徳情演徹 Dé-Qíng Yǎn-Chè/虛雲 Xū-Yún

Minnet av Mästaren Xū-Yún (Hsu Yun)

Av Jy Din Shí 

Mästaren’s namn, Xū-Yún, översätts till Engelska som "Det Tomma Molnet", en översättning som ofta gör folk konfunderade. Vi vet alla vad ett moln är, men vad, undrar vi, menas med "det tomma"?

I Chán- (uttalas tsann) eller Zen-litteratur dyker termen "tom" upp så ofta och med så många definitions-variationer, att jag börjar med att klargöra dess innebörd.

Att vara tom innebär att vara tom på ego, att vara utan någon tanke på själv, inte i den mening att man fungerar som en grönsak eller ett vilt djur - levande ting vilka huvudsakligen förbrukar vatten , föda och solljus i avsikt att växa och reproducera - utan i betydelsen att man upphör att kalkylera händelser, personer, platser, och saker i ens omgivning i termer av "jag" eller "mig" eller "mitt". En person som är "tom på själv" har sällan ens tillfälle att använda dessa pronomen.

Låt mig specificera närmare. Alla har vi hört om en förälder, vän, eller älskare som vidhåller att han är helt osjälvisk i sin kärlek till någon annan. En make säger, "jag behöll inget för mig själv. Jag gav allt till min hustru". Denna man är inte tom. Han har bara projicerat en del av sin identitet på en annan person.

En person som är verkligt tom äger ingenting, inte ens ett medvetande om själv. Hans intressen ligger inte i sina egna behov och önskningar, för sannerligen, han är helt omedveten om sådana ställningstaganden, utan endast om välbefinnandet hos andra. Han utvärderar inte människor som omtyckta eller oomtyckta, värdiga eller ovärdiga, eller som nödvändiga eller onödvändiga. Han varken uppskattar eller nedvärderar någon. Han förstår helt enkelt att den Store Buddha Amithaba, Buddhan av Oändligt Ljus och Godhet, dväljs inom varje mänsklig varelse, och det är för detta Buddha-jags skull han anstränger sig själv.

Att uppnå sådan tomhet är aldrig lätt. En gammal Chán-historia illustrerar detta:

En Chán-mästare tog en gång på sig att undervisa en novis som hade stora svårigheter med att skilja sig från personerna i sitt tidigare, sekulariserade liv. "Du kan inte tjäna Dharman förrän du kapar dessa band," sade Mästaren. "Du måste förstöra dessa relations-innehav! Döda dem! Behandla dem som om de inte längre existerade!"

Novisen undrade, "Men mina föräldrar då? Måste jag slakta dem också?"

Och Mästaren svarade, "Vilka är de att bli sparade?"

"Och du, Mästare" sade novisen, "måste jag döda dig också?"

Och Mästaren log och sade, "Oroa dig inte. Det finns inte tillräckligt kvar av mig för dig att få grepp om."

En sådan Mästare var Xū-Yún. Det fanns inte tillräckligt kvar av honom för någon att få grepp om. Under 1940 bombade det Kejserliga Japanska Flygvapnet Nan Hua-klostret dä han satt och mediterade; men de kunde inte få fatt i honom. Under 1951, när han var en gammal man på 93, misshandlade kommunistiska kader-busar honom upprepade gånger; men trots att de bröt hans ben och lyckades med att döda yngre starkare präster, kunde de inte riktigt få dit honom nu heller. Det fanns inte tillräckligt kvar av honom för någon att få tag om. Hur kan Buddha-jaget dödas? Xū-Yún skulle inte dö förrän han var redo att dö, förrän han hade fullfölj den uppgift han hade satt sig för.

Jag skall berätta för dig on denne remarkabla man, detta Tomma Moln vars närvaro i så hög grad konstituerade mitt liv. Jag skall berätta ting för dig som jag minns och jag skall göra mitt bästa för att överföra hans Dharma-undervisning. Kanske kan du, om du lär från honom, uppleva en del av den glädje jag upplevde genom att känna honom.

Att vara i Xū-Yún’s närhet var att vara i morgondimman en solig dag, eller i ett av de moln som dröjer sig kvar vid bergstoppen. En människa kan räcka ut handen och försöka få fatt i dimman, men oavsett hur hårt han försöker att gripa den, så förblir hans händer alltid tomma. Ändock, oavsett hur uttorkad hans anda är, kommer det Tomma Molnet att omsluta det med livgivande fukt; eller oavsett hur hans anda brinner av vrede eller besvikelse, så kommer en läkande svalka att sänka sig över honom, likt mild dagg.

Detta är Xu Yun's Tomma Moln som ännu dröjer sig kvar hos oss. Tid och sol kan inte förstöra det, för det är själva solen, liksom det även är evigt.

Nu skall jag berätta en del av historien som han och jag delar.

Under 1920-talet, när jag fortfarande var en pojke, hade Xū-Yún ännu inte kommit till Nan Hua-klostret, det kloster som Hui Neng, Chán's sjätte patriark, hade grundat nära staden Shaoguan, där jag bodde. Shaoguan ligger omkring 30 mil norr om Guang Zhou (Canton) i Guang Dong-provinsen, vilket ligger i södra Kina.

Under alla århundradena sedan dess grundande år 675 AD, hade Nan Hua-klostret genomgått perioder av försummelse och restaurering; men när jag var pojke, var det definitivt i en av sina försummade perioder. Jag minns klart och tydligt att det var mycket mer som en lekplats än den helgedom det är idag.

På den tiden var ShaoGuan en liten sömnig flodstad, en plats där det inte fanns mycket för barn att göra. Att åka ut till Nan Hua-klostret var vår motsvarighet till att åka till Disneyland.

Vad som gjorde denna kloster-lekplats ännu mer spännande var att ingen verkade vara ansvarig för den. Omkring ett hundra munkar och några få dussin nunnor levde där, men för det mesta var de sysselsatta med att munhuggas. Nunnor trätade med nunnor. Munkar trätade med munkar. Nunnor trätade med munkar. Och byggnaderna till detta fantastiska religiösa centrum var huvudsakligen en plats där dessa gräl utspelades. Det verkade inte spela någon roll att trävirket ruttnade och murarna vittrade och att smidesarbetet på den gamla rödvita pagoden rostade. Förfallet hade bara hållt takt med förfallet i den klosterliga disciplinen. Hängivna Buddhister, som mina föräldrar, gjorde besök och lade pengar i donations-lådorna; och om de olydiga pojkar de tog med sig, som min äldre bror och jag, klättrade på urgamla byggnadsverk, eller lekte gömme bakom heliga statyer, eller sprang genom helgade korridorer, så, var det ingen som protesterade. Att hindra oss kunde kanske ha hindrat donationerna. Jag antar att munkarna ansåg att om de redan måste stå ut med anfrätta byggnader, varför riskera att förvärra problemen med finansiella brister.

Så vi hade alltid roligt när vi åkte till Nan Hua. Vi sprang över Caoxi (Ts'ao Xi)-flodens bro och klättrade upp på ett närbeläget berg där det fanns en naturlig nisch. Den sjätte Patriarken sades ha mediterat i denna nisch. Vi satt i den och skrattade, imiterande hans fromma ställning.

Inte undra på att den sjätte Patriarken uppenbarade sig för Xū-Yún i en vision och bad honom gå till Nan Hua-klostret för ställa till rätta den oreda som hade uppstått där!

Jag träffade inte Xū-Yún förrän 1934 när jag var sjutton år och han var i sextio-års-åldern. Han såg då ut precis som på fotografiet jag har reproducerat i början av texten. Jag skall berätta om detta möte. Men för att kunna uppskatta det, måste du veta lite mer om min bakgrund.

Mitt familjenamn är Feng. Ursprungligen kom min familj från FuJian-provinsen, men min far flyttade till Shaoguan och det var där som min äldre bror och jag föddes och växte upp. Efter lokala mått så betraktades min familj som rik. Min far ägde två verksamheter: en byggnadsmateriels- och förråds-försäljning samt en butik i vilken vi sålde torkad mat såsom svamp, challottenlök, och andra typer av grönsaker. Jag antar att mina föräldrar ursprungligen hoppades att min bror en dag skulle ta över den ena verksamheten och jag den andra. Men min brors talanger var inte akademiska och mina föräldrar började så smått oroa sig för hans förmåga. När jag var fyra år började jag att studera för de privata lärare de hade engagerat för att undervisa honom. Han var då två år före mig. Men jag lärde fort och började att hoppa över nivåer tills jag låg före min bror. Så, vid avslutningen av den sex-åriga grundskole-utbildningen var jag två år före min bror trots att jag var två år yngre.

Jag började sedan på mellanstadiet. Skolan hette LiQun vilket innebär en skola som "engagerar folk". Det var en Romersk-Katolsk skola och alla lärarna var katolska präster och nunnor. Det ansågs vara den bästa skolan i området. Men studiet av kristendom var mer eller mindre valfritt och i mitt fall var det definitivt mindre än mer. Allt jag egentligen brydde mig om var bollspel. Om jag kunde kasta den, sparka den, studsa den, så var jag intresserad. Det var vad jag var mest engagerad att göra i mellanstadiet.

Men jag visade tillräckligt intresse för mina studier för att vinna inträde vid ett tre-årigt utbildnings-kollegium. Jag kände inte så mycket för att sälja torkade grönsaker så jag bestämde mig för att bli lärare.

Och där var jag, 1934, en kaxig yngling på sjutton… en smart Nisse skulle man kunna säga, som under ett lov reste ut, som vanligt, till Nan Hua-klostret med alla de andra tonåriga flickorna och pojkarna för att ha lite roligt. Jag hade aldrig ens hört om Xū-Yún och jag hade förvisso inte tänkt mig att möta en helig man som just hade kommit till Nan Hua. Och där var ha…

Något hände med mig när jag såg in i hans ansikte. Plötsligt knäföll jag och tryckte pannan mot marken framför honom. Mina vänner blev helt förbluffade. Jag hade aldrig knäböjt för någon i hela mitt liv och där var jag, oförklarligt, utan att någon hade antytt att jag skulle göra något sådant, ödmjukt framför honom. Fylld med respekt och undran, knäföll jag tre gånger i rad för Xū-Yún. Den store Mästaren log mot mig och frågade, "vem är du och var är du ifrån? Jag kunde nätt och jämt viska, "jag är Feng Guo Hua och jag kommer från Shaoguan." Och Xū-Yún log igen och sade, "ha det så trevligt här vid Nan Hua templet. Han var omgiven av många andra munkar som tittade på under tystnad. Jag antar att de inte visste vad de skulle tro, de heller.

Nu kunde jag inte vänta tills jag kunde återvända till Nan Hua men inte för att ha roligt… jag ville träffa Xū-Yún igen.

Andra gången jag träffade honom frågade han mig om jag ville ta de Buddhistiska Löftena, dvs, att formellt bli Buddhist. Jag sade, "ja naturligtvis, och så mottog jag Löftena från Xu Yun. Han gav mig namnet Kuan Xiu, vilket betyder "stor och vid övning". 

Ingen mer fotboll, basket eller ens pingpong. Nu, under mitt sommarlov, reste jag de tre milen eller så ut till Nan Hua-klostret två gånger varje vecka. Jag tog tåget till Ma Ba-berget, ett landmärke i klippformation, och sedan gick jag fem kilometerna till klostret. Xū-Yún gav mig böcker om Buddhismen att studera; och det var så jag tillbringade min ledighet. För första gången i mitt liv kände jag religionen i mitt hjärta. Jag ville bli präst.

Men min plötsliga religiösa omvändning orsaka förvirring där hemma. Läget var inte så enkelt. För det första, när jag föddes så gick mina föräldrar till en berömd astrolog för att få mitt födelse-horoskop lagt. Denna astrolog såg tydligt i stjärnorna att jag skulle bli en hög militär samt att jag skulle avlida när jag var trettio. Att ha en död hjälte i familjen var en ära som de genast avstod från. Därför var de lyckliga över att jag klarade mig så bra i skolan. De ansåg att familje-rörelsen skulle vara trygg i mina händer, särskilt som det blev allt mer uppenbart att rörelsen inte skulle må bra i brors händer. När mina föräldrar väl fick reda min önskan att bli präst, så, som goda buddhister, mottog de nyheten med glädje; som affärsmän, så var de ganska oroliga. Fel son ville bli präst!

Men innan jag kände mig kallad till prästerskapet hade jag andra intentioner angående min framtid. Jag hade aldrig satt någon tilltro till astrologens förutsägelser, så, lite uttråkad inför utsikten att bli lärare, beslöt jag mig för att efter college skulle jag gå vidare till Chiang Kai Shek's Militärskola (Whampao Akademin) i Canton. På den tiden var Chiang kommendant i Whampao.

På grund av mina ambitioner så blev min bror tvungen att förbereda sig så gott han kunde för att ta över familjerörelsen. Lyckligtvis, eller olyckligtvis, så fick han aldrig tillfälle att bevisa sin förmåga i affärsvärlden. Efter den Japanska invasionen kom den Kommunistiska revolutionen och det fanns ingen rörelse att ta över.

Men 1934, när jag var sjutton, och på mitt första år på college, hade kriget mot Japan ännu inte börjat. Xu Yun, med förutseendet hos en verkligt vis, kullkastade mina militära planer. Faktiskt, så hade jag gett upp dem samma dag som jag träffade honom. Jag ville bli präst men jag talade inte om detta för någon då jag trodde det skulle låta uppblåst och meningslöst. För mig skulle det ha låtit mindre fåfängt att säga att jag skulle bli general än att jag skulle bli präst. Men senare, under ett av mina många privata samtal med Xū-Yún, bekände jag min önskan att en dag bli präst. Han sa bara att han ville att jag skulle stanna kvar i college och fullfölja min utbildning. Senare skulle vi tala om att bli präst.

1937 tog jag college-examen. Den hösten, på höst-festivalen i mitten på september, eller den åttonde månadens fullmåne enligt Kinesisk kalender, fick jag mitt huvud rakat. Jag flyttade omgående in i Nan Hua-klostret som boende novis och såg fram emot ordinations-ceremonin som skulle ta plats tre månader senare. Och visst, jag och trehundra andra munkar ordinerades vid Mid-december-ordinationen 1937.

Det var vid detta tillfälle Master Xū-Yún gav mig namnet Jy Din vilket betyder "att förstå och uppnå frid". Han gav mig även flera av sina gamla dräkter, vilka jag kände mig priviligierad att bära.

En kort tid efter att jag hade blivit munk, invaderade Japan Kina och jag började misstänka att Xū-Yún hade haft en föraning - att han medvetet hade fått mig att avstå från militärskolan eftersom han fruktade att om jag blev armé-officer skulle jag också bli armé-offer. Han hade andra uppgifter för mig att fullfölja. Och Xū-Yún var en man för vilken ordet "misslyckande" inte existerade. Han hade mål; och för honom var jag ett av de instrument han behövde för att uppnå sina mål.

Livet i Nan Hua-klostret var hårt. Munkarna och nunnorna odlade sina egna grönsaker, kokade och städade och till och med sydde sina egna kläder. De sov på träplankor som endast täcktes med en tunn vassmatta. Pengar fick man genom välgörenhets-donationer och från uthyrning av åkermark till jordbrukare.

När Xū-Yún anlände till Nan Hua 1934 förstod han att det kunde inte finnas någon lycka där förrän disciplinen var återställd. Därför införde han strikta regler och förordningar. Första gången någon bröt mot en regel, blev vederbörande straffad. Andra gången samma person bröt mot en regel blev han eller hon avvisad.

Xū-Yún skapade avdelningar för alla olika slags jobb och plikter och etablerade en hierarki, en stigande ordning för ansvar, för att se efter varje avdelning. Samtliga var tvungna att sköta sitt arbete och Xū-Yún tolererade ingen slapphet. Han hade en kraftig käpp som han bar med sig överallt och han var inte rädd för att använda den. Och, alla argumentationer och dåligt uppförande upphörde! Lag och ordning gav frid. 

Det var dock inte tillräckligt att återställa klosterdisciplinen. Xū-Yún visste att byggnaderna också behövde restaureras. Fastän min far inte levererade något av byggnads-materialet - en annan firma fick kontraktet - så bidrog han med pengar för att stödja återuppbyggnads-projektet. Lyckligtvis så var dormitoriet den första byggnaden som restaurerades och alla som bodde i Nan Hua kunde uppskatta den förbättrade inkvarteringen. 

1938 inviterades Master Xū-Yún till Hong Kong, där man talar Cantonesiska, för att hålla en lång serie instruktionella tal och ritualer. Eftersom Master talade Hunan, en nordlig dialekt, och jag talade både Hunan och Cantonesiska, var det nödvändigt att jag följde med som tolk.

Medan vi var där attackerade Japanerna Shanghai i norr och Nanjing i söder. Antalet offer i Shanghai var förskräckligt, och vad gäller Nanjing, så var attacken där så fruktansvärd att ännu i dag kallad attacken för Våldtäkten på Nanjing beroende på den målmedvetna slakten på så många oskyldiga civila.

Eftersom det fanns så vägar ut ur Nanjing och dessa var farliga, försökte många flyende att undkomma de Japanska inkräktarna genom att använda vattenvägarna. Så av naturliga skäl, eftersom Shao Guan är beläget vid sammanflödet mellan två floder, hamnade många båtlaster med flyktingar där.

När Xū-Yún fick höra om anfallen mot Shanghai och Nanjing förutsåg han flyktingkrisen och avslutade omedelbart talen i Hong Kong. Vi återvände till Nan Hua och startade ett program för flyktinghjälp.

Xū-Yún beslöt att munkarna i Nan Hua skulle anta den gamla Buddhistiska traditionen, vilken ännu följs av Theravada traditionen, att endast äta två mål om dagen, frukost och lunch. Ingen mat av något slag kunde intas efter tolvslaget. Den mat som skulle ha ätits donerades till flyktingarna och, när så var nödvändigt, till kinesiska soldater. På grund av folkets stora nöd, höll Xū-Yún många extra religiösa tjänster för de döda och skadade. Dessa tjänster bidrog till att skapa hopp och förtröstan hos många uppgivna själar.

Men för Xū-Yún var ett mål ett mål, och inte ens den Japanska invasionen kunde få honom att skjuta upp restaureringen av Nan Hua. Återuppbyggnadsprogrammet fortsatte därför.

1939 skapades de berömda statyerna av Väderstreckens Konungar och ett tempel för deras inkvartering byggdes. Den officiella installations-ceremonin hölls 1940. Uppbyggnadsframstegen hade en hälsosam inverkan på samtligas moral. Det medförde en känsla av målmedvetenhet och framåtanda.

Nu skall jag berätta om den bombning av Nan Hua vilken jag tidigare refererade till:

Efter Japanernas anfall på Shanghai och Nanjing, höll guvenörer från fjorton Kinesiska provinser (stater) en serie möten vid Nan Hua-klostret i ett försök att utveckla en samordnad försvarspolicy och en strategi för att motstå de Japanska inkräktarna. Dessa möten antogs vara topphemliga; men Japanerna som hade etablerat en flygbas vid Guang Zhuo (Canton), fick snart reda på dem.

Fast alla senare försökte skylla säkerhetsläckaget på spioner i varandras staber, så var faktum det att, på det vis som politiker vanligen är, det inte var någon som ansträngde sig för att dölja mötena. Guvenörerna och deras följen anlände i stor stil i limousiner. Det fanns tillräckligt med krom på Nan Hua's parkeringsplats för att väcka uppmärksamhet på Mars. Japanerna i Guang Zhou, förvisso, hade inga svårigheter att lokalisera denna hemliga mötesplats.

Så i ett försök att döda så många viktiga civila ledare i ett slag, skickade Japanerna tre attack-bombplan norrut för att anfalla Nan Hua-klostret.

När planen började att bomba och beskjuta kloster-komplexet, beordrade Xū-Yún genast alla att ta skydd och att behålla lugnet. Han skickade in guvenörerna i Den Sjätte Patriarkens Tempel och munkarna in i det större Ming-templet. Han själv, gick lugnt in i det mest uppenbara målet, Meditationshallen, för att be för allas säkerhet.

Vid första anfallet blev en av de två män som hade till uppgift att vakta guvenörernas bilar, dödad. Han hade lämnat sin post och tagit skydd i ett stort avloppsrör som skulle användas i byggprojektet, och en av bomberna föll på röret, och dödade honom. Ironiskt nog så undkom den andre fullt synlige vakten alla skador.

En annan bomb visslade ner mot jorden och slog ner precis utanför klostermuren, ödeläggande en stor Zhao Zhou-ceder och skapande ett stort hål i marken som fortfarande finns kvar idag, fyllt med vatten likt en liten damm.

Men sedan efter att Xū-Yún hade trätt in i Meditations-hallen och börjat be uppstod ett mirakel. Två av de tre bombarna kraschade in i varandra och störtade på Ma Ba-berget. Det återstående planet återvände omgående till sin bas i Guang Zhou.

Naturligtvis tillskrevs luftkrocken Xū-Yún’s spirituella krafter. Ingen av de Kineser som kände honom tvivlade på detta; men vad som är viktigare, även Japanerna verkade börja tro på det. Guvenörer eller ej så försökte de aldrig att bomba Nan Hua igen.

Japanerna trängde in kriget i det inre av landet och vid slutet av 1944 lyckades de slutligen att inta Shao Guan. Men även då, trots att de var så nära Nan Hua, så anföll de inte klostret. Vi trodde att de fruktade Xū-Yún’s andliga kraft. Under hela ockupationen tillät de inte sina soldater att störa friden på klostret.

Men för att återvända till min historia; 1940 blev Wei Yin - mannen som en dag skulle efterträda Xū-Yún som abbott i Nan Hua - invigd till munk. Det var min ära att raka hans huvud och att ge honom hans namn , Wei Yin, vilket betyder "Dharma-sigillet av Orsak och Verkan". Hans andra namn var Zhi Gua vilket betyder att veta resultatet. Med andra ord, fastställa en handlings orsak och dess verkan och du skall uppnå det önskade resultatet. Wei Yin stannade kvar på Nan Hua för att assistera Xū-Yún med den extra bördan att hjälpa krigs-offren. Det året sände Xū-Yún mig till Yun Men-klostret då han kände till vilken misär och oordning det en gång så stora klostret hade fallit i. Jag skulle hjälpa till att återinföra ordning och reda och övervaka återuppbyggnaden. För denna uppgift upphöjde Xū-Yún mig till Master.

Det var nödvändigt att passera många Japanska soldater under min två-dagars-vandring till Yun Men-klostret. Men återigen var Xū-Yún’s inverkan så stor att den sträcktes ut även till mig och ingen soldat vågade hindra min väg. Framme i säkerhet bosatte jag mig i Yúnmén.

Vid Dan Xia, det tredje stora klostret i Sháoguān-området var där inga problem med Japanerna. Detta klosters avlägsna placering lockade inte till militär aktivitet och Master Ben Wen kunde bibehålla klosterlig frid och disciplin.

Jag blev kvar i Yúnmén-klostret till 1944 då Xū-Yún beslöt att etablera ett Buddhistiskt college vid Nan Hua med syfte att undervisa i den gamla Vinaya-klosterkoden för alla de som skulle bli munkar och nunnor. Nu kunde jag förstå meningen med Xū-Yún’s råd till mig att gå färdigt college. Min utbildningsnivå kvalificerade mig till att övervaka organiserandet av denna nya Vinaya-skola samt att även bli en av dess lärare.

Eftersom Xū-Yún trodde på nödvändigheten av att förse barn med en god utbildning, så beslöt han också att etablera en grundskola vid Nan Hua. Han ville att denna skola skulle bli en första klassens institution, och med kort varsel kom det många elever från hela Kina till Nan Hua för att bli undervisade. Naturligtvis så donerade rika föräldrar pengar till sina barns undervisning, böcker och skol-utrustning samt för mat och husrum. Men Xū-Yún ansåg att alla barn, både rika och fattiga förtjänade att bli utbildade, så fattiga barn fick lov att gå på denna fina skola utan någon som helst kostnad. Xū-Yún försåg dem böcker och materiel samt den mat och det boende som var nödvändigt. Jag såg mina plikter vid skolan som heliga och gjorde mitt bästa för att utföra mina plikter hängivet och noggrant. Alla som var knutna till skolan kände på samma sätt som jag och på grund av våra outröttliga ansträngningar fick skolan snabbt sitt utmärkta rykte.

Medan Master Wei Yin och jag bodde på Nan Hua bosatte sig Xū-Yún på Yúnmén-templet för att fortsätta med övervakandet av tempel-ombyggnaden.

Sedan tog riktningen på min Dharma-stig en ny vändning.

Många kineser hade flyttat till Hawaii, särskilt under krigs-åren. Men trots att det bodde många kinesiska buddhister på Hawaii, vilket då endast var amerikanskt territorium, så fanns det inget Buddhistiskt Tempel eller ens någon präst som kunde undervisa och utföra ceremonier. Dessa Kines-Hawaiianer sände upprepade gånger delegationer till Hong Kong bedjande om att präster skulle skickas till Hawaii för att tjäna folket och också övervaka byggandet av ett tempel. Naturligtvis ville de att Xū-Yún skulle komma dit och skapa det nya templet, men Xū-Yún hade dedikerat sig själv till restaurationen av Yun Men så han beslöt att skicka mig i sitt ställe.

Under 1949 fullföljde jag första steget i detta uppdrag när jag anlände till Hong Kong och påbörjade den nödvändiga immigrations-proceduren. Jag skulle inte anlända i Honolulu förrän 1956. Hawaii blev en delstat 1959; men vårt tempel, vilket jag kallade Xū-Yún-Templet blev det första Buddhist-templet på Hawaii.

Inte länge efter att jag anlände till Hong Kong 1949 slutade det Kinesiska inbördes-kriget, och Kommunisterna tog kontroll över regeringen. Kadrer med kommunist-busar som trodde att kyrkor och tempel var förvaringsplatser för gömt guld och andra värdesaker, marcherade till de försvarslösa byggnaderna och krävde att dess invånare skulle överlämna dessa icke-existerande skatter till dem.

Under 1951, medan jag var i Hong Kong, kom en kader av dessa busar till Yun Men-klostret och krävde att Xū-Yúnskulle ge dem templets guld och värdeföremål. Xū-Yún försökte förklara att det inte fanns några sådana värdesaker på Yun Men-klostret. Men de vägrade att tro på honom och en efter en, slog de munkarna i ett försök att tvinga fram ett öppnande av skattgömman. En munk slogs ihjäl; flera munkar försvann och deras kroppar påträffades aldrig. Många led av skador såsom brutna armar och revben. Under de tre månader som busarna ockuperade klostret, hade de regelbundna förhör med Xū-Yún och slog honom för att sedan kasta honom i ett litet mörkt rum i flera dagar, utan mat eller vatten. Flera gånger slogs han medvetslös och lämnades som död. Men trots det stora antal inre skador och brutna ben denne gamle man på nittiotre hade genomlidit, brukade han sin enorma viljekraft och vägrade att dra sig tillbaka förrän han hade fullföljt sitt uppdrag. Han visste att hans levande närvaro, om än bara till en liten grad, tjänade till att motstå attackerarna. Han visste också, att så länge som han fortfarande var vid liv, kunde han inspirera de som följde honom; och i dessa svåra tider behövde de all inspiration de kunde få.

Då han ansåg att hans vilja att överleva måste vara större än hans plågoandars vilja att bryta ned honom var Xū-Yún, trots fysiskt skör, helt oövervinnlig; och han återhämtade sig trots tortyren de hade utsatt honom för.

Trots att busarna hade försökt att hemlighålla den behandling de hade utsatt denne helige man för, nådde snart nyheter om tortyren världen utanför, och Kineser över hela jordklotet klagade bittert hos den Kinesiska regeringen. Det var otänkbart att de Japanska inkräktarna skulle respektera prästerskapet och klostren men att den Kinesiska militian skulle våldföra sig på dem.

Överheten i Beijing sände en delegation till Yun Men men då Xū-Yún var rädd för en upprepning så vägrade han att göra någon formell anklagan. Så snart som han hade återvunnit sina krafter gjorde han dock den besvärliga resan till Beijing och lade in en personlig petition hos regeringen om att arrestera dessa kadrer. Han insisterade på att de skulle beordra att alla religiösa institutioner respekterades, att prästerskapet skulle förbli oantastade samt att det Kinesiska folket skulle få utöva religionsfrihet. Myndigheterna, som fruktade makten i hans numera legendära rykte, gav med sig; och för en tid, åtminstone under återstoden av Xū-Yún’s liv, så var regeringens policy mera tolerant mot religion.

Regeringen kunde emellertid inte tolerera mera kritik från yttre källor, så alla kommunikationslinjer avbröts. I Hong Kong försökte jag desperat att få nyheter om Xū-Yún öde, men det var omöjligt att få veta något som helst. Jag skrev mängder med brev men inget blev besvarat.

Så som seden föreskrev så fortsatte jag emellertid att skicka Xū-Yún kopior på alla essäer och artiklar om Buddhism som jag hade skrivit. I lyckligare dagar, också enligt sed, skulle jag ha fått kommentarer från honom. Men i dessa olyckliga dagar blev inget av mina bidrag erkänt.

Sedan, under 1952, skrev jag en avhandling om Hjärt-sutran som blev särskilt väl mottagen. Regeringen i Beijing beslutade att tillåta att den publicerades. Jag skrev omedelbart till bokförlaget i Beijing och uttryckte min stora önskan att få vetskap om min Mästares reaktion på avhandlingen. Mirakulöst nog så beslöt en av kontoristerna hos förlaget att själv bära mitt brev och avhandlingen direkt till Xū-Yún samt att avvänta ett svar. Xū-Yún läste båda, sade sedan till kontoristen att han godkände avhandlingen och skickade mig sin välsignelse. Hans ord återgavs för mig; och denna indirekta kommunikation var den sista jag någonsin hade med min älskade Mästare.

Den 13:e oktober, 1959, vid en ålder på 120 år gick Master Xū-Yún in det slutliga Nirvana. Nyheten om han död gjorde mig obeskrivligt ledsen. Jag höll offentliga minnesgudtjänster och skrev ett eftermäle till honom; men privat var jag överväldigad av sorg. I flera dagar grät jag och kunde inte äta eller sova. Jag visste hur mycket jag var skyldig honom. Jag visste att i sin vishet förutsåg han hotet mot vår kinesiska Buddhistiska Dharma, Dharman från Hui Neng och Lin Ji och Han Shan. Han ville att denna Dharma skulle transplanteras till USA där den skulle vara säker, och han givit mig äran av att få göra detta.

Xū-Yún’s död fick mig också att ännu mera uppskatta kraften hos hans stora hjärta. Jag insåg klart att han hade förmågan att trancendera fysisk tillvaro och att fördröja sitt intåg i det slutliga Nirvana tills han var redo att göra sin sista resa… tills han hade fullföljt sitt heliga mål att beskydda alla präster i Kina.

Jag själv och andra Buddhistiska präster, tillsammans med präster från andra religiösa trosriktningar, har Xū-Yún’sdyrkan av Buddha Amithaba och hans orubbliga övertygelse att denna Strålande Närvaro dväljs i hjärtat hos alla levande varelser att tacka för våra liv.

Shanti. Shanti. Shanti. Amitofo! (Amithaba)