte fås genom att ge allmosor, stödja munkar och så vidare. Vi skall därför skilja mellan lycka och förtjänster. Det ligger inget felaktigt i vad vår Patriark sa. Det är Kejsaren Wǔ själv som inte kände till den sanna vägen.”

Prefekten Wei ställde då nästa fråga, -”Jag har lagt märke till att det är vanligt förekommande att munkar och lekmän reciterar namnet ĀmítuóFó med förhoppningen att de skall födas i det rena landet i väst. För att reda ut mina tvivel, var snäll och berätta för mig om det är möjligt för dem att bli födda där eller inte”. 

-”Lyssna noga till mig min herre”, svarade Patriarken, ”och jag skall förklara. Enligt den Sūtra som reciterades av Bhagāvan i staden Śrāvastī för att leda folket till det rena landet i väst, är det helt klart att det rena landet inte ligger långt härifrån. Avståndet är runt 108,000 kilometer, som betyder de tio dåliga handlingarna[35] och de åtta felaktigheterna[36] inom oss alla. För de oförstående människor är det förvisso långt bort, men till fullt förstående individer säger vi att det är ganska nära. Även om Dharṃaṃ är likadan, så skiljer sig människor åt i mental förmåga. Eftersom de skiljer sig åt från varandra i sin grad av upplysning eller okunnighet så förstår en del lagen kvickare än andra. Medan okunniga människor kan recitera ĀmítuóFó och be att få bli födda i det rena landet, så renar de upplysta sitt sinne. För som Buddhan sa "När sinnet är rent så är Buddhalandet samtidigt rent". Även om du är en man från öst, om ditt sinne är rent så är du utan synd. Å andra sidan även om du vore en person från väst, så skulle ett orent sinne inte göra dig utan synd. När människor från öst begår synder, så reciterar de namnet ĀmítuóFó och ber att bli födda i väst. Men hur blir det med syndare som är från väst, vart skall de be att bli födda?! Vanliga människor och okunniga individer förstår varken sinnets natur och inte heller det rena landet inom dem, så de önskar att bli födda i öst eller i väst. Men för den upplyste är överallt detsamma. Som Buddhan sade –” Oavsett var de råkar vara, så är de alltid glada och tillfreds.”

-”Min herre, om ditt sinne är fritt från ondska så är Väst inte långt härifrån, men det skulle vara synnerligen svårt för någon vars hjärta är orent att födas där bara genom att åkalla ĀmítuóFó!”

-”Jag råder er därför, lärda åhörare, att först göra er av med de tio onda tingen; då har vi rest 100,000 kilometer. För nästa steg, gör er kvitt de åtta felen, det betyder att ytterligare 8000 kilometer är avklarade. Om vi alltid kan realisera sinnets essens i alla ögonblick, och bete oss på ett rättframt sätt vid alla tillfällen, så i en blinkning kan vi nå det rena landet och skåda ĀmítuóFó. 

”Om ni bara utför de tio goda gärningarna, så skulle det inte finnas något behov för er att födas där. Å andra sidan om ni inte gör er kvitt de tio onda dragen i ert sinne, vilken Buddha skall då ta er dit? Om ni förstår den ofödda doktrinen (som gör ett slut på cykeln av födelse och död, Saṃsāra) i den plötsliga skolan, då tar det er bara ett ögonblick att se väst. Om ni inte förstår, hur kan ni då nå dit genom att rabbla namnet ĀmítuóFó, eftersom att det är så långt dit. - ”Nå, vad skulle ni säga om jag skulle ta och flytta det rena landet hit till er här i detta ögonblick så att ni alla kan se det?”

Församlingen bugade och betygade sin vördnad och svarade –”Om vi skulle få se det rena landet här så skulle det inte finnas något behov för oss att önska att bli födda där. Vill ers Helighet vara så god och låta oss se det genom att flytta det hit?”

Patriarken sade ” Mina herrar, den här fysiska kroppen är en stad. Våra ögon, öron, näsa och tunga är dess portar. Det finns fem yttre portar, medan den inre är en föreställning. Sinnet är marken. Och sinnets essens är konungen som lever i sinnets domän. När sinnets essens är inne, då är konungen inne, och vår kropp och vårt sinne existerar. När sinnets essens är ute, då finns det ingen konung och vår kropp och vårt sinne förfaller. Vi skall sträva mot Buddhaskap i sinnets essens, och vi skall inte söka efter det utanför oss själva. Den som hålls i ovetskap om sitt sinnes essens är en vanlig varelse. Den som är upplyst i sitt sinnes essens är en Buddha. Att vara barmhärtig är Avalokiteśvara. Att finna glädje i att ge allmosor är Mahāsthāmaprāpta. Duglighet i ett rent liv är Śakyamuni. Jämlikhet och rättframhet är ĀmítuóFó. Tanken på ett jag eller på en egen varelse är berget Meru. Ett depraverat sinne är en ocean. Klesa (föroreningar) är en stor våg. Ondska är den onda draken. Falskhet är djävulen. De tröttsamma sinnesobjekten är djuren i havet. Girighet och hat är helvetena. Oinsikt och dårskap är de brutala sällarna.”

”Lärda åhörare, om ni alltid gör de tio goda handlingarna, så kommer paradiset att dyka upp inför er omedelbart. När ni gör er av med tanken på ett jag och på en särskild varelse, så kommer berget Meru att störta samman. När sinnet inte längre är smutsigt så kommer oceanen (av existens) att torka upp. När ni är fria från Klesa så kommer vågor och dyningar (på existensen ocean) att stillas. När ondska är främmande för er, då kommer fiskarna och drakarna att dö ut.

”Inom vårt sinnes domän, så finns det en Tathāgata av upplysning som strålar ut ett kraftfullt ljus som lyser upp de sex portarna (av förnimmelser) och renar dem. Detta ljus är starkt nog att tränga igenom de sex Kāma-himlarna (himlar av åtrå) och när det vänds inåt så eliminerar det omedelbart de tre giftiga elementen, renar oss från våra synder som annars kan leda oss till helvetet eller andra platser, och upplyser oss grundligt inom och utom så att vi inte skiljer oss åt från de som föddes i det rena landet i Väst. Om vi nu inte tränar oss upp till den nivån, hur skall vi då kunna nå det rena landet?”

Då de hörde Patriarkens ord förstod de församlade sitt sinnes essens mycket klart. De bugade sig och betygade sin vördnad och utropade med en röst,  –”Bra gjort!” De ropade också,  –”Må alla medvetna varelser i detta universum som har hört den här predikan förstå den intuitivt.”

Patriarken tillade –”Lärda åhörare, de (klara, dedikerade) som önskar att träna sig andligen kan göra det hemma. Det är helt onödigt för dem att vistas i kloster. De som tränar hemma kan liknas vid en person från öst som är godhjärtad. Medan de (tröga, lata) som bor i kloster och försummar sitt arbete inte skiljer sig från en person från väst som är ond i sitt hjärta. Så länge som sinnet är rent så finns det rena västlandet i vårt eget sinnes essens.”  

Prefekten Wei frågade –”Hur skall vi träna oss hemma? Vill ni vara så snäll och lära oss?” Patriarken svarade, -”Jag skall ge er ett formlöst kväde. Om ni omsätter dess lära i praktiken så kommer ni att vara i samma omständighet som de som lever med mig hela tiden. Om ni å andra sidan inte utövar den, vad kan ni då göra för framsteg även om ni rakar håret och lämnar ert hem för gott? Kvädet lyder:

”För ett klart sinne är det onödigt att leva efter reglerna (Śīla).

För ett rättframt handlande så är övandet i Dhyāna(kontemplation) något man kan låta bli.

I enlighet med tacksamhetsprincipen hjälper vi våra föräldrar som barn skall göra.

I enlighet med rättfärdighetspricipen skall över och underordnad hjälpa varandra (vid behov.)

I enlighet med principen om gemensam tillfredsställelse så är den äldre och den yngre vänliga mot varandra.

I enlighet med principen om tålamod så grälar vi inte ens om vi är mitt i en fientlig folkmassa.

Om vi kan hålla ut tills dess att eld skapas genom att gnugga ett trästycke,

Då kommer den röda lotusen (Buddha-naturen) att växa upp ur den svarta gyttjan (det oupplysta stadiet).

Det som smakar bitter är garanterat bra medicin.

Det som låter illa för örat är absolut goda råd.

Genom att rätta till våra misstag får vi visdom.

Genom att försvara våra fel, avslöjar vi ett osunt sinne.

I vårt dagliga liv skall vi alltid utöva oegennyttan,

Men Buddhaskap kan inte fås genom att ge bort pengar till välgörenhet.

Bodhi återfinns i vårt eget sinne,

Och det finns ingen anledning att leta efter mystik utanför.

Ni som hör detta kväde och omsätter dess lära i praktiken, kommer att hitta paradiset i sin egen närvaro.”  

Patriarken tillade -”Lärda åhörare, ni borde alla omsätta vad som lärs ut i detta kväde, så att ni kan förstå sinnets natur och omedelbart uppnå Buddhaskap. Dharṃaṃ väntar inte på någon. Jag beger mig tillbaka till Cáo Xī​. så församlingen kan nu bryta upp. Om ni har några frågor så kan ni komma fram och ställa dem. Vid det här avbrottet blev Prefekten Wei, tjänstemännen, de troende männen och kvinnorna alla upplysta. Troget tog de till sig läran och omsatte den i praktiken.

Kapitel 4. Samādhi och Prajñā                                                                                  

Patriarken predikade vid ett annat tillfälle för församlingen på följande sätt: -”Lärda åhörare, i mitt (Dhyāna) system är Samādhioch Prajñā grundläggande. Men få inte den felaktiga uppfattningen att de på något sätt är oberoende av varandra, för de är oskiljaktigt förenade och är inte två egna enheter. Samādhiär kvintessensen av Prajñā, medan Prajñā är Samādhis aktiva uttryck. Precis i det ögonblick som vi uppnår Prajñā, så är Samādhi där och vice versa. Om ni förstår den här principen, så förstår ni jämvikten mellan Samādhi och Prajñā. En lärjunge skall inte tro att det finns någon skillnad mellan ”Samādhi skapar Prajñā” och ”Prajñā skapar Samādhi”. Att hålla fast vid en sådan uppfattning skulle tyda på att man såg två distinkta karaktärsdrag hos Dharṃaṃ. För en vars tunga är redo med goda ord men vars hjärta är orent, för honom är Prajñā och Samādhioanvändbara därför att de inte balanserar varandra hos honom. Å andra sidan, när vi är goda i såväl sinne som i handling och när våra yttre och våra inre känslor är i balans då, är det ett fall av jämvikt mellan Samādhi och Prajñā. Argument är onödiga för en upplyst lärjunge. Att argumentera huruvida det är Prajñā eller Samādhi som kommer först sätter dig i samma sits som den som är förvillad. Argument visar på en vilja att vinna, stärker egoismen, och fjättrar oss vid tanken på ett jag, en varelse, en levande varelse och en person. Lärda åhörare, vad är Samādhioch Prajñā synonymt med? Jo till en lampa och dess ljus. Med en lampa så finns det ljus. Utan lampan så är det mörkt. Lampan är helt essentiell för ljuset och ljuset är lampans uttryck. Till namnet är det två ting, men i sin kärna så är de ett och det samma. Det är likadant med Samādhi och Prajñā.” 

Vid ett annat tillfälle predikade Patriarken till de församlade som följer: -”Lärda åhörare, att utöva en specifik Samādhi är att göra till sin regel att alltid vara rättfram vid alla tillfällen, oavsett om vi går, står, sitter eller ligger. Vimalakīrti Nirdeśa Sūtra säger, ”rättframhet är den heliga platsen, det Rena Landet”. Låt inte era sinnen vara krokiga och bara utöva rättframhet med läpparna. Vi bör utöva rättframhet och inte fästa oss vid någonting. Människor som lever under vanföreställningar tror envist på Dharṃalaksana (ting och form) och därför håller de fast vid idén om absorption i Samādhi, som att bara sitta tyst och kontinuerligt utan att låta något röra om i sinnet (Mò Zhào). En sådan värdering jämställer oss med döda ting, och är ett hinder på den stora vägen som måste hållas öppen. Goda vänner, Vägen bör vara flytande, utan hinder. Om vi befriar vårt sinne från alla bindningar till saker så blir vägen klar, om inte så begränsar vi oss. Om tolkningen ”sitta tyst och kontinuerligt o.s.v.” skulle vara korrekt, varför blev då Śāriputra åthutad av Vimalakīrti vid ett tillfälle för att han satt tyst i skogen?”

-”Lärda åhörare, somliga lärare i meditation instruerar sina lärjungar att vaka över sitt sinne, för stillhetens skull, så att sinnet upphör med sina göranden. Därefter ger alla lärjungar upp alla försök att använda sinnet. Okunniga personer blir tokiga av att hysa för stor tilltro till de här instruktionerna. Sådana fall är inte sällsynta och det är ett stort misstag att lära ut detta till andra.”

Vid ett annat tillfälle vände sig Patriarken till församlingen och sa så här: -”Inom den ortodoxa Buddhismen så finns det ingen egentlig skillnad mellan den plötsliga och den gradvisa skolan. Den enda skillnaden är att av sin natur är somliga kvicka att förstå medan andra är långsamma att förstå. De som är vakna inser sanningen i ett ögonblick, medan de som är förvillade måste träna sig gradvis. Men sådana skillnader försvinner när vi känner vårt eget sinne och förstår vår egen natur. Därför är termerna gradvis och plötslig mer illusoriska än verkliga.” 

-”Lärda åhörare, det har varit tradition inom vår skola att ha Icke-åsikt som vår källa, Icke-objekt som vår substans och Icke-fasthållande som vår fundamentala princip. Icke-åsikt (Wú Niàn)betyder att inte låta sig dras iväg av en särskild idé när vi använder våra mentala förmågor. Icke-objekt (Wú Xiàng) betyder att inte absorberas av ting när vi är i kontakt med tingen. Icke-fasthållande (Wú Zhù) är det karaktäristiska för vårt sinnes essens. 

Alla saker, goda eller dåliga, fula eller vackra, skall behandlas som tomma (utan egenvärde). Till och med i tider av oenighet och gräl skall vi behandla både de som är oss nära och våra fiender lika och aldrig tänka på vedergällning. Då vi använder vår förmåga att tänka, låt det förflutna vara dött. Om vi tillåter våra tankar, då, nu och framtida, att kopplas ihop till en serie, så begränsar vi oss själva. Å andra sidan, om vi aldrig låter vårt sinne fästa sig vid något, så skall vi nå befrielse. Av den anledningen tar vi Icke-objekt som vår grund.”

-”Att hålla vårt sinne fritt från föroreningar under alla omständigheter kallas idé-löshet. Vårt sinne skall befinna sig ovanför omständigheterna och aldrig låta dessa påverka sinnets funktion. Men det är ett stort misstag att undertrycka all tankeverksamhet, för även om vi lyckas med detta och dör bums därefter så skulle vi fortfarande reinkarneras någon annanstans. Märk detta ni som går vägen. Det är illa nog om en man gör en blunder för att han inte känner till lagen, men hur illa är det inte att uppmuntra andra att göra likadant? Eftersom han är förvillad så ser han inte, och till råga på allt så hädar han den Buddistiska Kanon. Därför tar vi Icke-åsikt som vårt objekt.” 

-”Lärda åhörare, låt mig förklara mer utförligt varför vi tar Icke-åsikt som vårt objekt. Det är för att det finns en typ av personer som är förvillade men som skryter om sina insikter i sinnets essens. Men eftersom de förivrar och förvirrar sig på grund av olika omständigheter, så föds det idéer i deras sinnen och de åtföljs av felaktiga åsikter, vilka är roten till alla sorters falska uppfattningar och föroreningar. I sinnets essens finns det inget inneboende att uppnå. Att säga att det finns något att uppnå och tanklöst tala om förtjänster eller icke förtjänster är felaktiga uppfattningar och är orent. Av den orsaken tar vi Icke-åsikt som objektet för vår skola.”

-”Lärda åhörare, (i Icke-åsikt) vad skall vi göra oss av med och vad skall vi centrera vårt sinne på? Vi skall göra oss av med alla motsatspar och alla orena föreställningar. Vi skall centrera vårt sinne på den sanna naturen hos Tathātā (sådanhet) för Tathātā är idéns kvintessens och idén är resultatet av Tathātās aktivitet. Det är Tathātās positiva essens – inte sinnesorganen – som ger upphov till idén. Tathātā innehåller sin egen egenskap och kan därför ge upphov till idé. Utan Tathātā skulle sinnesorganen och sinnesobjekten omedelbart upphöra. Lärda åhörare, eftersom det är Tathātā’s egenhet att ge upphov till idén, så behöver våra sinnesorgan – trots deras inblandning i syn, hörsel, beröring, vetande och så vidare – inte bli nedsmutsade eller orena under alla omständigheter. Och vår sanna natur kan manifestera sig själv hela tiden. Därför säger Sūtran ”Den som är skicklig i att skilja mellan olika Dharṃalaksana (ting och företeelser) kommer att vara fast förankrad i den första principen (det fridfulla varandet på den heliga platsen, eller Nirvana).”

Kapitel 5. Dhyāna

Patriarken föreläste en dag för de församlade som följer: -”Inom vårt system för meditation, så uppehåller vi oss varken vid sinnet (i motsats till sinnets essens) eller vid renhet. Inte heller gillar vi icke-aktivitet. Vad det gäller att fokusera på sinnet så är sinnet primärt sett vilseledande; och när vi inser att det är en skenbild så finns det inte något behov av att hänga kvar vid det. När det gäller att fokusera på renhet så är vår natur till sitt innersta väsen rent och om vi bara gör oss kvitt alla vanföreställningar så finns det bara renhet i vår natur. Det är vanföreställningarna som skymmer Tathātā. Om vi riktar vårt sinne mot att fokusera på renheten så skapar vi bara en ny vanföreställning, nämligen den om renhet. Eftersom vanföreställningen inte har någon varaktighet är det också en vanföreställning att dröja sig kvar vid den. Renhet har varken skepnad eller form, men en del personer går så långt att de uppfinner en renhetens form och tror att det är ett problem som skall lösas. Om man har en sådan uppfattning så är man besatt av renhet, och sinnets essens blir skymd.”

-”Lärda åhörare, de som tränar sig själva för att bli orubbliga skall i alla sina göranden med andra människor ha överseende med deras fel och brister. De skall vara likgiltiga inför andras förtjänster eller frånvaro av sådana, deras godhet eller ondska; då har man en inställning som rimmar väl med sinnets orubblighet. Lärda åhörare, en oupplyst person kan vara fysiskt orubblig, men så snart han öppnar munnen kritiserar han andra och diskuterar deras förtjänster eller frånvaron av dem, ältar deras styrkor och svagheter, deras godhet eller ondska. Och på så sätt avviker han från den rätta kursen. Att å andra sidan att hänga kvar vid vår egen renhet eller vårt eget sinne är också en fallgrop på vägen.”

Patriarken predikade vid ett annat tillfälle för åhörarna på följande sätt. -”Lärda åhörare, vad innebär det att sitta och meditera? I vår skola innebär sittandet att uppnå absolut frihet och att vara mentalt orubblig under alla omständigheter, goda eller dåliga. Att meditera betyder att inombords realisera sinnets orubblighet. Lärda åhörare, vad är Dhyāna och Samādhi? Dhyāna betyder att vara fri från bindningar till alla yttre objekt och Samādhi innebär att uppnå inre frid. Om vi är fästa vid yttre objekt så kommer vårt sinne att rubbas. När vi är fria från bindningar till alla yttre objekt så kommer sinnet att få frid. Vårt sinnes essens är till sin inre natur ren och anledningen till att vi rubbas är att vi tillåter oss att ryckas med av de omständigheter som vi för ögonblicket befinner oss i. Den som lyckats att behålla ett orubbligt sinne oavsett omständigheterna, har uppnått Samādhi. Att vara fri från alla bindningar till yttre objekt är Dhyāna, och att uppnå inre frid är Samādhi. När vi är i en position som låter oss handskas med Dhyāna och hålla vårt sinne i Samādhi, då kan vi sägas ha uppnått Dhyāna och Samādhi. Bodhisattva Śīla Sūtra säger ”Vårt sinne är till sin inre natur rent”. Lärda åhörare, låt oss alla komma ihåg detta och alltid hålla det i minnet. Låt oss öva oss själva så att vi uppnår Buddhaskapet genom våra egna ansträngningar.”

Kapitel 6. Om Ånger
En gång var det en stor församling av lärda och lekmän från Guǎngzhōu​, Shàozhōu och andra platser som väntade på att Patriarken skulle föreläsa för dem. Då Patriarken såg detta klev han upp i pulpeten och gav följande föreläsning.
-”Inom Buddhismen bör vi starta med att utgå från vårt sinnes essens. Låt oss hela tiden rena vårt sinne från ett tanke-ögonblick (Ksetra) till nästa och vandra vägen genom våra egna ansträngningar, för att på så sätt förverkliga vår egen Dharṃakāya. Då förverkligar vi Buddhan i vårt eget sinne och räddar oss själva genom att leva efter Śīla, och ert besök här kommer inte att ha varit förgäves. Eftersom ni alla kommer långt ifrån, så visar bara det att vi har mötts här, att det finns goda relationer mellan oss. Låt oss slå oss ned tillsammans på det Indiska sättet och jag skall ge er de fem sorternas rökelse som är Dharṃakāya. När de hade satt sig ned fortsatte Patriarken således: Den första är Śīla-rökelsen, som betyder att vårt sinne är befriat från föroreningarna av dåliga handlingar, ondska, avundsjuka, ilska, hat, bortskämdhet och snikenhet. Den andra är Samādhi-rökelsen, som betyder att vårt sinne är orört under alla omständigheter, bra eller dåliga. Den tredje är Prajñā-rökelsen, som betyder att vårt sinne är fritt från alla hinder och att vi hela tiden med visdom ser inåt till vårt sinnes essens. Den betyder att vi avstår från att göra alla former av onda handlingar och fast vi gör alla goda handlingar så låter vi inte vårt sinne fästa sig vid resultatet av handlingarna. Vi skall vara vördsamma mot våra överordnade, omtänksamma mot våra underordnade och ha medkänsla med de utblottade och de fattiga. Den fjärde är befrielsens rökelse, som betyder att vårt sinne befinner sig i ett så absolut fritt tillstånd att det inte hänger sig fast vid någonting och inte bryr sig om varken gott eller ont. Den femte rökelsen är kunskapens, som vi får när vi uppnår befrielsen. Då vårt sinne inte dröjer sig kvar vid varken gott eller ont skall vi vara noga med att inte fastna i ett tillstånd av orörlighet, eller låta sinnet dröja kvar vid tomheten. Snarare så bör vi vidga vår kunskap så att vi lär känna vårt eget sinne och verkligen förstå Buddhismens principer. Vi bör vara sympatiska mot andra när vi har med dem att göra och vi bör göra oss kvitt tanken på ett jag och på varande och inse att upp till den stund som vi uppnår Bodhi så är den sanna naturen (sinnets essens) alltid oföränderlig. Den här femfaldiga rökelsen parfymerar oss inifrån och vi skall inte söka efter den utanför oss själva. Nu skall jag ge er den ’formlösa´ ångern, som kommer att befria er från era överträdelser vilka ni har begått tidigare, som ni begår nu och som ni kommer att begå i framtida liv, och som kommer att rena våra tankars karma, nämligen tanken, ordet och handlingen. Lärda åhörare, var snälla och följ mig och upprepa tillsammans det jag säger”:

”Må vi, lärjungen si och så, alltid vara befriad från den befläckelse som kommer från okunnighet och förvillelser. Vi ångrar alla våra misstag och onda dåd som vi har begått under okunnighet eller vanföreställningar. Må de genast bli borttagna och må de aldrig mer visa sig. Må vi alltid vara befriade från arrogans och ohederlighet (asatya). Vi ångrar alla de gånger vi varit arroganta och ohederliga i det förflutna. Må de tas bort genast och aldrig visa sig mer. Må vi alltid vara fria från avundsjuka och oginhet. Vi ångrar alla våra misstag och onda dåd som vi har begått med ett avundsjukt eller ogint sinnelag. Må de försvinna genast och aldrig mer synas.”  

-”Lärda åhörare, detta är vad vi kallar formlös ånger. Vad är nu betydelsen av ånger? Ånger hänvisar till ånger över tidigare begångna felsteg. Att ångra alla de felsteg som vi tidigare har begått under inflytande av vanföreställningar, okunnighet, arrogans, ohederlighet, avundsjuka och oginhet för att göra ett slut på dem, detta kallas ånger. Ånger handlar vidare om att ångra senare misstag. Då vi har förstått överträdelsens natur (så avger vi ett löfte) som hädanefter skall göra slut på alla onda handlingar som begås under inflytande av arrogans, ohederlighet, avundsjuka, missunnsamhet, okunnighet och van-föreställningar. Vi lovar att aldrig mer uppföra oss fel, detta är Ånger. När det gäller okunnighet och vanföreställningar så förstår inte vanligt folk att de inte bara behöver ångra sina begångna handlingar, utan också avstå från att göra fel i framtiden. Eftersom de inte bryr sig om sitt framtida handlande så begår de nya överträdelser innan de tidigare är sonade. Hur kan vi kalla detta för att ångra sig? Lärda åhörare, då vi har ångrat våra överträdelser skall vi alla ta följande allomfattande eder”:

”Varelser otaliga jag lovar att befria.
Begär oräkneliga jag lovar att övervinna.
Dharṃaṃ utan ände jag lovar att studera.
Buddhans Väg är rakast, jag lovar att den vandra ända fram!”

-”Lärda åhörare vi har alla nu avlagt ett löfte om att befria ett oräkneligt antal medvetna varelser; men vad betyder detta egentligen? Det betyder inte att jag, Huì Néng, skall befria dem. Och vilka är då dessa varelser, som finns i vårt sinne? Det är det förvillade sinnet, det svekfulla sinnet, det onda sinnet och liknande former av sinne, dessa är alla medvetna varelser. Var och en av dem måste befria sig själv genom att använda sitt eget sinnes essens. Då är befrielsen äkta. Nå, vad betyder det nu att befria sig själv genom sitt eget sinnes essens? Det betyder räddningen av de okunniga, förvillade och förtretliga varelserna i vårt eget sinne, genom att ha rätt uppfattning. Med hjälp av rätt uppfattning och Prajñās visdom så kan vi bryta ned de barriärer som dessa okunniga och förvillade varelser har byggt upp. På så sätt kommer de alla att komma i en sådan position att de kan rädda sig själva genom sina egna ansträngningar. Låt den felaktiga bli räddad av den korrekta, den förvillade av upplysning, den okunniga av visdomen och den ondskefulla av den välvilliga. Detta är en genuin räddning. När det gäller löftet där vi lovar att göra oss kvitt oräkneliga onda begär och passioner i sinnet, så handlar det om att ersätta vår oberäkneliga och illusoriska tankeverksamhet med Prajñās visdom vilken är vårt sinnes rena obefläckade essens.

 
När det gäller löftet där vi lovar att lära oss oräkneliga Dharṃaṃ-system, så kommer det inte att ske någon genuin inlärning, innan vi ansikte mot ansikte, har sett vårt sinnes essens. Vi måste samtidigt se till att alltid hålla oss till den ortodoxa Dharṃaṃ vid alla tillfällen. När det gäller löftet där vi lovar att uppnå perfekt Buddhaskap, - när vi kan böja vårt sinne till att följa den sanna ortodoxa Dharṃaṃ vid alla tillfällen och Prajñā alltid finns i vårt sinne, så att vi kan hålla oss ovanför både upplysningen och okunnigheten och göra oss av med såväl sanning som falskhet; då kan vi sägas ha nått Buddhanaturen eller med andra ord ha uppnått Buddhaskapet.”

”Lärda åhörare, vi skall alltid hålla i minnet att vi går på vägen, genom det så stärks våra löften. Eftersom vi alla har avgett dessa fyra allomfattande löften, så vill jag lära er den formlösa vägledningen”:

”Vi tar upplysningen som vår guide därför att den är fulländningen av både Puṇya (meriter) och Prajñā.
Vi tar ortodoxin (Dharṃaṃ) som vår guide därför att det är det bästa sättet att göra oss kvitt åtrån.
Vi tar renheten som vår guide därför att det är det ädlaste draget hos människan. Låt hädanefter den Upplyste vara vår lärare; vi skall under inga omständigheter acceptera Mara (personifieringen av det onda) eller någon kättare som vår guide. Vi skall vittna om detta inför oss själva genom att oavbrutet vädja till de Tre Juvelerna i sinnets essens”.

”I dessa, lärda åhörare, råder jag er att ta er tillflykt. De är”:

”Buddhan, som står för upplysningen
Dharṃaṃ, som står för ortodoxin
Saṃghaṃ, som står för renheten”

-”Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till upplysningen innebär att onda och felaktiga tankar inte skapas, åtrån minskar, missnöje blir något okänt och lusta och girighet inte längre binder oss. Detta är kulmineringen av Puṇya och Prajñā. Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till ortodoxin så att vi alltid är befriade från skadliga synsätt (utan skadliga synsätt skulle det aldrig finnas någon egoism, arrogans eller åtrå), detta är det bästa sättet att göra oss kvitt begären. Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till renheten så att oavsett under vilka omständigheter det befinner sig så kommer det inte att bli förorenat av tröttsamma sinnesobjekt, åtrå eller begär. Detta är människans ädlaste egenskap. Att utöva den trefaldiga vägledningen på vägen som tidigare nämnts, betyder att ta sin tillflykt till sig själv (i sitt eget sinnes essens). Okunniga personer tar den trefaldiga vägledningen dag och natt, men de förstår den inte. Om de säger att de tar sin tillflykt till Buddhan, vet de var han är? Men om de inte kan se Buddhan, hur kan de då ta sin tillflykt till honom? Är inte ett sådant påstående liktydigt med en ren lögn?”

-”Lärda åhörare, ni borde alla fundera på och överväga den här punkten och hur den relaterar till er själva, och låt inte era ansträngningar missriktas. Sūtran säger uttryckligen att vi skall ta vår tillflykt till Buddhan inom oss själva, den säger inte att vi skall ta vår tillflykt till andra Buddhor. Och vad mer är, om vi inte tar vår tillflykt till Buddhan inom oss, ja då finns det ingen annanstans att ta sin tillflykt. När vi nu har rett ut detta så låt var och en av oss ta sin tillflykt till de tre skatterna i vårt sinne. Inåt skall vi kontrollera vårt sinne och utåt skall vi visa respekt mot andra, detta är att ta sin tillflykt inom sig själv. Lärda åhörare, eftersom ni alla har tagit till er den trefaldiga vägledningen så skall jag tala till er om Trikāya (de tre kropparna) som finns hos Buddhan i vårt sinnes essens, så att ni kan se dess tre kroppar och klart inse sinnets essens. Var vänliga och lyssna noga och upprepa efter mig:

Vi tar vår tillflykt till Buddhans rena Dharṃakāya som finns i vår fysiska kropp (essentiell kropp).
Vi tar vår tillflykt till Buddhans perfekta Sambhogakāya som finns i vår fysiska kropp (manifesterad kropp.)
Vi vår tillflykt till Buddhans myriader av Nirmāṇakāya som finns i vår fysiska kropp (inkarnations-kropp).

Lärda åhörare, vår fysiska kropp kan liknas vid ett värdshus (en tillfällig boning) och därför kan vi inte ta vår tillflykt dit. I vårt sinnes essens finns dessa Buddhans Trikāya, och alla har dem. Eftersom sinnet hos en vanlig person, kämpar under vanföreställningar, så förstår han inte sin egen inre natur. Som en konsekvens så ignorerar han de Trikāyas som finns inom honom och tror felaktigt att de står att finna utanför honom själv. 

Var snälla och lyssna, och jag skall visa er att inom er själva så finner ni Trikāya, som eftersom det är en manifestation av sinnets essens, inte kan sökas utanför er själva. Nå, vad är den rena Dharṃakāya? Vårt sinnes essens är ursprungligt och i sig själv rent, alla ting är bara dess manifestationer. Goda och onda handlingar är endast ett resultat av respektive goda och onda tankar. Så inom sinnets essens är allt rent, likt en azurblå himmel eller solens och månens sken vilka när de fördunklas av förbipasserande moln, ser ut att försvagas. Men så fort molnen har försvunnit så kommer ljuset tillbaka och lyser åter upp allting. Lärda åhörare, våra onda vanor kan liknas vid molnen medan visdom och klokhet är solen respektive månen. När vi fäster oss vid yttre objekt så fördunklas sinnesessensen av våra tankar och dessa hindrar vår klokhet och visdom från att sprida sitt ljus. Men om vi har sådan tur att vi hittar lärda och fromma lärare som kan undervisa oss i den ortodoxa Dharṃaṃ, då kan vi genom våra egna ansträngningar göra oss av med okunnighet och vanföreställningar så att vi blir upplysta invändigt och utvändigt och alltings sanna natur manifesterar sig i vårt eget sinnes essens. Detta är vad som händer med dem som har sett ansikte mot ansikte, sinnets essens, och detta är vad som kallas Buddhans rena Dharṃakāya.”

-”Lärda åhörare, att ta sin tillflykt till en sann Buddha är att ta sin tillflykt till vårt eget sinnes essens. Den som gör detta skall göra sitt sinnes essens fritt från det onda sinnet, det avundsjuka sinnet, det smickrande och beräknande sinnet, egoism, svek och falskhet, förakt, snobberi, felaktiga uppfattningar, arrogans och alla andra onda ting som kan komma till ytan nu och då. Att ta sin tillflykt till oss själva är att hela tiden vara vaksamma mot våra egna misstag, och att avstå från att kritisera eller berömma andras misstag eller förtjänster. Den som alltid är ödmjuk och saktmodig och som är artig mot andra, han har grundligt förstått sitt sinnes essens, så grundligt att hans väg hädanefter är fri från alla hinder. Detta är vägen att ta sin tillflykt till sig själv. 

Vad är den perfekta Sambhogakāya? Låt oss använda liknelsen med en lampa. Precis som lampan kan skingra ett mörker som har legat i tusen år, så kan en gnista av visdom ta bort okunnighet som har existerat i flera åldrar. Vi behöver inte bekymra oss om det förgångna, det är just förgånget och kan inte återfås. Vad som kräver vår uppmärksamhet är framtiden, så låt våra tankar från ögonblick till ögonblick vara klara och runda och låt oss se ansikte mot ansikte vårt sinnes essens. Gott och ont är varandras motsatser, med deras kvintessens kan inte vara dualistisk. Denna icke dualistiska natur kallas den sanna naturen som inte kan smittas ned med det onda eller påverkas av det goda. Detta är vad som kallas för Buddhans Sambhogakāya. En enda ond tanke från vårt sinnes essens spolierar de förtjänster som vi samlat på oss under eoner av tid, medan en god tanke från samma källa kan utplåna alla våra felsteg även om de skulle vara lika många som sandkornen i floden Ganges. Att förstå vårt eget sinnes essens från ögonblick till ögonblick, utan avbrott tills dess att vi uppnår den yttersta upplysningen, så att vi alltid är i ett tillstånd av rätt uppmärksamhet, det är Sambhogakāya. 

Nå, vad är då myriader av Nirmāṇakāya? När vi underkastar oss den minsta åtskillnad eller särskiljning, så sker det en förvandling; annars så förblir alla ting tomma som rymden, så som de innerst inne är. Då vårt sinne dröjer sig kvar vid onda ting, uppstår helvetet. Genom att låta vårt sinne dröja sig vid goda handlingar, skapas paradiset. Drakar och ormar är förvandlat hat, medan Bodhisattvas är medkänsla förkroppsligat. De övre regionerna är Prajñā kristalliserat, medan underjorden bara är ytterligare en form för okunnighet och dårskap. Sannerligen, otaliga är de förändringar som sinnets essens genomgår! Människor under villfarelse vaknar inte och förstår inte, alltid riktar de in sitt sinne på onda ting, och handlar i regel på onda sätt. Men om de skulle vända sitt sinne från ondskan till rättfärdigheten, om så bara för ett ögonblick, så skulle Prajñāögonblickligen visa sig. Detta är vad som kallas för Buddhans Nirmāṇakāya ur sinnets essens.

Lärda åhörare, Dharṃakāya är i sin essens självtillräcklig. Att se ansikte mot ansikte, från det ena ögonblicket till det andra, vårt eget sinnes essens, det är Buddhans Sambhogakāya. Att låta vårt sinne uppehålla sig vid Sambhogakāya (så att Prajñā uppstår) det är Nirmāṇakāya. Att nå upplysning genom våra egna ansträngningar och att själva utöva den godhet som finns i vårt sinnes essens är ett genuint fall av att ta tillflykt. Vår fysiska kropp som består av kött och skinn och så vidare är inget annat än en tillfällig uppehållsort, därför tar vi inte tillflykt dit heller. Men låt oss förverkliga och förstå den Trikāya som finns i vårt sinnes essens, och vi skall känna Buddhan som är i vårt sinnes essens. Jag har ett formlöst kväde, som kommer att ta bort vanföreställningar och begångna felaktigheter som ni har dragit på er genom oräkneliga kalpas, bara ni reciterar det. Så här lyder mitt kväde:

“Människor under vanföreställningar samlar på sig nedsmutsade förtjänster, men går inte på vägen. De har uppfattningen att samla förtjänster och gå på vägen är samma sak. Även om deras förtjänster genom gåvor och offer är oändliga, så inser de inte att den riktiga källan till felaktigheter ligger i de tre giftiga elementen som finns i deras eget sinne. De förväntar sig att utplåna sina felaktigheter genom att samla förtjänster, och det utan att veta att de förtjänster som de samlar in under kommande liv, inte har något alls att göra med utplånandet av felaktigheter. Varför inte göra er kvitt felaktigheterna i ert eget sinne. Detta är sann ånger. En vandrare som plötsligt kommer till insikt om  sann ånger och som upphör med att göra onda saker utan istället gör rättrådiga handlingar är fri från skuld, enligt Mahāyāna-skolan. En som går på vägen och som oupphörligen uppmärksammar sitt sinnes essens, kan sägas tillhöra samma grupp som olika Buddhor. Vår Patriark förde inte vidare något annat system än detta "plötsliga" system. Må alla som
följer det se ansikte mot ansikte sitt sinnes essens och ögonblickligen vara hos Buddhorna. Om du skall leta efter Dharṃakāya, se det ovanför dharṃalaksana (fenomenen) och ditt sinne skall vara rent. Ansträng dig för att se, ansikte mot ansikte, sinnets essens och vila inte, för döden kan komma snabbt och göra slut på din jordiska existens. De som
förstår Mahāyāna-läran och kan förverkliga sinnets essens, skall i vördnad föra samman sina händer och ivrigt söka efter Dharṃakāya.”

Patriarken tillade sedan: -”Lärda åhörare, ni bör alla recitera detta kväde och omsätta det i praktiken. Om ni förverkligar ert sinnes essens när ni reciterar det, kan ni betrakta er som alltid varande i min närvaro även om ni skulle vara tusen mil bort. Men om ni inte lyckas, så även om vi är ansikte mot ansikte, så är vi åtskilda av tusen mil. Och i så fall, vad är det för vits att göra sig besväret med en så lång resa. Ta väl vara på er, och farväl.”

Hela församlingen blev upplyst då de hörde patriarkens ord. Vid gott mod tog de till sig hans läror och omsatte dem i praktiken.

7. Särskilda händelser

När han emottagit undervisningen från Huángméi, gick Mästaren tillbaka till Cao-Hou-byn i Shao-provinsen, där ingen kände honom. En viss Konfuciansk gentleman, Liu Zhi-Lueh, behandlade honom respektfullt och var mycket omtänksam.

Zhi-Lueh hade en svärmor som hade blivit nunna, vid namn Wu-Jin-Zang, eller Outtömlig Skattkammare; hon reciterade ständigt Den Stora Nirvāṇa Sūtran. Efter att ha lyssnat en stund förstod Mästaren den dolda innebörden och började förklara den för henne. Med textrullen i sin hand frågade nunnan om betydelsen av ett tecken. Mästaren sa, ”Jag kan inga tecken; snälla fråga mig om innebörd.”

Nunnan sa, ”Om du inte ens kan tecknen, hur kan du då förstå innebörden?”

Mästaren svarade, ”Den subtila principen hos Buddhorna har inget att göra med skrivna tecken.”

Förundrad, fann nunnan honom vara ovanlig. Hon berättade för alla de andra Värdiga i byn, ”Detta är en man som har Vägen (Dào); vi borde be honom att acceptera vårt stöd.”

En viss Záo Shu-liang, vilken var barn-barns barn till Krigsherren över Wei (Cáo Cáo), stödde ivrigt Mästaren liksom lokalborna gjorde.

Nu var det så att det gamla klostret Pao-Lin, eller juvelskogen, vilket hade blivit övergivet efter att ha raserats under krigen i slutet av Sui-dynastin (589-617), hade blivit återuppbyggt på de gamla grunderna, och mästaren inbjöds att bo där. Plötsligt blev det åter ett religiöst center.

Mästaren hade bott där i nio månader och några dagar när han drevs ut av en grupp vandaler igen. Mästaren gömde sig i berget framför klostret, men de tände eld på buskar och sly.

Mästaren undkom genom att klämma in sig mellan två klippor och dolde sig där. Det finns ännu märken på klippan från Mästarens knän när han satt där, liksom mönster från tyget i hans kläder. Således blev de kända som ”Flyktens Klippor”.

Med den Femte Stormästarens instruktioner i minnet om att stanna och gömma sig i Huai och Hui, förblev mästaren i dessa två områden, ibland aktiv, ibland gömmande sig.

Munken Fǎhǎi var från Zú-Jiang i Shao-provinsen. När han först kallade på Mästaren frågade han, ”Var snäll och undervisa mig hur Sinne i sig självt är Buddha.”

Mästaren svarade, ”När en föregående tanke inte uppfattas, så är det Sinne i sig självt; när en följande tanke inte har upphört, det är att vara Buddha. Fastställande alla uppenbarelser i Sinne; frigörelse från alla uppenbarelser är Buddha. Om jag skulle förklara det till fullo skulle jag aldrig bli färdig, även om jag talade till tidens ände. Lyssna till mitt kväde:

”’Sinne i sig självt’ kallas insikt;

Varande Buddha är stabilisering.

När stabilitet och insikt behålls jämlikt,

Är medvetandet i frid.

Förstående denna undervisning

Beror på din vanemässiga karaktär;

Dess funktion är i grunden fritt från födelse-

Dubbel kultivering är korrekt.”

Fǎhǎi erfor stor upplysning vid dessa ord. Han tackade med följande gatha,

”Sinne är i sig självt ursprungligen Buddha:

Oförstående hindrar vi oss själva.

Jag känner grunderna för stabilitet och insikt;

Kultiverande båda, släpper jag taget om alla ting.”

Munken Fǎ-Dà kom från Hung-provinsen. Han hade lämnat hemmet vid sju års ålder, och han reciterade Lotus Sūtra oavbrutet. När han kom, bugade han för Mästaren utan att hans huvud vidrörde marken.

Mästaren bannade honom, ”Om du bugar utan nå ner till marken, hur skiljer sig det från att inte buga alls? Du måste ha något på hjärtat. Vad har du lärt dig?

Han sa, ”Jag har redan reciterat Lotus Sūtra så många som 3.000 gånger.

Mästaren sa, ”Om du reciterar den 10.000 gånger och förstår betydelsen av Sūtran utan att tycka att detta är överlägset, då är du min medresenär. För närvarande är du stolt över denna formella praktik, helt omedveten om ditt misstag. Lyssna till min gatha:

”Bugning är ursprungligen ett sätt att bryta högmodets fana:

Varför skall ens huvud inte vidröra marken?

När du har ego, uppstår misstag:

Glöm det du har uppnått och välsignelser blir enastående.”

Mästaren frågade också, ”Vad heter du?” Fǎ-Dà svarade, ” Fǎ-Dà (Ankomst till sanningen).” Mästaren sa, ”Du heter Fǎ-Dà men när har du någonsin kommit fram till sanningen?” Så yttrade han ett annat kväde,

”Du heter nu Ankomst Till Sanningen,

Och målmedvetet reciterar utan uppehåll.

Om du reciterar förgäves följer du endast ljud;

En som klarar Sinnet kallas en Bodhisattva.

Då du känner samhörighet nu,

Skall jag nu förklara för dig:

Bara tro på Buddha utan ord,

Och lotusar skall blomma ur din mun.” 

Efter att ha lyssnat till denna vers, bad Fǎ-Dà om ursäkt och sa,  ”Hädanefter skall jag vara modest och respektfull gentemot alla. Jag har reciterat Lotus Sūtra utan att ha förstått meningen med skriften och har alltid haft tvivel i mitt sinne. Er visdom är så stor, jag önskar att ni kortfattat vill förklara Sūtrans principer.”

Mästaren sa, ” Fǎ-Dà, undervisningen är ganska mästerlig, men ditt Sinne har inte nått dit. Det finns ursprungligen inte något tvivelaktigt i skriften; ditt Sinne tvivlar av sig självt. Du reciterar Sūtran; vad betraktar du som dess grund?”

Fǎ-Dà sa, ”Jag är långsam och trögtänkt; hela tiden har jag bara reciterat ordagrant. Hur skulle jag känna till den grundläggande meningen?”

Mästaren sa, ”Jag är illitterat. Recitera Sūtran för mig och jag skall förklara den för dig.”

Fǎ-Dà reciterade då Sūtran högt, tills han kom till kapitlet om metaforer, då Mästaren sa, ”Stopp. Den här Sūtran grundas på uppkomst i världen för en anledning; trots att den presenterar många metaforer så går ingen bortom detta.”

”Vad är anledningen? Sūtran säger, ’Buddhorna, De Världsärade, framträder bara i världen av en stor anledning.’ Den enda stora anledningen är kunskapen och visionen om Buddhaskap. Världsliga människor, fast i det yttre, blir fixerade vid uppenbarelser; vilsna invändigt, blir de fixerade vid tomhet. Om du kan vara fri från uppenbarelser medan du är mitt bland uppenbarelserna, och bli fri från tomhet mitt i tomheten, då skall du inte vara vilse inåt eller utåt. Om du förverkligar denna sanning, skall ditt Sinne öppna upp på ett ögonblick; detta kallas för öppnade upp kunskapen och visionen om Buddhaskap.

”Buddhaskap är jämförbart med uppvaknande. Det är uppdelat i fyra aspekter. Det finns öppnande upp vaken kunskap och vision, visande vaken kunskap och vision, förstående vaken kunskap och vision, och trädande in i vaken kunskap och vision. Om du hör öppnandet och visandet, samt är förmögen att förverkliga och träda in, då blir den ursprungligt rena naturen av vaken kunskap och syn manifesterad.”

”Var försiktig med att inte misstolka avsikten med Sūtran, antagande att när den talar om ’öppnande, visande, förstående och inträdande’ så refererar den till kunskapen och visionen hos Buddhorna vilken folk som oss inte är delaktiga i. Om du tolkar det på detta vis så baktalar du Sūtran och smädar Buddhorna.”

”Eftersom Buddhan redan var upplyst så hade han redan både kunskap och vision; varför skulle det finnas ytterliga behov av att öppna upp dem? Du bör nu inse att Buddhornas kunskap och vision bara är ditt eget Sinne. Det finns ingen annan Buddha bredvid.”

”Det var för att alla människor hade skymt sitt eget ljus, girigt begärde materiella föremål, stördes invändigt av yttre förhållanden, och accepterade tvångshandlingar, som de fick Den Världsärade ut ur sin djupa meditation för att uppmuntra dem, med olika intensiva tal, att vila och inte söka utvändigt, så att de kunde vara lika med Buddhan. Det är därför Sūtran talar om att öppna upp Buddhaskapets kunskap och vision.”

”Jag uppmanar också alla människor att alltid öppna kunskapen och visi-onen om Buddhaskap i deras egna Sinnen, men världsliga människor är perverterade i sina Sinnen; dåraktiga och förvirrade utför de kriminella handlingar. Deras tal må vara fint men deras hjärtan är dåliga. Snåla, irriterade, avundsamma, inställsamma, oärliga, ojusta och destruktiva, öppnar de kunskap och vision hos ordinära människor för sig själva.

”Om du kan korrigera ditt Sinne, så skall det alltid producera visdom. Observera ditt eget Sinne, upphör med onda handlingar och gör gott: detta öppnar upp Buddhaskapets kunskap och vision för dig själv.”

”Du bör öppna upp Buddhaskapets kunskap och vision från stund till stund; öppna inte ordinära människors kunskap och vision. Öppnande upp Buddhaskapets kunskap och vision trancenderar världen;  öppnande upp ordinära människors kunskap och vision är att vara vanlig.”

”Om du bara vanemässigt reciterar och betraktar det som en framgång, hur skiljer sig det från jak som beundrar sin egen svans?”

Fǎ-Dà sa, ”Betyder det att jag inte skall bry mig om att recitera Sūtran så länge som jag inte kan förstå dess mening?”

Mästaren sa, ”Vad är det för fel på Sūtran? Hur kan den skymma din uppmärksamhet? Det är bara det att förvirring och upplysning finns hos individen; vinst och förlust beror på en själv. Om du reciterar den och samtidigt agerar på den mentalt, då läser du Sūtran; om du reciterar den men inte praktiserar den mentalt, då är det Sūtran som läser dig.”

”Lyssna till min vers:

När sinnet är förvirrat, Sanningens Lotus läser det;

När Sinnet är upplyst, läser det Sanningens Lotus.

Om du reciterar skriften under lång tid utan förståelse,

Blir du en fiende till dess mening.

Tanke utan tanke är korrekt;

Tanke med tanke blir falskt.

När med och utan båda är utan betydelse,

Så rider du alltid den ox-dragna farkosten.”

Hörande denna vers, började han oavsiktligt gråta. Under påverkan av orden nådde han stor upplysning. Han sa till mästaren, ”under alla dessa år har jag aldrig riktigt läst Sanningens Lotus, utan har blivit läst av den.” Så tillade han, ” Sūtran säger, ’Även om de stora lärjungarna och Bodhisattvorna alla anstränger sitt tänkande i en kollektiv ansträngning att förstå den, kan de inte föreställa sig Buddhans kunskap.’ Så om du får vanliga människor att bara förstå sina egna Sinnen och kalla det för Buddhaskapets kunskap och vision, såvitt man inte har överlägsna egenskaper så kan man knappast undvika tvivel och förnekelse. Vad mer, Sūtran talar om de tre farkosterna, dragna av en get, ett rådjur och en vit oxe: hur skiljer man på dem? Var snäll och förklara lite mer.”

Mästaren sa, ”Avsikten med Sūtran är klar; det är bara du som vänder dig ifrån den i förvirring. Människor av de tre farkosterna förmår inte förstå Buddhans kunskap eftersom problemet är att de försöker räkna ut den. Även om de använder all deras tänkande kollektivt för att räkna ut det, så skapar det ytterligare distans.”

”Buddhan yttrade ursprungligen denna princip för ordinära människor, inte för andra Buddhor. Den som vägrar att tro kan gå, men de kommer ändå inte att inse att de redan sitter i den farkosten dragen av den vita oxen men fortsätter att leta efter alla tre farkosterna utanför dörren.”

”Skriften säger dig verkligen klart, ’Buddhaskapet har bara en farkost,  ingen annan farkost, inte två, inte tre….. De oräkneliga exemplen, olika historier, metaforer och uttryck, dessa undervisningar är alla för den enda farkostens skull.’ Varför inser du inte att de här tre farkosterna är tillfälliga, varande i det förflutna, medan den enda farkosten är verklig, varande i nuet? Jag undervisar dig bara i att lämna det tillfälliga och återvända till det verkliga. Efter att du återvänt till det verkliga, så har det heller inget namn.”

”Du skall veta att alla värdesaker och all rikedom tillhör dig, och deras användning är upp till dig. När inte idén om fadern längre, inte heller om sonen eller idén om användning: detta kallas för att hålla Sanningens Lotus Sūtra. Från tid till tid så lämnar skriften aldrig dina händer; dag som natt det aldrig händer att du inte intonerar den.”

Stärkt, Fǎ-Dà var överlycklig. Han sammanfattade med en vers,

”Tre tusen recitationer av Sutran

Försvann med ett uttalande vid Cao-Qi:

Utan att förstå det ordinära budskapet,

Hur kan livstider av galenskap förhindras?

Geten, hjorten och oxen är lämpliga hjälpmedel;

Början, mitten och slutet är utsökt framlagt.

Vem kunde ana att inuti det brinnande huset

Fanns undervisningens konung hela tiden?”

Mästaren sa, ”Hädanefter kan du lämpligen kallas för en Sūtra-reciterande munk.” Därefter uppnådde Fǎ-Dà det mystiska budskapet och fortsatte också att recitera Sūtran.

Munken Ji-Dóng var från An-Feng i Shòu-provinsen. Först läste han Laṅkāvatāra Sūtra mer än 1.000 gånger, men ändå så förstod han inte De Tre Kropparna och De Fyra Kunskaperna. Visande vördnad för Mästaren sökte han en förklaring till deras betydelse.

Mästaren sa, ”När det gäller de Tre Kropparna så är verklighetens rena kropp din grundläggande natur; den fullkomliga naturen av belöning är din kunskap; den hundra tusen tusenfaldiga kroppen av projektioner är din aktivitet. Om du talar om tre kroppar skilda från ursprunglig natur, så kallas detta för förkroppsligande utan kunskap; om du inser att de tre kropparna inte har någon oberoende natur, så klarnar upplysningen med hjälp av De Fyra Kunskaperna. Lyssna till min vers:

”Vår egen natur innehåller de tre kropparna;

När de belyses så blir de dom fyra kunskaperna.

Utan att skiljas från sinnes-objekt,

Du reser dig transcendent mot tillståndet av Buddhaskap.

Nu har jag förklarat för dig:

Tro med visshet, och du skall aldrig bli förvirrad.

Omslut inte de som söker frenetiskt,

Som tillbringar hela dagen med att tala om upplysning.”

Ji-Dóng höjde åter sin röst, sägande, ”Får jag höra om betydelsen av De Fyra Sanningarna?”

Mästaren sa, ”När du väl har förstått de tre kropparna, så skall du också förstå de fyra sanningarna – varför frågar du ändå om dem? Om du talar om de fyra kunskaperna utanför de tre kropparna kallas det kunskap utan kropp. Detta är att ha kunskap som visar sig vara ingen kunskap alls.” Därefter yttrade han ännu en vers: 

”Kunskap lik en spegel är naturlig renhet,

Kunskap av essentiell kvalitet är sinne utan sjukdom;

Den subtila observerande kunskapen ser utan ansträngning,

Kunskapen om det praktiska är samma som spegeln.

Fem och åtta, sex och sju, transformerar i orsak och verkan;

Om du bara använder namn och ord, finns det ingen verklighet:

Om du inte håller fast  känslor om förändringen,

Kommer du att blomstra och förbli i draklik stabilitet.”

Ji-Dóng insåg plötsligt grundläggande naturlig kunskap och presenterade en vers:

”De tre förkroppsligandena är i grunden mitt eget varande,

De fyra kunskaperna är klarhet om det ursprungliga Sinnet;

Förkroppsliganden och kunskaper smälter samman utan motstånd,

De svarar mot människor, fritt anpassande sig i form.

Särskilda övningar är alla tillfälliga handlingar;

Stadighet är inte sanna andlighet.

Med den subtila betydelsen klargjord av läraren,

Slutligen har röriga namn försvunnit.”

Munken Ji-Zháng var en man från Kuei-Jí i Xin-provinsen. Han hade lämnat hemmet i barndomen och hade som målsättning att söka insikt i den essentiella naturen. En dag kom han på besök och visade sin respekt. Mästaren frågade honom, ”Var har du kommit ifrån och vad söker du?”

Han svarade, ”jag gick nyligen till den Vita Parkens Berg i Hung-provinsen, där jag visade respekt för Mästaren Ta-Túng och fick lära mig principen om att förverkliga Buddhaskap genom att se den essentiella naturen. Jag har ännu inte löst mina tvivel, så jag har kommit hela vägen hit för att visa respekt och ödmjukt hoppas att Mästaren vill vara så medkännande att han kan guida mig.”

Mästaren sa, ”Vad hade han att säga? Försök att återge honom.”  Ji-Zháng sa, ”Jag var där i tre månader utan att få någon instruktion. Varande ivrig efter läran gick jag en natt till abottens rum och frågade, ’Vad är mitt Sinnes ursprungliga natur?’ Ta-túng sa då, ’Ser du rymd? Jag svarade, ’Ja.’ Han sa, ’Ser du om rymden har något särskilt utseende?’ Jag svarade, ’Rymd har ingen form – hur framträder den?’ Han sa, ’Din ursprungliga natur är likt rymd; det finns inget som kan ses – detta kallas Sant Seende; det finns inget som kan vetas – detta kallas Sant Vetande. Det har varken blått eller gult, långt eller kort. Se bara renheten i den ursprungliga källan, den totala upplysningen av uppvaknandets substans: detta kallas Förverkligande Buddhaskap genom att se den grundläggande naturen. Det kallas även för kunskap och vision hos de förverkligade.’ Trots att jag hörde denna förklaringen så är jag ännu inte säker. Var snäll och undervisa mig.”

Mästaren sa, ”Den lärarens undervisning håller fortfarande fast vid seende och vetande; det är därför du inte har förstått fullt ut. Nu skall jag lära dig en vers:

Att inte se något vidmakthåller icke-seende;

Det är ganska likt drivande moln som skymmer solen.

Att inte veta något vidmakthåller ovetskap;

Det är likt den oändliga himlen skapande blixtar.

När detta vetande och seende plötsligt uppstår,

Så missuppfattar du den; vilken förståelse har du av ändamålsenlighet?

Du bör direkt inse ditt eget misstag;

Ditt egen andliga ljus kommer alltid att finnas där.”

När han hade hört versen öppnades Ji-Zhángs Sinne. Därefter yttrade han en vers, sägande: 

”Meningslöst skapande kunskap och åsikter,

Sökte jag upplysning fäst vid form.

När känslor kvarhåller en enda tanke på förverkligande,

Hur kan man då transcendera tidigare illusioner?

Vår egen natur är den faktiska källan till uppvaknande;

Följande perception, man meningslöst skiftar i flödet.

Hade jag inte trätt in i Stormästaren rum,

Skulle jag ha styrt på två håll, till förlust.”

En dag frågade Ji-Zháng Mästaren, ”Buddhan framlade undervisning om de tre farkosterna, men talade även om den högsta farkosten. Jag förstår ännu inte, var snäll och undervisa mig.”

Mästaren svarade, ”Observera ditt eget ursprungliga Sinne; kläng inte vid yttre tings utseenden. Det finns inga fyra farkoster i sanningen, utan mänskliga sinnen skiljer sig åt. Seende, hörande, läsande och reciterande den mindre farkosten ; förstående läran och lösa dess budskap är den mellersta farkosten; kultiverande uppförande i enlighet med läran är den stora farkosten. Genomträngande sanningarna, omfamnande alla verkligheter, oberörd av allting, frikopplad från hur alla ting framstår, inte hålla fast vid någonting alls, kallas den överlägsna farkosten. Farkostbetyder gående; det är inte en fråga om verbala argument. Du bör praktisera på egen hand; fråga inte mig.  Din egen grundläggande natur är ständigt sig själv.

Ji-Zháng bugade till tack och passade upp på Mästaren under resten av sitt liv.

Munken Ji-Dào var en man från Nan-Hai i Guang-provinsen. Beende om hjälp sa han, ”Ända sedan jag lämnade hemmet har jag läst Nirvāṇa-Sūtra. Det har gått mer är tio år men jag har fortfarande inte förstått den stora betydelsen. Var snäll och instruera mig.”

Mästaren sa, ”På vilken punkt är du oklar?”

Han sa, ”’Alla händelser är obeständiga; de är saker som uppstår och upphör. När uppstående och upphörande har dött ut, stilla upphörande är välsignelse.’ Jag är förvirrad av detta.”

Mästaren sa, ”Hur är du förvirrad?”

Han sa, ”Alla levande varelser har två kroppar, kända som den fysiska kroppen och den verkliga kroppen. Den fysiska kroppen är obeständig; den har födelse, den har död. Verklighetskroppen är bestående; den har ingen kunskap och inget medvetande. När Sūtran säger, ‘När tillkommande och försvinnande har dött ut, stilla upphörande är välsignelse.’ Jag undrar vilken kropp som är stilla och upphörande och vilken kropp som upplever välsignelse?”

”Om det är den materiella kroppen, när den materiella kroppen dör bort, så disintegreras de grova elementen; detta är helt miserabelt, och det som är miserabelt kan väl inte kallas välsignelse?”

”Vidare, tingens natur är substansen av födelse och död, medan de fem ansamlingarna är funktionen av födelse och död: en substans har fem funktioner. Födelse och död är eviga: födelse är initieringen av funktioner ur substans, död är tillbakadragandet av funktioner till substansen. Om återfödelse ges , då kan kategorin ’kännande varelser’ aldrig upphöra eller dö ut: om de inte tillåts att återfödas, så blir de utrotade för evigt, liksom döda objekt. Således hindras alla ting av Nirvāṇa – eftersom man inte ens kommer att leva, hur kan där finnas välsignelse?”

Mästaren sa, ”Du är en Buddhist – hur kan du diskutera läran i den högsta farkosten i termer av kättersk, perverterad syn på nihilism och eternalism? Efter vad du säger, så finns det en separat realitetskropp utanför den fysiska kroppen; du söker stilla upphörande åtskilt från liv och död. Och, du antar att Nirvāṇas eviga välsignelse är en fysisk upplevelse – detta är fastklängande vid liv och död, fixering på världsliga nöjen.”

”Du borde veta att Buddhan tyckte synd om och pekade ut Nirvāṇas sanna välsignelse eftersom alla förvirrade människor tar kombinationen av de fem ansamlingarna för att vara formen för deras egna varanden, särskiljer alla fenomen som en form av yttre varanden, tycker om liv och avskyr död, skiftar och flyter från tanke till tanke, känner inte overkligheten av drömmar och illusioner, förgäves fångas i negativa spiraler, tänker på evigt välsignad Nirvāṇa som smärtsam och tillbringar sina dagar i frenetiskt sökande.”

”Det finns inga tecken på uppkomst i ett ögonblick och det finns inga tecken på upphörande i ett ögonblick: utan mer födelse och död att utrotas stilla upphörande manifesteras således. Vidare, då det manifesteras finns det ingen kvantifiering eller objektifiering av manifesteringen, så det kallas evigt och välsignat. Denna välsignelse har inget objekt som upplever det, ändå finns det ingen som inte upplever det.”

”Hur kan en substans ha fem funktioner? Hur kan du gå omkring och säga att Nirvāṇa stannar av allting, så att ingenting någonsin dyker upp? Detta är att baktala Buddhan och smäda läran. Lyssna till min vers:

Stor Nirvāṇa, oöverträffad,

Är komplett upplysning, alltid stillsamt lysande:

Vanliga dårar kallar det för död,

Kättare kallar upphörande;

Människor som söker de Två Farkosterna,

Ger det beteckningen icke-konstruktion.

Allt tillhör intellektuella beräkningar,

Roten till de sextiotvå åsikterna.

Om du godtyckligt använder overkliga beteckningar,

Vad konstituerar verklig sann mening?

Endast människor bortom beräkning

Förstår utan att acceptera eller negligera:

Genom att känna de fem ansamlingarna,

Och självet inuti ansamlingarna,

Så manifesterar de utåt en mängd fysiska former;

Var och varenda röst

Är jämlik, lik drömmar eller illusioner:

De omfattar inte idéer om vanlig eller helig,

Och skapar inte en förståelse om Nirvāṇa;

De två ytterligheterna och de tre tiderna bortskurna,

Svarar de alltid till sinnenas funktion,

Men skapar ändå inte en uppfattning om funktion.

De urskiljer alla ting

Utan att skapa särskiljande idéer.

Den eviga elden bränner oceanen botten,

Vinden knuffar samman bergen;

Det sanna, eviga, stillsamma och välsignade,

Karaktäristiken av Nirvāṇa är så.

Jag tvingar nu fram en förklaring

För att få dig att överge felaktig syn:

Tolka mig inte bokstavligt,

Och jag skall erkänna att du vet lite grann.

Hörande denna vers nådde Ji-Dào stor upplysning. Glädjefylld, visade han sin respekt och drog sig tillbaka.

Chán-mästaren Xīng-sí var född i Liu-klanen i Qí-provinsen. Hörande att undervisnings-aktiviteten vid Cáo Xī blomstrade, reste han dit direkt för att besöka och visa respekt. Så småningom frågade han, ”Vad bör man göra för att inte falla in i grader och hierarkier?”

Mästaren sa, ”Vad har du gjort?”

Han svarade, ”Jag arbetar inte ens på de heliga sanningarna.”

Mästaren sa, ”Om du inte ens arbetar på de heliga sanningarna, vilka grader och hierarkier kan där finnas?”

Mästaren hade djup respekt för honom som ett Dharma-kärl och fick Xīng-sí att leda församlingen.

En dag sa Mästaren till honom, ”Du skall sprida Läran över en hel region och inte låta den dö ut.” När Xīng-sí väl hade uppnått Läran återvände han till Qí-provinsen, till berget Qíng-yuan, där han spred läran och fortsatte att influera. (Postumt fick han titeln Chán Master av Universell Frälsning).

Chán Master Huáiràng kom från Tú klanen i Qin-provinsen. Han sökte först upp National Teacher An på berget Sōng. An skickade honom till Cáo Xī för att söka insikt. När han kom fram hälsade han respektfullt. Mästaren sa, ”Vart har du kommit från?”

Han sa, ”Berget Sōng.”

Mästaren sa, ”Vad är det för något som har kommit således?”

Han sa, ”Att tala om det som ett ting är att missa det.”

Mästaren sa, ”Kan det kultiveras och förverkligas?”

Han sa, ”Det är inte så att det inte finns kultivering eller förverkligande, men det duger inte att bli besatt.”

Mästaren sa, ”Denna obesatthet är precis det som alla Buddhor fokuserar på. Du är så, jag med är så. I Indien förutspådde Prajñātārā att ett föl skulle skiljas från ditt sällskap och trampa alla i hela världen till döds. Fullföljandet finns i ditt sinne. Du bör inte predika alltför snart.”

Huáiràng förstod precis och spenderade femton år tjänande Mästaren, nående insikt om mysticismens djupsinnigheter dag för dag. Senare, gick han till Nan-Yueh, där han populariserade Chán. Han fick den postuma titeln Chán Master of Great Insight.

Chán-mästaren Xuan-Qiao av Yòngjiā (Yòngjiā Xuānjué) kom från Tai-klanen i Wen-provinsen. Han hade studerat skrifterna och avhandlingarna när han var ung och han var väl kunnig i Tiāntái-undervisning om att stanna upp och se. Han upptäckte Sinnesgrunden när han läste Vimalakīrti Nirdeśa Sūtra. Han råkade möte Mästarens elev Xuan-Cé, som besökte honom och engagerade honom i en intensiv diskussion. De ord han talade spontant var helt i samklang med de hos Cháns stormästare och Xuan-Cé sa, ”Vem är läraren som du har fått undervisning från?”

Han sa, ”Jag hörde skrifterna och avhandlingarna, var och en från en särskild lärare; senare förstod jag källan till Buddhaskap från Vimalakīrti Nirdeśa Sūtra. Hittills har där inte funnits någon som kan bekräfta det.”

Xuan-Cé sa, ”’Före de förhistoriska Buddhorna har du fått; men egen-upplysning utan en lärare ’efter de förhistoriska Buddhorna’ är bara naturalistisk avvikelse.”

Han sa, ”Var snäll och var mitt vittne.”

Xuan-Cé sa, ”Mina ord har ingen betydelse. I Cáo Xī finns där en stor lärare som är den sjätte Patriarken. De som samlas där i drivor från de fyra väderstrecken är alla mottagare av läran. Om du går dit så går jag med dig.”

Xuan-Qiao följde slutligen med Xuan-Cé för att hälsa på Mästaren. Cirkulerande Mästaren tre gånger, skakade han sin ring-stav och bara stod där.

Mästaren sa, ” En Śramaṇa förkroppsligar tre tusen dignifierade manér och åtta myriader förfiningar av uppförande: vart kommer du ifrån, store värdige, för att vara så inbilsk?”

Xuan-Qiao sa, ” Liv och död är en allvarlig fråga; obeständighet är flyktigt.”

Mästaren sa, ”Varför inser du inte att det finns ingen födelse och förstår att det finns ingen brådska?”

Han sa, ”Förverkligande har i  sig ingen födelse; uppfattning har i grunden ingen brådska.”

Mästaren sa, ”Så är det, så är det.”

Nu hälsade Xuan-Qiao Mästaren formellt, med all etikett, och tog sedan avsked en liten stund senare. Mästaren sa, ”Är inte detta lite hastigt, efter allt?”

Han sa, ”Grundläggande så befinner jag själv mig inte i rörelse – hur kan det finnas hast?”

Mästaren sa, ”Vem är medveten om att inte befinna sig i rörelse?”

Han sa, ”Du skapar själv särskiljning.”

Mästaren sa, ”Du har verkligen avsikten om icke-uppfattning!”

Han sa, ”Om det inte finns någon uppfattning, hur kan det då finnas någon avsikt?” Mästaren sa, ”Om inte finns avsikt, vem skall särskilja?”

Han sa, ”Särskiljande är i sig inte en avsikt.”

Mästaren sa, ”Gott! Stanna här åtminstone en natt.”

På den tiden kallades han för den Över-Natts Upplyste. Senare skrev han en sång om förverkligande, som blev populär. Postumt fick han titeln Den Store Mästaren av det Formlösa, och han under sin tid kallades han Zhen-Xiao, Sant Uppvaknad.

Chán-anhängaren Ji-Huang studerade först för den femte Stormästaren. Tänkande att han redan hade uppnått sann erfarenhet, levde han i ett eremitage i tjugo år. När Mästarens elev Xuan-Cé kom till Húběi​ på sina resor, hörde han om Ji-Huang. När han gått till eremitaget frågade han, ”Vad gör du här?”

Ji-Huang sa, ”Inträder i stabilitet.”

Xuan-Cé sa, ”Du säger att du träder in i stabilitet: träder du in i medveten närvaro eller omedveten närvaro? Om du träder in i omedveten närvaro, då bör alla livlösa ting uppnå stabilisering; om du träder in i medveten närvaro, då måste alla kännande och medvetna varelser uppnå stabilitet.”

Ji-Huang sa, ”När jag träder in i stabilitet ser jag inte existensen av medveten närvaro eller omedveten närvaro.”

Xuan-Cé sa, ”Om du inte ser existensen av medveten närvaro eller omedveten närvaro, då är detta konstant stabilitet: hur kan där finnas utträde eller inträde? Om det finns ingång och utgång, då är det inte stor stabilitet.”Ji-Huang var svarslös. Efter en lång tystnad frågade han, ”Vems efterträdare är du?”

Xuan-Cé sa, ”Min lärare är den Sjätte Stormästaren vid Cáo Xī.”

Ji-Huang frågade, ”Vad anser den Sjätte Stormästaren vara meditativ stabilitet?”

Xuan-Cé svarade, ”Det som min lärare talar om är subtil stillhet, perfekt fridfull, med substans och funktion anpassande sig så som det är. De fem ansamlingarna är grundläggande tomma; de sex fälten av sinnes-uppfattningar existerar inte. Grundläggande finns det inget vilande i meditation; det är bortanför vilande i meditativ stillhet. Grundläggande finns det ingen uppfattning i meditation; det är bortanför skapande idéer om meditation. Sinnet är likt rymd, ändå utan någon uppfattning om rymd.”

Efter att ha hört denna förklaring, gick Ji-Huang direkt för att hälsa på Mästaren. Mästaren frågade honom vart han hade kommit ifrån och Ji-Huang relaterade de föregående händelserna i sin helhet. Mästaren sa, ”Det är verkligen så som du har fått det berättat: låt bara ditt sinne vara som rymd, utan att klänga fast vid någon mental bild av rymd, fungerande responsivt utan hinder, icke koncentrerande på handling eller lugn. Känslor av heligt och ordinärt är bortglömda, subjekt och objekt har båda smält samman, natur och form är som de är; inte vid något tillfälle är du instabil.”

Vid detta blev Ji-Huang storartat upplyst. Känslan av uppnående som han hade haft under tjugo år försvann utan en skugga eller ett eko. Den natten hörde folket i Húběi​ en röst från himlen sägande, ”Meditations-mästaren Ji-Huang har blivit upplyst denna dag.”

Ji-Huang tog senare ett respektfullt farväl och återvände till Hubei, där han undervisade munkar, nunnor lekmän och lekkvinnor.

En munk frågade Mästaren, ”Vem får meddelandet om Huángméi?” Mästaren svarade, ”Någon som förstår Buddhismen.” Munken frågade, ”Får du det?” Mästaren sa, ”Jag förstår inte Buddhismen.”

En dag ville Mästaren tvätta den dräkt som han ärvt. Det fanns dock ingen bra källa så han gick några få kilometer bakom klostret, där han såg bergsskogen tät och skimrande, med en gynnsam atmosfär över den. Mästaren stoppade ner sin stav i marken och en källa vällde fram, resulterande i en damm. Då knäböjde Mästaren och tvättade dräkten.

Plötsligt visade sig en munk på klipporna. Han bugade och sa, ”Jag är Fang-Pien, en man från Västra Shǔ​. Igår träffade jag den Store Mästaren Bodhidharma i Södra Indien. Han sa till mig, ’Skynda dig till Kina; den sanna undervisningens skatt och dräkt jag ärvde från Mahā-Kāśyapa har förts vidare under sex generationer till Cáo Xī i Shào-provinsen. Gå och träffa honom.’ Jag har kommit långväga; var snäll och visa mig dräkten du ärvde.” Mästaren visade den för honom och frågade sedan, ”Vad arbetar du med?” Fang-Pien sa, ”Jag är en expert-skulptör.” Mästaren sa, ”Försök att göra en avbild av mig.”

Fang-Pien blev överraskad, men efter flera dagar var hans skulptur färdig, en verklighetstrogen omkring sju tum hög, med extremt fina detaljer. När han visade den för Mästaren skrattade denne och sa, ”Du förstår innebörden av att göra avbilder men inte innebörden i Buddhanaturen.” Sedan sträckte Mästaren ut armen och klappade Fang-Pien på huvudet och sa, ”Var alltid ett välsignelsens fält för mänskligheten och andarna.”

En munk citerade en vers av Chán-mästaren Wo-Lun:

”Wo-Lun har en förmåga,

Kapande hundra tankar.

När sinnet inte är aktiverat framför objekt,

Upplysning växer dag för dag.”

När Mästaren hörde detta sa han, ”Denna vers klargör inte Sinnesgrunden. Om du praktiserar den bidrar den till din fångenskap.” Följaktligen lärde han ut en vers som löd,

” Huì Néng har inga färdigheter,

Kapar inte hundra tankar.

Framför objekten, sinnet rörs om igen och igen;

Hur kan upplysning växa?”

Kapitel 8

Vid den tiden bodde Stormästaren i Juvelskogs-klostret i Cáo Xī, medan Stormästaren Shén Xiù befann sig i Jadekällans Kloster i Xing-Nan. Båda skolorna blomstrade och alla kallade dem för Huì Néng i Södern och Shén Xiù i Norr. Således uppstod en delning mellan de två skolorna, den direkta och den gradvisa, i söder och i norr, och folk förstod inte det grundläggande syftet.

Mästaren sa till folkmassan, ”Undervisningen kommer ursprungligen från en enda källa men folk kan vara ’norr’ eller ’söder’. Läran är av ett slag men förståelse kan vara långsam eller hastig.”

”Vad är det som kallas omedelbar eller gradvis? Sanningen har ingen omedelbarhet eller gradvishet men människor kan vara skarpa eller tröga; därav termerna omedelbar och gradvis.”

Icke-desto mindre så kritiserade Shén Xiùs följare Stormästaren av den Södra Skolan för att vara illitterat, ifrågasättande hans meriter. Shén Xiù sa, ”Han har uppnått den visdom som inte har någon lärare, och har djupt förverkligat den högsta farkosten; jag är inte hans like. Vidare, min lärare, som var den Femte Stormästaren, överräckte personligen dräkten och läran till honom – hur kunde ske utan anledning? Jag beklagar att jag inte kan göra den långa resan för att gå och förena mig med honom, utan förgäves får nationens respekt. Ni folk, bör inte hänga kvar här utan gå till Cáo Xī för att söka befrielse.”

En dag instruerade Shén Xiù sin elev Zhi-Zheng, ”Du är klipsk och mycket kunnig; du borde gå till Cáo Xī åt mig och lyssna på undervisningen. Var uppmärksam och kom ihåg det du hör; kom sedan tillbaka och berätta det för mig.”

Följande instruktionerna gick Zhi-Zheng till Cáo Xī; där deltog han i församlingens studier utan att berätta var han hade kommit ifrån.

Vid den tiden så Stormästaren till församlingen, ”Nu är det så att det finns någon, dold i denna församling, som försöker stjäla undervisningen.” Zhi-Zheng steg fram, bugade och berättade hela historien. Mästaren sa, ”Om du har kommit från Jade-källan så måste du vara en spion.”

Han sa, ”Inte så.”

Mästaren sa, Hur kan du inte vara det?”

Han sa, ”Innan jag sade så, så var jag; nu när jag har sagt det, så är jag det inte.”

Mästaren frågade, ”Hur instruerar din Mästare folket?”

Han sa, ”Han instruerar alltid folk att stanna sinnet och kontemplera stillhet, ständigt sittande utan att ligga ner.”

Mästaren sa, ”Att stanna sinnet och kontemplera stillhet är sjukligt; det är inte Chán. Sittande hela tiden drar samman kroppen – hur hjälper det en till sanningen? Lyssna till min ves:

”Under livet skall det sitta, inte ligga;

Efter döden skall det ligga, inte sitta:

En samling stinkande ben –

Hur kan de skapa framgång?”

Zhi-Zheng bugade igen och sa, ”Jag studerade Vägen med den store Mästaren Shén Xiù under nio år utan att förverkliga upplysning; nu, hörande ett enda tal från dig, uppnådde jag omedelbart det ursprungliga Sinnet. För mig är frågan om liv och död alvarlig; var snäll och undervisa mig mer.”

Mästaren sa, ”Jag har hört att din Mästare instruerar folk i principerna om disciplin, stabilitet och visdom; var snäll och berätta hur de praktiseras.”

Zhi-Zheng sa, ”Stormästaren Shén Xiù säger att ’inte göra något ont’ är disciplin, ’göra gott’ är visdom och ’renande sinnet’ är stabilisering. Det är så han undervisar. Vilken doktrin undervisar du?

Mästaren sa, ”Om jag att jag hade en doktrin att lära ut till folk skulle jag lura dig. Jag bara knyter upp band enligt situationer. Det kallas provisoriskt för Samadhi. Den slags disciplin, stabilisering och visdom som din Mästare talar om är verkligen underbara, men disciplin, stabilisering och visdom så som jag ser dem är annorlunda.”

Zhi-Zheng sa, ”Disciplin, stabilisering och visdom borde bara vara av ett slag; hur kan det finnas någon skillnad?”

Mästaren sa, ”Din lärares disciplin, stabilisering och visdom är för människor av den Stora Farkosten. Min disciplin, stabilisering och visdom är för människor av den Ojämförliga Farkosten. Förståelser är inte de samma, perceptioner kan vara långsammare eller rappare. Lyssna på vad jag säger och se om det är det samma som han säger eller inte.”

”Vad jag lär ut är inte åtskilt från din egen grundläggande natur. Undervisande åtskilt från det naturliga kallas för tal om former; ens egen grundläggande natur är alltid förvirrad. Vi bör inse att alla tings funktioner kommer från vår egen grundläggande natur. Detta är den sanna principen om disciplin, stabilisering och visdom. Lyssna till min vers:

”Sinnesgrunden utan fel är inneboende naturlig disciplin.

Sinnesgrunden utan dårskap är inneboende naturlig visdom.

Sinnesgrunden utan förvirring är inneboende naturlig stabilitet.

Varken växande eller avtagande – det inneboende oförstörbara:

Fast kroppen kommer och går, finns det grundläggande Samādhi.”

Hörande detta, bad Zhi-Zheng om ursäkt. Så presenterade han en vers, sägande,

”De fem klustren är en illusorisk kropp –

Hur kan illusion vara slutgiltig?

Ändå, när jag vänder mig om för att söka efter sann verklighet,

Så visar sig metoden vara oren.”

Mästaren höll med om detta och fortsatte så med att säga till Zhi-Zheng, ”Din lärares disciplin, stabilisering och visdom stimulerar människor med lägre grund-intelligens, medan min disciplin, stabilisering och visdom stimulerar människor med större grund-intelligens. Om du inser din egen inneboende grundläggande natur så lyfter du inte upp koncept om ’Bodhi’ eller ’Nirvāṇa’, eller befrielse eller kunskap: det finns inget att uppnå. Endast då kan du skapa myriader undervisningar.”

”Om du förstår vad detta innebär, det kallas också för förkroppsligande av Buddhaskap, och det kallas också för Bodhi och Nirvāṇa, och befrielse och kunskap. Människor som ser den grundläggande naturen kan sätta upp dessa eller låta bli; de är fria att komma och gå, utan stagnation eller förhinder. De agerar i enlighet med behov och svara som de tilltalas. Deras personliga projektioner, sedda över allt, är inte åtskilda från deras egen natur; således uppnår de Samādhin i de fria andliga krafterna. Detta kallas att se den grundläggande naturen.”

Zhi-Zheng tilltalade så Mästaren igen, ”Vad betyder det att inte sätta upp någonting?”

Mästaren sa, ”Utan fel, dårskap och förvirring i ens inneboende natur, Prajñā observerar, stund till stund, tanke efter tanke, alltid avskild från hur ting framstår, oberoende och fri, komplett mästare av anpassning – vad finns det att sätta upp? Din egen natur är självförverkligad, omedelbart förverkligad och omedelbart kultiverad, utan någon gradvis process. Detta är varför det inte finns något uppsättande av någonting; alla ting är Nirvāṇiska  – vilka steg finns där?”

Zhi-Zheng bugade sig och erbjöd sig att vara ledsagare. Dag eller natt, aldrig att han var ouppmärksam.

Munken Zhi-Zhe var en man från Jiāngxī​. Hans ursprungliga efternamn var Zhang, och hans givna namn var Xing-Shang. I sin ungdom hade han varit en vandrande svärdsman.

Efter att de norra och södra skolorna hade delats av deras undervisningsmetoder, även om skolornas Mästare var opartiska, så blev deras efterföljare tävlingsinriktade och partiska. Vid den tiden framhöll, på eget bevåg, följarna av den norra skolan Mästare Shén Xiù som den Sjätte Stormästaren och var avundsjuka på det faktum att Stormästaren (Huì Néng) var känd över hela landet för att ha ärvt roben och skålen. De lejde Xing-Shang för att mörda Mästaren.

Vetande detta i förväg genom telepati, placerade Mästaren 10 uns guld vid sitt säte. Den natten trädde Xing-Shang in i Mästarens rum för att döda honom. Mästaren sträckte ut sin hals för svärdet. Xing-Shan högg tre gånger men lyckades inte skada Mästaren alls.

Mästaren sa, ”Ett rakt svärd är inte böjt, ett böjt svärd är inte rakt. Jag är bara skyldig dig lite pengar; jag är inte skyldig dig mitt liv.”

Xing-Shan blev så förbluffad att han kollapsade. Det tog lång tid innan han återhämtade sig och när han gjorde det så bad han om barmhärtigande och ångrade sin missgärning. Sedan ville han lämna världen och bli munk. Mästaren gav honom guldet och sa, ”Gå härifrån nu annars skadar kanske eleverna dig. Kom tillbaka någon dag i en annan förklädnad och jag skall ta emot dig.”

Xing-Shan gjorde som han blev tillsagd och flydde under natten. Senare blev han munk, disciplinerad och energisk. En dag, minnandes vad Mästaren hade sagt, gjorde han den långa resan tillbaka för att besöka honom.

Mästaren sa, ”Jag har tänkt på dig under lång tid. Varför dröjde du så länge?”

Han sa, ”Tidigare så förlät du mig mitt brott; nu fastän jag är munk och praktiserar intensivt, så kan jag trots allt inte återgälda din favör. Hur skulle jag kunna överföra läran och befria folk? Jag läser ofta Nirvāṇa Sūtra, men jag förstår fortfarande inte betydelsen av bestående och obestående. Var snäll och ge mig en enkel förklaring.”

Mästaren sa, ”det som är obestående är Buddhanaturen; det som är bestående är det särskiljande Sinnet med alla slags onda och goda tillstånd.”

Xing-Shan sa, ”Vad du säger står i bjärt kontrast med texten i Sūtran.”

Mästaren sa, ”jag överför Buddha-Sinnets Sigill; hur skulle jag våga skilja mig från skriften?”

Xing-Shan sa, ” Sūtran säger att Buddha-Naturen är bestående; men du säger att det är obestående. Goda och dåliga tillstånd, till och med önskandet om  Upplysning, är alla obestående, ändå säger du att de är bestående. Detta är motsägelser som förvirrar mig ännu mer.”

Mästaren sa, ”I det förflutna hörde jag Nirvāṇa Sūtra reciteras av nunnan Wu-Jin-Zang, och undervisade sedan henne om den. Varje ord, varje princip, stod i överensstämmelse med Sūtran. Det jag har sagt till dig är inte annorlunda.”

Xing-Shan sa, ”Min kunskap är ytlig och icke-upplyst. Var snäll och rätta mig ordentligt.”

Mästares sa, ”Förstår du inte? Om Buddha-Naturen var bestående, vilka goda eller dåliga tillstånd skulle det finnas att tala om? Det skulle aldrig finnas någon sökande Upplysning. Därför säger jag att det är obestående; det är exakt så som Buddhan talade om den sanna stigen.

”Vidare, om alla ting var obeständiga, då skulle allt ha sin egen-natur, utsatta för födelse och död, medan sann, evig essens skulle vara universell. Därför säger jag att ting är beständiga; detta är den exakta betydelsen av obeständighet som Buddhan talade om.”

”Eftersom vanligt folk och kultister håller fast vid falsk beständighet, medan människor i de Två Farkosterna tänker på det bestående som obestående, skapande åtta omkastningar, så i den kompletta undervisningen av Nirvāṇa Sūtra bemöter han deras fördomsfulla åsikter och förklarar öppet sann beständighet, sann välsignelse, sant själv och sann renhet. Du lutar dig nu mot ordet och vänder dig bort från innebörden, missförstående Buddhans perfekta, sublima, slutliga fastslagande som om det gällde nihilistisk obeständighet och fast stagnerad obeständighet. Även om du läser Sūtran ett tusen gånger, till vilken nytta skulle det vara?”

Plötslig blev Xing-Shan stort Upplyst. Han yttrade en vers, sägande,

”Buddhan sa att det finns beständighet

Beroende på en mentalitet som klänger fast vid obeständighet.

De som inte förstår lämpliga metoder

Är som plockande småsten ur en källa om våren.

Nu har Buddha-naturen dykt upp

Utan någon ansträngning från min sida:

Det är inte efterlämnat av Mästaren,

Och inte heller har jag erhållit någonting.”

Mästares sa, ”Du har trängt igenom. Du bör heta Jié-Che (Inställd på genomträngande).” Jié-Che bugade till tack.

Där var en ung man som hette Shen-Hui från Kao-klanen i Xiāng-Yáng; tretton år gammal, kom han från Jade Källan för att hälsa på Mästaren.

Mästaren sa, ”Vän, du har kommit en lång väg, en svår resa; har du tagit med dig grunden? Om du har grunden bör du känna värden. Försök att uttrycka det.”

Shen-Hui sa, ”Icke-vistande är grunden, seende är värden.”

Mästaren sa, ”Hur kan det var passande för dig, en novis, att tala så lättvindigt?”

Shen-Hui frågade då, ”När du sitter i meditation, ser du eller ser du inte?”

Mästaren slog honom tre gånger med staven och frågade, ”När jag slår dig, gör det ont eller inte?”

Han svarade, ”Både och.”

Mästaren sa, ”Och jag både ser och ser inte.”

Shen-Hui frågade, ”Vad innebär det att både se och inte se?”

Mästaren sa, ”Min syn är så att jag alltid ser det överflödiga och felen i mitt eget Sinne, medan jag inte ser rätt eller fel, gott och ont hos andra människor. På så vis både ser jag och ser inte.”

”Du säger att du både smärtar och inte smärtar – hur är det med det? Om du inte smärtar så är du liksom trä eller sten; om du smärtar – så är du liksom en vanlig man, så du blir arg och hämndlysten.”

”Seendet eller icke-seendet du talade om just nu är två extremer; smärtande eller inte smärtande är födelse och död. Du ser inte ens din grundläggande natur, ändå har du fräckheten att leka med folk.”

Shen-Hui bugade och bad om ursäkt.

Mästaren sa också, ”Om ditt Sinne är förvirrat och du inte ser, ber du en lärare att söka Vägen. Om ditt Sinne är upplyst, då ser du din egen grundläggande natur, och du kultiverar praktik grundad på undervisningen. Du är själv förvirrad och ser inte ditt eget Sinne, ändå kommer du och frågar mig om jag ser eller inte ser. Jag känner mitt seende själv – hur kunde det ersätta din förvirring? Om du kan se själv, så kunde det inte ersätta min förvirring heller.”

Shen-Hui bugade igen, mer än ett hundra gånger, sökande förlåtelse för sitt misstag. Han arbetade för Mästaren oförtrutet, aldrig lämnande hans sida.

En dag sa Mästaren till församlingen, ”Jag har något utan huvud, ingen svans, ingen beteckning, ingen baksida, ingen framsida: känner ni igen det?”

Shen-Hui steg fram och sa, ”Detta är den ursprungliga källan till alla Buddhor, min Buddha-natur.”

Mästaren sa, ”Jag berättade just för dig att det inte något namn eller beteckning; då kallar du det med ens för ursprunglig källa, Buddha-naturen. Senare, när du har en bunt halm täckande ditt huvud, så kommer du ändå att bara vara en följare av intellektuell förståelse.”

Efter att Stormästaren hade dött gick Shen-Hui till huvudstaden och populariserade Cao Xi-undervisningen om omedelbarhet. Han skrev Anteckningar Avslöjande Källan, vilken blev mycket populär vid den tiden. (Detta var då Chán Master Ho-Ce.)

Mästaren såg att kritiker från olika sekter, alla med onda avsikter, hade samlats vid hans sammankomster i stort antal. Förbarmande sig med dem sa han till dem, ”Människor som studerar Vägen bör eliminera alla tankar på gott och alla tankar på ont. Det som inte har något namn som kan benämna det kallas för inneboende natur; naturen som är utan dualitet kallas för sann natur. Det är på grundval av sann natur som alla metoder för undervisning skapas; under inflytande av orden borde ni omedelbart se det för er själva.”

Hörande detta tal bugade sig alla dessa människor och bad att få tjäna honom som deras lärare.

Kapitel 9 – Kejserlig kallelse

På nyårsdagen år 705 skickades en kallelse från kejsarinnan Wu Zetian

och Kejsaren Zhong Zōng till Stormästaren med följande ord: ”Vi bjöd in de två lärarna An och Hsiu till hovet, där vi erbjöd stöd och studerade den Stora Farkosten på vår fritid. Dessa två sade med ödmjukhet: 'Söderut finns en Chán-mästare vid namn Huì-Néng, som i hemlighet tog emot Stormästare Hóng Rěns robe och lära och som överför Buddha-sinnets Sigill. Han bör bjudas in så att frågor kan ställas till honom.'”

Hovmannen Pi Chien skickades för att överlämna den kejserliga kallelsen till Mästaren, med önskan om att han i sin medkänsla snart besöker huvudstaden.

Mästaren avböjde formellt inbjudan med anledning av sjukdom, då han önskade spendera sina kvarvarande år ute i skogarna.

Pi Chien sa, ”De Chán-lärda i huvudstaden sa alla att det är nödvändigt att sitta i meditation och utveckla sin koncentration för att uppnå förståelse av Vägen; att ingen någonsin har uppnått befrielse utan meditativ koncentration. Vad säger din lära om den saken?”

Mästaren sa, ”Vägen förverkligas av Sinne – hur kan det bero på sittande? I en Sūtra står det, 'Om du säger att Buddhan sitter eller ligger, följer du en falsk väg. Varför? För att han varken kommer eller går.' Frihet från födelse och död är Buddhans rena meditation; alla tings tomhet är Buddhans rena sittande. I slutändan finns det ingen insikt, än mindre finns det något sittande.”

Pi Chien sa, ”När jag återvänder till huvudstaden kommer deras majestäter säkerligen att fråga ut mig. Vill du vara så snäll att förklara den essentiella läran om Sinne för mig så att jag kan föra vidare den till deras majestäter, och till människor som studerar Vägen i huvudstaden, så att det blir likt en lampa som tänder ett tusen lampor, så att allt i mörker lyses upp, ljus på ljus utan slut.”

Mästaren sa, “Vägen har inget ljus eller mörker. Ljus och mörker syftar på motsatser. Ljus på ljus utan slut är fortfarande ändligt, eftersom det definieras utifrån sin motsats. I Vimalakīrti Nirdeśa Sūtra står det, ‘Dharman är bortom jämförelse, eftersom den inte har någon motsats’”.

Pi Chien sa, “Ljus symboliserar visdom, mörker lidande. Om människor som kultiverar Vägen inte använder visdom för att se igenom lidande, hur kan de då befria sig från födelse och död utan begynnelse?”

Mästaren sade, “Lidande är Upplysning: det finns ingen dualitet, ingen skillnad. Om du använder visdom för att se igenom lidande, följer du de Två Farkosternas förståelse, lämplig för utövare såsom får och hjortdjur[1]. De med överlägsen visdom och större förmåga beter sig inte alls på detta sätt.”

Pi Chien frågade, “Vad är då den Stora Farkostens förståelse?”

Mästaren sa, “Upplysning och lidande ses av vanliga människor som två, medan de visa inser att deras essentiella natur saknar dualitet. Den essentiella naturen utan dualitet är vår sanna natur. Den sanna naturen blir inte mindre i de vanliga och okunniga, och blir inte heller större i de visa och heliga; den rubbas inte av lidande, och stillas inte av meditativ koncentration. Den tar inte slut och pågår inte heller för evigt; den kommer inte och går inte, och den finns inte i mitten eller på insidan eller utsidan. Ofödd och odödlig, vår natur och dess egenskaper är helt enkelt på detta vis. Den är evig och oföränderlig och detta är vad som kallas Vägen.”

Pi Chien sa, “På vilket sätt skiljer sig dina ord om ofödd och odödlig från de som yttras av andra sekter?”

Mästaren sa, “När andra sekter talar om ofödd och odödlig, använder de död för att sätta stopp för födelse, och födelse för att visa på död. Död är fortfarande inte dödad, och födelse sägs vara ofödd.

Det ofödda och odödliga jag talar om är den ursprungliga inneboende oföddheten och nuvarande odödligheten. På så vis skiljer sig mina ord från andra sekters doktriner.

Om du vill känna Sinnets essens, så sluta bara upp med att tänka på gott och ont. Då kommer du spontant att få tillgång till Sinnets rena substans, lugn och alltid fridfull, med oräkneliga subtila funktioner.”
Vid mottagandet av denna instruktion blev Pi Chien stort Upplyst. Han bugade och tog farväl och återvände till det kejserliga palatset, där han rapporterade vad Mästaren hade sagt.

Samma år, på den nionde månadens tredje dag, skickades en ny kallelse till Mästaren med följande ord: “Mästaren har avböjt på grund av ålder och sjukdom. Att han kultiverar Vägen för oss är ett fält av välsignelser för hela nationen. Likt Vimalakīrti i Vaisali, använder Mästaren förevändningen av sjukdom för att förklara den Stora Farkosten, kommunicera Buddhornas sinne, och undervisa om icke-dualism.

Pi Chien har överfört Mästarens lära om Buddhornas kunskap och vision: det är vår lycka att vi genom våra förfäders hopsamlade goda gärningar, och genom att ha planterat rötter av godhet i det förflutna, möter Mästarens framträdande i världen, och omedelbart förstår den Största Farkosten. Vi är tacksamma att motta Mästarens vänlighet, och kommer att uppskatta den utan slut.”

Mästaren gavs också ett elegant klädesplagg och en skål av kristall, och Shao-provinsens guvernör beordrades att renovera klostret. Mästarens gamla bostad fick namnet Nationens Tacksamhets Tempel.

En dag kallade Mästaren till sig sina lärjungar Fă-Hǎi, Zhi-Cheng, Fă-Dà, Shen-Hui, Chih-Cháng, Chih-Tùng, Chih-Ché, Chih-Dào, Fă-Chèn, och Fă-Ju; och sa, “Ni är inte som andra människor. Efter att jag gått vidare, kommer var och en av er att bli lärare för en region. Jag kommer nu att lära er hur man förklarar Läran utan att tappa den grundläggande källan.

Först bör ni ta upp de tre klassifikationerna av ting, med användning av de trettio-sex motsatserna, båda sidor - framträdande och försvinnande, sammanfogande och avskiljande. Vad ni än förklarar, avvik inte från den inneboende naturen. När någon ställer en fråga, så bör allting ni svarar vara tvåfaldigt - alla kan förstå relativitet. Att komma och gå är relativt - till slut försvinner all dualism, och det finns ingen annanstans att ta vägen.

De tre klassifikationerna av ting innefattar ansamlingarna, elementen och sinnesbaserna[1]. De fem ansamlingarna[2] är materia, känsel, perception, formationer och medvetande. Sinnesbaserna är de sex sinnesobjekten - form, ljud, lukt, smak, känsla och mentala fenomen; tillsammans med de sex sinnesfakulteterna - ögon, öron, näsa, tunga, kropp och sinne. Elementen är de arton elementen - de sex sinnesobjekten, de sex sinnesfakulteterna, och de sex sinnesmedvetenheterna[3].

Eftersom vår essentiella natur kan innehålla alla ting, kallas den också för Lagermedvetandet[4]. Om du skapar en tanke, förändrar du ditt medvetande och producerar de sex sinnesmedvetenheterna. Dessa rör sig ut genom de sex sinnesfakulteterna och uppfattar de sex sinnesobjekten. Således aktiveras samtliga av de arton elementen från vår egen natur. Om din essentiella natur är förvrängd, skapas artonfaldig förvrängning; om din essentiella natur är rätt,  produceras artonfaldiga rätt. De som använder den felaktigt är en vanlig varelse. De som använder den korrekt är en Buddha. Var kommer detta användande ifrån? Det kommer ifrån vår essentiella natur.

I den externa världen av relativa ting finns fem par av motsatser: himmel och jord, sol och måne, ljus och mörker, yin och yang, vatten och eld. Dessa är de fem paren av motsatser.

Gällande språk och tingens egenskaper, finns tolv par av motsatser: ord och ting, varande och icke-varande, fysisk och icke-fysisk, förnimbar och oförnimbar, förorenad och oförorenad, form och tomhet, rörelse och stillhet, renhet och nedsmutsning, vanlig och helig, präster och lekmän, gammal och ung, stor och liten. Dessa är de tolv paren av motsatser.

Vår essentiella natur producerar funktioner i nitton par av motsatser: styrkor och svagheter, perversion och karaktär, okunnighet och insikt, dåraktighet och visdom, tumult och stabilitet, vänlighet och ondska, moral och synd, ärlighet och oärlighet, sanning och falskhet, partiskhet och opartiskhet, lidande och upplysning, beständighet och obeständighet, medlidande och illvilja, glädje och ilska, generositet och snålhet, framsteg och regression, ursprung och förstörelse, verklighetskroppen[5] och den fysiska kroppen, projektionskroppen[6] och belöningskroppen[7].

Mästaren sa, “Om du vet hur dessa trettiosex par ska appliceras, så är detta Vägen, genomsyrande alla av skrifternas läror. Utträdande och inträdande, sammanfogande och avskiljande, båda sidor - den inneboende naturen fungerar aktivt.

När du talar med människor, håll dig utvärtes obunden till externa objekts framträdande när du är mitt bland externa objekt, och invärtes obunden till tomhet när du är mitt bland tomhet. Om du håller fast vid externa objekts framträdande, så ökar dina falska synsätt; om du håller fast vid tomhet, så ökar din okunnighet.

Vissa människor som håller fast vid tomhet förkastar skrifterna, och säger att de inte behöver dem. Om de säger att de inte behöver skrifter, så bör dessa människor inte heller tala, då tal har samma egenskaper som skrift. De säger också att de inte författar några skrifter, men dessa ord “inte författar” är också författade. När de ser vad andra lär ut, baktalar de dem, och säger att de håller fast vid skrifter.

Ni borde alla veta att självbedrägeri är en sak, men att baktala skrifterna en annan - baktala inte skrifterna; hindren som skapas av detta fel är oräkneliga.

Människor som håller fast vid externa objekts framträdande, tolkar dem som sanning, och söker verklighet i dem, och människor som skapar stora religiösa etablissemang och talar om problemen med varande och icke-varande, kommer inte lyckas se den essentiella naturen ens under eoner; det enda sättet att kultivera praktik är i enlighet med läran.

Men tänk inte på ingenting alls, för detta hindrar din upplysta natur.

Om folk lyssnar på predikan men inte praktiserar, kommer de att producera felaktiga tankar. Bara utöva ert undervisande sanningsenligt, utan fixering vid externa objekt.

Om du förstår, tala på denna basis, fungera på denna basis, agera på denna basis, arbeta på denna basis - då kommer du inte tappa den ursprungliga källan.

Om människor frågar dig om principer, om de frågar om varande, svara med icke-varande; om de frågar om icke-varande, svara med varande. Om de frågar om det vanliga, svara med det heliga; om de frågar om det heliga, svara med det vanliga; de två vägarna är relativa till varandra, producerandes principen om Medelvägen. Som med en fråga och ett svar, gör detsamma för andra frågor, och du kommer inte att tappa principen.

Om någon frågar dig om vad som kallas mörker, svara att ljuset är orsaken, mörker är tillståndet; när ljus försvinner, finns det mörker. Mörker blottläggs av ljus, ljus blottläggs av mörker. Deras kommande och gående är relativa till varandra, skapandes betydelsen av Medelvägen. Andra frågor kan alla hanteras på detta vis. Senare, när ni överför läran, för vidare den på detta vis; tappa inte källans essens.”

Den sjunde månaden år 712 skickade Mästaren några lärjungar till Nationens Tacksamhets Tempel i Xin-provinsen för att bygga en stupa. Även fast han sa till dem att påskynda konstruktionen, var den fortfarande inte klar vid sommaren nästa år.

På den sjunde månadens första dag år 713 samlade Mästaren sina följare och sa, “Jag vill lämna världen nästa månad: om ni har några tvivel, får ni fråga mig om dem snart, så att jag kan bryta ner era tvivel åt er och sätta stopp för er förvirring. När jag begett mig, kommer det inte finnas någon som lär er.”

Fă-Hǎi​ och de andra grät när de hörde detta; endast Shen-Huì var psykologiskt orörd och grät inte.

Mästaren sa, “Unge Shen-Huì har lyckats bibehålla jämnmod mot gott och ont, orörd av baktal eller beröm, och skapar inte sorg eller glädje. Ni andra har inte uppnått detta - vilken väg har ni kultiverat alla dessa år i bergen? Vem är det ni är så ledsna och bekymrade för nu?

Om ni är oroliga att jag inte vet var jag är på väg, så vet att jag intuitivt vet var jag är på väg. Om jag inte visste var jag var på väg, hade jag inte informerat er i förtid. Ni gråter eftersom ni inte vet var jag är på väg. Om ni visste var jag var på väg, skulle ni inte gråta. Verklighetens natur har ingen födelse eller död, inget kommande eller gående.

Sitt där, allihop, och jag ska recitera en gatha för er som heter Sann och Falsk Rörelse och Stillhet. Memorera denna Gāthā, för dess intention är samma som min. Sätt den i praktik och du kommer inte att tappa källans essens.

Munkarna kastade sig till marken och bad Mästaren om Gāthān. Den gick enligt följande:

“Ingenting som existerar är sant

tro inte att det du ser är sant

om du tror att du ser det sanna

är det du ser säkerligen falskt

om du vill finna det sanna

sinnet fritt från det falska är sant

om ditt sinne inte överger det falska

inget är sant där sanning inte kan finnas.

Levande ting är rörliga

livlösa ting står stilla

de som praktiserar stilla

liknar orörliga livlösa ting

för att se vad som verkligen inte rör sig

i rörelse, finn vad som inte rör sig

det som inte rör sig är det som inte rör sig

livlösa ting saknar Buddhaskapets frö.

Om du kan uppfatta dess egenskaper

den ultimata sanningen rör sig inte

om du kan inse detta

kommer du att se hur verkligheten fungerar

alla ni som studerar Vägen

var obevekliga och koncentrera er

stå inte vid Mahāyānas port

och håll fast vid synsätt om födelse och död.

Om de framför dig är redo

lär ut Buddhans lära

och om de inte är riktigt redo

buga och säg till dem att vara goda

det finns ingenting att argumentera om i denna lära

de som argumenterar tappar bort Vägen

hållandes fast vid blindhet, argumenterande om läror

leder de sin egen natur in i födelse och död.”

Efter att ha hört Gāthān bugade följarna; de förstod vad Mästaren menade, och var och en av dem koncentrerade sig på att praktisera enligt Läran, då de inte vågade ifrågasätta mer.

Sedan insåg de att Stormästaren inte skulle kvarvara i världen länge till. Den äldre Fă-Hǎi frågade respektfullt, “Efter att du har gått vidare, till vem skall roben och läran överföras?”

Mästaren sa, “Föredragen jag har givit vid Stora Brahma-klostret har skrivits ner och börjat cirkuleras, och kallas Plattformssūtran. Bevara den och sprid den vidare. För att befria människor, följ bara denna lära; detta kallas ortodoxi.

“Jag förklarar nu läran, utan att överföra roben. Det är för att era rötter av tro är rena och mogna, säkra, utan tvivel, kapabla av den stora uppgiften. Så, enligt en vers om överföring från vår andlige förfader Bodhidharma, ska inte roben föras vidare. Versen säger,

“Anledningen till att jag kom till detta land

var för att överföra läran och rädda förvillade varelser.

En blomma ska öppnas till fem kronblad,

Och bilda en frukt som mognar av sig själv.”

Stormästaren sa också,

Goda vänner, låt var och en av er rensa era sinnen för att lyssna till min Lära. Om du vill fullborda all-kunskap, måste du uppnå absorption i enhet och absorption i enad aktivitet.

Om du inte uppehåller dig vid objekts framträdanden var du än är, inte skapar aversion eller attraktion till dessa framträdanden, inte håller fast eller stöter bort, och inte tänker på sådant som förtjänst, framgång, eller misslyckande, utan är fridfull, stilla, tom och flexibel - detta är vad som kallas absorption i enhet.

Om ditt oförvanskade, odelade, rättframma sinne inte avviker från upplysningens säte var du än är, vad du än gör, med verkligheten utgjord av det Rena Landet - detta är vad som kallas absorption i enad aktivitet.

Om människor besitter dessa två absorptioner, är det likt jorden som besitter frön, vilka den lagrar och vårdar, och vars frukter den mognar. Så är det med enhet och förenad aktivitet: min lära är nu som säsongsregnet vilket fuktar den stora jorden överallt; era Buddha-naturer är som frön, vilka alla kommer att växa när de grundligt fuktats så. De som förstår mitt budskap kommer säkerligen att uppnå upplysning; de som utövar min praktik kommer definitivt att förverkliga det sublima resultatet.

Lyssna till min Gāthā,

“Sinnesgrunden innehåller fröna:

Med universellt regn, skjuter de alla skott.

När du plötsligt förverkligat det blommande hjärtat,

Kommer upplysningens frukt att mogna av sig själv.”

Mästaren sa, “Läran har ingen dualism, inte heller har sinnet; Vägen är ren, utan några kännetecken. Var försiktig så att ni inte kontemplerar stillhet och tömmer era sinnen. Sinnet är ursprungligen rent, utan någonting att hålla fast vid eller stöta bort. Arbeta vidare för er själva, och gör så gott ni kan utifrån era omständigheter. Efter detta bugade eleverna och drog sig tillbaka.”

På den sjunde månadens åttonde dag sa Stormästaren till sina elever, “Jag vill åka tillbaka till Xin-provinsen, förbered en båt och åra genast.”

Hela församlingen blev sorgsna och försökte enträget att få honom att stanna.

Stormästaren sa, “Även de Buddhor som manifesterades i världen gick vidare - allt som kommer måste gå. Denna princip är obeveklig. Den här fysiska kroppen har en plats dit den måste återvända.

Folk sa, “När du har lämnat oss, Mästare, kommer du tillbaka?”

Mästaren sa, “När löven faller, återvänder de till roten. När jag kommer har jag ingen mun.”

De frågade också, “Till vem överförs det Sanna Dharma-Ögats Skatt[8]?”

Mästaren sa, “De som har Vägen greppar det, de som har inget sinne förstår det.”

De frågade också, “Kommer det att bli problem senare?”
Mästaren sa, “Fem eller sex år efter min död, kommer någon att dyka upp för att ta mitt huvud. Lyssna till min förutsägelse:

Tar hand om föräldrar på huvudet,

Ätande måste göras i munnen.

Stötandes på problemet med mättnad,

Blir pilarna tjänstemän.”

Mästaren sa också, “Sjuttio år efter att jag lämnat er, kommer två Bodhisattvor från öst. En kommer att vara en Avstående, den andra en husägare. De kommer att lära ut under samma tidsperiod, och då etablera min skola, organisera fristäder och göra det möjligt för spirituella arvtagare att frodas.”

De frågade, “Eftersom Buddhorna och Stormästarna dök upp i mån av behov, så undrar vi hur många generationer läran har överförts? Var snäll och berätta för oss.“

Mästaren sa, “Tidigare Buddhor som besvarade världens behov är redan oräkneliga. Nuförtiden betraktar vi de Sju Buddhorna som de första: i den förra eonen fanns Vipaśyin Buddha, Śikhīn Buddha, och Viśvabhū Buddha; i den nuvarande eonen Krakucchaṃda Buddha, Kanakamuni Buddha, Kāśyapa Buddha och Śakyamuni Buddha - dessa var de Sju Buddhorna.

Från Śakyamuni Buddha, fortsatte överföringen genom:

1.    Vördade Mahā-Kāśyapa

2.    Vördade Ananda

3.    Vördade Śāṇavāsa

4.    Vördade Upagupta

5.    Vördade Dhṛtaka

6.    Vördade Micchaka

7.    Vördade Vasumitra

8.    Vördade Buddhanandi

9.    Vördade Punyamitra

10.  Vördade Pārśva

11.  Vördade Punyayaśas

12.  Mahāsattva Aśvaghoṣa

13.  Vördade Kapimala

14.  Mahāsattva Nāgārjuna

15.  Vördade Kānadeva

16.  Vördade Rāhulata

17.  Vördade Sanghānandi

18.  Vördade Sanghayaśas

19.  Vördade Kumārata

20.  Vördade Jayata

21.  Vördade Vasubandhu

22.  Vördade Manora

23.  Vördade Haklena

24.  Vördade Sinha

25.  Vördade Vasasita

26.  Vördade Punyamitra

27.  Vördade Prajñātāra

28.  Vördade Bodhidharma

29.  Stormästare Dàzu Huìkě

30.  Stormästare Sēngcàn

31. Stormästare Dào Xìn

32.  Stormästare Hóng Rěn

“Jag, Hui-Nèng, är den trettio-tredje Stormästaren. Stormästarna genom historien har alla haft en begåvning: hädanefter bör ni kommunicera den genom generationerna utan att låta den bli fel.”

På den åttonde månadens tredje dag år 713, efter en vegetarisk måltid på Nationens Tacksamhets Tempel, sade Stormästaren till församlingen av elever: “Var och en av er, sitt kvar på era platser; det är dags för mig att lämna er.”

Fă-Hǎi sa, “Mästare, vilken lära lämnar du bakom dig för att göra det möjligt för förvirrade människor i senare generationer att se Buddha-naturen?”

Mästaren sa, “Lyssna ordentligt allihop. Om förvirrade människor i senare generationer lär känna vanliga varelser, så är detta Buddha-naturen. Om de inte förstår vanliga varelser, kommer de inte att finna Buddha-naturen om de så söker i tio tusen eoner. När du förstår de vanliga varelserna i sitt eget sinne, ser de Buddha-naturen i sitt eget sinne. Det är bara på grund av vanliga varelser som du tappar bort Buddhan; det är inte Buddhan som tappar bort vanliga varelser.

Om din egen natur är upplyst, är vanligt varande Buddhaskap; om din egen natur är förvirrad, är Buddhaskap vanligt varande. Om din egen natur är opartisk, är vanligt varande Buddhaskap; om din egen natur är perverterad, är Buddhaskap vanligt varande. Om era sinnen är partiska och förvrängda, så är Buddhaskapet gömt i vanligt varande; ett enda ögonblick av rättvisa och ärlighet, och vanligt varande blir Buddhaskap.

Våra sinnen har Buddhan inneboende; din egen inre Buddha är den riktiga Buddhan. Om det inte fanns något Buddha-sinne, var skulle vi leta efter den riktiga Buddhan? Ditt eget sinne är Buddha. Tvivla inte mer. Det finns inget utom dig som kan skapa något - allt är det ursprungliga sinnet som skapar alla möjliga sorters ting. Det är därför skrifterna säger, ‘När sinnet är i rörelse, uppstår alla sorters fenomen; när sinnet är stilla, försvinner alla sorters fenomen.’

Nu ska jag lämna er en Gātha som farväl, vid namnet Gātha till den Inre Naturens Verkliga Buddha. Om människor i senare generationer förstår betydelsen av denna Gātha, kommer de spontant att se det ursprungliga sinnet och uppnå Buddhaskap.

Gāthan lyder,

Inneboende natur som den verkligen är - det är den riktiga Buddhan.

falsk syn och de tre gifterna är de största demonerna.

när förvirring råder, är demoner i huset;

när rätt syn råder, är Buddhan i vardagsrummet.

När falsk syn och de tre gifterna förekommer i ens natur,

så är detta de största demonerna som kommer för att bo i huset.

rätt syn rensar naturligt det trefaldigt förgiftade sinnet,

demoner förvandlas till Buddhan, verklig, inget konstlat.

Verklighetskroppen, belöningskroppen, och projektionskroppen -

de tre förkroppsligandena är till ursprunget en kropp:

om du söker inom dig hittar du denna

orsaken till upplysning som leder till Buddhaskap.

Från projektionskroppen föds din rena natur

din rena natur bor i projektionskroppen

och leder dig längst sanningens Väg

där framtida perfektion är utan gränser.

Orenhetens natur är orsaken till renhet

det finns ingen ren kropp i frånvaron av orenhet

håll bara din natur fri från de fem begären

ögonblicket du ser din natur - detta är verklighet.

Om du stöter på den Plötsliga Läran under denna livstid

och plötsligt inser din egen natur, kommer du att se Den Världsärade.

om du försöker hitta en Buddha genom din praktik

så undrar jag var du kommer hitta en som är verklig.

Om du själv kan se verkligheten i sinnet

denna verklighet är orsaken till Buddhaskap

om du söker Buddhaskap utanför dig själv utan att ha sett din egen natur,

är du oavsett dina intentioner fortfarande en dåre.

Den Plötsliga Läran har nu lämnats här

för att rädda världens människor - men den måste sättas i verket av en själv.

till framtida studenter av Vägen:

om du inte förstår detta är du långt, långt bort.“

När Mästaren reciterat Gāthan, sa han, “Ta hand om er allihop. Efter att jag lämnat er, hys inte världsliga känslor eller sörj; acceptera inte människors kondoleanser, och bär inte heller sorgeklädsel. Om ni gör något av detta, är ni inte mina elever och detta är inte sann religion.

Bara känn ditt ursprungliga sinne och se din egen ursprungliga natur; det finns varken rörelse eller stillhet, födelse eller död, gående eller kommande, ja eller nej, stannande eller gående.

Ifall ni är förvirrade och inte förstår vad jag menar, ska jag nu instruera er igen för att ge er möjlighet att se den essentiella naturen. Om ni praktiserar enligt detta efter min död, kommer det att vara som när jag levde; men om ni vanhelgar min lära, skulle jag inte kunna hjälpa er även om jag fanns kvar i världen.”

Sedan yttrade han ännu en Gātha:

“Utan rörelse, inte kultiverande godhet,

sprudlande, inte utförande ondska,

fridfull, frånkopplad från sinnena,

klar, sinne utan fixering.”

Efter att Mästaren hade reciterat denna vers, satt han uppe tills midnattstimmen, då han plötsligt sa till sina elever, “Jag går nu!” Sedan gick han bort omedelbart.

Vid det ögonblicket fyllde en ovanlig doft rummet. En vit regnbåge nådde marken, och skogens träd blev vita. Fåglarna och djuren ylade av sorg.

Den elfte månaden rådde en dispyt mellan tjänstemännen för de tre provinserna Guang, Shao och Hsin och skolans elever, både munkar och lekmän, om vem som skulle ta vara på Mästarens kropp. Ingen kunde besluta vart den skulle ta vägen. Till slut tände de rökelse och bad om att röken skulle leda dem till platsen där Mästaren skulle läggas till vila.

Den doftande rökelsen rörde sig rakt mot Cáo Xī, så på den elfte månadens tredje dag flyttades kistan samt roben och skålen han ärvt tillbaka dit. Under den sjunde månaden följande år avlägsnades kroppen från kistan, och eleven Fang-Pien täckte den med en doftande pasta. Skolans elever mindes Mästarens förutsägelse om att hans huvud skulle tas, så Mästarens hals skyddades med en järnplåt och lackat tyg innan den placerades i stupan. Plötsligt dök ett vitt ljus upp i stupan och sköt rakt upp i himlen; ljuset försvann inte på tre dagar.

Shao-provinsens myndigheter rapporterade detta till kejsaren, och de fick i uppdrag att resa en minnestavla över Mästarens andliga liv.

Mästaren levde sjuttiosex år. Han ärvde roben vid tjugofyra års ålder, ordinerades vid trettionio, och undervisade i trettiosju år. Hans religiösa efterträdare var fyrtiotre till antal, medan de som vaknade upp till Vägen och transcenderade det vanliga var oräkneliga.

Tilltrons robe som ärvdes från Bodhidharma, klädesplagget och kristallskålen given av kejsare Chung-Tsung, skulpturen tillverkad av Fang-Pien, tillsammans med hans redskap, placerades för all evighet vid Juvelskogs-klostret i Cáo Xī. Plattformssutran bevarades och överfördes för att uppvisa skolans budskap, vilket ledde till att Buddhismen frodades till alla levande varelsers fördel.

[1] Ref “Sheep Cart” - Hearer (Śrāvaka) Vehicle och “Deer Cart” - Pratyeka-Buddha Vehicle, Lotus-Sūtra

[1] Skandhas, Dhatus & Ayatanas

[2] Skandhas

[3] Vijñānas - öga-medvetande, öra-medvetande, näsa-medvetande, tunga-medvetande, kropp-medvetande, sinne-medvetande.

[4] Ālāyavijñāna

[5] Dharmakāya

[6] Nirmāṇakāya

[7] Saṃbhogakāya – dessa är de nitton paren av motsatser.

[8] Treasure of the Eye of the True Teaching / Treasury of the True Dharma Eye