Bǎizhàng Huáihái 百丈懷海, 720-814
• Nionde generationen, klassiska perioden
• En av Māzŭ’s främsta elever
• Tillsammans med Xitáng Zhizàng och Nánquán Pǔyuàn, de ”tre stora” eleverna till Māzŭ
• Huáihái = “Visdomens Hav”, men känd som “Den Stora Pärlan”
• Skrev “En avhandling om den essentiella Porten till Sanning genom Omedelbart Uppvaknande”.
• Skapade regler för Chánkloster – “Bǎizhàng’s Gyllene Regler”[1]
Historien om Bǎizhàng’s uppvaknande går under namnet ”Bǎizhàng’s Vilda Ankor.” Lamp-arkiven berättar så här:
En dag gjorde Bǎizhàng sällskap med Māzŭ på en promenad. En flock vilda ankor flög förbi dem.
Māzŭ sa, ”Vad är det?”
Bǎizhàng sa, ”Vilda ankor.”
Māzŭ sa, ”Vart tog de vägen?”
Bǎizhàng svarade, ”De flög bort.”
Då vred Māzŭ om Bǎizhàng’s näsa så hårt att han skrek högt.
Māzŭ sa, ”Så du säger att de har flugit bort?”
När Bǎizhàng hörde dessa ord nådde han upplysning.
När han återvände till följeslagarnas rum skrek Bǎizhàng högt. En av de andra följeslagarna frågade Bǎizhàng, ”Har du hemlängtan?”
Bǎizhàng sa, ”Nej.”
Följeslagaren sa, ”Var det någon som svor åt dig?”
Bǎizhàng sa, ”Nej.”
Följeslagaren frågade, ”Så varför gråter du?”
Bǎizhàng svarade, ”Mäster Mǎ vred om min näsa så hårt att smärtan var outhärdlig.”
Följeslagaren frågade, ”Vad gjorde som han blev upprörd över?”
Bǎizhàng sa, ”Gå och fråga honom.”
Följeslagaren gick till Māzŭ och sa, ”Vad gjorde följeslagare Hái som upprörde dig? Var snäll och berätta.”
Den store läraren sa, ”Det vet han själv, gå och fråga honom.”
Följeslagarna gick tillbaka till deras rum och sa till honom, ”Mästaren säger att du redan vet, så jag skulle komma hit och fråga dig.”
Då skattade Bǎizhàng högt.
Följeslagaren sa, ”Nyss så grät du, varför skrattar du då nu?”
Bǎizhàng sa, ”Mitt gråtande nyss är det samma som mitt skrattande nu.”
Följeslagaren blev förvirrad av Bǎizhàng’s uppförande.
Nästa dag gick Māzŭ in i hallen för att tala till munkarna. Just när munkarna hade samlats, rullade Bǎizhàng ihop sin sittmatta. Māzŭ klev ner från sin stol och Bǎizhàng följde honom till abbotens rum.
Māzŭ sa, ”Jag hade inte sagt ett ord, varför rullade du ihop din sittmatta?”
Bǎizhàng sa, ”Igår vred mästaren smärtsamt om min näsa.”
Māzŭ sa, ”Finns det något särskilt med gårdagen som du har lagt märke till?”
Bǎizhàng sa, ”Idag gör min näsa inte ont längre.”
Māzŭ sa, ”Då förstår du verkligen vad som hände igår!”
Bǎizhàng bugade och gick ut.
Bǎizhàng var mycket kunnig i Sūtrorna och hänvisade ofta till dem i sina tal, alternativt förklarade deras innebörd för sina elever som svar på deras frågor.
F: ”Sūtrorna talar ofta om Samyak-Sambodhi, full upplysning, men också om en fantastisk upplysning bortom den. Var snäll och förklara detta.”
S: ”Samyak-Sambodhi är insikten om formers och tomhets identitet. Fantastisk upplysning är insikten om frånvaron av motsatser, eller så kan vi säga att det betyder ett tillstånd av varken upplysning eller icke-upplysning.”
F: ”Skiljer sig dessa två slag av upplysning verkligen åt eller inte?”
S: ”Deras beteckningar används tillfälligt av praktiska skäl, men deras essens är den samma, varande varken dualistiska eller olika. Denna enhet eller likhet karakteriserar alla fenomen av vilket slag det vara må.”
F: ”Vad är betydelsen av en passage i Diamantsūtra som konstaterar, ’att ha absolut ingenting som kan beskrivas med ord kallas för att ’Predika Dharman’?”
S: ”Prajñā, visdom, är en substans av absolut renhet som inte innehåller ett endaste ting som kan hållas fast vid. Detta är betydelsen av ’som inte kan beskrivas med ord.’ Ändå är denna orörliga och immateriella Prajñā kapabel till vilken som helst funktion eller anpassning – funktioner lika många som sandkornen i Ganges; så det finns ingenting alls som det inte kan omsluta; och detta är vad som avses med orden ’predika Dharman’. … och därför är det skrivet att Bodhi är nåbart i just den stunden vi bestämmer oss för att nå det – d.v.s. i detta livet och inte i några andra liv som komma skall.”
Samt, ”Ett sinne som störs av kärlek och aversion är förorenat; ett sinne fritt från båda är verkligt; och ett sinne således befriat når ett tillstånd i vilket motsatser ses som tomhet, varigenom frihet och frälsning uppnås.”
Regler/Vinaya
Bǎizhàng skapade klosterreglerna för Chánkloster, Bǎizhàng Qīngguī, Bǎizhàng’s Gyllene Regler; delvis efter Fjärde Patriarkens modell. Före Bǎizhàng’s tid hade många Chánmunkar följt den Buddhistiska traditionen att "tigga" för sitt uppehälle. Influerade av Bǎizhàng’s instruktioner, utvecklades Chán-klostren till att bli mer och mer självförsörjande och oberoende. Chán-kommuniteterna upprätthöll Bǎizhàng’s berömda diktat, ”En dag utan arbete är en dag utan mat. (En dag inte arbeta; en dag inte äta)”. Bǎizhàng Qīngguī har senare moderniserats under namnet Chányuan Qīngguī.
I det dagliga arbetet i klostret var Bǎizhàng alltid bland de främsta att ta itu med dagens uppgifter. De munkar som var ansvariga för arbetet oroade sig för sin gamle mästare och gömde en dag hans redskap och bad honom att vila.
Bǎizhàng sa, ”Jag är ovärdig. Hur kan jag tillåta andra att utföra mitt arbete?”
Han letade överallt efter sina redskap men kunde inte hitta dem. Han glömde till och med att äta under tiden han letade. På så vis kom diktatet att bli känt.
Mästaren dog på sjuttonde dagen i första månaden (21/3) i året 814. Han fick det postuma namnet ”Chán Master Stor Visdom”. Hans stupa fick namnet ”Stor Skatt Segerrikt Hjul”.
[1] Bok finns i biblioteket.