Tomma Molnet

DET TOMMA MOLNET – TILL MINNE AV EN STOR KINESISK CHÁN-MÄSTARE

Sammanställt från anteckningar och minnen av 

Jy Din Shih

Och återgett till

Chuan Yuan Shakya (Míng Zhen) och Upasaka Richard Cheung

Översättning och tillägg av diakritiska tecken. (I den mån det har varit möjligt att etablera dem.): Dáo Chúan Shíh (Míng Bǎo)

Copyright 1996: Nan Hua Buddhist Society. 

Copyright Sverige 2000, 2020: Buddhistpublikation/Tao Zen. 

Alla rättigheter förbehållna.

INNEHÅLL

Förord: Minnet av Mästaren Hsu Yun (Xū-Yún)

Kapitel 1 Introduktion 1

Kapitel 2 Chan träning 5

Kapitel 3 Att nå Upplysning 16

Kapitel 4 Buddhan’s blomster-tal 38

Kapitel 5 Nivåer av Utveckling och Svårigheter 40

Kapitel 6 Svårigheter 44

Kapitel 7 Andning och hållning 48

Kapitel 8 Uthållighet och Resursrikedom 53

Kapitel 9 Ordlös Överföring 62

Kapitel 10 Lekman Pang 65

Kapitel 11 Den Odödlige Daoisten 70

Kapitel 12 Mo Shan 74

Kapitel 13 Sammanfattning 77

Förord

Minnet av Mästaren Xū-Yún (Hsu Yun)

Mästarens namn, Xū-Yún, översätts till Engelska som ”Det Tomma Molnet”, en översättning som ofta gör folk konfunderade. Vi vet alla vad ett moln är, men vad, undrar vi, menas med ”det tomma”?

I Chán – eller Zen-litteratur dyker termen ”tom” upp så ofta och med så många definitions-variationer, att jag börjar med att klargöra dess innebörd.

Att vara tom innebär att vara tom på ego, att vara utan någon tanke på själv, inte i den mening att man fungerar som en grönsak eller ett vilt djur – levande ting vilka huvudsakligen förbrukar vatten , föda och solljus i avsikt att växa och reproducera – utan i betydelsen att man upphör att kalkylera händelser, personer, platser, och saker i ens omgivning i termer av ”jag” eller ”mig” eller ”mitt”. En person som är ”tom på själv” har sällan ens tillfälle att använda dessa pronomen.

Låt mig specificera närmare. Alla har vi hört om en förälder, vän, eller älskare som vidhåller att han är helt osjälvisk i sin kärlek till någon annan. En make säger, ”jag behöll inget för mig själv. Jag gav allt till min hustru”. Denna man är inte tom. Han har bara projicerat en del av sin identitet på en annan person.

En person som är verkligt tom äger ingenting, inte ens ett medvetande om själv. Hans intressen ligger inte i sina egna behov och önskningar, för sannerligen, han är helt omedveten om sådana ställningstaganden, utan endast om välbefinnandet hos andra. Han utvärderar inte människor som omtyckta eller oomtyckta, värdiga eller ovärdiga, eller som nödvändiga eller onödvändiga. Han varken uppskattar eller nedvärderar någon. Han förstår helt enkelt att den Store Buddha ĀmítuóFó, Buddhan av Oändligt Ljus och Godhet, dväljs inom varje mänsklig varelse, och det är för detta Buddha-jags skull han anstränger sig själv.

Att uppnå sådan tomhet är aldrig lätt. En gammal Chán-historia illustrerar detta:

En Chán-mästare tog en gång på sig att undervisa en novis som hade stora svårigheter med att skilja sig från personerna i sitt tidigare, sekulariserade liv. ”Du kan inte tjäna Dharman förrän du kapar dessa band,” sade Mästaren. ”Du måste förstöra dessa relations-innehav! Döda dem! Behandla dem som om de inte längre existerade!”

Novisen undrade, ”Men mina föräldrar då? Måste jag slakta dem också?”

Och Mästaren svarade, ”Vilka är de att bli sparade?”

”Och du, Mästare” sade novisen, ”måste jag döda dig också?”

Och Mästaren log och sade, ”Oroa dig inte. Det finns inte tillräckligt kvar av mig för dig att få grepp om.”

En sådan Mästare var Xū-Yún. Det fanns inte tillräckligt kvar av honom för någon att få grepp om. Under 1940 bombade det Kejserliga Japanska Flygvapnet Nánhuá-klostret där han satt och mediterade; men de kunde inte få fatt i honom. Under 1951, när han var en gammal man på 93, misshandlade kommunistiska kader-busar honom upprepade gånger; men trots att de bröt hans ben och lyckades med att döda yngre starkare präster, kunde de inte riktigt få dit honom nu heller. Det fanns inte tillräckligt kvar av honom för någon att få tag om. Hur kan Buddha-jaget dödas? Xū-Yún skulle inte dö förrän han var redo att dö, förrän han hade fullfölj den uppgift han hade satt sig för.

Jag skall berätta för dig on denne remarkabla man, detta Tomma Moln vars närvaro i så hög grad konstituerade mitt liv. Jag skall berätta ting för dig som jag minns och jag skall göra mitt bästa för att överföra hans Dharma-undervisning. Kanske kan du, om du lär från honom, uppleva en del av den glädje jag upplevde genom att känna honom.

Att vara i Xū-Yún’s närhet var att vara i morgondimman en solig dag, eller i ett av de moln som dröjer sig kvar vid bergstoppen. En människa kan räcka ut handen och försöka få fatt i dimman, men oavsett hur hårt han försöker att gripa den, så förblir hans händer alltid tomma. Ändock, oavsett hur uttorkad hans anda är, kommer det Tomma Molnet att omsluta den med livgivande fukt; eller oavsett hur hans anda brinner av vrede eller besvikelse, så kommer en läkande svalka att sänka sig över honom, likt mild dagg.

Detta är Xū-Yún’s Tomma Moln som ännu dröjer sig kvar hos oss. Tid och sol kan inte förstöra det, för det är själva solen, liksom det även är evigt.

Nu skall jag berätta en del av historien som han och jag delar.

Under 1920-talet, när jag fortfarande var en pojke, hade Xū-Yún ännu inte kommit till Nán Huá-klostret, det kloster som Huì Nèng, Chán’s sjätte patriark, hade grundat nära staden Sháoguān, där jag bodde. Sháoguān ligger omkring 30 mil norr om Guǎngzhōu (Kanton) i Guǎngdōng-provinsen, vilket ligger i södra Kina.

Under alla århundradena sedan dess grundande år 675 AD, hade Nán Huá-klostret genomgått perioder av försummelse och restaurering; men när jag var pojke, var det definitivt i en av sina försummade perioder. Jag minns klart och tydligt att det var mycket mer som en lekplats än den helgedom det är idag.

På den tiden var Sháoguān en liten sömnig flodstad, en plats där det inte fanns mycket för barn att göra. Att åka ut till Nán Huá-klostret var vår motsvarighet till att åka till Disneyland.

Vad som gjorde denna kloster-lekplats ännu mer spännande var att ingen verkade vara ansvarig för den. Omkring ett hundra munkar och några få dussin nunnor levde där, men för det mesta var de sysselsatta med att munhuggas. Nunnor trätade med nunnor. Munkar trätade med munkar. Nunnor trätade med munkar. Och byggnaderna till detta fantastiska religiösa centrum var huvudsakligen en plats där dessa gräl utspelades. Det verkade inte spela någon roll att trävirket ruttnade och murarna vittrade och att smidesarbetet på den gamla rödvita pagoden rostade. Förfallet hade bara hållit takt med förfallet i den klosterliga disciplinen. Hängivna Buddhister, som mina föräldrar, gjorde besök och lade pengar i donations-lådorna; och om de olydiga pojkar de tog med sig, som min äldre bror och jag, klättrade på urgamla byggnadsverk, eller lekte gömme bakom heliga statyer, eller sprang genom helgade korridorer, så, var det ingen som protesterade. Att hindra oss kunde kanske ha hindrat donationerna. Jag antar att munkarna ansåg att om de redan måste stå ut med anfrätta byggnader, varför riskera att förvärra problemen med finansiella brister.

Så vi hade alltid roligt när vi åkte till Nán Huá. Vi sprang över Cáo ​ (Ts’ao Xi)-flodens bro och klättrade upp på ett närbeläget berg där det fanns en naturlig nisch. Den sjätte Patriarken sades ha mediterat i denna nisch. Vi satt i den och skrattade, imiterande hans fromma ställning.

Inte undra på att den sjätte Patriarken uppenbarade sig för Xū-Yún i en vision och bad honom gå till Nán Huá-klostret för att ställa till rätta den oreda som hade uppstått där!

Jag träffade inte Xū-Yún förrän 1934 när jag var sjutton år och han var i sextio-års-åldern. Han såg då ut precis som på fotografiet jag har reproducerat i början av texten. Jag skall berätta om detta möte. Men för att kunna uppskatta det, måste du veta lite mer om min bakgrund.

Mitt familjenamn är Fēng​. Ursprungligen kom min familj från Fújiàn-provinsen, men min far flyttade till Sháoguān och det var där som min äldre bror och jag föddes och växte upp. Efter lokala mått så betraktades min familj som rik. Min far ägde två verksamheter: en byggnadsmateriels- och förråds-försäljning samt en butik i vilken vi sålde torkad mat såsom svamp, schalottenlök, och andra typer av grönsaker. Jag antar att mina föräldrar ursprungligen hoppades att min bror en dag skulle ta över den ena verksamheten och jag den andra. Men min brors talanger var inte akademiska och mina föräldrar började så smått oroa sig för hans förmåga. När jag var fyra år började jag att studera för de privata lärare de hade engagerat för att undervisa honom. Han var då två år före mig. Men jag lärde fort och började att hoppa över nivåer tills jag låg före min bror. Så, vid avslutningen av den sex-åriga grundskole-utbildningen var jag två år före min bror trots att jag var två år yngre.

Jag började sedan på mellanstadiet. Skolan hette Lǐqún​ vilket innebär en skola som ”engagerar folk”. Det var en Romersk-Katolsk skola och alla lärarna var katolska präster och nunnor. Det ansågs vara den bästa skolan i området. Men studiet av kristendom var mer eller mindre valfritt och i mitt fall var det definitivt mindre än mer. Allt jag egentligen brydde mig om var bollspel. Om jag kunde kasta den, sparka den, studsa den, så var jag intresserad. Det var vad jag var mest engagerad att göra i mellanstadiet.

Men jag visade tillräckligt intresse för mina studier för att vinna inträde vid ett tre-årigt utbildnings-kollegium. Jag kände inte så mycket för att sälja torkade grönsaker så jag bestämde mig för att bli lärare.

Och där var jag, 1934, en kaxig yngling på sjutton… en smart Nisse skulle man kunna säga, som under ett lov reste ut, som vanligt, till Nán Huá-klostret med alla de andra tonåriga flickorna och pojkarna för att ha lite roligt. Jag hade aldrig ens hört om Xū-Yún och jag hade förvisso inte tänkt mig att möta en helig man som just hade kommit till Nán Huá. Och där var han…

Något hände med mig när jag såg in i hans ansikte. Plötsligt knäföll jag och tryckte pannan mot marken framför honom. Mina vänner blev helt förbluffade. Jag hade aldrig knäböjt för någon i hela mitt liv och där var jag, oförklarligt, utan att någon hade antytt att jag skulle göra något sådant, ödmjukt framför honom. Fylld med respekt och undran, knäföll jag tre gånger i rad för Xū-Yún. Den store Mästaren log mot mig och frågade, ”vem är du och var är du ifrån? Jag kunde nätt och jämt viska, ”jag är Fēng Guō​ Huá och jag kommer från Sháoguān.” Och Xū-Yún log igen och sade, ”ha det så trevligt här vid Nán Huá templet. Han var omgiven av många andra munkar som tittade på under tystnad. Jag antar att de inte visste vad de skulle tro, de heller.

Nu kunde jag inte vänta tills jag kunde återvända till Nán Huá men inte för att ha roligt… jag ville träffa Xū-Yún igen.

Andra gången jag träffade honom frågade han mig om jag ville ta de Buddhistiska Löftena, dvs, att formellt bli Buddhist. Jag sade, ”Ja naturligtvis, och så mottog jag Löftena från Xū-Yún. Han gav mig namnet Kūan Xiū, vilket betyder ”stor och vid övning”. 

Ingen mer fotboll, basket eller ens pingpong. Nu, under mitt sommarlov, reste jag de tre milen eller så ut till Nán Huá-klostret två gånger varje vecka. Jag tog tåget till Ma Ba-berget, ett landmärke i klippformation, och sedan gick jag fem kilometerna till klostret. Xū-Yún gav mig böcker om Buddhismen att studera; och det var så jag tillbringade min ledighet. För första gången i mitt liv kände jag religionen i mitt hjärta. Jag ville bli munk.

Men min plötsliga religiösa omvändning orsakade förvirring där hemma. Läget var inte så enkelt. För det första, när jag föddes så gick mina föräldrar till en berömd astrolog för att få mitt födelse-horoskop lagt. Denna astrolog såg tydligt i stjärnorna att jag skulle bli en hög militär samt att jag skulle avlida när jag var trettio. Att ha en död hjälte i familjen var en ära som de genast avstod från. Därför var de lyckliga över att jag klarade mig så bra i skolan. De ansåg att familje-rörelsen skulle vara trygg i mina händer, särskilt som det blev allt mer uppenbart att rörelsen inte skulle må bra i brors händer. När mina föräldrar väl fick reda min önskan att bli munk, så, som goda Buddhister, mottog de nyheten med glädje; som affärsmän, så var de ganska oroliga. Fel son ville bli munk!

Men innan jag kände mig kallad till munkskapet hade jag andra intentioner angående min framtid. Jag hade aldrig satt någon tilltro till astrologens förutsägelser, så, lite uttråkad inför utsikten att bli lärare, beslöt jag mig för att efter college skulle jag gå vidare till Chiang Kai Shek’s Militärskola (Whampao Akademin) i Kanton. På den tiden var Chiang kommendant i Whampao.

På grund av mina ambitioner så blev min bror tvungen att förbereda sig så gott han kunde för att ta över familjerörelsen. Lyckligtvis, eller olyckligtvis, så fick han aldrig tillfälle att bevisa sin förmåga i affärsvärlden. Efter den Japanska invasionen kom den Kommunistiska revolutionen och det fanns ingen rörelse att ta över.

Men 1934, när jag var sjutton, och på mitt första år på college, hade kriget mot Japan ännu inte börjat. Xū-Yún, med förutseendet hos en verkligt vis, kullkastade mina militära planer. Faktiskt, så hade jag gett upp dem samma dag som jag träffade honom. Jag ville bli munk men jag talade inte om detta för någon då jag trodde det skulle låta uppblåst och meningslöst. För mig skulle det ha låtit mindre fåfängt att säga att jag skulle bli general än att jag skulle bli munk. Men senare, under ett av mina många privata samtal med Xū-Yún, bekände jag min önskan att en dag bli munk. Han sa bara att han ville att jag skulle stanna kvar i college och fullfölja min utbildning. Senare skulle vi tala om att bli munk.

1937 tog jag college-examen. Den hösten, på höst-festivalen i mitten på september, eller den åttonde månadens fullmåne enligt Kinesisk kalender, fick jag mitt huvud rakat. Jag flyttade omgående in i Nán Huá-klostret som boende novis och såg fram emot ordinations-ceremonin som skulle ta plats tre månader senare. Och visst, jag och trehundra andra munkar ordinerades vid Mid-december-ordinationen 1937.

Det var vid detta tillfälle Master Xū-Yún gav mig namnet Jy Din vilket betyder ”att förstå och uppnå frid”. Han gav mig även flera av sina gamla dräkter, vilka jag kände mig priviligierad att bära.

En kort tid efter att jag hade blivit munk, invaderade Japan Kina och jag började misstänka att Xū-Yún hade haft en föraning – att han medvetet hade fått mig att avstå från militärskolan eftersom han fruktade att om jag blev armé-officer skulle jag också bli armé-offer. Han hade andra uppgifter för mig att fullfölja. Och Xū-Yún var en man för vilken ordet ”misslyckande” inte existerade. Han hade mål; och för honom var jag ett av de instrument han behövde för att uppnå sina mål.

Livet i Nán Huá-klostret var hårt. Munkarna och nunnorna odlade sina egna grönsaker, kokade och städade och till och med sydde sina egna kläder. De sov på träplankor som endast täcktes med en tunn vassmatta. Pengar fick man genom välgörenhets-donationer och från uthyrning av åkermark till jordbrukare.

När Xū-Yún anlände till Nán Huá 1934 förstod han att det kunde inte finnas någon lycka där förrän disciplinen var återställd. Därför införde han strikta regler och förordningar. Första gången någon bröt mot en regel, blev vederbörande straffad. Andra gången samma person bröt mot en regel blev han eller hon avvisad.

Xū-Yún skapade avdelningar för alla olika slags jobb och plikter och etablerade en hierarki, en stigande ordning för ansvar, för att se efter varje avdelning. Samtliga var tvungna att sköta sitt arbete och Xū-Yún tolererade ingen slapphet. Han hade en kraftig käpp som han bar med sig överallt och han var inte rädd för att använda den. Och, alla argumentationer och dåligt uppförande upphörde! Lag och ordning gav frid. 

Det var dock inte tillräckligt att återställa klosterdisciplinen. Xū-Yún visste att byggnaderna också behövde restaureras. Fastän min far inte levererade något av byggnads-materialet – en annan firma fick kontraktet – så bidrog han med pengar för att stödja återuppbyggnads-projektet. Lyckligtvis så var dormitoriet den första byggnaden som restaurerades och alla som bodde i Nán Huá kunde uppskatta den förbättrade inkvarteringen. 

1938 inviterades Master Xū-Yún till Hong Kong, där man talar Kantonesiska, för att hålla en lång serie instruktionella tal och ritualer. Eftersom Master talade Hunan, en nordlig dialekt, och jag talade både Hunan och Kantonesiska, var det nödvändigt att jag följde med som tolk.

Medan vi var där attackerade Japanerna Shànghǎi i norr och Nánjīng i söder. Antalet offer i Shànghǎi var förskräckligt, och vad gäller Nánjīng, så var attacken där så fruktansvärd att ännu i dag kallad attacken för Våldtäkten på Nánjīng, beroende på den målmedvetna slakten på så många oskyldiga civila.

Eftersom det fanns så vägar ut ur Nánjīng och dessa var farliga, försökte många flyende att undkomma de Japanska inkräktarna genom att använda vattenvägarna. Så av naturliga skäl, eftersom Sháoguān är beläget vid sammanflödet mellan två floder, hamnade många båtlaster med flyktingar där.

När Xū-Yún fick höra om anfallen mot Shànghǎi och Nánjīng förutsåg han flyktingkrisen och avslutade omedelbart talen i Hong Kong. Vi återvände till Nán Huá och startade ett program för flyktinghjälp.

Xū-Yún beslöt att munkarna i Nán Huá skulle anta den gamla Buddhistiska traditionen, vilken ännu följs av Theravāda traditionen, att endast äta två mål om dagen, frukost och lunch. Ingen mat av något slag kunde intas efter tolvslaget. Den mat som skulle ha ätits donerades till flyktingarna och, när så var nödvändigt, till kinesiska soldater. På grund av folkets stora nöd, höll Xū-Yún många extra religiösa tjänster för de döda och skadade. Dessa tjänster bidrog till att skapa hopp och förtröstan hos många uppgivna själar.

Men för Xū-Yún var ett mål ett mål, och inte ens den Japanska invasionen kunde få honom att skjuta upp restaureringen av Nán Huá. Återuppbyggnadsprogrammet fortsatte därför.

1939 skapades de berömda statyerna av Väderstreckens Konungar och ett tempel för deras inkvartering byggdes. Den officiella installations-ceremonin hölls 1940. Uppbyggnadsframstegen hade en hälsosam inverkan på samtligas moral. Det medförde en känsla av målmedvetenhet och framåtanda.

Nu skall jag berätta om den bombning av Nán Huá vilken jag tidigare refererade till:

Efter Japanernas anfall på Shànghǎi och Nánjīng, höll guvernörer från fjorton Kinesiska provinser (stater) en serie möten vid Nán Huá-klostret i ett försök att utveckla en samordnad försvarspolicy och en strategi för att motstå de Japanska inkräktarna. Dessa möten antogs vara topphemliga; men Japanerna som hade etablerat en flygbas vid Guǎngzhōu (Kanton), fick snart reda på dem.

Fast alla senare försökte skylla säkerhetsläckaget på spioner i varandras staber, så var faktum det att, på det vis som politiker vanligen är, det inte var någon som ansträngde sig för att dölja mötena. Guvernörerna och deras följen anlände i stor stil i limousiner. Det fanns tillräckligt med krom på Nán Huá’s parkeringsplats för att väcka uppmärksamhet på Mars. Japanerna i Guǎngzhōu,  hade förvisso inga svårigheter att lokalisera denna hemliga mötesplats.

Så i ett försök att döda så många viktiga civila ledare i ett slag, skickade Japanerna tre attack-bombplan norrut för att anfalla Nán Huá-klostret.

När planen började att bomba och beskjuta kloster-komplexet, beordrade Xū-Yún genast alla att ta skydd och att behålla lugnet. Han skickade in guvernörerna i Den Sjätte Patriarkens Tempel och munkarna in i det större Míng-templet. Han själv, gick lugnt in i det mest uppenbara målet, Meditationshallen, för att be för allas säkerhet.

Vid första anfallet blev en av de två män som hade till uppgift att vakta guvernörernas bilar, dödad. Han hade lämnat sin post och tagit skydd i ett stort avloppsrör som skulle användas i byggprojektet, och en av bomberna föll på röret, och dödade honom. Ironiskt nog så undkom den andre fullt synlige vakten alla skador.

En annan bomb visslade ner mot jorden och slog ner precis utanför klostermuren, ödeläggande en stor Zhàozhōu-ceder och skapande ett stort hål i marken som fortfarande finns kvar idag, fyllt med vatten likt en liten damm.

Men sedan efter att Xū-Yún hade trätt in i Meditations-hallen och börjat be uppstod ett mirakel. Två av de tre bombarna kraschade in i varandra och störtade på Ma Ba-berget. Det återstående planet återvände omgående till sin bas i Guǎngzhōu.

Naturligtvis tillskrevs luftkrocken Xū-Yún’s spirituella krafter. Ingen av de Kineser som kände honom tvivlade på detta; men vad som är viktigare, även Japanerna verkade börja tro på det. Guvernörer eller ej så försökte de aldrig att bomba Nán Huá igen.

Japanerna trängde in kriget i det inre av landet och vid slutet av 1944 lyckades de slutligen att inta Sháoguān. Men även då, trots att de var så nära Nán Huá, så anföll de inte klostret. Vi trodde att de fruktade Xū-Yún’s andliga kraft. Under hela ockupationen tillät de inte sina soldater att störa friden på klostret.

Men för att återvända till min historia; 1940 blev Wěi​ Yǐn – mannen som en dag skulle efterträda Xū-Yún som abbot i Nán Huá – invigd till munk. Det var min ära att raka hans huvud och att ge honom hans namn , Wěi​ Yǐn, vilket betyder ”Dharma-sigillet av Orsak och Verkan”. Hans andra namn var Zhi Gua vilket betyder att veta resultatet. Med andra ord, fastställa en handlings orsak och dess verkan och du skall uppnå det önskade resultatet. Wěi​ Yǐn stannade kvar på Nán Huá för att assistera Xū-Yún med den extra bördan att hjälpa krigsoffren. Det året sände Xū-Yún mig till Yún Mén-klostret då han kände till vilken misär och oordning det en gång så stora klostret hade fallit i. Jag skulle hjälpa till att återinföra ordning och reda och övervaka återuppbyggnaden. För denna uppgift upphöjde Xū-Yún mig till Master.

Det var nödvändigt att passera många Japanska soldater under min två-dagars-vandring till Yún Mén-klostret. Men återigen var Xū-Yún’s inverkan så stor att den sträcktes ut även till mig och ingen soldat vågade hindra min väg. Framme i säkerhet bosatte jag mig i Yún Mén.

Vid Dānxiá​, det tredje stora klostret i Sháoguān-området var där inga problem med Japanerna. Detta klosters avlägsna placering lockade inte till militär aktivitet och Master Ben Wen kunde bibehålla klosterlig frid och disciplin.

Jag blev kvar i Yún Mén-klostret till 1944 då Xū-Yún beslöt att etablera ett Buddhistiskt college vid Nán Huá med syfte att undervisa i den gamla Vinaya-klosterkoden för alla de som skulle bli munkar och nunnor. Nu kunde jag förstå meningen med Xū-Yún’s råd till mig att gå färdigt college. Min utbildningsnivå kvalificerade mig till att övervaka organiserandet av denna nya Vinaya-skola samt att även bli en av dess lärare.

Eftersom Xū-Yún trodde på nödvändigheten av att förse barn med en god utbildning, så beslöt han också att etablera en grundskola vid Nán Huá. Han ville att denna skola skulle bli en första klassens institution, och med kort varsel kom det många elever från hela Kina till Nán Huá för att bli undervisade. Naturligtvis så donerade rika föräldrar pengar till sina barns undervisning, böcker och skolutrustning samt för mat och husrum. Men Xū-Yún ansåg att alla barn, både rika och fattiga förtjänade att bli utbildade, så fattiga barn fick lov att gå på denna fina skola utan någon som helst kostnad. Xū-Yún försåg dem böcker och materiel samt den mat och det boende som var nödvändigt. Jag såg mina plikter vid skolan som heliga och gjorde mitt bästa för att utföra mina plikter hängivet och noggrant. Alla som var knutna till skolan kände på samma sätt som jag och på grund av våra outtröttliga ansträngningar fick skolan snabbt sitt utmärkta rykte.

Medan Master Wei Yin och jag bodde på Nán Huá bosatte sig Xū-Yún på Yún Mén -templet för att fortsätta med övervakandet av tempel-ombyggnaden.

Sedan tog riktningen på min Dharma-stig en ny vändning.

Många Kineser hade flyttat till Hawaii, särskilt under krigsåren. Men trots att det bodde många kinesiska buddhister på Hawaii, vilket då endast var Amerikanskt territorium, så fanns det inget Buddhistiskt Tempel eller ens någon präst som kunde undervisa och utföra ceremonier. Dessa Kines-Hawaiianer sände upprepade gånger delegationer till Hong Kong bedjande om att präster skulle skickas till Hawaii för att tjäna folket och också övervaka byggandet av ett tempel. Naturligtvis ville de att Xū-Yún skulle komma dit och skapa det nya templet, men Xū-Yún hade dedikerat sig själv till restaurationen av Yún Mén så han beslöt att skicka mig i sitt ställe.

Under 1949 fullföljde jag första steget i detta uppdrag när jag anlände till Hong Kong och påbörjade den nödvändiga immigrations-proceduren. Jag skulle inte anlända i Honolulu förrän 1956. Hawaii blev en delstat 1959; men vårt tempel, vilket jag kallade Xū-Yún-Templet blev det första Buddhist-templet på Hawaii.

Inte länge efter att jag anlände till Hong Kong 1949 slutade det Kinesiska inbördes-kriget, och Kommunisterna tog kontroll över regeringen. Kadrer med kommunist-busar som trodde att kyrkor och tempel var förvaringsplatser för gömt guld och andra värdesaker, marscherade till de försvarslösa byggnaderna och krävde att dess invånare skulle överlämna dessa icke-existerande skatter till dem.

Under 1951, medan jag var i Hong Kong, kom en kader av dessa busar till Yún Mén-klostret och krävde att Xū-Yún skulle ge dem templets guld och värdeföremål. Xū-Yún försökte förklara att det inte fanns några sådana värdesaker på Yún Mén-klostret. Men de vägrade att tro på honom och en efter en, slog de munkarna i ett försök att tvinga fram ett öppnande av skattgömman. En munk slogs ihjäl; flera munkar försvann och deras kroppar påträffades aldrig. Många led av skador såsom brutna armar och revben. Under de tre månader som busarna ockuperade klostret, hade de regelbundna förhör med Xū-Yún och slog honom för att sedan kasta honom i ett litet mörkt rum i flera dagar, utan mat eller vatten. Flera gånger slogs han medvetslös och lämnades som död. Men trots det stora antal inre skador och brutna ben denne gamle man på nittiotre hade genomlidit, brukade han sin enorma viljekraft och vägrade att dra sig tillbaka förrän han hade fullföljt sitt uppdrag. Han visste att hans levande närvaro, om än bara till en liten grad, tjänade till att motstå attackerarna. Han visste också, att så länge som han fortfarande var vid liv, kunde han inspirera de som följde honom; och i dessa svåra tider behövde de all inspiration de kunde få.

Då han ansåg att hans vilja att överleva måste vara större än hans plågoandars vilja att bryta ned honom var Xū-Yún, trots fysiskt skör, helt oövervinnlig; och han återhämtade sig trots tortyren de hade utsatt honom för.

Trots att busarna hade försökt att hemlighålla den behandling de hade utsatt denne helige man för, nådde snart nyheter om tortyren världen utanför, och Kineser över hela jordklotet klagade bittert hos den Kinesiska regeringen. Det var otänkbart att de Japanska inkräktarna skulle respektera prästerskapet och klostren men att den Kinesiska militian skulle våldföra sig på dem.

Överheten i Beijing sände en delegation till Yún Mén men då Xū-Yún var rädd för en upprepning så vägrade han att göra någon formell anklagan. Så snart som han hade återvunnit sina krafter gjorde han dock den besvärliga resan till Beijing och lade in en personlig petition hos regeringen om att arrestera dessa kadrer. Han insisterade på att de skulle beordra att alla religiösa institutioner respekterades, att prästerskapet skulle förbli oantastade samt att det Kinesiska folket skulle få utöva religionsfrihet. Myndigheterna, som fruktade makten i hans numera legendära rykte, gav med sig; och för en tid, åtminstone under återstoden av Xū-Yún’s liv, så var regeringens policy mera tolerant mot religion.

Regeringen kunde emellertid inte tolerera mera kritik från yttre källor, så alla kommunikationslinjer avbröts. I Hong Kong försökte jag desperat att få nyheter om Xū-Yún öde, men det var omöjligt att få veta något som helst. Jag skrev mängder med brev men inget blev besvarat.

Så som seden föreskrev så fortsatte jag emellertid att skicka Xū-Yún kopior på alla essäer och artiklar om Buddhism som jag hade skrivit. I lyckligare dagar, också enligt sed, skulle jag ha fått kommentarer från honom. Men i dessa olyckliga dagar blev inget av mina bidrag erkänt.

Sedan, under 1952, skrev jag en avhandling om Hjärt-sutran som blev särskilt väl mottagen. Regeringen i Beijing beslutade att tillåta att den publicerades. Jag skrev omedelbart till bokförlaget i Beijing och uttryckte min stora önskan att få vetskap om min Mästares reaktion på avhandlingen. Mirakulöst nog så beslöt en av kontoristerna hos förlaget att själv bära mitt brev och avhandlingen direkt till Xū-Yún samt att invänta ett svar. Xū-Yún läste båda, sade sedan till kontoristen att han godkände avhandlingen och skickade mig sin välsignelse. Hans ord återgavs för mig; och denna indirekta kommunikation var den sista jag någonsin hade med min älskade Mästare.

Den 13:e oktober, 1959, vid en ålder på 120 år gick Master Xū-Yún in det slutliga Nirvana. Nyheten om han död gjorde mig obeskrivligt ledsen. Jag höll offentliga minnes-ceremonier och skrev ett eftermäle till honom; men privat var jag överväldigad av sorg. I flera dagar grät jag och kunde inte äta eller sova. Jag visste hur mycket jag var skyldig honom. Jag visste att i sin vishet förutsåg han hotet mot vår Kinesiska Buddhistiska Dharma, Dharman från Huì Néng och Lín Jì och Hān Shān. Han ville att denna Dharma skulle transplanteras till USA där den skulle vara säker, och han givit mig äran av att få göra detta.

Xū-Yún’s död fick mig också att ännu mera uppskatta kraften hos hans stora hjärta. Jag insåg klart att han hade förmågan att trancendera fysisk tillvaro och att fördröja sitt intåg i det slutliga Nirvāṇa tills han var redo att göra sin sista resa… tills han hade fullföljt sitt heliga mål att beskydda alla präster i Kina.

Jag själv och andra Buddhistiska munkar, tillsammans med präster från andra religiösa trosriktningar, har Xū-Yúns dyrkan av Buddha ĀmítuóFó och hans orubbliga övertygelse att denna Strålande Närvaro dväljs i hjärtat hos alla levande varelser att tacka för våra liv.

Shanti. Shanti. Shanti. ĀmítuóFó! (Amithaba)

KAPITEL 1: INTRODUKTION

Kära vänner, låt mig berätta en liten historia som en vis man en gång berättade för mig:

”En gång befann jag mig i ett obekant land, vandrande ner en främmande gata. Jag såg mig omkring för att försöka orientera mig; då jag såg två män vilka stod i närheten gick jag fram till dem. ”Var är jag?” frågade jag. ”Vilka är ni?”

Den förste mannen svarade, ”Detta är världen av Saṃsāra, och i denna världen råkar jag vara den längsta dvärgen som finns!” Och den andre mannen svarade, ”Ja, och jag råkar vara den kortaste av jättarna!”

Detta möte lämnade mig mycket förvirrad för, förstår ni, båda männen var exakt lika långa.

Jag föregår mina noteringar till er med denna lilla historia då jag vill poängtera redan från början hur viktigt det är att betänka uppfattningen av saker.

Huì Néng, den Sjätte och siste Patriarken av vår Chán-linje, mötte en gång två munkar som argumenterade om en fana som fladdrade i vinden.

Den förste munken sade, ”Det är fanan som rör sig.” Den andre munken sade, ”Nej! Det är vinden som rör sig.”

Den Sjätte Patriarken hälsade dem båda. ”Bästa herrar,” sa han. ”Det är ert sinne som utför hela rörelsen!”

I Saṃsāras värld är Människan måttstock på alla ting. Allting är relativt. Allt förändras. Endast i den verkliga världen, Nirvāṇas värld, finns det beständighet.

I Chán är det vår uppgift att urskilja – inte mellan det falska och det falska, utan mellan det falska och det verkliga. Skillnader i yttre framträdande spelar ingen som helst roll. Den verkliga världen finns inom oss. Det finns till och med i vårt sinne.

Nu är det min lyckliga lott att få hjälpa er att vinna inträde till den verkliga världen, den värld där det inte finns några dvärgar och jättar och meningslösa argument. I den verkliga världen finns det endast frid, och glädje, och sanning, och frihet från det naggande begäret efter problematiska illusioner.

Kära vänner, varje mänsklig varelse äger två egen-naturer: en uppenbar och en verklig. Den uppenbara är vårt lilla jag eller ego vilket överallt skiljer sig från andra små egon; det verkliga är vårt Stora Buddha-jag vilket överallt är likadant. Vårt lilla jag existerar i den uppenbara världen, Samsaras värld. Vårt Buddha-jag existerar i den verkliga världen, Nirvāṇas värld.

Båda världarna finns på samma plats. I Hjärtsutran kan vi läsa, ”Form är inte annorlunda än tomhet och tomhet är inte annorlunda än form.” Alla vill veta, hur kan Saṃsāra och Nirvāṇa vara samma sak? Hur kan illusion vara samma ska som verklighet? Hur kan jag vara mig och en Buddha också? ” Detta är bra frågor. Varje Buddhist borde kunna svaret på dem.

Svaret ligger i sättet på vilket vi uppfattar verkligheten. Om vi uppfattar verkligheten direkt, så ser vi den i dess Nirvāṇiska renhet. Om vi uppfattar indirekt – genom vårt ego-medvetande – ser vi den i dess Saṃsāriska förvanskning. Varför är vår syn på verkligheten bristfällig?

Saṃsāra är den värld vårt mindre jag tror att det ser och uppfattar med sina sinnen. Ibland gör vi bara misstag. Om en man gick i skogen och stötte på en rulle rep på stigen och han trodde att repet var en orm skulle han snabbt springa sin väg. För honom var repet en orm och han agerade därefter. När han återvände hem berättade han förmodligen för alla om den farliga ormen som nästan bet honom. Hans rädsla var äkta. Hans anledning till rädsla var det ej.

Det mindre jaget missförstår också verkligheten närhelst det pådyvlar godtyckliga estetiska eller moraliska bedömningar på den. Om en kvinna ser en annan kvinna som bär en grön hatt, säger, ”jag ser en kvinna som bär en grön hatt,” är det inga problem. Men om hon säger, ”jag ser en kvinna som bär en ful grön hatt,” så fäller hon ett Saṃsāriskt omdöme. Någon annan kan finna att den hatten är vacker. Men i verkligheten är varken ful eller vacker. Den bara är.

På samma vis är det när en räv dödar en kanin. För kanin-ungarna som kommer att svälta ihjäl är detta en mycket ond handling, men för de hungriga räv-ungarna som äter kaninen deras mamma har tagit hem, är samma handling avgjort god. I verkligheten är händelsen varken ond eller god. Den bara är.

Verkligheten misstolkas också eftersom både den som observerar och det som observeras ständigt förändras.

Det finns inget exakt ögonblick när en knopp blir en blomma, eller en blomma blir en frukt, eller en frukt blir ett frö, eller ett frö blir ett knoppande trä. Alla dessa förändringar är fina och pågående.

Vi kan inte stiga ner i samma vatten två gånger för vattnet rinner konstant. Vi är heller inte samma person från den ena minuten till den andra. Ständigt får vi ny information och nya upplevelser samtidigt som vi glömmer gammal information och gamla upplevelser. Igår kunde vi minnas vad vi hade till middag i förrgår. Imorgon, har vi inte längre privilegiet att minnas denna meny, såvida det inte var en särskild fest av något slag… eller också äter vi alltid samma mat och säga med förvissning att det var ris och tofu.

Livets illusion är motsatt biografens illusion. På biografen är serier med enstaka bilder sammansatta för att bilda illusionen av en fortgående rörelse. I livet, avbryter vi en pågående rörelse, isolerar och fryser en bild, namnger och bestämmer den som om den var en verklig individuell händelse. Vi går inte alltid med på att fixera ett moment i tiden. Vad är en ung kvinna? Om en man är nittio år gammal, så finns det massor med kvinnor som är yngre.

Nå, vi har kanske en bättre uppfattning om varför vårt mindre jag missförstår verkligheten, men vi undrar fortfarande, varför vi överhuvudtaget har två jag?

Svaret är helt enkelt för att vi är människor.

Vårt mindre jag förser oss med det medvetna sinne av pågående identitet som låter varenda en av oss veta, ”jag är idag vad jag var igår och skall vara igen i morgon.” Utan det, kunde vi inte organisera de sinnes-data som angriper oss. Utan det skulle vi inte ha någon känsla av tillhörighet eller att vara knutna till andra. Vi skulle inte ha några föräldrar eller någon familj att kalla våra egna, ingen maka eller barn, inga lärare eller vänner till att leda och stimulera oss. Vårt mindre jag ger oss mänsklig natur.

Efterhand som vi växer märker vi att vår livlinas tråd inte är en enda lång sträng där varje händelse är uppträdd för sig som pärlor på ett radband. Nej, tråden väver sig själv till ett nät, en av varandra beroende samling av knutar. Vi kan inte ta bort en enda knut utan att påverka de andra. Vi kan inte dra fram en enda tråd ur vår historia utan, måhända, att ändra på hela dess kurs. Detta nätverk av information och erfarenhet, av beroenden och sammangående, av minne och missförstånd, blir fort nog ett komplicerat och frustrerande virrvarr; och vi blir förvirrade över vår plats i tingens ordning. När vi är unga så ser vi oss själva som universums centrum, men efterhand som vi blir äldre, är vi inte längre säkra på vår position eller vår identitet. Vi tänker, ”Jag är inte längre den person jag var när jag var tio, men inte heller är jag någon annan.” Vi kommer snart att undra, ”vem är jag?” Vårt ego har lett oss in i denna förvirring.

Förvirring leder till katastrof, och då blir livet, som Buddhan noterade i sin Första Ädla Sanning, bittert och smärtsamt.

Hur reder vi ut denna förvirring? Vi vänder på vårt medvetande. Vi förskjuter den yttre världens komplexitet till förmån för den inre världens enkelhet. Istället för att försöka få makt och ära för våra små själv, vänder vi vår medvetenhet inåt för att upptäcka saligheten hos vårt Buddha-jag. istället för att göra oss själva eländiga när vi försöker att bli Mästare över andra, finner vi glädje och tillfredställelse i att vara Ett med vårt Buddha-jag och i att tjäna andra.

Kära vänner, syftet med Chán-träning är att klargöra vår syn så att vi kan vinna insikt om våra sanna identiteter. Chán förmår oss att trancendera vår mänskliga natur och förverkliga vår Buddha-natur.

För århundraden sedan, grundades och formades vår Chán meditations-sekt av två stora män: den Förste Patriarken, Bodhidharma, som kom till Kina från väster, och Huì Néng, den Kinesisk-födde Sjätte Patriarken.

På grund av dessa två men blomstrade Chán och spreds över hela Kina och till många andra länder. Nå, vad var den allra viktigaste läran hos Bodhidharma och Huì Néng? ”Befria sinnet från egoism! Befria det från orena tankar!”

Om dessa direktiv inte följs, kan man inte lyckas med Chán-praktik. Chán-stigen ligger framför dig! Följ den! Den kommer att föra dig till frid, glädje, sanning och frihet.

KAPITEL 2: CHÁN-TRÄNING

 Många människor börjar sin Chán-träning med att tänka, ”Nå, eftersom allt är Maya eller Saṃsārisk illusion så spelar det ingen roll vad jag gör eller hur jag gör det. Det enda som är viktigt är att tjäna Nirvāṇa. Så, eftersom det inte finns något sådant som gott eller ont, gör jag som jag vill. Det spelar faktiskt roll vad vi gör. Chán är en gren av den Buddhistiska religionen och som Buddhister måste vi anpassa oss till etiska föreskrifter. Saṃsāra eller ej, vi lyder Föreskrifterna. Dessutom så följer vi också de bestämda regler för uppförande som styr vår träning. Låt oss börja med följande regler: Medan det finns många olika metoder att följa så, innan man börjar med någon av dem, måste en utövare leva upp till fyra grundläggande krav:

Han eller hon måste:

1.     Förstå Lagen om Orsak och Verkan.

2.     Acceptera de disciplinära reglerna.

3.     Uppehålla en orubblig tro på existensen av ett Buddha-jag.

4.     Vara fast besluten att lyckas med vilken metod som än väljs. 

Jag skall förklara var och en av dessa fyra förutsättningar:

Först så fastslår Lagen om Orsak och Verkan att ont skapar ont och gott skapar gott. Ett giftigt träd ger giftig frukt medan ett hälsosamt träd ger hälsosam frukt.

Som koncept verkar detta vara enkelt; men i verkligheten är det ganska omfattande.

 Onda handlingar är eländiga investeringar. De garanterar ett utfall i smärta, bitterhet, oro och ånger. Det finns ingen vinst att få från handlingar som utgår från begär, lusta, ilska, stolthet, lathet eller avund. Alla sådana motiveringar tjänar endast egots ambitioner. Onda handlingar kan aldrig främja andligt framsteg. De garanterar bara andligt armod.

Goda handlingar, å andra sidan, förutsatt att de inte utförs under betingelser – som en investering som kan ge framtida belöning, ger frid och andlig fullkomlighet till utföraren .

 En oegoistisk god handling är mycket annorlunda från en planerad god handling. På ytan kan resultatet synas att vara det samma; hjälp eller vänlighet som behövs ges. Men en person som hjälper en annan med den dolda förväntningen att vinna någon framtida fördel, handlar vanligen ont, inte gott. Låt mig illustrera detta:

I Kina fanns det en gång en prins som älskade fåglar. Närhelst han fann en skadad fågel så matade och skötte han den tills den blev frisk, och sedan när fågeln hade återfått sin styrka så släppte han den fri med mycken glädje.

Naturligtvis fick han ett gott rykte för sin talang som kärleksfull vårdare av skadade fåglar. Närhelst en skadad fågel hittades varsomhelst i hans rike, så fördes fågeln hastigt till honom, och han uttryckte sin tacksamhet till personen som förde den till honom.

Men så, för att komma i prinsens gunst började folk att fånga fåglar och medvetet skada dem, så att de kunde ta dem till palatset.

Så många fåglar dödades under infångandet och stympningen att hans kungarike blev till ett helvete för fåglar.

När prinsen märkte hur stor skada hans godhet orsakade, beslöt han att inga skadade fåglar skulle hjälpas mer.

När människor upptäckte att det inte längre fanns någon vinst i att hjälpa fåglar, så slutade man också att skada dem.

Ibland händer det att vår upplevelse är liksom prinsens. Ibland när vi tror att vi gör mest gott, upptäcker vi till vår förtrytelse att vi faktiskt orsakar mest skada. 

 Utför en god handling i tysthet och anonymitet! Glöm gratulationerna. En god handling skall ha ett mycket kort liv och, väl död, skall den snabbt begravas. Låt den vila i frid. Försök inte att återuppväcka den. Alltför ofta försöker vi att vända en god handling till ett spöke som hemsöker folk, som påminner dem om vår underbara service – ifall de händelsevis skulle glömma.

Men vad händer om vi är mottagare av någon annans godhet? Nå, då bör vi låta den goda handlingen få odödlighet. Att låta någon annans goda handlingar leva är mycket svårare än att låta våra egna dö. Låt mig illustrera detta också.

Det fanns en gång en specerihandlare, en vänlig man som satte värde på alla sina kunder. Han brydde sig om dem och ville att de skulle vara friska och äta ordentligt. Han höll sina priser så låga att han inte tjänade mycket pengar, inte ens tillräckligt för att anställa någon som kunde hjälpa honom i hans lilla butik. Han arbetade hårt i sin ärliga fattigdom, men han var lycklig.

En dag kom en kund och berättade en ledsam historia för honom. Hennes make hade skadats och skulle inte kunna arbeta på flera månader. Hon hade inga pengar att köpa mat för till honom och till deras barn. ”Utan mat,” grät hon, ”kommer vi att dö allihop.”

Specerihandlaren sympatiserade med henne och gick med på att ge henne kredit. ”Varje vecka skall jag förse er med ris för sju dagar och grönsaker för fyra dagar,” sade han, ”och det skall säkert vara tillräckligt för upprätthålla den familjs hälsa; och sedan, när din make återgår till arbetet, kan ni hålla er till samma meny medan ni betalar av skulden. Innan ni vet ordet av så äter ni grönsaker sju dagar i veckan.”

Kvinnan var så tacksam. Varje vecka erhöll hon ris för sju dagar och grönsaker för fyra.

Men när maken återgick till arbetet skulle hon fatta beslut om huruvida hon skulle betala av sin gamla skuld och äta grönsaker fyra dagar i veckan eller om skulle stödja en ny specerihandlare och äta grönsaker sju dagar i veckan. Hon valde det senare och rättfärdigade sig själv genom att berätta för folk att den förre specerihandlaren hade sålt ruttna grönsaker.

 Hur ofta, när vi vill ha något till varje pris, lovar vi inte att om vi får vad vi önskar, så skall vi dedikera våra liv till att visa vår tacksamhet? Men sedan, när vi väl har fått det vi så hett eftersträvade, svalnar vårt högtidliga löfte och död, nästan av sig självt. Vi begraver det hastigt, utan någon ceremoni. Detta är Chán-vägen.

Och så, likt en bonde som sår soja-bönor inte förväntar sig att skörda meloner, skall vi inte förvänta oss att närhelst vi begår själviska eller omoraliska eller orättvisa handlingar, skörda andlig renhet. Inte heller kan vi hoppas att gömma oss från våra ogärningar genom att flytta oss själva från platsen där vi utförde dem, eller förvänta oss att tiden skall radera ut dem. Aldrig får vi anta, att om vi bara ignorerar våra missgärningar tillräckligt länge, människorna som vi skadade lägligt kommer att dö, tagande med sig till graven vårt behov av att gottgöra skadan vi har orsakat. Det är våra goda handlingar vi skall begrava… inte våra offer eller brutna löften.

Vi kan inte tro att bara för att det inte finns något vittne tillgängligt som kan ifrågasätta oss, skall vi slippa att svara för våra ogärningar. Många gamla Buddhistiska historier illustrerar denna princip. Låt mig berätta några av mina favoriter:

Under den generation som föregick Śakyamuni Buddhan’s liv på jorden blev många av hans Śākya-klans fränder brutalt massakrerade av den galne kungen, Virudhaka, den så kallade ”Kristall-kungen”.

Varför uppstod denna hemska händelse?

Nå, det råkar vara så att nära Kapila, den Śākya-stad där Buddhan föddes, fanns det en stor damm och på stranden av den dammen fanns det en liten by. Ingen minns namnet på byn.

Ett år inträffade en fruktansvärd torka. Skörden vissnade och byborna kunde inte komma på någon annan lösning än att döda och äta fisken som bodde i dammen. De fångade alla fiskar utom en. Denna sista fisk fångades av en pojke som lekte med det stackars kreaturet genom att slå det på dess huvud. Det var vad han höll på med när byborna tog den ifrån honom och dödade den.

Så återvände regnet och överallt i kungariket återgick allt till det normala. Människor gifte sig och fick barn. Ett av dessa barn var Siddhārta, Buddhan, som föddes i staden Kapila, nära den byn och dammen.

Siddharta växte upp och predikade Dharṃaṃ och vann många följeslagare. Bland dessa följeslagare var Kungen av Shravasti, Kung Prasenajit. Denna kung gifte sig med en Śākya -flicka och de producerade en son: Prins Virudhaka, ”Kristallen”. Det kungliga paret beslöt att uppfostra prinsen i Kapila, Buddhans stad.

Till att börja med var allt bra. Prins Virudhaka var en frisk baby och inom kort växte han upp till en fin stark pojke. Men innan han ens hann börja skolan inträffade en omvälvande händelse.

Det hände sig att en dag, under Buddhans frånvaro från staden, klättrade den unge prinsen upp på Buddhans Ärade stol och började att leka där. Han hade inga onda avsikter – han var bara ett barn som lekte. Men Oh! – när Buddhans klanfränder såg prinsen leka på denna heliga plats blev de väldigt arga och skällde ut prinsen och drog ner honom från stolen, förnedrande och knuffande honom.

Hur kan ett barn förstå dårskapen hos fanatiker? Vuxna kan inte komma underfund med en. Den är ganska svår att förstå. Deras barska behandling tjänade bara till att göra prinsen bitter och få honom att hata alla Shakya-klanmännen. Det var deras barska behandling som fick in honom på sin karriär av grymhet och hämnd.

Händelsevis, sägs det, kunde prinsen genom att döda sin egen far, inta tronen i Shravasti. Nu, som Kung Virudhaka, Kristallkungen, kunde han slutligen hämnas på Shakya-klanen. Ledande sina egna soldater började han att anfalla staden Kapila.

När Buddhans klanfränder kom för att berätta för honom om den förödande massakern, fann de honom lida av en hemsk huvudvärk. De bad honom att agera och rädda folket i Kapila från Kristall-kungens brutala anfall. Men Buddhan, stönande av smärta, vägrade att hjälpa. ”En förutbestämd Karma kan inte ändras,” sade han. Klanmännen vände sig då till Maudgalyayana, en av Buddhans mäktigaste lärjungar, och tiggde om hans assistans. Han lyssnade till deras sorgliga klagan, och rörd, beslöt han sig för att hjälpa de belägrade invånarna i Kapila.

Med hjälp av sina övernaturliga krafter, sträckte Maudgalyayana ut sin skål till de hotade Śākyaoch lät fem hundra av dem kliva upp i den. Sedan lyfte han skålen högt upp i luften, i tron att han hade lyft dem i säkerhet. Men när han åter sänkte skålen hade de femhundra männen förvandlats till en pöl med blod.

Den förfärliga synen upprörde alla så mycket att Buddhan beslöt att avsluta historien om sina förfäder, de bybor som hade dödat all fisken under torkan.

”Denna plundrande armé av soldater som nu anfaller Kapila har varit dessa fiskar,” förklarade han. ”De människor i Kapila som nu blir massakrerade var de människor som dödade dessa fiskar. Kristall-kungen själv, var den sista stora fisken. Och vem tror ni,” frågade Buddha, hållande ett kallt tygstycke mot sin panna, ”var pojken som dunsade fisken mot dess huvud?”

Så, för att ha dödat fisken,  led och dog nu folket. Och för att skadat fisken huvud led Buddhan nu av en hemsk huvudvärk.

Och vad så med Virudhaka, kristall-kungen? Naturligtvis återföddes han i helvetet.

Och så, förstår ni, finns det inget slut på orsak och verkan. En orsak producerar en effekt vilken själv blir till en orsak till en annan effekt. Svar och gensvar. Betalning och återbetalning. Detta är Lagen om Orsakssammanhang. Förr eller senare når våra onda handlingar ifatt oss. Enda sättet att förhindra effekten är att förhindra orsaken. Vi måste lära oss att vara förlåtande, att överse med skada och förolämpning, samt att aldrig söka vedergällning eller att ens hysa agg mot någon. Vi får aldrig bli fanatiker, självrättfärdigande och stolta i våra fåfänga ansträngningar till fromhet och plikt, och framför allt måste vi alltid vara vänliga, särskilt mot barn.

Låt mig berätta en annan historia om orsak och verkan. Denna handlar om Chán MästarenBǎizhàng som faktiskt kunde befria en vild räv-ande. Väldigt få människor har kunnat göra detta!

En kväll, efter att ett Chán-möte hade avslutats och alla hans lärjungar hade dragit sig tillbaka, lade Mästare Bǎizhàng märke till en äldre man som dröjde utanför Meditationshallen.

Bǎizhàng gick bort till mannen och frågade, ”Säg mig min herre, vem eller vad söker ni?”

Den äldre mannen svarade, ”Nej, inte ’herre’. Jag är inte en mänsklig varelse över huvud taget. Jag är en vild räv som bara vistas i en gammal mans kropp.”

Bǎizhàng blev naturligtvis mycket överraskad och nyfiken. ”Hur hamnade du i detta tillstånd?” frågade han.

Den äldre räv-mannen förklarade, ”För femhundra år sedan var jag huvud-munk vid detta kloster. En dag kom en yngre munk och frågade mig, ’När en man uppnår upplysning är han då fortfarande utsatt för Lagen om Orsakssammanhang?’ och jag svarade honom rättframt, ’Nej, han är undantagen från den lagen.’ Mitt straff för detta arroganta och falska svar blev att min ande ändrades till anden hos en vild räv, så jag sprang iväg, upp i bergen. Som en räv-man kunde jag inte dö, och så länge som min okunnighet kvarstår, måste jag fortsätta att leva i detta eländiga tillstånd. Under femhundra år har jag dragit runt i vildmarken sökande efter kunskapen som skall befria mig. Mästare, jag ber dig att hysa medlidande med mig och att upplysa mig till sanningen.”

Mästare Bǎizhàng talade milt till räv-mannen. ”Ställ samma fråga till mig som den yngre munken ställde till dig så skall jag ge dig det rätta svaret.”

Räv-mannen samtyckte. ”Jag önskar att fråga Mästaren följande: När en människa når upplysning är han då fortfarande utsatt för Lagen om Orsakssammanhang?”

Bǎizhàng svarade, ”Ja. Han blir aldrig undantagen från Lagen. Han kan aldrig bortse från möjligheten av orsak och verkan. Han måste förbli medveten om alla sina nuvarande och tidigare handlingar.”

Plötsligt blev den gamle räv-mannen upplyst och fri. Han knäböjde framför Mästaren och tackade honom hjärtligt. ”Äntligen,” sade han, ”blev jag befriad!” sedan när han började att gå, vände han sig om och frågade Bǎizhàng, ”Mästare, eftersom jag är munk, skulle du vänligen bevilja mig de sedvanliga begravningsriterna för en munk? Jag bor i närheten, i en håla på berget bakom klostret, och jag skall nu gå dit för att dö.”

Bǎizhàng samtyckte, och nästa dag gick han till berget och lokaliserade hålan. Men istället för att finna en gammal munk där, såg Bǎizhàng bara en ojämnhet i hålans jordgolv. Han kände på ojämnheten med sin stav och upptäckte en död räv!

Nåväl, ett löfte är ett löfte! Mästare Bǎizhàng utförde den vanliga munk-begravningsritualen över den döda rävens kropp. Alla tyckte att Bǎizhàng var ganska tokig, särskilt när han ledde en högtidlig begravnings-procession… med en död räv på likbåren!

Så, kära vänner, inte ens uppnåendet av Buddhaskap ger undantag från Lagen om Orsakssakssammanhang. När till och med Buddhan kan lida av en svår huvudvärk för att ha varit dum mot en fisk, hur mycket större är då inte vårt behov av att vara medvetna om principen att en skadlig handling, förr eller senare, leder till ett för oss skadligt bakslag. Var noga med vad du säger och gör! Riskera inte att bli en räv-ande!

Angående det andra påbudet, det strikta följandet av disciplin-reglerna, måste jag alvarligt påtala att det inte kan finnas någon andlig utveckling utan moral och fullföljandet av religiösa plikter.

Disciplin är grunden på vilken upplysningen vilar. Disciplin styr vårt uppförande och gör det oföränderligt. Jämnhet blir till fasthet och det är detta som skapar vishet.

Śūraṅgama Sutra visar oss klart att enbart fulländning i meditation inte utraderar våra orenheter. Även om vi kunde uppvisa stor färdighet i meditation, så, utan fasthållande vid disciplin, skulle vi lätt falla ner i Mara’s värld av demoner och kättare.

En man eller kvinna som flitigt observerar moraliska och religiösa plikter beskyddas och stimuleras av himmelska drakar och änglar, liksom de undviks räds av demoner från underjorden och kättare överallt ifrån.

Det hände sig en gång i staten Kashmir att en giftig jord-drake bodde i en grotta nära ett kloster med femhundra Theravāda Arahats. Denna drake terroriserade området och gjorde folks liv eländiga. Varje dag samlades Arahterna, och tillsammans försökte de att använda kraften från deras kollektiva meditation för att driva bort draken. Men de misslyckades alltid. Draken ville helt enkelt inte ge sig av.

Så en dag råkade en Mahāyāna Chán-munk att stanna vid klostret. Arahaterna klagade över denna hemska drake och bad munken att förena sig med dem i meditation, för att hans meditations-kraft skulle adderas till deras egen. ”Vi måste tvinga denna best att försvinna!” gnällde de. Chán-munken log bara mot dem och gick direkt till den giftiga drakens grotta.

Stående i grottans ingång ropade munken till draken, ”Kloka vördade herre, skulle du vilja vara så snäll och lämna din kula och finna tillflykt på en mera avlägsen plats?”

”Nåväl,” sade draken, ”eftersom du har bett så hövligt, skall jag tillmötesgå din önskan och resa vidare.” Draken, förstår ni, hade en fin känsla för etikett. Så, iväg han for!

Från sitt kloster betraktade arahaterna allt detta i absolut förvåning. Förvisso besatt denna munk mirakulösa samādhi krafter!

Så snart som munken återvände, samlades Arahterna omkring honom och bad honom att berätta om dessa underbara krafter. 

”Jag använde inte någon särskild meditation eller samādhi,” sade munken. ”Jag höll mig helt enkelt till reglerna för disciplin och dessa regler stipulerar att jag måste följa de enklaste formerna av hövlighet likaväl som jag följer de högsta formerna för moral.”

Således kan vi se att den kollektiva kraften från femhundra Arahat’s meditations-samādhi inte alltid är likvärdig med en enda munks enkla vidhållande av reglerna för disciplin.

Och om du undrar, ”Varför skulle ett strikt vidhållande av disciplin vara nödvändig om sinnet har uppnått ett icke särskiljande tillstånd? Varför skall en ärlig och rättfram människa ens behöva fortsätta att utöva Chán?” Jag skulle fråga en sådan människa, ”Är ditt sinne så säkert att om den underbara Mångudinnan kom ner till dig och omfamnade dig, ditt hjärta skulle förbli oberört?” och du, om någon utan anledning skulle förolämpa dig eller slå dig, skulle du då inte känna ilska eller förbittring? Kan du vara säker på att du alltid kan motstå att jämföra dig själv med andra, eller att du alltid avstår från att vara dömande? Kan du vara säker på att du alltid kan skilja rätt från fel? Så, om du är absolut säker på att du aldrig kommer att falla för en frestelse, att du aldrig kommer att fela, öppna då din mun och tala högt och tydligt! I annat fall, viska inte ens en lögn.

Vad beträffar det tredje kravet på att hysa en fast tro på sitt Buddha jag, var snäll och kom ihåg att tro är modern, den närande källan för vår målsättning att underkasta oss träning och att utföra våra religiösa plikter.

Om vi söker befrielse från våndorna i denna värld, måste vi ha en fast ro på Buddhans försäkran att varje levande varelse besitter Tathāgata visdom och, därför, äger möjligheten att uppnå Buddha-skap. Vad hindrar oss från att förverkliga denna visdom och uppnå detta Buddha-skap? Svaret är att vi helt enkelt inte har tilltro till hans försäkran. Vi föredrar att förbli okunniga om denna sanning, att acceptera det falska som genuint, och att dedicera våra liv till att tillfredsställa alla våra dåraktiga begär.

Okunnighet om sanningen är en sjukdom. Men, som Buddhan undervisade, så är Dharṃaṃ som ett sjukhus med många dörrar. Vi kan öppna vilken som helst av dem och träda in till en plats för bot. Men vi måste tro på våra läkare och på effektiviteten av behandlingen.

Närhelst han ville illustrera de problem som tvivel och brist på tro orsakade, refererade Buddhan till liknelsen om läkaren. Han kunde fråga, ”Antag att du skadades av en förgiftad pil och en vän hämtade en läkare för att hjälpa dig. Skulle du då säga till din vän, ’Nej! Nej! Nej! Jag tänker inte låta den här människan röra mig förrän jag vet vem som sköt mig! Jag vill veta förövarens namn, adress, osv. Det är viktigt, eller hur? Och jag vill veta mer om den här pilen. Är spetsen av sten eller järn, ben eller horn? Och vad med träskaftet? Är det ek eller alm eller tall? Vilken sorts senor har använts för att fästa spetsen vid skaftet? Är senan från en oxe, en apa eller ett ruru-hjort? Och vilken sort fjädrar är det på skaftet? Är de från en häger eller en hök? Och vad med giftet som har använts? Jag vill veta vilken sort det är. Och vem är den här killen egentligen? Är du säker på att han är en kvalificerad läkare? Efter allt så vill jag inte att en kvacksalvare skall behandla mig. Jag anser att jag har rätt att få veta dessa ting, eller hur? Så var snäll och svara på mina frågor annars låter jag inte människan röra mig.’ ”Nå” sade Buddhan, ”innan du kunde få dina frågor besvarade skulle du vara död.”

Så, kära vänner, när ni finner er själva lidande av världens plågor, tro på den store läkaren. Han har botat millioner andra. Vilken troende har någonsin tynat bort i hans vård? Vilken troende har misslyckats med att återfå evigt liv och lycka genom att följa hans regim? Ingen. Alla har haft fördel. Och så skall du om du har tilltro till hans metoder.

Tro är en slags färdighet som du kan utveckla. Om du, t ex, vill göra doùfu, så börjar du med att koka och mala sojabönor och sedan tillsätter du en lösning av kalkpulver eller citronsaft till de kokta bönorna. Du vet att du kan stå där, om du vill, och iaktta doùfun bildas. Du har tilltro till din metod för att den alltid fungerar. På så vis får du känslan av visshet. Första gången du gjorde doùfu saknade du, förutsatt att du helt saknade insikt om proceduren, naturligtvis tilltro till metoden. Du kan ha varit fylld med tvivel att gipspulvret eller citronsaften kunde får de kokta sojabönorna att bilda doùfu. Men när du väl hade lyckats och sett med dina egna ögon att receptet var korrekt och att proceduren stämde, accepterade du utan reservation den föreskrivna metoden. Den tilltro till metoden hade etablerats.

Därför måste vi alla ha tilltro till att vi äger Buddha-natur och att vi kan möta denna Buddha-natur om vi målmedvetet följer en proper Dharma-stig.

Om vi är rädda, bör vi komma ihåg Mästare Yòngjiās ord upptecknade i hans Sång om Upplysning;

”I Tathāgatas Verkliga Värld existerar varken egon, regler eller helveten. Ingen Saṃsārisk ondska kan hittas där. Om jag ljuger kan ni rycka ut min tunga och fylla min mun med sand, och lämna det så i evighet.”

Ingen ryckte någonsin ut Mästare Yòngjiās tunga. 

Vad gäller det fjärde kravet, att vara resolut i vår målsättning att lyckas vilken metod vi än har valt, låt mig varna för dumheten att hoppa omkring från metod till metod. Tänk på Dharṃaṃsom ett berg som skall bestigas. Det finns många stigar som leder till toppen. Välj en och bli på den! Den skall leda dig dit! Men du skall aldrig komma till toppen om du ränner omkring på berget och prövar en stig för att sedan förkasta den till förmån för en annan som verkar lättare. Du kommer att runda berget många gånger, men du kommer aldrig att bestiga det. Håll fast vid din valda metod. Var helt trogen den.

I Chán berättar vi alltid historier om köpta djävlar. En särskild sådan historia passar bra här:

En dag strövade en kille omkring på marknadsplatsen när han kom till en skylt som sade, ”Till Salu: Första Klassens Djävlar.” Naturligtvis blev mannen nyfiken. Skulle inte du ha blivit det? Jag skulle. ”Låt mig se en av dessa djävlar,” sade han till handlaren.

Djävulen var ett märkligt litet djur, nästan som en apa. ”Han är verkligen mycket intelligent,” sade handlaren. ”Och allt du behöver göra är att berätta för honom varje morgon vad du vill att han skall göra den dagen, och han kommer att göra det.”

”Vadsomhelst?” frågade mannen.

”Ja,” svarade handlaren, ”Vadsomhelst. Alla dina hushållsbestyr kommer att vara färdiggjorda när du kommer hem från arbetet.”

Nu råkade mannen vara ungkarl så djävulen lät som en ganska god investering. ”Jag tar den,” sade han och betalade handlaren.

”Det är bara en liten sak,” sade handlaren – det är alltid bara en liten sak, eller hur? – ”Du måste vara noga med att berätta för honom vad han skall göra varje dag. Glöm aldrig detta! Ge honom hans instruktioner varje morgon och allt kommer att vara bra. Kom ihåg att följa denna rutin!”

Mannen samtyckte och tog hem djäveln och varje morgon sade han till honom att diska och tvätta och städa huset och laga middag; och när han kom hem från arbetet, var allting färdigt till full belåtenhet.

Men så blev det mannens födelsedag och hans vänner på jobbet bestämde att ordna ett kalas för honom. Han blev väldigt berusad och stannade kvar i staden över natten i en väns hus och gick direkt till arbetet på morgonen. Han återvände inte hem för att säga till djäveln vad han skulle göra. Och när han återvände hem den kvällen upptäckte han att djäveln hade bränt ner hans hus och dansade i de rykande ruinerna.

Och är det inte så det alltid går? När vi tar på oss en övning så lovar vi med vårt blod att vi troget skall hålla fast vid den. Men så första gången vi glömmer den, så förstör vi alltihop. Det är som om vi aldrig hade någon övning överhuvudtaget.

Så, vare sig du väljer en väg med Mantra, eller Yantra, eller Andetagsräkning, eller Huà Tóu , eller att upprepa Buddhans namn, håll fast vid din metod! Om den inte levererar dig idag, så försök igen imorgon. Säg till dig själv att du skall vara så bestämd att även om du måste fortsätta övningen i nästa liv så gör du det i avsikt att lyckas. Gamle Mästare Wei Shan brukade säga, ”Håll fast vid din valda övning. Ta så många reinkarnationer som behövs för att uppnå Buddhaskap.”

Jag vet att det är lätt att bli modfälld när vi inte tror att vi gör framsteg. Vi försöker och försöker men när upplysningen inte kommer vill vi ge upp kampen. Uthållighet är i sig själv ett uppnående.

Var ihärdig och uthållig. Du är inte ensam i din kamp. Enligt gammal visdom, vi övar i dystra eoner – för upplysning som sker i ett blixtrande moment.”

KAPITEL 3: ATT NÅ UPPLYSNING

Chán hade två berömda Mästare som heter Hanshān: en 800-tals eremit vars namn betyder ”Det Kalla Berget”, Hánshān, och en 1500-tals lärare vars namn betyder Det ”Fåniga Berget”, Hānshān Déqīng. Det Kalla Berget är Chánbuddhismens största poet. Det Fåniga Berget var en ganska god poet, han med. Han är förmodligen Chán’s näst bästa poet.

Det Kalla Berget vädjade till naturen för att leda honom till fred och förståelse. Genom att finna skönhet i den naturliga världen fann han skönhet hos sig själv. Det är så eremiter arbetar. De tittar; de funderar; de omvandlar ensamhet till enskildhet.

Det Fåniga Berget trancenderade sig själv genom att arbeta för andra. Han strävade efter att hjälpa vanligt folk att nå upplysning. Det är lite kämpigare än att överleva frost och hunger.

Hánshān, Det Kalla Berget, sade: Högt på bergets topp oändlighet i alla riktningar! Den ensamma månen tittar ner från sitt midnattsloft, beundrar sin reflektion i den isiga dammen. Skälvande, besjunger jag månen. Ingen Chán i versen. Massor i melodin.

Hānshān Déqīng, Det Fåniga Berget, försökte att säga det som inte kunde sägas med ord alla kunde förstå: Lägg en fisk på land och han skall minnas havet tills han dör. Sätt en fågel i bur, ändå glömmer han inte himlen. Bägge har hemlängtan efter sitt sanna hem, den plats där hans natur har avsett att han skall vara. Människan föds i ett tillstånd av oskuld. Hans ursprungliga natur är kärlek och älskvärdhet och renhet. Ändå emigrerar han så lättsamt, utan ens en tanke på sitt gamla hem. Är inte detta mera ledsamt än fiskarna och fåglarna?

Vi skulle vilja reflektera Upplysningens Måne. Vi skulle alla vilja komma hem till Oskyldighet. Hur uppnår vi detta? Vi följer Dharṃaṃ.

Buddhan såg det oupplysta livets okunnighet som ett sjukligt tillstånd. Hans Fyra Ädla Sanningar har ett medicinskt sammanhang: Ett, livet i Saṃsāra är bittert och smärtsamt. Två, begär är orsaken till denna bitterhet och smärta. Tre, det finns en kur mot denna sjukdom. Fyra, kuren är att följa den Åttafaldiga Vägen.

För det första måste vi inse att vi är sjuka. För det andra behöver vi en diagnos. För det tredje behöver vi en försäkran att det som är fel med oss svarar på en behandling. För det fjärde behöver vi en terapeutisk behandling.

Saṃsāra är världen sedd genom egot. Det är en störd och sjuk värld på grund av egots oupphörliga krav.

Att försöka tillfredsställa egots begär är som att försöka benämna det högsta numret. Oavsett hur högt nummer vi kan tänka på, så kan man alltid lägga till ännu ett. Det finns inget sätt att uppnå det ultimata.

Kära vänner, är det inte sant att oavsett hur mycket pengar en person än har, så anser han alltid att han behöver lite mer, att oavsett hur bekvämt en persons hem än är , så vill han alltid ha ett ställe som är lite mer palatslikt, att oavsett hur många beundrare han än har så behöver han alltid höra fler applåder?

Ständig strävan resulterar i ständig konflikt.

Så vad skall vi göra? Först måste vi förstå att de problem som egot skapar inte kan lösas i Saṃsāras värld av ständigt föränderliga illusioner. Varför? För att egot i sig själv är en ständigt föränderlig, uppdiktad karaktär som mest agerar och reagerar som gensvar på livets föränderliga villkor – villkor som det aldrig riktigt kan omfatta.

Det är som att försöka spela fotboll när längden på fältet hela tiden förändras; och istället för en boll i spelet finns det 20; och spelarna springer antingen på och av fältet eller sover på gräset. Ingen vet riktigt vilket spel som spelas och alla spelar efter olika regler. Så, någon som förväntades att vara både spelare och referator skulle aldrig kunna finna nöje i ett sådant spel. Han skulle finna att hans liv på planen var en ändlös övning i skräck, förvirring, frustration och utmattning.

Den Åttafaldiga Vägen guidar, avgränsar och fastställer regler som är klara. Alla kan följa dem.

Det första steget är Rätt Förståelse.

Förståelse kräver både studier och konsultation med en Mästare.

Information som har erhållits endast genom läsning är aldrig tillräcklig. Är boken rätt? Om den är, förstår vi verkligen det som står i den? Vi kan inte pröva oss själva. Tänk på vad som skulle ske om studenter skapade sina egna prov och rättade dem också. Alla skulle få ett A! men hur många av dem skulle verkligen kunna sitt ämne?

Många som studerar Chán läser en bok, och så, för att testa sin förståelse, engagerar de sina vänner i meningslös argumentation eller bjuder dem på gudomliga uttalanden. Lärare kallar dessa diskussioner för ”I de blindas land är den enögde kung”.

En bra lärare är oersättlig. En bra lärare engagerar oss och avgör om vi förstår det vi studerar.

Om vi inte är osäkra på en passage i en bok, så kan vi inte fråga boken. Om vi inte samtycker till vissa åsikter hos en lärare så kan vi inte hoppa över hans instruktioner så som vi kan hoppa över besvärliga avsnitt. Ofta är det nödvändigt att konsultera en bra lärare. Det finns ingen ersättning för regelbundet, ansikte mot ansikte samarbete.

Det fanns en gång en sjöman som, på permission, mötte flickan i sina drömmar. Han blev häftigt förälskad i henne. Olyckligtvis var han tvungen att återvända till sitt skepp för att avsluta de två återstående åren av sitt kontrakt. Så han tänkte, ”Jag skall inte låta henne glömma mig. Varje dag skall jag skriva till henne. Om inget annat så skall hon älska mig för min trägenhet.”

Varje dag, varhelst han var, skrev han till henne; och när han återvände två år senare, upptäckte han att ungefär vid hans tvåhundrade brev hade hon gift sig med brevbäraren!

Kära vänner, var inte som den stackars sjömannen som hade tilltro till det skrivna ordet för att uppnå förståelse. Hitta en Mästare som träffar dig regelbundet. Öppna ditt hjärta för honom. Ju bättre han lär dig att känna ju bättre kan han råda och instruera dig.

Det andra steget är Rätt Tanke.

Rätt Tanke kräver av oss att vi blir medvetna om våra motiv. Vi måste alltid fråga oss själva varför vi vill ha något eller varför vi vill göra något., och vi måste vara stränga i vår undersökning. Om en vän ville köpa något han inte hade råd till eller göra något som inte var bra för honom, skulle vi ge honom goda råd, varna honom, hjälpa honom att se det troliga resultatet av hans dåraktiga önskningar. Kan vi inte vara den sortens vän för oss själva? Kan vi inte tillämpa vanligt sunt förnuft på våra önskningar?

Noggrann undersökning skall belysa vår situation:

Krigsherren Tíen Chǐ och kungen av Chí tyckte om hästkapplöpning. Regelbundet träffades de för att låta sina hästar tävla.

Vardera hade tre klasser av hästar. Den tredje klassen var draghästar. Detta är de hästar som drar vagnar. De är stora och starka men mycket långsamma.

Den andra klassen var kavallerihästarna, detta är de hästar som lansiärer, bågskyttar och svärdsmän rider. Dessa hästar är starka och hyggligt snabba; men de är äldre eftersom de kräver flera års träning. Första klassens hästar var de unga fullblod på vilka ädlingar och högre officerare red. Denna hästklass var lätt och mycket snabb.

Så, närhelst kungen och krigsherren höll en tävling, lät de alla sina tredjeklass hästar tävla mot varandra, sedan sina andraklass hästar och slutligen sina förstaklass fullblod.

Men, kungen var mycket rik och ägde mycket bättre hästar än krigsherren. Så naturligtvis vann han alla tävlingarna.

I sin frustration vände sig Tíen Chǐ till Sēnpíng, en vis efterföljare till Sūnzǐ (Sun Tzu) som skrev den berömda ”Krigets Konst”. Tíen Chǐ frågade Sēnpíng, ”Var snäll och ge mig råd. Hur skall jag kunna vinna mot kungen?”

Den vise mannen tänkte en stund. Sedan sade han, ”Min Herre, jag föreslår att när kungen sätter in sina tredjeklass hästar i tävlingen, så sätter du in dina andraklass hästar för att tävla mot dem. När kungen sätter in sina andraklass hästar så sätter du in din förstaklass; och när kungen sätter in sina förstaklass hästar så sätter du in dina tredjeklass hästar. Så vinner du två av tre lopp.”

Svaret var enkelt, men varför kunde inte krigsherren räkna ut det själv? För att hans ego hade fått honom för djupt involverad i tävlingen. Han tog inte ett steg tillbaka från sin situation för att se på den objektivt. Han använde inte Rätt Tanke.

Kära vänner, var noggranna i er undersökning av era önskningar. Använd på er själva samma sunda förnuft som ni skulle använda för att råda en vän.

Det tredje steget är Rätt Tal.

Hur ofta händer det inte att vi använder ord för att imponera med vårt ego. För att vinna någon fördel, vi skvallrar, eller vi överdriver, eller vi berättar inte hela historien, eller vi insinuerar den eventuella skulden hos andra medan vi försäkrar vår egen otadliga oskuld. Ibland, bara för att få alla uppmärksamhet, berättar många av oss simpla historier eller ömkliga skämt.

Vi tänker att ord inte är handlingar, att de har liten kraft och kort liv, att ord på något vis bara dunstar med andetaget som uttalar dem. Men ord har verkligen kraft och de kan leva för alltid; och, vad mer är, de kan hela såväl som skada.

Liksom Rätt Tal avhåller oss från att yttra falskheter, förolämpningar, anklagelser, eller från att skryta med våra egna uppnåenden, det får oss även att tala ord som är behagliga, ord om förlåtelse, att uttala erkännanden och uppskattning över andras uppnåenden.

Underskatta aldrig ordens kraft. Låt mig berätta en gammal historia som illustrerar deras kraft:

Det var en vacker vårdag och många människor hade kommit till parken för att se det gröna gräset och de blommande träden och plantorna. Bland dem som kom var två blinda tiggare.

Den förste tiggaren hade ett plakat som löd, ”Jag är blind.” De flesta gick bara förbi honom och fortsatte att beundra utsikten.

Den andre tiggaren lyckades mycket bättre. Nästan alla som passerade lade ett mynt i hans kopp. En del som hade gått förbi honom utan att ge vände faktiskt om för att gå tillbaka och ge honom ett mynt.

Hans plakat löd,” Det är Maj – och jag är blind!”

Kära vänner, när ni skall tala, tänk på denne blinde man som insåg hur mycket en enda liten fras kan betyda!

Det fjärde steget är Rätt Handling.

Rätt Handling innehåller Föreskrifterna.

1.Buddister lovar att ej vara våldsamma. Detta betyder inte att han inte kan försvara sitt liv eller de personers liv som befinner sig i hans vård utan att han inte kan inleda fientliga handlingar mot andra.

Men vad så med honom själv? Även han är en av de personer mot vilka han inte skall utföra några fientliga handlingar.

Fred är inte endast frånvaron av krig. Ängslan är inte ett aggressivt tillstånd, men det är inte fridfullt heller. Killen som är i koma befinner sig inte i krig, men han har inte frid heller. Fred/frid är ett tillstånd som är målmedvetet uppnått och bevarat.

Det räcker inte att endast vara ovåldsam; vi måste även handla för att främja harmoni, välbefinnande och god hälsa.

Rökning, till exempel, är inte bara skadligt för rökarens egen hälsa utan även för hälsan hos dem omkring honom. På bägge sätten att se, således, är rökning alltså förbjuden genom föreskriften om icke-våld.

Närhelst det är möjligt, bör en Buddhist avstå från att äta kött. Jag säger ”närhelst det är möjligt” eftersom denna regel inte är absolut. Många människor lever t ex i arktiska områden där de inte haft något annat val än att äta fisk och andra marina kreatur. De kan inte odla trädgårdar på tundran; och vi kan inte förneka Dharṃaṃ till människor bara för att deras omgivning inte passar för vegetarisk diet. Men där grönsaker finns i riklig tillgång, där finns det ingen anledning att äta kött.

På den positiva sidan så främjar en vegetarisk diet god hälsa, så även av denna anledning bör den följas.

Motion, särskilt Tàijí Quán eller Qì Gōng, frigör aggression och vrede och har även en lindrande effekt på kroppen. Yoga är också mycket välgörande.

2. Buddhisten lovar att vara sanningsenlig, inte bara i sitt sociala liv utan också i sitt affärsliv. Alla former av bedrägeri och falskhet inkluderas i denna föreskrift. Närhelst vi offrar sanningen för att vinna någon inbillad fördel, träder vi in i en tilltrasslad och begränsad värld.

I Tokyo fanns det två handelsmän som efter år av tävlande genom förtal och bedrägeri helt misstrodde varandra.

En dag möttes de på järnvägsstationen. Den förste handelsmannen frågade, ”Vart skall du åka?”

Den andre handelsmannen tänkte för ett ögonblick och svarade, ”Kobe.”

Den förste handelsmannen flåsade, ”Din lögnare! Du säger att du skall åka till Kobe för att du vill att jag skall tro att du åker till Osaka; men jag gjort förfrågningar, och jag vet att du verkligen åker till Kobe!”

Kära vänner, detta är resultatet av även det minsta bedrägeriet. Vårt rykte är som etiketten på en försändelse. När vi väl är kända som lögnare och bedragare, blir våra intentioner, oavsett hur obetydliga, misstrodda.

3. Buddhisten lovar att inte tillägna sig egendom som inte är hans egen. Detta är Föreskriften om att inte stjäla.

En del människor tror att denna Föreskrift bara inbegriper inbrottstjuvar och ficktjuvar. Så länge som de inte ”bryter eller tränger sig in” tror de att de inte behöver bry sig om denna Föreskrift. Och av denna anledning känner de inte ett uns av ånger vid småstölder eller andra oärliga sätt att tillägna sig egendom.

Men vad är en obetald skuld? Är inte detta stöld? Vad är det att låna något utan att lämna igen det? Är inte detta stöld? Vad är det att använda en annan persons egendom och förstöra den utan att kompensera skadan? Är inte detta stöld?

Ibland agerar vi som om vi hade rätt till en viss persons egendom eftersom någon annan person har lagt sig till med vår egendom. Den Gyllene Regeln säger att vi skall göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss. Den säger inte att vi kan göra mot dem vad de har gjort mot oss.

Det är för att vi ursäktar eller har överseende med våra egna stölder som vi inte känner någon ånger för dem.

Enligt gammal visdom, ”Tjuven är ledsen för att han skall hängas – inte för att han är en tjuv.”

Om vi, innan vi utförde en handling, undersökte dess etik och dess möjliga resultat, så skulle vi aldrig behöva oroa oss för galgen.

4. Buddhisten lovar att vara sexuellt moralisk, modest och ansvarsfull.

I denna enda föreskrift kan vi se hur lätt det är att bryta alla de andra. På grund av sin lusta kan en man stjäla. På grund av sin lusta förför han kvinnan han åtrår med alkohol och falska löften. Och när han använder och skymfar hennes kropp på ett sådant sätt, är inte det att skada henne?

Och lika högt som vi fördömer omoral, lika högt prisar vi moral. Stor ära får den dygdige personen, den person som är avhållsam i sitt singel-liv eller trogen sina heliga äktenskapslöften!

Det är i misslyckandet med att följa Föreskriften om moral vi finner de värsta hypokriterna. Hur vanligt är det inte med en man som misstänksamt vaktar sina egna döttrar, medan han utan vidare förför andra mäns döttrar? Eller, som strikt vaktar sin egen hustru, medan han tillfälligt förför en annan mans hustru? Om han skulle döda en man som hade rört hans döttrar eller hustru, skulle han förvänta sig att rätten såg honom som ett offer och befria honom från skuld. Ändå, när det är han som är falsk och otrogen betraktar han sig själv som en hjälte. Är det inte en ledsam och fruktansvärd sanning?

Det är inte lätt för en man att övervinna lust. Frestelserna är allestädes närvarande och oändliga i variation. Ändå, om en man skulle avsätta en del av den energi han spenderar på sexuella erövringar på att erövra sin egen lusta, så skulle han göra sanna andliga framsteg.

Alla ärbara män instämmer i kampens svårighet. Även Buddhan sade, ”Om jag hade ännu ett hinder lika svårt att övervinna som min sexualitet, så skulle jag aldrig ha klarat det.”

Buddhans goda humor och uppriktighet bör stimulera oss alla.

5. Buddhisten lovar att avstå från alkohol och andra gifter.

Det finns de som säger, ”En tillfällig drink skadar inte någon.” Men en tillfällig drinkare är fortfarande en drinkare. Det är ungefär som att vara ”lite gravid.” Antingen finns det graviditet eller inte.

Beskrivningen ”tillfällig” är som en olöst dörr genom vilken tjuv som helst kan komma. Antingen så är nykterhetens dörr låst eller så är den det inte. Erfarenheten visar oss att det bästa sättet att lösa ett problem är att undvika det. Total avhållsamhet är det bästa sättet att följa och bevara denna Föreskrift.

Den tillfällige drinkaren kan hålla sig nykter när han inte är tyngd av problem; men så snart som han är under kraftig stress så flyr han lätt in i alkoholens återvändsgränd. När han väl är fångad av alkoholen upptäcker han att en drink är en för mycket och att hundra inte är tillräckligt.

Alkohol får våra tillkortakommanden att slappna av så att vi kan hänge oss åt våra egon. Den tillåter oss att överse med reglerna för anständighet och uppförande för att sedan skylla vårt dåliga uppförande på alkoholen – inte på att vi tog drinken till att börja med. Naturligtvis säger vi till oss själva att vi tog drinken för att roa oss; men när vi dricker och beslöjar våra sinnen, hur kan vi då uppskatta ett nöje? Och även om vi kunde, vilket värde finns det i att uppleva ett nöje som vi senare inte kan minnas?

Vi finner ofta att en berusad man som begår en omoralisk akt, efteråt, när han är nykter, betraktar sig själv med avsky; men sedan använder denne man denna avsky som ursäkt för att dricka igen.

Låt honom istället bli varse sin sanna natur, hans Strålande Buddha-Själv. Låt honom istället lära sig att inom sig själv kan han finna sanning, frid, glädje och frihet. Försäkra honom att om det var möjligt att låta dessa växa på en vinranka och stoppa dem i en flaska, så skulle vi alla vara vinmakare och fyllbultar.

Kära vänner, det finns ett gammalt talesätt, ”In Vino Veritas” vilket betyder ”I vinet finns sanningen” förutsatt att vi dricker tillräckligt av det. Men den enda sanning vi någonsin finner när vi överdoser vin är att livet i Saṃsāra är bittert och smärtsamt.

Det femte steget är Rätt Uppehälle.

Uppenbart, om vi inte kan delta i olagliga aktiviteter för nöjes skull, så kan vi verkligen inte delta i dem för vinnings skull.

Men varje form av uppehälle som är ärligt är hedervärt. Ärligt arbete är ärligt arbete. Det finns inga ädla yrken och inga oädla yrken. Men av någon anledning är detta inte ett så enkelt koncept som det verkar.

I Indien, t ex, har det av tradition funnits ett kastsystem. Det finns en präst-klass, och en krigar-klass, och en handels-klass, och en arbetar-klass, och, nere i den verkliga bottnen, en klass av oberörbara eller socialt kastlösa. Vilken klass en person än föds, den förblir han i. Han kan inte byta jobb. Oavsett hur talangfull eller intelligent han än är, är han född i en familj av lantarbetare, så är det enda jobb han får lov att utföra. Han får inte ens lov att umgås utanför sin kast. Systemet är inte fullt så rigidt idag, men på Buddhans tid var reglerna oöverträdbara.

Oavsett detta, så vägrade Buddhan att delta i ett så orättvist system. Han ville inte följa reglerna överhuvudtaget. Folk gillade detta hos honom. Han var en prins men ville inte diskriminera någon som var lägre född. Och, de flesta han mötte var faktiskt lägre födda. När du är prins så har du inte så många sociala överordnade.

Så Buddhan påverkades inte av en persons yrke eller sociala ställning. Buddhan, förstår ni, ägde ”Urskillningens Öga”. Ingen framfusig bedragare kunde lura honom. Han behövde bara se på en person för att kunna se precis hur helig denna person var. det hände sig att det nära Śrāvastīfanns en kastlös som hette Sunīta, en man så långt ner på den sociala skalan att han inte tilläts arbeta för sitt uppehälle. Han var en oberörbar och ingen vågade att bryta reglerna för att hyra honom. Så Sunīta tjänade pengar till mat genom att ta vara på blommor. Varje dag gick han till stadens soptipp och sökte igenom de kastade blomsterbuketterna sökande efter den enstaka blomman som råkat hålla sig fräsch medan de andra har vissnat.

Sunīta arrangerade de ihopsamlade blommorna till en bukett som han sedan sålde till förbipasserande. 

Det kan ha funnits andra människor i Śrāvastī som var lika så fattiga som Sunīta, men förvisso fanns det ingen som var fattigare. Men trots sin fattigdom hade Sunīta nått upplysning. Han var en artig och älskande man. Det behöver inte sägas att han hade hört Buddhan predika och var en trogen troende.

En dag, i en procession, kom Buddhan nerför vägen nära tippen där Sunīta letade igenom soporna.

Så fort Sunīta såg processionen närma sig, dök han ner bakom en klippa. Men Buddhan hade redan sett Sunīta, och med sitt Urskiljning-Öga kände han igen en upplyst varelse.

”Hej där!” ropade han till den hukande mannen. ”Var snäll och stå upp och låt mig se dig.”

Förvirrad, reste sig Sunīta långsamt upp, hållande sitt huvud böjt och sina händer bönfullt hoppressade framför sitt ansikte.

”Varför hukade du bakom klippan? frågade Buddhan.

”Välsignade,” svarade Sunīta, ”Jag ville inte att synen av mig skulle förolämpa era ögon. Jag är ovärdig er blick.”

Flera av människorna i Buddhans procession instämde. De drog i hans ärm och försökte att få honom till att fortsätta färden bort från den kastlöse. ”Han är oren,” sade de. ”Han är bara en skräp-samlare, en oberörbar!”

”Är han? Sade Buddhan, stigande över en kant och lade armen om Sunītas axlar. ”Se! Jag har rört honom, han lever fortfarande.”

Sedan frågade Buddhan Sunīta, ”Bäste Herre, om du inte är alltför förtjust i denna sysselsättning, skulle jag kunna övertala dig att komma assistera mig i min stab? Jag kunde ha bruk för en god arbetare som dig.”

Med tårarna strömmande nerför sitt ansikte samtyckte Sunīta. Och det sägs att under resten av sitt liv, i enlighet med Buddhans önskan, stannade Sunīta alltid tätt intill Buddhans sida, där Buddhan kunde räcka ut och röra honom.

Det sjätte steget är Rätt Ansträngning.

Vi utövar Rätt Ansträngning när vi avslutar dåliga vanor och seder och utvecklar goda istället. Detta är lättare sagt än gjort.

Vi vet att skicklighet kommer med övning, men för att praktisera de andliga lektionerna vi har lärt, måste vi finna tillfällen. I Chán måste vi bli medvetna om att varje andetag förser oss med ett tillfälle till praktik.

Folk tror att ord inkräktar på dem. De förstår inte att de är portvakter till sina egna sinnen, att de lätt kan stänga och låsa dörrarna till sina sinnen. Om folk inkräktar, är det för att portvakten har lämnat dörrarna öppna.

En del människor som inte kan kontrollera sina egna sinnen strävar istället efter att kontrollera andras sinnen. De finner det mindre skrämmande att försöka styra tankarna hos hundratals andra människor än att styra sina egna tankar. Det är denna situation som Buddhan hade i tankarna när han sade att den man som besegrar tiotusen man i strid inte är lika stor hjälte som den som besegrar sig själv.

Varje dag, i alla våra förehavanden, måste vi agera för att främja vårt mål mot upplysning och själv-medvetande. Om vi har bekanta vars sällskap lätt leder oss fel, bör vi undvika kontakt med dessa bekanta. Om vi har otillräckligt med tid till att meditera för att vi är för upptagna med klubbar och hobbies eller sport, bör vi skära ner på dessa aktiviteter.

Det krävs medveten ansträngning för att uppnå Chán-stillhet. Andlig hållning vinns genom övning. En mycket vis man noterade en gång att sinnet hos en sann Man av Chán inte kan stressas eller förolämpas, försåväl i goda tider som i dåliga, fortsätter det helt enkelt i sin egen lugna takt, likt en klocka som tickar i en åskstorm. Jag gillar detta. Vi bör alla vara likt klockor som till och med i åskstormar bara fortsätter att ticka.

Det sjunde steget är Rätt Uppmärksamhet.

I tillägg till att hålla våra sinnen fokuserade på vår mantra närhelst vi har tagit på oss att följa denna metod och i att observera de disciplinerade tankar som är nödvändiga för att urskilja det verkliga från det falska, skulle vi ha valt denna metod, måste vi också förbli uppmärksamma på orsakerna och effekterna av alla våra handlingar.

Kära vänner, vi bör aldrig tillåta en dag att passera utan att reflektera över vårt uppförande. Har vi gjort allt vi kan för att vara vänliga och hjälpsamma mot andra och få dem att slappna av? Har vi handlat på sätt som står i motsats till Buddha Dharṃaṃ? Har vi varit småaktiga och elaka? Stolta eller lata? Glupska eller gnidiga? Avundsjuka eller arga? Har vi besudlat oss själva eller andra med liderliga tankar eller ord eller handlingar?

Det är inte lätt att se våra egna fel. Ibland anstränger vi oss att se dem men upptäcker ingenting.

På natten, om vi står i ett upplyst rum och försöker att se ut på det mörka landskapet, så är allt vi ser vår spegelbild i glaset. Vi ser inte mer än vad vi redan känner till – bilden av oss själva och det lilla utrymme i vilket vi är innestängda. Om vi vill se bortom oss själva, måste vi släcka ljuset. Vi måste skruva ner våra egon eller stänga av dem helt. Först då får vi möjlighet att se igenom glaset.

Det åttonde steget är Rätt Meditation.

1. HUÀ TÓU

Kära vänner, enligt gammal visdom: om en man vill vara lycklig i en timme så äter han en god måltid; Om han vill vara lycklig i ett år så gifter han sig; om han vill vara lycklig under ett liv, så odlar han en trädgård; Om han vill vara lycklig i evighet så undersöker han en Huà Tóu.

Vad är då en Huà Tóu?

Huà Tóu betyder ”huvudord” och vi kan sätta Huà Tóu som kontrast till Huà Wěi​ vilket betyder ”svans-ord”. Om en hund skulle gå förbi oss, då, innan vi såg hundens kropp skulle vi se huvudet; och efter att vi sett kroppen skulle vi se svansen. Så långt, allt väl. Så huvudordet ellerHuà Tóu är den punkt där en tanke uppstår – punkten före det träder in i ”kroppen” av ego-medvetande. Svansen är en efterföljande tanke. Vi skall komma till svans-ordet senare. 

I gamla tider, ansågs det tillräckligt att bara peka på det stillade sinnet för att inse Buddha-naturen. Bodhidharma talade om ”att tysta sinnet” och den Sjätte Patriarken talade om ”att skåda Egen-Naturen”. Båda förespråkade ett enkel igenkännande av sinnets sanna tillstånd av obefläckad renhet. Men pekandet var inte så lätt som det lät.

Efterhand som åren gick och Chán blev populärt, blev människor med skilda förmågor attraherade av det. Många utövare hävdade att de funnit lätta vägar att nå exalterade tillstånd av upplysning. De skröt med att äga Dharṃaṃs ädla juveler, men de juveler de beskrev hade de huvudsakligen sett som andras ägodelar.

Sanna Chán-Mästare kunde, naturligtvis, se rakt igenom sådana falska påståenden; men nybörjare kunde inte alltid skilja en lögn från sanning. Mästarna, oroade av den förvirrande effekten sådan dåliginformation hade på nya utövare, beslöt att utforma metoder för att autentisera och standardisera uppnåenden.

En av de metoder de utformade var Huà Tóu.

Så, vad är då en Huà Tóu? Det är ett uttalande utformat för att koncentrera våra tankar på en enda punkt, en punkt som finns i det Ursprungliga Sinnets ”huvud”, en punkt omedelbart innan tanken träder in i vårt ego-medvetande. Det är en ”käll-tanke.”

Låt oss undersöka denna Huà Tóu. ”Vem är det som nu upprepar Buddhans namn?” Av alla Huà Tóu-frågor, är denna den kraftfullaste. Så, denna Huà Tóu kan vara utformad på många olika sätt, men alla sätten indikerar en grundläggande fråga, ”Vem är jag?” Oavsett hur frågan ställs, så måste svaret sökas på samma ställe där det uppstod: i källan, Buddha-jaget. Egot kan inte svara.

Uppenbart, är snabba och lätta svar värdelösa. När man får frågan, ”Vem är det nu som upprepar Buddhans namn?” kan vi inte svara, ”Det är jag, Buddha-jaget!” och låta det passera med detta. För då måste vi fråga, ”Vem är denna jag?” Vi fortsätter våra utfrågningar och våra konfrontationer. Ett inbördeskrig pågår inne i vårt sinne. Egot bekämpar egot. Ibland vinner egot och ibland förlorar egot. Vi krigar på och på. Vad är det som gör mitt sinne medvetet om att vara mig? Vad är mitt sinne förresten? Vad är medvetande?

Våra frågor blir mer och mer raffinerade och börjar snart att behärska oss. Vem är jag? Hur vet jag vem jag är? Dessa frågor snurrar runt i våra huvuden likt trötta och arga boxare. Ibland kanske vi vill sluta att tänka på Huà Tóu, men vi finner att vi inte kan få det ut ur våra hjärnor. Klockan vill inte ringa och låta oss få vila. Om du inte gillar boxnings-metaforer kan man säga att Huà Tóun börjar förfölja oss likt en melodi som vi inte kan sluta att nynna på.

Så där befinner vi oss – alltid utmanade, alltid sparrande. En Huà Tóu får aldrig degenerera till ett tomt talesätt. Många människor tror att de kan skugg-boxas med sin Huà Tóu och bara gå förbi engagemanget. Medan deras sinne befinner sig på annat hål, säger deras läppar, ”Vem är det som upprepar Buddhans namn? Vem är det som upprepar Buddhans namn? Vem är det som upprepar Buddhans namn? Detta är ett sätt för babblande papegojor, inte för utövare av Chán.

En Huà Tóu har en mening. Det är en fråga som har ett svar och vi måste vara fast beslutna att hitta detta svaret.

Jag vet att ”Vem är jag?” låter som en enkel fråga., en vi borde kunna besvara utan svårighet. Men det är inte en lätt fråga att besvara. Ofta är det ytterst förvirrande.

Faktum är att många människor når en punkt i livet när, bortsett från alla Chán-tekniker, de verkligen börjar undra vem de är.

Låt oss, t ex, beakta en medelålders dam som kanske har nått den punkt där hon inte längre är säker på vem hon är. Hon har vad psykologer nuförtiden kallar en ”identitetskris”. Kanske har hennes barn växt upp och flyttat och hennes make finner henne inte längre attraktiv. Hon är deprimerad och förvirrad.

Plötsligt inser hon att hon under hela sitt liv har identifierat sig själv i termer av sitt förhållande till andra människor. Hon har alltid varit någons dotter eller syster eller anställda eller vän eller fru eller mor. Denna kvinna börjar nu att undra, ”Vem är jag när jag inte är någons dotter, fru, mor osv? Vem exakt är jag?

Hon kanske ser tillbaka på sitt liv och upptäcker att när hon såg till en persons behov, så var hon inte tillgänglig för att tillfredsställa behoven hos en annan och de som kände sig förbisedda, kritiserade henne, medan de som fick hennes hjälp accepterade den som något de på något vis hade rätt till. Kritiserad på ena sidan och tagen för given på den andra har gett henne mycket lidande.

Än värre, hon kanske inser att vid tillfredställande kraven hos dessa yttre förhållanden, bortsåg hon från behoven av sitt eget inre andliga liv. Nu känner hon sig andligt bankrutt och undrar varför hon investerade så mycket av sig själv i andra, varför hon inte sparade något till sitt Buddha-Själv.

Men ett band håller två delar samman. Det är inte en ensidig förbindelse. Är det inte för att vi önskade att bli älskade och respekterade, fruktade eller uppskattade som vi tillåter eller stimulerar dessa förbindelser? Är det inte för vårt begär efter människor, platser och ting av samsarisk existens som slutgiltigt orsakar oss bitterhet och smärta? Visst är det.

Det var en gång en man som arbetade på en mat-marknad. Varje dag stal han mat och tog hem till sin familj. Hans hustru och barn växte sig starka och friska och använde pengarna de annars skulle ha spenderat på mat till att köpa kläder och andra ting. De sade till honom att han var den bästa make och far någon kunde ha.

Snart, seende välgången, bad mannens bror honom att stjäla mat till honom också; och mannen föll till föga. Hans bror prisade honom. ”Du är den bäste bror en man kan ha,” sade han.

Sedan bad en vänlig granne som hade finansiella problem honom om hjälp; och mannen stal ännu mera mat. Hans granne var så tacksam. ”Du är den bäste vän en man kan ha,” sade han.

Mannen kände sig viktig och uppskattad. I sin önskan att vara älskad och respekterad, insåg han inte att han hade blivit en vanlig tjuv.

Snart nog blev han avslöjad och dömd för stölderna. Han dömdes att tillbringa år i fängelse.

Vem av dem som han hade hjälpt ställde upp frivilligt för att ta hans plats i fängelset ens för en enda natt av hans straff? Ingen.

Vilka ställde frivilligt upp för att återbörda ens hälften av vad han hade försett dem med? Ingen.

Ledsen fick mannen veta att hans familj skämdes för att erkänna att de var släkt med en tjuv. Ledsen fick han veta att hans vän uttryckte lättnad över att en granne med så låg karaktär nu var i säkert förvar i fängelset.

Och så, när vi undrar vem vi verkligen är måste vi reflektera över vårt egos dåraktiga önskningar och de patetiska vägar det vill gå för uppskattning.

När vi frågar, ”Vem är jag?” måste vi också undra om vi identifierar oss själva i termer av vår rikedom eller sociala position. Vad skulle hända om vi förlorade våra pengar och stöttes ut ur samhället pga en miss i vår stamtavla? Är vi våra bankkonton , vår sociala krets, vår härkomst?

Vad med våra arbeten? Är vi våra yrken? Om en musiker skadar sina händer och inte längre kan spela, upphör han då att existera? Fråntas han rätten till att vara människa för att han fråntas rätten att vara musiker? 

Identifierar vi oss själva i termer av vår nationalitet, våra städer, våra grannskap, språket vi talar, eller idrotts-laget som vi stöder? Förlorar vi en del av oss själva om flyttar till en ny lokal?

Är vi våra kroppar? Om en man har huvud, torso och fyra lemmar, vad händer om han förlorar två lemmar? Är han bara en två-tredjedels människa? Tänk så dumt detta skulle vara om han och hans bror skulle dela ett arv lika och hans bror hävdade att eftersom han saknade att ben och en arm, så hade han bara rätt till två tredjedelar av hans lott!

Kan vi definiera oss själva som våra egon, vår medvetna uppfattning om ”jag” eller ”mig” eller ”mitt”? Vad händer när vi sover? Upphör vi att existera? Vad händer när vår uppmärksamhet är helt koncentrerad på ett problem eller ett drama eller på vacker musik? Vad händer när vi mediterar och helt förlorar vårt sinne för jag-het? Upphör helgon vilka uppnår ett jag-löst tillstånd att existera? Och Shakyamuni Buddha, som var så berövad på Siddhartas personlighet att han endast kunde kallas ”Tathāgata” – Verklighetens Egen Sådanhet – upphörde han att existera för att han inte hade någon ego-natur?

När vi försöker att besvara Hua Tou’n ”Vem är jag?” eller ”Vem upprepar Buddhans namn?” måste vi undersöka våra illusoriska identiteter, våra skiftande, villkorliga samsariska identiteter. Huà Tóun kommer då att uppenbara mycket för oss.

Kära vänner, bryt gamla bindningar? Upplös stolta egen-bilder och särskilda förhållanden och skapa istället ödmjuka, sunda variationer!

Kräv inte vänner. Försök huvudsakligen att vara någon som är vänlig, någon som respekterar alla människor och behandlar dem med vänlighet och omtanke. Begränsa inte föräldra-kärleken endast till dina föräldrar utan visa omsorg om alla gamla människor, osv.

När vi väl har lösgjort oss själva från utvalda känslomässiga förhållanden och sträcker oss mot hela mänskligheten, börjar en ny karaktärsstyrka att visa sig.

Huà Tóun ”Vem är jag?”, är ett Vajra-svärd vilket, när det är ordentligt smitt, kommer att kapa det besvärliga egot.

Ett Huà Wěi eller svans-ord följer ett ord tillbaka till dess ursprung. Även detta kan vara väldigt användbart. Till exempel när ett barn, i sällskap med sina vänner, frågar sin far något, låt oss säga, ”Kan vi åka till stranden denna helgen? Och hans far svarar irriterat, ”Besvära mig inte!! Och knuffar undan barnet och ger honom skamkänslor och känslan av att vara oönskad.

Det svaret kan vara en Huà Wěi. Mannen måste fråga sig själv, ”Varför svarade jag mitt barn på detta vis? Varför blev jag plötsligt så upprörd? Han vet att innan barnet kom fram till honom så var han på gott humör. Så vad var det i frågan som upprörde honom?

Han börjar följa varje ord bakåt. Var det ordet ”helg”? Vad associerar han med detta ord? Om han inte kan finna något, så försöker han med ordet ”strand”. Han börjar att minnas sina upplevelser vid stranden. Han tänker på många händelser och plötsligt minns han något som stör honom. Han vill inte tänka på det, dock kräver Huà Wěi-disciplinen att han undersöker denna händelse. Varför stör minnet honom? Vad var det som var så obehagligt med det? Han fortsätter med att undersöka denna händelse tills han kommer till orsaken till obehaget.

Kära vänner, grundorsaken kommer säkerligen att skada hans stolthet, hans själv-uppfattning. Och så återkallar mannen och, på ett vis, återupplever händelsen, med skillnaden att nu kan han se på den från en annan, mera mogen synvinkel. Kanske innebar den bittra händelsen faktiskt en irriterad behandling från hans egen far! Hur som helst, han kan säkert se hur han överförde sin barndoms strand-erfarenhet till sin egen oskyldiga son. Han får möjlighet att gottgöra sitt bryska uppförande, och på detta vis kommer hans karaktär att växa.

Det händer ibland att om mannen koncentrerar sig tillräckligt mycket på Huà Wěi, att hunden kan bita i sin egen svans; och han kan faktiskt gå från svans till huvud i ett nafs.

Ibland fungerar Huà Tóu som en instruktion, en sorts guide som hjälper oss att handskas med livets problem. En sådan Huà Tóu stöttar oss och leder oss när vi reser den hårda vägen mot upplysning.

Ni vet, för länge sedan hade Chán-Mästaren Huì Jué på Lang Ye Berget en kvinnlig elev som kom till honom för att få instruktion. Mästaren gav henne Huà Tóun ”Låt det vara”. Han berättade för henne att om hon troget använde denna Huà Tóu som en lie så skulle hon skära bort illusioner och skörda upplysning.

Kvinnan hade full tro på sin Mästare och, resolut i sin målsättning att lyckas, slipade och brynte hon denna Huà Tóu, ”Låt det vara.” Låt vad vara? Vem låter det vara? Vad är varande? Mer och mer slipade hon klingan. Hennes hus brann ner och när folk kom springande för att berätta det för henne, slöt hon bara ögonen och viskade, ”Låt det vara.”

En dag började hon att förbereda frityr till middag. Hon hade smeten färdig och den heta oljan. Då, när hon hällde en omgång av smeten i den heta oljan så fräste det till. Och detta lilla fräsande ljud ekade i hennes sinne , och hon blev upplyst! Med en gång kastade hon grytan med het olja på marken och började dansa upp och ner, klappande sina händer, skrattande och skrattande. Hennes man trodde naturligtvis att hon hade blivit galen. ”Vilken röra!”, ropade han. ”Vad i all världen skall jag göra? Och hans hustru vände sig mot honom och sade, ”Låt det vara. Bara låt det vara.” Sedan gick hon till Mästaren Huì Jué och han bekräftade att hon verkligen hade skördat den Heliga Frukten.

Håll ditt sinne på din Huà Tóu närhelst du gör något som inte kräver din absoluta uppmärksamhet. Naturligtvis, om du flyger ett flygplan så vill du inte börja tänka på din Huà Tóu. Att upptäcka huruvida en hund har Buddha-natur kommer inte att vara till någon nytta om du störtar. Att köra en bil är också något som kräver full uppmärksamhet. Du kan inte riskera att döda andra människors små själv bara för att du försöker att befria ditt eget.

Men det finns många tillfällen under dagen då det är säkert att arbeta med Huà Tóu. Vanligen försöker vi att fylla dessa tillfällen med lättsinniga aktiviteter. Vi spelar löjliga spel eller lägger puzzel eller lyssnar till radio eller skvallrar eller blir åskådare vid någon sport. Detta är tillfällen då vi skall ägna våra sinnen åt vår Huà Tóu. Ingen kan säga när det magiska ögonblicket skall komma.

I Kina kallar vi ett stycke kött för ”rent kött”. Det är inte uppblandat med andra ingredienser som, t ex, en korv är. Ibland betyder ”rent kött” det bästa stycket. Folk säger alltid till slaktaren att detta är vad de vill ha. Rent eller prima kött.

Det var en gång en man som funderade över Huà Tóun ”Vem har Buddha-natur?” Varje dag passerade han en slakteriaffär på väg till arbetet. Han hörde alltid folk begära ”rent kött” men han skänkte dem aldrig mycket uppmärksamhet.

En dag var det en kvinna som köpte kött och, enligt seden, insisterade hon på att slaktaren gav henne rent kött. Detta var vad hon gapade om. ”Ge mig bara rent kött.” Hennes insisterande retade slaktaren speciellt och han skrek ”Vilken bit är inte ren?”

Mannen hörde detta ilskna rop och plötsligt insåg han att allt kött är rent kött, det vill säga, alla innehåller ren Buddha-natur. Vem har Buddha-natur? Hah! Vem har inte Buddha-natur?

Mannen nådde upplysning just i denna stund! Han blev så till sig att han hoppade omkring och upprepade, ”Vilken bit är inte ren? Ah, hah! Vilken bit är inte ren?” Om och om igen. ”Vilken bit är inte ren?” Denna galenskap kan vi kalla Chán-sjukan. Den varar inte särskilt länge, kanske bara några få dagar innan offret lugnar ner sig; men det är en underbar sjukdom att få. Lyckligtvis finns det ingen medicin att bota den med.

En munk frågade en gång Mästaren Zhàozhōu, ”Vad händer efter att en person når det icke-sinnliga tillståndet?” Mästare Zhàozhōu svarade, ”Han lägger ner det”. Munken förstod inte. Så denna undran blev hans Huà Tóu. ”Hur kan man lägga ner frånvaron av något?” Han arbetade på detta och arbetade på detta men han kunde fortfarande inte förstå. Så han återvände till Mästare Zhàozhōu och frågade, ”Hur kan man lägga ner frånvaron av något?” Mästare Zhàozhōu svarade enkelt, ”Det du inte kan lägga ner, lyft upp det.” Omgående blev munken upplyst.

Ni förstår, Mästare Zhàozhōu visste att det enda vi inte kan lägga ner är vår Buddha-natur. Detta och endast detta är det enda vi säkert kan bära med oss. Ibland hör man uttrycket, ”Du kan inte ta det med dig.” Vanligtvis menar folk att man måste lämna pengar eller berömmelse eller makt bakom sig när går till sin grav. Egot, kan heller inte tas med när man går in i Nirvāṇa.

Mästare Zhàozhōu berättade också för munken att uppnående av upplysning inte är något man kan skryta med. Ingen kan säga, ”Jag är upplyst” eftersom upplysnings-upplevelsen är just en ego-lös erfarenhet. Egot är upplöst och det rena Buddha-självet upplevs. Det finns inget ”jag” där som kan påstå sig vara upplyst. Detta är en mycket hissnande och hälsosam upplevelse. Alla som lider av någon av egots sjukdomar borde pröva en dos upplysning. Tillfrisknandet är permanent.

2. MEDITATION PÅ LJUD

Innan vi börjar denna instruktion, är det viktigt, tror jag, att förstå skillnaden mellan Värd och Gäst.

I Śūraṅgama Sutra, frågar Āryā Ājñātakauṇḍinya, ”Vad är skillnaden mellan bestående och föränderligt?” Han svarar med att ge exemplet med en resande som stannar vid ett värdshus. Resenären äter och sover och fortsätter sedan på sin färd. Han stannar inte kvar och bosätter sig på värdshuset, utan betalar bara sin räkning och återtar sin färd. Men vad med värdshusvärden? Han går ingenstans. Han fortsätter att residera på värdshuset för det är där han bor.

”Jag säger, därför, att det föränderliga är gästen och det bestående är värden.” Säger ĀryāĀjñātakauṇḍinya.

Och således identifierar vi egots myriader av tankar som uppstår och försvinner i strömmen av medvetande såsom föränderliga, resenärer vilka kommer och går och som inte bör belastas med genomträngande undersökningar. Vårt Buddha-själv är värden som låter resenären passera utan hinder. En god värd belastar inte sin gäst med meningslöst skvaller när han är redo att resa.

Därför, liksom värden inte packar ihop och reser med gästerna, bör vi inte följa våra föränderliga tankar. Vi bör bara låta dem passera, obehindrat.

Många människor strävar efter att tömma sina sinnen på alla tankar. Detta är deras meditations-praktik. De försöker att inte tänka. De tänker och tänker, ”jag skall inte tänka”. Detta är en mycket svår teknik och en som inte rekommenderas för nybörjare. Faktum är, att det tillstånd av ”icke-sinne” som de söker är ett avancerat och andligt tillstånd. Där är många andliga tillstånd som måste föregå det.

Framsteg i Chán är mer som att försöka bestiga ett högt berg. Vi börjar vid foten. Vilket är vårt mål? Inte toppen utan snarare bas-lägret, camp 1. Efter att vi har vilat där återtar vi vår färd. Men åter, vårt mål är inte toppen utan bara camp 2. Vi strävar mot toppen först efter vårt sista läger.

Ingen skulle drömma om att klara av Mount Everest i en enda snabb uppfärd. Och toppen av Chán är högre än Everests! Men i Chán vill alla börja i slutet. Ingen vill börja från början. Om nybörjare kunde ta ett flygplan till toppen så skulle de, men då skulle detta ju inte vara bergs-bestigning, eller hur? Entusiasm för uppnåendet är det som får människor att försöka ta genvägar. Men det är resan som är det verkliga uppnåendet.

Ett bättre sätt än att medvetet försöka tömma sinnet genom att förhindra tankar från att uppstå är att meditera på ljud. I denna metod sitter vi lugnt och låter vilka som helst ljud vi hör passera in genom det ena örat och ut genom det andra, så att säga. Vi är som goda värdshusvärdar som inte hindrar gäst-tankar med påträngande babbel. Om vi hör en bil tuta, så registrerar vi bara ljudet utan att säga till oss själva, ”Den tutan låter som herr Wangs Bentley! Jag undrar vart han skall åka? Eller, om vi hör ett barn ropa utanför, så låter vi bara ropet passera igenom vårt sinne utan att säga, ”Åh den störiga pojken! Jag önskar att hans mor kunde uppfostra honom bättre.”

Ni vet, i några Chán-stilar är det sed att slå någon med en pinne om han börjar visa tecken på sömnighet. Upp och ner för gången patrullerar en kille med en pinne. Ingen tillåts att röra sig eller göra några andnings-ljud eller, himlen förbjude! Att nicka till. Killen med pinnen kommer att slå honom! Detta är dåraktigt och, faktiskt, överträder den Första Föreskriften om icke-våld.

Vad skall vi göra om en äldre präst eller nunna slumrar till i meditations-hallen? Skall vi slå dem med en pinne? Förväxlar vi lathet med trötthet? Kanske har den sömnige varit uppe det mesta av natten och skött om de sjuka. Skall vi bestraffa honom om han, i sin utmattning, börjar sjunka in i sömnen? Nej. Vi bör erbjuda honom lite starkt te. Om han vill piggna till så dricker han teet. Men om han tar en liten kattlur så bör vi låta honom vara. Kanske är en persons ljudliga andetag eller rastlöshet faktiskt ett tecken på sjukdom. Skall vi straffa den sjuke och kanske göra hans lidande värre? Nej. Detta är inte Chán-vägen.

Vad bör vi göra när vi vet att hans oväsen inte kommer från sjukdom? Vi bör använda ljudet av hans andning eller hans rörelser så såsom vi skulle använda ljudet av en bils signalhorn eller ropet från ett barn. Vi skall bara registrera ljudet utan att tänka på det överhuvudtaget. Vi skall inte låta vårt ego bli inblandad i ljudet. Låt det bara passera igenom våra sinnen obehindrat, som en gäst på ett värdshus. En gäst anländer och avreser. Vi söker inte igenom gästens tillhörigheter.

Ni vet, Buddhan bad engång Mañjuśrī att välja mellan de olika metoderna för att uppnå upplysning. ”Vilken var den bästa?” frågade han. Mañjuśrī valde lätt AvalokiteśvaraBodhisattva’s metod att använda hörsel-funktionen som den bästa.

Minns alltid att när man mediterar på ljud så är det viktigt att flytta egot från lyssnings-processen och låta det icke-bedömande Buddha-självet uppta ljudet som kommer in i våra öron. Vilken plats vi än gör detta på så gör vi den platsen till en Bodhi-mandala, en helig plats där upplysning kan uppnås.

Vi måste inte befinna oss i en meditations-hall för att öva denna teknik. Varje dag, i alla våra ordinarie aktiviteter, varhelst vi råkar vara, kan vi öva den. Vi får inte begränsa vår övning av Chán till de tillfällen då vi befinner oss i meditations-hallen. Faktum är att syftet med en meditations-hall är bara att tillhandahålla en plats med minimal distraktion för de människor som har svårighet med att hålla sin uppmärksamhet fokuserad på det de sysslar med. 

Ibland vill folk gå till en meditations-hall för att de behöver bli tvingade att meditera. De vill inte praktisera hemma ensamma. Varför behöver en människa bli tvingad till att ha en vacker upplevelse? Så dumt detta är.

Ibland går folk till en meditations-hall för att de vill träffa vänner där. Detta är att missbruka Chán. Det är att omvandla Chán från en Stig mot Upplysning till bara ännu en Saṃsārisk återvänd-gränd; och är inte det synd?

3. MEDITATION PÅ ETT SPECIFIKT OBJEKT.

Ibland är en gäst inte något tillfälligt. Ibland kommer en gäst till värdshuset med avsikten att stanna en tid. Nå, då måste värden visa honom särskild uppmärksamhet.

Värdshusvärden undersöker inte gästen/objektet innan han har skrivit in sig. Detta är ett annat sätt att säga att innan vi sätter oss ner för att meditera går vi inte för att undersöka objektet som vi skall meditera över.

Antag att vi väljer en ros som vårt objekt. Detta är ett särskilt trevligt objekt för Chán meditation eftersom, trots allt, rosor är en av Kinas gåvor till den hortikulturella världen.

En ros kan engagera våra sinnen på många sätt.

Efter att vi har uppnått lugn och stabiliserat vår andning, börjar vi genom att lätt sluta våra ögon och försöka att skapa en ros i sinnet. Vi tillåter inte oss själva att försjunka i personliga minnen av rosor.

Vi ser en stjälk – hur lång den är, hur tjock, hur grön, osv. Vi ser taggar, deras form, deras spetsar, deras ordning på stjälken. Åter, försjunker vi inte i personliga minnen av händelser när vi stack oss på rosentaggar. Kanske vi ängsligt känner taggen, men bara i vårt sinne. Sedan kommer vi till de olika delarna av blomman. Beroende på vår kunskap om botanik skapar vi blomman… pistillen, ståndarna, bladen osv. Bladen är så mjuka. Vilken färg har de? Pollenet är så gult och puderaktigt. Vi ser det gula dammet på intilliggande blad. En ros har doft. Hur är den speciella doften hos vår ros? Vi börjar faktiskt att dofta den. 

Detta är hur man mediterar över en ros eller varje annat objekt. Kom i håg, vi tillåter oss aldrig att tänka på ”rosor jag minns…” eller tillfällen då rosor har getts eller fåtts. Inget tänkande alls! Vi blir bara medvetna om en ros med alla dess delar och upplevelser.

Snart skall rosen glöda i vårt sinne. Rosen kommer att vara av så otrolig skönhet att vi vet att vi har sett självaste den Ideala Rosen i Himlen.

Efteråt kanske vi skriker av glädje. Det är inte många människor som tillåts se en av himlens skatter.

4.MEDITATION PÅ BUDDHANS NAMN.

I Mahayanabuddhism är Amitābha Buddha, Buddhan i Väster, mycket viktig. Kinesiska människor uttalar Amithāba som Āmítuófó. Och så, att repetera namnet Āmítuófó är en utmärkt övning.

Först håller vi i vårt sinne en bild av Buddha Amithāba. Vi erkänner också vår stora skuld till honom. Sprang inte Bodhisattvan Avalokiteśvara/Guānyīn​ ut från hans ögonbryn? Var skulle Mahayana-frälsning vara utan vår älskade Guānyīn​? Så vi håller Buddhan i vårt sinne när vi upprepar hans heliga namn.

Vilket är fel sätt att upprepa Buddhans namn? Det är lätt att beskriva. Tänk på en sjuk person som får en burk penicillin-tabletter. Tänk på honom sittande där med sin oöppnade burk, upprepande ”penicillin, penicillin, penicillin”. Botar det honom? Nej. Han måste inta penicillinet. Han måste svälja och assimilera det. Att bara upprepa namnet på medicinen botar honom inte.

Kapitel 4: Buddhans Blomsterpredikan

En god lärare är bättre än de flesta heliga böcker. Böcker innehåller ord, och Chán kan inte överföras endast med hjälp av ord. Jag antar du vill tänka, ”Nå, om denne gamle man säger att ord är värdelösa, varför pratar han då så mycket?” Religion har många mysterier och varför lärare säger att ord aldrig kan vara tillräckliga och sedan talar och talar tills deras studenters öron trillar av är kanske det största mysteriet av dem alla.

Buddhan stod bredvid en sjö på Gṛdhrakūṭa-berget och förberedde en predikan för lärjungarna som samlades för att höra honom tala.

Medan den Helige väntade på att hans studenter skulle sätta sig, lade han märke till en gyllene lotus som blommade i det leriga vattnet i närheten. Han drog upp plantan ur vattnet – blomman, den långa stjälken och roten. Sedan höll han upp den högt så att alla studenterna kunde se den. Under en lång stund stod han där, sägande ingenting, bara hållande upp lotusen och seende in i de tomma ansiktena hos publiken.

Plötsligt log hans lärjunge Kāśyapa. Han förstod!

Vad förstod Mahā Kāśyapa? Alla vill veta. I århundraden har alla frågat, ”Vilket budskap gav Buddhan till Mahā Kāśyapa?”

Några säger att roten, stjälken och blomman representerar de tre Världarna: undervärlden, jorden och himlen, och att Buddhan sade att han kunde hålla hela existensen i sin handflata. Måhända.

Några säger att han vände om på den Stora Mantran, ”Om Mani Padme Hum”. Juvelen i Lotusen. När Buddhan höll blomman i sin hand, så var Lotusen i Juvelen. Hmmm.

Några säger att roten, stjälken och blomman stod för basen, ryggraden och den tusenbladade lotus-kronan i Chakra-Yoga-systemet och genom att lyfta plantan framhöll han denna disciplin. Andra säger att det kunde lika gärna visa på ett resultat av denna disciplin, det Trefaldiga Fullkomnandet: som Buddhan var Fader och Moder, var han även Son – den Lotusfödde och Lotushållande Maitreya, den Framtida Buddhan , Frälsaren! Hmmmmm. Det är förvisso något att tänka över!

I Chán är vi inte säkra på för många saker. Vi vet egentligen bara en sak: Upplysning kommer inte med en uppslagsbok! Viadukten till Nirvāṇa är inte sammansatt av fraser. Som gamle Mästare Lǎo Zǐ skrev, ”Det Dào vi kan tala om är inte det Dào vi menar.”

Så Buddhan talade i tystnad, men vad sade han?

Kanhända att han sade, ”Ut ur Saṃsāras gyttja reser sig Lotusen ren och obefläckad. Trancendera ego-medvetande! Var ett med blomman!”

Där! Buddhan gav en predikan och ingen gjorde några anteckningar.

KAPITEL 5: STEG I UTVECKLINGEN

Vilka steg passerar vi när vi närmar oss upplysningen?

Först, när vi mediterar, kan vi uppleva en stund av yttersta renhet och ljus. Vi kan till och med känna att vår kropp börjar levitera och att vårt sinne stiger rakt upp ut ur vår kropp så att vi kan se ner och se oss själva sitta inunder. Dessa upplevelser är mycket märkliga att förstå, och ännu märkligare att uppleva. Det märkligaste är att så många människor upplever dem.

Sedan kan vi få uppleva ett tillstånd av ego-lös renhet i vilket vi bara åser ting och händelser i vår omgivning, utan att på något sätt vara påverkade av dem. Sinnesdata når oss inte. Vi förblir lika opåverkade av händelser omkring oss som en sten vilande i vatten. Närhelst vi når detta tillstånd bör vi sträva efter att förbli uppmärksamma och alerta och medvetna om upplevelsen.

Sedan kan vi få höra en stor åskskräll som ingen annan hör, fast vi kan svära på att det skakade hela huset. Eller kan ljudet som endast vi hör vara som surrandet från ett bi eller tonen från en avlägsen trumpet. Dessa hörselupplevelser skulle vara mycket ovanliga för en vanlig människa, men för en person som praktiserar Chán, är de ganska ordinära.

Närhelst vi har en främmande oförklarlig upplevelse – en vision, kanske, bör vi diskutera den med Mästaren och inte med andra som kan missleda på grund av okunnighet. Alltför ofta förringar en person som inte har kommit någonstans i sitt eget program upplevelsen hos någon annan.

Vad skall vi göra när vi inte kan meditera allas, när vi sitter ned och bara känner rastlöshet? Vi bör närma oss själva försiktigt som om vi vore barn. Om ett barn skulle lära sig att spela ett musikinstrument, skulle han inte undervisas i musikteori och notering och särskildheter med sitt instrument och en hel komposition samtidigt. Nej, ett barn skulle undervisas bitvis, med korta instruktionslektioner och korta övningslektioner. Detta är det bästa sättet. En fullödig musiker kan lätt öva åtta timmar om dagen, men inte en nybörjare. En nybörjare behöver uppnå en fortlöpande serie av små framgångar . På detta vis odlar han uthållighet, tilltro och entusiasm. En lång serie med små framgångar är bättre än en kort serie med misslyckanden. Vi bör sätta upp små mål för oss själva; och vi bör inte inrikta oss på stora mål förrän vi har klarat av de små.

Förutom meditationsövning så finns det attityd. En nybörjare måste lära sig att odla vad som kallas ”jämvikten hos en döende man”. Vad innebär då denna balans? Det är balansen att veta vad som är viktigt och vad som inte är det, och i att vara accepterande och förlåtande. Den som någon gång har suttit på sängkanten hos en döende man kan förstå denna balans. Vad skulle den döende mannen göra om någon förolämpade honom? Ingenting. Vad skulle den döende mannen göra om någon skulle slå honom? Ingenting. Som han ligger där, skulle han planera att bli rik och berömd? Nej. Om någon som hade förolämpat honom bad om hans förlåtelse, skulle han ge den då? Naturligtvis. En döende man inser det meningslösa i oginhet. Hat är alltid en sådan eländig känsla. Vem vill dö och känna hat i sitt hjärta? Ingen. De döende söker kärlek och frid.

Det fanns en period när den döende mannen hängav sig åt känslor som stolthet, begär, lusta och vrede, men nu är sådana känslor borta. Det fanns en period när han hängav sig åt sina dåliga vanor, men nu är han fri från dem. Han bär inte på något. Han lagt ned sina bördor. Han har nått frid.

Kära vänner, när vi har tagit vårt sista andetag, blir denna vår fysiska kropp ett lik. Om vi redan nu strävar efter att se denna fysiska kropp som ett lik så kommer denna frid fortare.

Om vi ser varje dag i vårt liv som om det var den sista, skulle vi inte slösa en enda dyrbar minut på lättsinnig sysselsättning eller på missunnsam skadlig vrede. Vi skulle inte låta bli att visa kärlek och tacksamhet mot dem som har varit vänliga mot oss. Vi skulle inte hålla tillbaka vår förlåtelse för någon orätt, stor eller liten. Och om vi hade felat, skulle vi inte då be om förlåtelse, även med vårt sista andetag?

Nåväl, om detta är den stora svårigheten för en nybörjare, vilka svårigheter möter då den utövaren som är halvvägs? Resultat! Efter att han börjat odla disciplinen i Buddha Dharṃaṃ, måste han fortsätta att sköta sin trädgård medan han väntar på att skörda den heliga frukten! Hursomhelst, hans väntande måste vara ett passivt väntande. Han kan inte förvänta sig eller schemalägga en skördesäsong. Vid odling är det möjligt att uppskatta hur länge det skall ta för bönor att bli färdiga eller för äpplen att mogna. Men Upplysning kommer när det kommer.

När det kommer , kommer meditatören att plötsligt upptäcka sin Sanna Natur. Han kommer också att förstå att hans ego verkligen är ett fantasi-kreatur, en skadlig illusion. Sedan, med förvirringen eliminerad, blir han orubblig. Han kommer att utveckla en enhet i sinnet, en enhet som skall lysa i sin renhet och vara absolut i sitt jämnmod. Naturligtvis, när han når detta stadium, måste han agera för att bevara sin Visdoms Diamantöga. Han måste vara ståndaktig i att inte tillåta sitt ego att återskapa sig själv för att göra detta skulle vara ett dumt försök att ympa ett andra huvud på sin hals.

Närhelst vi når det egolösa tillståndet av perfekt uppmärksamhet, finner vi att det är omöjligt att beskriva. Situationen är ungefär som när en åskådare ser en kamrat dricka ett glas vatten. Var det varmt eller kallt? Observatören kan inte säga det men kamraten som drack vattnet han vet. Om observatören ej håller med, kan de då diskutera det? Nej. En sådan diskussion skulle vara gagnlös. Chán Mästare Línjì brukade säga, ”Fäkta med fäktmästare. Diskutera poesi med poeter.” En person som har nått det egolösa tillståndet kan bara kommunicera denna erfarenhet med någon annan som också har nått det.

Men efter Upplysning, så vad?

Efter Upplysning upplever vi det Stora Bodhisattva äventyret. I vår meditation träder vi in i Guan Yin’s värld. Detta är den underbaraste världen av alla.

Men efter detta måste den fulländade meditatören separera sig själv från Chán, graduera, så att säga, och vara vad han har studerat för att bli: en person som verkar vara ganska ordinär, bara ett ansikte i mängden. Vem skulle ana att detta ansikte är ett Ursprungligt Ansikte? Vem skulle ana att denna person har varit en person och två personer och sedan tre personer och nu är en person igen, en person som lever ut Buddha Självets liv? Ingen skulle kunna ana genom att bara titta.

Och så är det slutliga problemet utövaren möter faktiskt att träda in den Tomhet som nybörjarna gillar att teoretisera om. Han måste uppnå ”icke-sinne”. Istället för att fortsätta i någon särskild riktning, måste han utvidgas i alla riktningar, eller som Hánshān (Det Kalla Berget) skulle säga, ”i evighet”. I Chán kallar vi också detta för ”att släppa hundra-fots-pålen ”.

Chán är en hal hundra-fots-påle. Den är svår att klättra upp för. Men när en utövare väl en gång finner sig själv sittande på dess topp, vad gör han sedan? Han släpper. Han går rakt ut i tomma rymden. Han kan inte hålla fast vid Chán. Han har upptäckt vad det innebär att vara egolös, men nu måste han leva med resultatet av denna upptäckt. Hans handlingar kan inte vara avsiktliga och beräknande. Och så uppnår han spontanitet och blir ett med verkligheten. Inget behov att kämpa vidare.

Så, att uppnå Chán är den svåra uppgiften när vi börjar; och att släppa Chán är den svåra uppgiften när vi slutar.

Kvinnan eller mannen av Chán sitter inte på toppen av hundra-fots-pålen och stirrar på sitt Upplysnings-diplom. Han läser diplomet, skriker ”Kwats!” och kastar diplomet till de fyra vindarna. Sedan hoppar han av pålen in i evigheten. Kära vänner, trots att Upplysning kan nås genom många olika Dharma-dörrar, så är Buddhan, de Sex Patriarkerna och alla Chán-Mästarna överens om att den underbaraste av alla portaler är Chán Porten.

KAPITEL 6: Svårigheter

Ibland kan det vara lika frustrerande att undervisa i Chán som att lära det:

Det fanns en gång en Chán-Mästare som åtog sig instruktionen av tre noviser. Han förklarade för dem behovet av andlig disciplin, och beordrade att, från den stunden, skulle de följa regeln om absolut tystnad. Sedan, med fingret mot sina läppar visade han dem till sina rum.

Den första novisen sade, ”O Mästare, var vänlig och låt mig säga hur tacksam jag är för att få mottaga din instruktion!”

Varpå den andra novisen sade, ”Din dåre! Inser du inte att genom att säga detta så bröt du mot regeln om tystnad?”

Och den tredje novisen lyfte upp sina händer och gnällde, ”Herre! Är jag den enda personen här som kan lyda order?”

Ibland ser vi oss omkring och utgår från att ingen kan leva upp till vår egen standard. Vi är som dessa tre noviser. Ofta, som den första novisen säger vi att vi vill lära men ger inte full uppmärksamhet på vad våra böcker eller vår lärare berättar för oss. Eller, som den andra novisen, förstår vi reglerna, men tror att de bara gäller andra. Eller som den tredje novisen, vi kräver beröm varje gång vi gör vad vi skall göra.

Ibland delar vi frustrationen med den Chán-Mästaren.

Kanske vi ser ouppmärksamhet, lathet, frivolitet, eller intellektuell tröghet. Nu värre, vi kan få se människor som är fullfjädrade hycklare – människor som låtsas att deras intresse är rent andligt medan de i verkligheten är till 99 % en blandning av stolthet, begär och lusta. Och så lyfter vi våra händer i avsky och fastställer att Chán’s Gyllene Era är över. Vi kommer för sent. Det finns inget hopp för Chán. Vi precis i tid till begravningen. Varje tidsålder tror att det just har missat att bli inkluderat i Upplysningens Gyllene Era. Mästaren Yòngjiā som studerade för den Sjätte Patriarken Huì Néng, oroade sig för Cháns framtid. Han fruktade överflödet av världsliga män och fåtaligheten av allvarliga efterföljare av Buddha Dharṃaṃ. I sin ”Upplysningens Sång” utropade han ,”I tider av förfall och världslig ondska bryr sig ingen om att underkasta sig disciplinen. Den Heliga Perioden är över Perversionens Era har börjat.”

Mästare Yòngjiā lyckades, trots sin oro för att leva i en era av mörker, att nå upplysning på mycket kort tid. Han var vad man kan kalla ”en över-natten-sensation”. Det är också så Huì Néng refererar till honom. ”Den över natten Upplyste!” Mästare Yòngjiās lampa brann under lång tid i vad som antogs vara en mörk era.

Mästare Wei Shan som föddes 771 och avled 863 såg sitt jordiska liv upphöra just som Tang-dynastins Gyllene Era av Chán tog slut. Mästare Wei Shan brukade nynna, ”Är det inte förargligt att vi blev födda i slutet av Upplysnings-perioden?” Som han önskade att han hade blivit född tidigare. Han fruktade verkligen att det inte skulle finnas någon som kunde ersätta honom.

Men låt oss stanna upp och se hur Wei Shān kom att kallas Wei Shān.

Wei Shan’s ursprungliga namn var Líng Yòu och han var från Fújìan provinsen. Han studerade Chán under Mästare Bǎizhàng Huáihái.

Nu var det så att Mästare Bǎizhàng hade blivit född under mitten av Tang Dynastin; men även han fruktade överflödet på världsliga män och bristen på allvarliga efterföljare av Buddha Dharṃaṃ. Bǎizhàng Huáihái var så upprörd över Cháns tillstånd att han beslöt sig för att lösa problemet genom att grunda ett nytt kloster på berget Wei, Wei Shān, vilket ligger i Húnánprovinsen. Naturligtvis, eftersom han tyckte att det fanns så få upplysta människor tillgängliga, antog han att var tvungen att resa dit och göra jobbet själv. 

En dag när han försökte komma på hur han skulle kunna genomföra detta uppdrag, råkade den gamle asketiske sanningssägaren Si Ma komma på besök.

”Ge mig ett råd”, bad Bǎizhàng Huáihái. ”Först, vad anser du om att bygga ett nytt kloster på Berget Wei?”

”Utmärkt idé,” sade Si Ma. ”Det är en idealisk plats som lätt kan underhålla en församling om femtonhundra munkar.”

Bǎizhàng Huáihái gladdes åt detta. Men så tillade Si Ma, ”Få inga idéer om att resa dit själv. Berget är ungt och starkt och du är gammal och svag. Du måste skicka någon annan.”

Men vem? Bǎizhàng Huáihái kunde inte föreställa sig någon i närheten som kunde ersätta honom.

Si Ma försökte hjälpa honom. ”Låt oss se vilka du har tillgängligt,” sade han.

Så, en efter en gick Bǎizhàng Huáihái igenom sina munkar. Naturligtvis började han med sin huvudmunk.

Si Ma tog en titt på huvudmunken och skakade sitt huvud, förkastande honom. Han fortsatte att förkasta varje kandidat till det slutligen var Líng Yòu’s tur att bli intervjuad. När Si Ma såg Líng Yòu, nickade han sitt bifall. ”Detta är mannen!” utropade han. ”Skicka honom till Wei Shān.”

Huvudmunken tyckte inte om detta val och bad Mästare Bǎizhàng att bekräfta valet genom examination, dvs, att låta varje kandidat aktivt demonstrera djupet av hans Chán.

Så Bǎizhàng höll en tävling. Han ställde en tillbringare mitt på golvet och en och en inviterade munkarna att komma in i rummet och svara på frågan: ”Utan att kalla detta objekt för en kanna, vad skulle du kalla det?”

Hans huvudmunk kom in, tittade på kannan, tänkte en minut och svarade så, ”Nå, det kan inte kallas en kil.” Bǎizhàng var besviken. Det uppenbart krystade svaret visade att huvudmunken närmade sig problemet för intellektuellt. Han var ännu för inblandad i namn och form. 

Varje kandidat gav ett otillfredsställande svar tills, slutligen, det var Líng Yòu’s tur. Líng Yòu kom in i rummet och när Bǎizhàng frågade , ”Utan att kalla detta objekt för en kanna, vad skulle du kalla det?” gav Líng Yòu spontant kannan en sådan kick att den krossades mot väggen. Bǎizhàngböjde huvudet bakåt och skrattade. Si Ma hade rätt. Líng Yòu var verkligen mannen.

En kanna? Så mycket för ett namn! Så mycket för form!

Så ni ser, även lärare behöver ibland lära sig en läxa. Bǎizhàng Huáihái sade att Cháns Gyllene Dagar alla hade flytt. Han hade fel. Líng Yòu reste till berget och grundade ett kloster och det var så han kom att kallas den store Mästaren Wei Shān.

Över ettusen år har passerat sedan den tävlingen och Chán-Mästare räds fortfarande övertaligheten av världsliga män och bristen på allvarliga efterföljare av Buddha Dharṃaṃ.

Ta mitt eget fall. När jag var ung, så var de flesta kloster i området söder om de tre floderna ödelagda genom olika revolutioner. Många munkar från Zhōng​ Nán Shān Bergen kom söderut, till fots, för att hjälpa till med att återuppbygga dessa kloster. Vad hade de? Ingenting. De bar på en skål och en liten korg och sina kläder på ryggen. Det var allt. Alla undrade vad i all världen de möjligen skulle kunna uträtta. Men de fixade jobbet. De återuppbyggde klostren.

Senare när dessa kloster blomstrade och fler munkar behövdes, började nya munkar att anlända. De kom i kärror, behövde ok och stänger för att bära alla sina tillhörigheter. Och alla tänkte, ”åh, de är för världsliga. De kommer inte att få något gjort.” Men det gjorde de, eller hur?

Och nu när jag reser någonstans och jag ser munkar stiga på flygplan och tåg med sina matchande uppsättningar av bagage, finner jag mig själv sägande, ”Åh, de är för världsliga. De kommer inte att uppnå någonting.” Men det gör de, eller hur?

Du gör, eller hur?

Kapitel 7: Andning och Ställning

Fastän vi kanske utför många meditationer medan vi går eller arbetar, så när vi sitter formellt för att meditera, bör vi vara noggranna med att ha en vördnadsfull hållning och att sitta och andas korrekt.

Kära vänner, hur många fördelar vi än må vinna från våra ansträngningar, så är meditation en andlig övning, inte en terapi. Vi praktiserar inte i avsikt att möta psykologiska störningar eller för att hjälpa oss att leva med egots frustrationer. Vi mediterar i avsikt att trancendera ego-medvetandet och att förvekliga vårt Buddha-själv. Vår avsikt är att träda in i Nirvāṇa, inte att göra livet i Saṃsāra mera utståbart.

Denna instruktion kan verka förvirrande, det var jag. Många människor tror att de mediterar när de uppnår ett fridfullt och stilla tillstånd. De ser fram emot att praktisera för de njuter av den timman eller av lugn och ro som det ger dem. Men tystnad är inte meditation. Att sätta en vild häst i en hage gör honom inte tam eller mottaglig för kommandon. Han kan vila en stund och verka lugn. Han kan till och med börja beta. Men när grinden öppnas kommer han att fly – lika vild som någonsin.

Ni förstår, vid Nánhuá Sì, den Sjätte Patriarkens kloster, fanns det en gång en munk som tillbringade timmar varje dag med att sitta tyst på sin kudde njutande av den frid det gav honom. Han trodde att han mediterade. Huì Néng, den Sjätte Patriarken, seende munkens misstag, närmade sig honom. ”Varför ägnar du så mycket tid varje dag åt att sitta på kudden?” frågade han.

Munken tittade upp, förvånad. ”För att jag vill bli en Buddha,” svarade han.

Huì Néng log, ”Min son,” sade han, du kan göra en spegel genom att polera en tegelsten fortare än du kan göra en Buddha sittande på en kudde!”

Vi bör alltid minnas detta utbyte mellan en stor Mästare och en felande munk.

Innan vi träder in i det meditativa tillståndet är vi alltid vakna och alerta. Våra sinnen, befriade från yttre ting, är fokuserade på vår meditationsövning. Efter att vi har lyckats träda in i det meditativa tillståndet är vi vanligen kanske euforiska. Denna glädjefulla lättsinnighet upplevs av utövare i alla religioner. Det kallas för Chán-sjukan eller Gudsförgiftning eller Gudomlig Galenskap. Stillhet producerar inte eufori. Det producerar en zombie-liknande slöhet som inte har något som helst med Chánbuddhism eller någon annan religion att göra utom, kanske, voodoo.

Vi bör aldrig inleda en meditations övning om vi är upprörda eller spända. Sinne och kropp måste komma till ett avslappnat tillstånd. Om vi är arga, så kan själviakttagelse och en applikation av Buddhistiska principer, särskilt förlåtelse och accepterande, hjälpa oss att återvinna fattningen; men om vår obalans fortsätter bör vi be om vägledning eller söka hjälp för att lösa våra problem innan vi sätter oss ned för att meditera.

Om vår agitation bara är av tillfällig natur, kanske orsakad av brådska, skall vi följa ”halv-tums rökelse-sticka” metoden. Vi sitter helt enkelt stilla och ser rökelsen brinna ner en halv tum. Om vi efter den tiden inte har återfått fattningen bör vi avsluta meditations-sessionen. Vi kan alltid försöka senare.

Likaledes måste vår andning vara lugn och rytmisk. Tillfälligtvis, när vi praktiserar meditation, kan tankar uppstå som stör oss eller kanske vi flämtar efter luft för att vi utövar andnings-tekniken på fel sätt. Återigen, bör vi följa ”halv-tums rökelse-sticka” metoden och låta vårt sinne och vår andhämtning att lugna sig innan vi fortsätter vår praktik.

 

Ställning

En naturlig, avslappnad men upprätt ställning är den bästa ställningen. Vi sitter utan rigiditet eller smärta. Detta är mycket viktigt. Smärta initierar en panik-känsla, en sedd flykt som orsakar kroppens blodtryck och hjärtslag att öka; och under sådana villkor är meditation omöjlig. Men den som lätt kan sitta i en mer formell meditationsställning såsom lotus-ställningen, kan med fördel använda denna .

Naturligtvis måste vi sitta upprätt så att våra lungor kan utvidgas helt. Vi får inte böja oss framåt eller åt sidan. Om vi finner att vi håller på att somna, bör vi pigga upp oss med några klunkar te och genom att gunga från sida till sida några gånger och ta några djupa andetag.

Misslyckande med att kontrollera kropp, sinne och andning kan resultera i små skador, såsom känslomässigt eller fysiskt obehag, eller i större skador, såsom ansträngda muskler eller ruskiga möten med hallucinerade demoner, vilka, tror jag vi alla kan vara överens om, är mycket störande upplevelser.

Andningsövningar 

Innan man påbörjar någon formell meditationsteknik är det absolut nödvändigt att vinna kontroll över sin andning. Det finns två grundläggande metoder för andningskontroll: ostrukturerad och strukturerad. I båda metoderna jämförs lungorna med bälgar. När vi vill fylla bälgarna med luft drar vi isär handtagen. På samma vis, när vi vill fylla bröstet, börjar vi med att utöka buken, pressande den utåt, bort från ryggraden som om vi drog isär handtagen på bälgen. När vi andas ut, låter vi först luften sippra ut, sedan drar vi långsamt ihop buken, pressande resterande luft ut ur lungorna som om vi stängde bälgen.

Vårt mål bör alltid vara att göra vår andning så fin och oansträngd att om någon skulle placera en fjäder framför näsan på oss, skulle vi inte få den att skälva varken vid ut- eller inandning.

1.    Vid ostrukturerad andning, sänker vi vår blick och följer helt enkelt andetaget, räknande tio på varandra följande utandningar. Om vi tappar räkningen, börjar vi bara om igen. När vi har fullföljt tio andnings-cykler, börjar vi bara om igen.

Vi börjar genom att fokusera vår uppmärksamhet på inandningen, uppmärksammande luften när den passerar in genom näsan, flyter nerför strupen och fyller lungorna. Mentalt ser vi bröstet expandera och skuldrorna lyftas.

När vi förbereder oss för att andas ut, tänker vi på räkningen; och sedan lägger vi märke till luften när den sipprar ut genom näsan. Vi lägger märke till hur våra skuldror slappnar av och sänks medan lungorna töms. Medan vi fullföljer utandningen, observerar vi att våra mellangärdesmuskler dras samman. Med övning, kommer alla våra muskler i buken, länden och skinkorna att dras ihop för att tvinga ut den kvarvarande luften i lungorna.

Av någon anledning är det lättare att börja räkna vid utandningen än vid inandningen. Men vi är alla olika. Det är ett personligt val.

2.    I strukturerad andning, drar vi in, håller andan, andas ut, och antingen börjar på en ny cykel eller så håller vi lungorna tomma innan vi börjar på en ny andnings-cykel. Tidmängden som vi använder till varje del av cykeln är beroende av vilken formel vi använder. Eftersom lungkapaciteten skiljer sig mellan olika individer används också olika formler. Praktikanten kan välja mellan flera proportioner:

a.    Proportionen 4:16:8 kräver att inandningen tar fyra sekunder, återhållningen 16 sekunder och utandningen 8 sekunder. Proportionen 4:16:8:4 kräver en extra period där lungorna lämnas tomma i fyra sekunder. Detta är svårare, men många praktikanter finner det befrämjande för att uppnå djupa meditativa tillstånd.

En sekund per kadens är den vanligaste tidsrymden. En del människor har dock svårt att hålla andan, t ex, i sexton sekunder. Dessa individer bör bara hålla sin anda i tolv sekunder. Med övning når de snart upp till sexton. Om tolv också är för svårt, kan de försöka med åtta och arbeta sig upp till tolv och sedan till sexton.

b.    Proportionen 5:5:5:5 eller andra liknande lika stora andelar är också mycket effektiva. Nybörjare kan finna det lättare att utesluta den sista delen med att hålla lungorna tömda.

Syftet med alla andningsövningar är att etablera en rytmisk, kontrollerad andning.

Att motstå impulsen att fly

Av någon anledning som ingen ännu har lyckats utröna, finner vi ofta att när vi sätter oss ned för att meditera så förvandlas vår kudde till en myrstack. Chán-nybörjare råkar oftast ut för denna mystiska kudd-förvandling men förr eller senare händer det oss alla. Vi börjar skruva på oss och det enda vi kan tänka på är att komma bort från denna kliande plats.

När vi först sätter oss är vi fyllda med goda förutsättningar. Vi planerar att genomföra ett helt program – åtminstone tjugo andnings-cykler. Men så, efter fyra eller fem cykler, upptäcker vi att vi sitter på en myrstack och är tvungna att korta ned programmet. 

Ibland finns det inga myror där. Men plötsligt kommer vi ihåg massor av viktiga ting som vi glömt att göra: rätta böckerna i bokhyllan; handla nudlar till middagen i morgon; läsa gårdagens tidning. Klart är att dessa ting måste åtgärdas och så, med förargelse, stiger vi upp från vår kudde.

Kära vänner, hur behåller vi våra goda intentioner? Hur förhindrar vi att vår beslut avtar så drastiskt?

Först måste vi känna igen hur vi lurar oss själva. Ni vet, det finns en gammal historia i Chán om en rik man som ådrog sig en sjukdom och löpte risk att dö. Så han gjorde ett avtal med Buddha Amitābha. ”Rädda mitt liv, Herre” sade han, ”och jag skall sälja mitt hus och ge hela överskottet till de fattiga.” Hela hans familj och alla hans vänner hörde honom göra denna utfästelse. Så, mirakulöst, började han bli bättre. Men efterhand som hans tillstånd förbättrades, började hans utfästelse att försvinna; och när han var helt återställd, undrade han varför han hade gjort en sådan utfästelse överhuvudtaget. Men eftersom alla förväntade sig att han skulle sälja huset så lämnade han det till försäljning. Tillsammans med huset sålde han också huskatten. Han sålde huset och katten för totalt tiotusen och en guldmynt. Men ett löfte är ett löfte, och så gav han ett guldmynt till de fattiga. Det var han sålde huset för. Katten, förstår ni, var en mycket dyrbar katt. När det finns något vi inte villgöra blir triviala ting mycket viktiga. En huskatt blir värd tiotusen gånger mer än ett hus.

Vi bör alla minnas denne man närhelst vi känner lusten att hoppa av kudden. Vi bör alla minnas honom när vi plötsligt beslutar oss för att korta ned programmet. Men om vi inte ursäktar oss själva från att utföra programmet, så bör vi inte heller stanna kvar på kudden på grund av pliktkänsla.

Ibland agerar folk som om de gör ett stort offer när de utför sin meditationsövning. ”Jag skall göra det och få det överståndet” tänker de. Men detta är inte den rätta attityden. Den tid vi tillbringar i meditation bör vara den vackraste tiden under dagen. Vi måste ta till vara den tiden.

Kära vänner, var tacksamma för Buddha Dharṃaṃ. Var tacksam för de Tre Skatterna. Glöm aldrig att den eviga tillflykten finns i Buddhan, Dharṃaṃ och i Sanghan. Var tacksam för den lykta som leder oss ut ur mörkret och in i ljuset.

Kapitel 8: Uthållighet och Rådighet

 En krigsherre stannade en gång vid ett kloster på sin väg hem från en framgångsrik expedition. Han kom för att besöka abboten som var hans gamle lärare. 

Som abboten och krigsherren satt på gården och konverserade och drack te, distraherades de av en argumentation mellan en novis och en äldre munk. Novisen klagade över att meditationstekniken som han hade fått av den äldre munken var ineffektiv och värdelös. ”Den kan inte lära mig hur jag skall koncentrera mig och ännu mindre hur jag skall meditera,” skrek novisen. ”Ge mig en mer tillförlitlig teknik.”

När krigsherren lade märke till att argumentationen besvärade Mästaren, reste han sig upp och sade, ”Mästare, var vänlig och låt mig hjälpa denna unge man.” När Mästaren nickade sitt bifall , samlade krigsherren sex av sina bågskyttar.

Krigsherren fyllde så sin tekopp till randen och räckte den försiktigt till novisen. ”Ta denna kopp te,” beordrade han, ”och utan att spilla en enda droppe skall du bära den runt ytterkanten av hela gården.”

När novisen tog koppen kommenderade krigsherren sina bågskyttar, ”Följ honom! Om han spiller en enda droppe, skjut honom!” skyttarna spände sina bågar och började gå bredvid novisen som, under de följande tjugo minuterna lärde sig att koncentrera sig.

Kära vänner, det finns ingen ersättning för beslutsamhet. Upplysning är ett allvarligt spörsmål. Det kan aldrig uppnås med en slapp eller oengagerad attityd. Du måste vara målmedveten för att lyckas och du måste vara rådig i din målmedvetenhet.

Hur märkligt det än låter, framgång i meditation har samma krav som att vara misstänkt för ett brott; en person måste ha motiv, medel och tillfälle. Det är inte tillräckligt att endast ha en eller två av dessa för att räknas som kriminellt misstänkt. Du måste ha alla tre: motiv, medel och tillfälle.

För att hjälpa dig att förstå detta skall jag berätta flera historier. Den första bevittnade jag personligen:

Året nittonhundra, efter det berömda Boxar-upproret mot utlänningar, skickade åtta främmande makter, provocerade av en attack mot deras konsulat, expeditionsstyrkor mot Běijīng. Manchu-härskaren Guang Sui och Änkekejsarinnan Zé Xi hade stött Boxarna i deras attack på utlänningar så naturligtvis fruktade de för sina liv. I förklädnad flydde de från Běijīng, uppsökande säkerheten i Shān​-provinsen. Jag var medlem i deras följe.

Ingen var förberedd för resan. Vi hade avrest så plötsligt och under så akuta förhållanden, att det inte funnits tid att skaffa proviant för färden. Vi hade ingen mat alls. Vi hade heller inga hästar eller pengar.

Som ni kan föreställa er, så var situationen särskilt besvärlig för den Kejserliga familjen. Det var inte bara att de aldrig hade upplevt hunger, utan varje ansats till aptit hade alltid tillfredsställts med de finaste delikatesser. Och naturligtvis hade de aldrig behövt gå någonstans. Täckta stolar och vagnar hade alltid hållt deras fötter en bra bit över marken. Och där var de försökande att se ut som vanliga medborgare!

Första dagen gick vi och gick vi och blev hungrigare och hungrigare, men de Kejserliga stallarna och köken var bara ett besvärande minne.

 Slutligen, utmattade och uthungrade, tiggde vi mat; och en bonde var vänlig nog att ge oss blad och stjälkar från sötpotatis, en kost som vanligtvis är reserverad för grisar.

Kejsaren, som var totalt bortklemad och vek, hade aldrig ätit grismat tidigare; men eftersom han var så hungrig, tyckte han verkligen att bladen och stjälkarna var delikata. ”Var heter denna utsökta mat?” frågade han; och han blev verkligt förvånad när han fick veta vad det var. ”Mer, mer,” sade han, och han åt allt han kunde med god aptit.

 Vi kunde inte dröja vid denna trevliga måltid ty, olyckligtvis, jagades vi av åtta olika arméer. Vi var tvungna att ”äta och springa” som man säger. Skyndsamt gick vi vidare.

Så där var den mäktige Kejsaren av Kina, som tidigare blev buren varthelst han skulle och som aldrig åt annat än de finaste gourmet-rätter, joggande nerför vägen och ätande djur-foder. Jag antar att man kan säga att det började bli ordning på honom… mentalt också, för han tappade hela sin kejserliga glans och verkade trivas med enkelheten och ödmjukheten i sin situation.

Men vad var det som motiverade Kejsaren att gå så fort och att njuta av så enkel mat? Och varför lade han bort sina kejserliga vanor? Det säger jag: Åtta utländska arméer önskade att döda honom och det visste han. Han sprang för sitt liv och han utvecklade plötsligt en känslighet för vad som var viktigt för den ansträngningen och vad som inte var det.

Senare, när freden hade återställts och utlänningarna rest och Kejsaren och Änke-Kejsarinnan kunde återvända till Beijing, återgick han till sina gamla vanor. Han blev åter den store och mäktige herren. Närhelst han kände minsta antydan till hunger, fyllde han sig med delikatesser; och naturligtvis så gick han aldrig någonstans. När han flydde för sitt liv, var han av stål. Men var han åter mjuk och fördärvad.

Om han hade använt samma målmedvetenhet för att fly från fienderna till hans ande som han gjorde när han flydde från fienderna till hans kropp, skulle det finnas något i denna värld han inte skulle ha kunnat uppnå? Nå, vi vet alla vad som hände med Manchu dynastin.

Kära vänner, slöhetens och stolthetens och frosseriets demoner förhandlar aldrig om fred. De befinner sig alltid i krig. Bara en kraftfull beslutsamhet kan betvinga dem. Och betvingade, ligger de och väntar på att vi skall slappna av i vår beslutsamhet när, det kan du vara säker på, de kommer att dyka upp vid första tillfälle.

Beslutsamhet och resurser. De är oumbärliga. Bli aldrig slav under konvenans och bekvämlighet. Lär dig att anpassa dig till vilken som helst situation du än kommer att befinna dig i. Välkomna umbäranden mer än du välkomnar lättja. Umbäranden kommer att ge dig utmaningar… och det är genom att överkomma dessa hinder som du utvecklar karaktär och skicklighet. Utmaningar är våra största lärare.

Var inte rädd att misslyckas. Försök igen och igen. Det finns ett gammalt talesätt som är värt att minnas: Gott omdöme kommer ur erfarenhet, och erfarenhet kommer ur dåligt omdöme.

Om du inte låter misslyckanden besegra dig, kommer de att bli grunden på vilken din framgång skall vila tryggt.

Låt mig berätta om en ödmjuk man som fick det ovanliga namnet, ”Kejserliga Mästaren Drakbyxa.”

Det fanns en gång – närmare bestämt senare hälften av 1500-talet – en fattig och illitterat man som hängivet önskade att bli upplyst. Han trodde sig själv vara för eländig och ovärdig för att bli Buddhistmunk men icke desto mindre gick han till ett kloster och frågade om tillåtelse att arbeta på fälten där.

Varje dag arbetade denne man helhjärtat från gryning till skymning. Han var för blyg för att gå fram och fråga någon om hjälp. Han hoppas bara att genom att observera munkarna, skulle han upptäcka en metod genom vilken han kunde vinna upplysning.

En dag kom en besökande munk till klostret. Denne munk hade nått ett lågvattenmärke i sitt andliga liv och vandrade omkring till olika kloster för att försöka finna ett sätt att förnya sin tro. Han råkade lägga märke till mannen som arbetade så frejdigt på fälten, och han förvånades över mannen entusiasm för hårt arbete. Varför njöt mannen så av livet? Vad kunde hans hemlighet vara?

Och så gick munken fram till mannen och med ödmjukhet och beundran frågade: ”Herre, vill du vara så snäll och berätta om din metod? Vilken praktik följer du?”

”Jag har ingen praktik,” sade mannen, ”men jag skulle förvisso gärna lära mig en. Vördade Mästare, vill du vara god och ge mig någon liten instruktion?”

Den besökande munken såg mannen allvar och ödmjukhet och blev ganska rörd av det. ”Du har gjort för mig vad många Mästare inte kunde göra”, sade han. Och verkligt inspirerad, förnyade han sina löften och sin beslutsamhet att vinna upplysning just där han befann sig. Sedan sade han till mannen: ”Fastän ingen instruktion jag kunde ge dig kan vara så värdefull som den instruktion du just har gett mig genom ditt eget exempel, erbjuder jag dig med förtjusning de råd jag kan. Jag föreslår, min bäste herre, att du försöker omfatta denna Hua Tou: ”Amithaba! Vem är det nu som upprepar Buddhans namn? 

Hela dagarna medan han arbetade funderade han över denna Hùa Tóu. Så när vintern kom och det inte fanns något jordbruksarbete att utföra, drog han sig tillbaka till en bergsgrotta och fortsatte att arbeta med sin Hùa Tóu. Han gjorde en bädd av doftande tallbarr. Till mat, samlade han tallkottar och grävde upp rötter ur jorden. Av lera tillverkade han sig en gryta och efter att ha bränt den i elden kunde han koka snö för att göra te och soppa.

Nära berget fanns det en liten by och när vintern fortsatte och folket hade förbrukat sina förråd, började de komma till honom och tigga mat. Han gav dem vad han kunde och visade dem var de bästa tallarna och rötterna fanns, men många av dem var för svaga för att söka efter mat. Än värre, i sin hunger hade de alla blivit elaka och själviska och ohjälpsamma.

Mannen visste vad som skulle göras. Han tillverkade en stor lergryta och bar in den mitt i byn. Så fyllde han grytan med snö och tände en eld under den. Naturligtvis kom alla byborna ut för att se vad han gjorde.

”Idag”, kungjorde han, ”skall jag lära er att laga sten-soppa.” Alla skrattade. Det var inte möjligt att laga soppa av stenar. Men mannen valde ut ett flertal stenat från bergssidan och efter att ha tvättat dem ordentligt, kastade han dem i grytan. Så, ur fickorna i sin trådslitna rock, tog han fram några få pinjenötter och några torkade rötter.

En av byborna sade, ”Du behöver salt till din soppa.”

”Åh,” sade mannen, ”jag har inget salt.”

”Jag har,” sade bybon. ”Jag springer hem och hämtar det.”

En annan bybo sade, ”Vet du, jag råkar ha ett gammalt kålhuvud i min källare. Skulle du vilja ha det i din soppa?”

”Naturligtvis,” sade mannen. ”Det skulle vara underbart!” Och den bybon sprang hem efter kålen.

En annan bybo erbjöd två skrumpna morötter medan en annan mindes en lök han hade gömt undan. Handfullar med ris kom från flera hushåll. Fler gamla grönsaker, lite vild selleri, en nypa peppar, och så, till allas förtjusning, fyllde den underbara doften av soppa luften. Folk hämtade sina skålar och åt med sådan glädje! Det fanns rikligt med soppa till alla. ”Vilken smart kille,” instämde de alla, ”att kunna göra en så god soppa av stenar.”

(Jmf den svenska historien om att koka soppa på en spik. Översättarens not.)

De tackade mannen för hans recept, där huvudingredienserna var kärlek och generositet. Mannen återvände till sin grotta och fortsatte att arbeta på sin Hùa Tóu, ”Amithāba! Vem är det nu som upprepar Buddhan’s namn?”

Han blev berömd för att vara en ”stensoppe-kock”; och när han mor och syster fick höra om hans underbara kraft, kom de för att besöka honom, med en bal fint silke som offer till honom. Men när de trädde in i grottan befann han sig i djup Samādhi, och han reagerade varken på deras smickrande kommentarer eller tackade för gåvan. Besvikna och arga, satte modern och systern balen mot väggen och gick.

I tretton år bodde han i den grottan och under slutet av den tiden, dog hans mor och hans syster kom ensam för att besöka honom. Hon var upprörd och deprimerad och kände att livet inte hade någon verklig mening.

När hon trädde in i grotten förvånades hon av att se att silkesbalen fortfarande stod mot väggen där hon hade lämnat den. ”Vilken hemlig kraft besitter du för att göra dig så oberoende av världens ting?” frågade hans syster.

”Jag har inte någon hemlig kraft,” sade han. ”Jag strävar efter att leva Buddha-självets liv. Jag strävar efter att leva Dharṃaṃ.”

Det tyckte hon inte var mycket till ett svar så hon reste sig upp för att gå. ”Ta denna bal med silke med dig,” sade han. ”Ta också något som är vida mer värt.” Och han gav henne den värdefulla Hùa Tóu instruktionen. ”Varje dag, från morgon till kväll, säg till dig själv, ’Amithāba! Vem är det som upprepar Buddhan’s namn?”

Denna Hùa Tóu fångade omedelbart hennes intresse. Redan innan hon gick så hade hon börjat göra andliga framsteg med den. Hennes tankar, istället för att vara splittrade och upprörda, lugnade sig plötsligt för att koncentrera sig på Hùa Tóu. Istället för att vara deprimerad och mållös, blev hon aktivt engagerad i att lösa problemet. Hon koncentrerade sig på något utanför sina problem.

Mannen, när han såg hur denna metod fascinerade och förtjuste hans syster, insåg att det var dags för honom att återvända till världen och försöka att hjälpa folk. Han återvände till klostret där han först hade arbetat på fälten och mottagit ordination i Dharṃaṃ. Men han avstod från att leva i klostret. Istället fortsatte han till Xiàmén, en stad på den sydliga kusten i Fújiàn- provinsen, där han byggde sig en hydda vid vägkanten. Varje dag samlade han rötter och vilda grönsaker och bryggde te som han erbjöd, utan kostnad, till pilgrimer och andra resanden.

Närhelst någon bad honom om andligt råd, upprepade han rådet han hade fått av den besökande munken: han rekommenderade Hùa Tóun! Då, under Kejsare Wan Li’s regering dog Kejsarmodern, och Kejsaren, förtvivlad av sorg, planerade en magnifik begravningsceremoni, en som var hennes minne värdig. Men vilken präst var värd att leda ceremonin? Det var ett problem. Det finns ett gammalt talesätt, ”Förtrogenhet föder förakt,” och kejsaren kände uppenbarligen de Buddhistiska prästerna i huvudstaden alldeles för väl. Han betraktade inte någon av dem som tillräckligt helgonlik för att utföra en så helig uppgift.

Dag efter dag kämpade han med problemet att hitta en passande präst, och så, en natt i en dröm talade hans moder till honom. ”I Chángzhōu prefekturen i Fújiàn-provinsen,” sade hon, ”finns det en munk som är kvalificerad att leda min begravningsritual.” Hon gav honom ingen annan ledning.

Omedelbart sände Kejsaren regerings-tjänstemän till Fújiàn-provinsen för att söka efter de heligaste munkarna. Och tjänstemännen som inte var bättre på att bedöma helighet än de är nu, valde helt enkelt ut de mest eminenta munkarna de kunde finna. Naturligtvis var dessa munkar förtjusta över att bli utvalda till en sådan ära och, naturligtvis, tjänstemännen var förtjusta över att ha utfört sitt uppdrag; och reste en stor grupp med glada tjänstemän och munkar tillbaka till huvudstaden. På vägen stannade de till vid munken hydda för lite te.

”Ärade Mästare,” sade munken, ”kan ni säga mig varför ni är så upprymda?”

En av de eminenta prästerna kunde inte låta bli att skryta, ”Vi är på väg till huvudstaden för att utföra begravningsceremonin för Kejsarmodern.”

Detta tyckte inte munken verkade vara ett tillfälle för glädje. Han respekterade Kejsaren och Kejsarmodern vilka bägge var hängivna Buddhister. ”Jag skulle vilja hjälpa er,” sade han, frågande, ”Får jag slå följe med er till huvudstaden?”

Alla tjänstemännen och prästerna skrattade åt honom för att vara så ohövlig. Sedan frågade den skrytsamme prästen skeptiskt, ”Hoppas du verkligen kunna hjälpa oss med att genomföra ritualen?”

”O nej,” svarade munken. ”Jag vill bara bära ert bagage.”

”Det var bättre,” sade prästen. ”Nåväl, du kan följa med som vår bärare.”

Under tiden hade Kejsaren utfärdat ett prov för att utröna vilken av de församlade prästerna som var värdig att leda ceremonin. Han hade Diamantsutran huggen i sten, och när han hörde att tjänstemännen och prästerna närmade sig huvudstaden lät han placera stenen i tröskeln till Palatsporten.

Beklämd åsåg Kejsaren hur, en efter en, tjänstemännen och prästerna vandrade över stenen, pladdrande med varandra om vilka saker de skulle utföra för att göra ceremonin mera imposant.

Bärarmunken var den siste munken som närmade sig stenen. När han såg den, trots att han inte kunde läsa, kände han att det var en Helig Skrift. Han stannade och kallade på en av prästerna, ”Vad betyder dessa tecken?”

Prästen vände om böjde sig och läste. ”Oj, det är Diamantsūtran!” sade han, förvånad; men han fortsatte att gå och pladdra med de andra. Munken ville emellertid inte passera tröskeln. Istället knäböjde han framför stenen, och förblev utanför Palatsporten.

Kejsaren åsåg allt detta och befallde sedan munken att träda in. 

”Herre,” sade munken, ”Jag är ledsen att inte kunna lyda er, men jag kan inte vanhelga dessa heliga ord genom att gå på dem.” ”Om du skulle läsa sūtran, då kunde du hålla den i dina händer utan att vanhelga den, eller hur?” frågade Kejsaren.

”Om jag kunde läsa, Herre, skulle jag i så fall inte vanhelga orden genom att hålla dem i mina händer.”

Kejsaren log. ”Passera då tröskeln genom att gå på dina händer.”

Så munken gjorde en frivolt och kom in i palatset genom att endast hans händer vidrörde stenen.

Kejsaren kungjorde då att denne ödmjuke munk skulle leda begravningsceremonin. Men när Kejsaren frågade munken hur han ämnade utföra den, svarade munken bara, ”jag skall utföra ceremonin i morgon bittida. Jag behöver ett litet altare, ett processions-standar, lite rökelse, ljus och offerfrukt.”

Detta var inte den stora ceremonin som Kejsaren hade tänkt sig. Så, driven av protesterna bland de eminenta prästerna, började han tvivla på sitt beslut att låta munken genomföra ceremonin. Han anordnade genast ytterligare ett test. Han beordrade två av sina vackraste och erfarnaste konkubiner att gå till munken rum och assistera honom i hans tvagning inför ceremonin.

Och samma kväll, på Kejserlig befallning, kom dessa två kvinnor till munken och började tvaga honom; men trots att de använde de sensuellaste oljor och parfymer och gjorde allt de kunde för att stimulera hans sexuella lust, förblev han oberörd av deras ansträngningar. När de var färdiga, tackade han dem artigt för deras vänliga assistans och önskade dem godnatt. Kvinnorna rapporterade detta till Kejsaren som blev mycket lättad. Han beordrade att ceremonin skulle hållas i enlighet med munkens önskan.

Under ceremonin, gick munken till Kejsarmoderns kista och sade, ”Se mig, kära Dam, som ditt eget Ursprungliga Ansikte. Vet att i verkligheten finns det inte två av oss utan endast en. Fast det ej finns något att leda och ej något att följa, var god och acceptera min ledning och tag ett steg framåt för att träda in i Paradiset.”

Kejsaren överhörde detta och var åter lite otillfreds med enkelheten i adressen. ”Är detta tillräckligt för att befria Hennes Majestät, Kejsarmodern?” frågade han. Men innan munken kunde svara, ljöd Kejsarmoderns röst, lite irriterad, genom palatset. ”Jag är nu befriad, min son! Böj ditt huvud och tacka denne helige Mästare!”

Kejsaren var förstummad, men så lycklig över att höra sin moders röst att han strålade av lycka. Omedelbart beordrade han att en bankett skulle hållas till munkens ära.

Vid banketten hände något underligt. Kejsaren dök upp i en magnifik utstyrsel och när munken såg Kejsarens byxor, vilka var rikt broderade med gyllene himmelsdrakar, slogs han av deras skönhet. Kejsaren såg honom stirra på byxorna och sade, ”Dygdfulle! Tycker du om dessa byxor?”

”Ja, Herre,” svarade munken. ”Jag tycker de är så skinande och mycket vackra. De lyser som lyktor.”

”Desto lättare för människor att följa dig,” sade Kejsaren; och på fläcken tog han av sig sina byxor och gav dem till munken! Därefter blev munken känd som ”Kejserlige Mästaren Drakbyxa”.

Jag återger denna underbara historia för jag vill att ni alltid skall minnas dessa Drakbyxor och den, ståndaktige munken som mottog dem. Kära vänner, föreställ er, att ni också, bär dessa lysande byxor och är såsom en lykta för andras fötter, ett skimrande ljus som de kan följa. Minns alltid, att lika fort som munken lade märke till Kejsarens byxor, lika fort lägger andra märke till er. Fall inte för frestelser eller distraktion. Håll alltid er Hùa Tóu i sinnet. Lämna den aldrig. Den kommer att bli en källa till dina resurser. och, liksom du alltid skall hjälpa andra, skall du aldrig låta dig själv bli hjälplös.

Kom ihåg: motiv, medel och tillfälle. Bevara din motivation! Sök medel för upplysning! Finn tillfälle till övning! så, när någon frågar, ”Vem är orsak till framgång i Chán?” kan du svara, ”Jag är.”

Kapitel 9: Ordlös Överföring

 Lämna inte Chán! Det är den allra effektivaste vägen för att nå upplysning. Tillåt inte dig själv att falla för frestelsen att adoptera andra metoder.

Till och med Yòngjiā, enligt egen utsago, slösade en massa tid på intellektuellt filosoferande innan han prövade Chán metoden med Patriarken Huì Néng. ”I min ungdom,” säger han, ”studerade jag sūtror och shastras och kommentarer i ändlösa försök att skilja mellan namn och form. Jag kunde likaväl ha försökt att räkna sandkornen i havet. Jag hade glömt Buddhans fråga, ’Blir en man som räknar andra mäns juveler rikare?'”

 Chán metoden är verkligen som Vajra-kungens svärd. Med ett hugg kan det skära genom okunnighet för att nå Buddhaskap.

När än jag tänker på åren av övning som ofta föregår upplysningens flyktiga upplevelse, tänker jag på Chán-Mästaren Shen Zan. Vi kan lära oss mycket av honom.

Chen Zan hade en Mästare som olyckligtvis inte var upplyst. Man kan inte ge det man inte äger; och, så, tomhänt lämnade Chenzan sin gamla Mästare i avsikt att gå och studera för Mästare Bǎizhàng.

Nå, under Mästare Bǎizhàng ledning, uppnådde Chenzan upplysning och så, med tillgiven respekt, gick tillbaka för att besöka sin gamle lärare.

Den gamle mannen frågade honom, ”Vad lärde du dig efter att du lämnade mig?” och eftersom han var upplyst, kunde Shenzan svara vänligt, ”Ingenting, absolut ingenting.” För den gamle mannen var detta bittersöta nyheter. Han var ledsen att hans elev inte hade lärt sig något, men var glad att ha honom tillbaka. ”Om du vill, kan du stanna här,” sade han.

Så Chenzan stannade kvar och tjänade sin gamle Mästare.

En dag, när han badade, bad den gamle mannen Shenzan att skrubba hans rygg vilken var mycket smutsig. När Chenzan började skrubba, sade han, ”Sådana roliga kristallfönster i din Buddhahall.” Hans Mästare förstod inte vad han menade. ”Var snäll och förklara din anmärkning,” bad han.

Som Chenzan fortsatte att skrubba bort smutsen sade han, ”Även om du inte kan se in sänder ditt Buddha Själv ut så upplysande strålar.” Detta svar konfunderade Mästaren.

Några dagar senare när Mästaren satt under ett vaxat pappers-fönster studerande en sutra, började ett bi att surra runt i rummet; och biet draget till det utvändiga ljuset, kraschade gång efter annan mot fönsterpappret i sina försök att komma ut ur rummet. Chenzan betraktade det frustrerade biet och sade, ”Så du vill komma ut och träda in i den oändliga rymden! Nåväl, du kommer inte att göra det genom att tränga igenom gammalt papper…” Sedan sade han stilla, ”Dörren är öppen men biet vägrar att gå igenom den. Se hur det slår sitt huvud mot det stängda fönstret. Tokiga bi! När skall det förstå att vägen är blockerad av papper?”

Nu började en ljusglimt att tränga igenom lärarens sinne. Han förnam den djupare meningen i Chenzans ord. Långsamt frågade han, ”Du var borta länge, är du säker på att du inte lärde dig någonting alls medan du var borta?”

Shenzan skrattade och bekände, ”Efter att jag lämnade dig, studerade jag under Mästaren Bǎizhàng. Genom honom lärde jag mig att stoppa mitt särskiljande sinne… att upphöra att vara fördömande… att trancendera egots värld. Genom uppnådde jag Upplysningens Heliga Frukt.”

Nu, när den gamle Mästaren fick höra dessa underbara nyheter, samlade han alla munkarna och beordrade en bankett till Chenzans ära. Han var så lycklig. ”Var snäll och låt din gamle Mästare bli din elev,” bad han Chenzan. ”Var snäll och förklara Dharṃaṃ för mig, särskilt det om bad och bin.”

Chenzan skrattade. ”Ditt Buddha Själv strålar ut från dig fastän du inte kan se det själv. Det är alltid rent och ingen mängd av smuts kan dölja det. Också, dina ögon är alltid vända utåt, fixerade på tryckta sidor; men oändligheten kan inte fångas i ord. Böcker engagerar oss bara i debatter. Om du vill bli fri från illusion, måste du se inåt. Vägen till Evigheten finns på andra sidan av din blick. Titta inåt för att se ditt lysande Buddha-själv!”

Plötsligt förstod den gamle Mästaren! Plötsligt såg han in i sin egen Buddha-natur! Han blev så upprymd att deklarerade att Chenzan skulle bli klostrets Abbot. ”Vem kunde tro att i min ålder jag slutligen skulle lyckas komma igenom?” ropade han.

Men det är det som är så trevligt med den Eviga Stunden, eller hur? Stig ut ur tiden bara en enda gång, och alla år du tillbringade i okunnighet och lidande förtvinar i diset. De är bara något du verkar komma ihåg. Ditt gamla lilla själv är borta och alla hans gamla fiender och vänner och släktingar och alla hans gamla erfarenheter, bittra eller söta, har förlorat sin makt över honom. De var som en filmförevisning, trovärdig medan han var på teatern, men inte när han kom ut i dagsljuset. Verkligheten upplöste illusionen.

I Nirvāṇa är du varken gammal eller ung. Du bara är. Och vem är du? Det är enkelt. – Buddha.

Kapitel 10: Lekman Pang

Ibland får vanliga människor uppfattningen att innebörden i Chán är så djupsinnig att endast män och kvinnor som har ordinerats i Dharṃaṃ kan möjligtvis omfatta den. Men det är inte alls så. Faktum är att vi präster ofta känner att vi är ute på djupt vatten. Och då och då, medan vi plaskar omkring, försöker att se bra ut i våra fina uniformer, så kommer en civilist som zippar förbi oss, simmande som en Olympisk champion. En sådan civilist var Lekman Páng. Han skulle ha vunnit Chán’s guldmedalj. Han har varit en hjälte inte bara för århundraden av andra lekmän, utan också, erkänner jag, för alla präster som någonsin har studerat hans vinnande stil.

Lekman Páng levde under den senare hälften av sjuhundra-talet, en gyllene era för Chan. Han var en bildad familjeman – han hade en hustru och en son och en dotter – och hade tillräckligt goda finanser för att kunna ägna sin tid åt Buddhistiska studier.

Han fick idéen att en person behövde ensamhet för att meditera och fundera på Dharman, så han byggde sig själv ett litet ett rums kloster nära sitt familjehem. Varje dag gick han dit för att studera och öva.

Hans hustru, son och dotter studerade också Dharman; men de stannade i familje-huset, skötande sina åligganden och utförande sina uppgifter, inkluderande Buddhismen i sina dagliga liv.

Lekman hade sänkt sig själv i sutror och en dag fann han att han, också, var i över sitt huvud. Han hade inte lärt sig att simma än. Den dagen rusade han ut ur sin kloster-hydda och, i eländig frustration, klagade för sin hustru, ”Svårt! Svårt! Svårt! Att försöka greppa så många fakta är som att försöka lagra sesam-frön bland bladen i en träd-topp.!”

Hans hustru svarade, ”Lätt! Lätt! Lätt! Du har studerat ord, men jag studerar gräset och finner Buddhasjälvet reflekterande i varje daggdroppe.”

Lekman Pángs dotter, Líng Zhǎo, lyssnade till detta verbala plaskande, så hon simmade förbi. ”Två gamla människor löjligt käbblande!” ropade hon.

”Vänta en minut!” ropade Lekman Páng. ”Om du är så smart, berätta om din metod.” Líng Zhǎo gick fram till sina föräldrar och sade milt, ”Det är inte svårt, och det är inte lätt. När jag är hungrig, äter jag. När jag är trött, sover jag.”

Líng Zhǎo hade bemästrat Naturlig Chán.

Lekman Páng lärde sig mycket den dagen. Han förstod så mycket att han lade undan sina böcker, låste sin lilla kloster-stuga, och beslöt sig för att besöka olika Chán-Mästare för att pröva sin förståelse. Han kunde fortfarande inte tävla mot sin egen dotter, men han höll på att bli ganska bra.

Händelsevis hamnade han på Nán Yùe Berget där Mästare Shítóu Xīqiān hade en kloster-retreat. Lekman Páng gick direkt till mästaren och frågade, ”Var kan jag finna en man som inte är bunden vid materiella ting?” Mästare Shítóu lyfte långsamt sin hand och stängde Pángs mun. I den enda gesten djupnade Pángs Chán verkligen. Han stannade på Nán Yùe i flera månader.

Alla munkarna där betraktade honom och blev ganska nyfikna på hans Naturliga Chán, hans perfekta jämnmod. Även Mästare Shítóu var tvungen att fråga honom vad hans hemlighet var. ”Alla förundras över dina metoder, ” sade Shítóu. ”Säg mig, har du några särskilda krafter?”

Lekman Páng bara log och sade, ”Nej, inga särskilda krafter. Min dag är fylld med ödmjuka aktiviteter och jag behåller bara mitt sinne i harmoni med mina uppgifter. Jag accepterar vad som kommer utan begär eller aversion. När jag möter andra människor, behåller jag en okritisk attityd, aldrig beundrande, aldrig fördömande. För mig, rött är rött och inte rosa eller purpur. Så, vad för fantastisk metod använder jag? Jo, när jag hugger ved, hugger jag ved; och när jag bär vatten, bär jag vatten.”

Mästare Shítóu tog förståeligt nog intryck av detta svar. Han ville att Páng skulle gå med i hans Sangha. ”En sådan som du borde inte förbli lekman,” sa Shítóu. ”Varför låter du inte raka ditt huvud och bli munk?”

Förslaget signalerade slutet på Pángs vistelse hos Shítóu. Uppenbart kunde han inte lära sig mer från denne Mästare. Páng svarade med en enkel kommentar. ”Jag gör vad jag gör,” och vad han gjorde var att gå.

Därefter dök han upp på tröskeln hos den formidable Mästaren Mǎzŭ Dàoyī. Åter frågade han Mästaren, ”Var kan jag finna en man som inte är bunden till materiella ting?” Mǎzŭ frynte och svarade, ”Det skall jag berätta för dig efter att du har svalt Västra Floden i en klunk.”

Förstående denna kommentar, kunde Páng fullfölja sin upplysning. Han såg att Okritiskt Sinne inte var tillräckligt. Hans sinne måste bli lika oändligt som Buddha Sinne; det måste omfatta all Saṃsāra och Nirvāṇa, för att expandera i Oändlighetens Tomhet. Ett sådant sinne kunde svälja oceanen.

Lekman Páng stannade hos Mǎzŭ tills han en dag upptäckte att han inte kunde lära sig mer från honom heller. Vid det särskilda tillfället, närmade sig Páng Mǎzŭ, och, stående över honom sade, ”En upplyst kille ber dig att se upp.” Mǎzŭ tittade envist rakt ner. Lekman Páng suckade, ”Så vackert du spelar på stränglösa lutan!”

Vid detta tillfälle hade Mǎzŭ bekräftat att det inte fanns någon skillnad mellan människor, att de i sanning var en och samma varelse. Eftersom Pang hade sett ner, hade Mǎzŭ sett ner. Det fanns ingen som kunde se upp. Men så, oberäknat, såg Mǎzŭ rakt upp och bröt förtrollningen, så att säga. Så Lekman Páng bugade djupt och förblev i den ödmjuka positionen av slutgiltighet när Mǎzŭ reste sig och började gå sin väg. När Mästaren trängde sig förbi honom, viskade lekmannen, ”Klantade till det, eller hur… försökande att vara smart.”

Lekman Páng hade uppnått Mästarskap och varje Mästare han mötte bekräftade detta. Men vad som är uppenbart för en Mästare är inte alltid uppenbart för en ordinär munk. En vinterdag, när Páng skulle lämna Mästare Yáo Shāns kloster, följde några unga munkar som ringaktade hans status som lekman, honom till porten. När tittade ut, såg han att det snöade. ”Goda snö!” sade han. ”Flingorna faller ej annorstädes.” En munk som hette Quan, och var lika ohövlig som dum, missade helt poängen i Pángs anmärkning. Han hånade lekmannen och frågade sarkastiskt, ”Var förväntade du dig att de annars skulle falla?”

Páng var godsint och tackade snön för att inte falla i köket eller i meditationshallen, så att säga, utan för att falla där snö borde falla – på gården och på fälten, på träden och på vägarna. Páng visste att han skulle vara tvungen att gå en lång sträcka i den bittert kalla snön, och han hade accepterat detta faktum utan irritation.

Men Páng hade inte bara visheten hos en Mästare, han hade temperamentet också. När han såg det näsvisa uttrycket i den unge mannen ansikte, slog han till honom.

”Hur vågar du!” frågade den unge munken.

”Och du är en ordinerad munk? frågade Páng skeptiskt. ”Du skulle bli förvisad vid helvetets portar!”

”Och vad menar du med det? svarade munken.

Páng slog honom igen. ”Jag menar att trots att du har ögon, öron och tunga, är du absolut blind, döv och stum.” Sedan gick han lugnt ut i snön som om det hade varit strålande solsken. Han hade gett munken en ordentlig lektion. Men vanligtvis var han extremt snäll och vänlig mot dem som han instruerade.

En dag medan han lyssnade på en man som försökte förklara Diamant-sūtran, lade han märke till att mannen kämpade med betydelsen av en rad som avhandlade ego-personlighetens icke-existens. ”Kanske jag kan hjälpa dig,” sade Páng. Förstår du att det som är villkorligt och föränderligt inte är verkligt och att det som är ovillkorligt och bestående är verkligt?”

”Ja,” svarade kommentatorn.

”Är det då inte sant att egon är villkorliga och föränderliga, att inget ego är detsamma från ögonblick till ögonblick? Är det inte sant att med varje passerande minut, beroende på omständigheter och förutsättningar, vi tar emot ny information och nya upplevelser liksom vi glömmer gammal information och gamla upplevelser?”

”Jo,” instämde kommentatorn. ”Men vad finns det hos oss som är ovillkorligt och oföränderligt,” frågade Páng?

”Vår gemensamma Buddha-natur!” svarade kommentatorn, plötsligt leende, plötsligt förstående. ”Det alena är verkligt! Det övriga är endast illusion!” Han var så lycklig att han inspirerade Páng att skriva honom ett poem: Eftersom det varken finns ego eller personlighet Vem är fjärran och Vem är nära? Lyd mitt råd och sluta tala om verkligheten. Upplev den direkt, för dig själv. Naturen hos Diamant-visdomen är sanning i all dess singulära renhet. Fiktiva egon kan inte dela eller besmutsa det. Uttrycken, ”jag hör,” ”jag tror,” ”jag förstår,” är endast tillgängliga uttrycks-verktyg i Diamant-skärarens händer. När arbetet är utfört lägger han ner dem.

Lekman Páng och hans dotter Líng Zhǎo reste runt i Kina på bekostnad av bambu-artiklar de tillverkade och sålde. De blev gamla tillsammans, blivande legender av upplysning. Deras sista hemvist var en bergsgrotta.

Páng visste att det var dags för honom att lägga ner sin börda. Han var mycket trött och kunde inte fortsätta. Inuti grottan fanns det en särskild klippa som han alltid satt på när han mediterade; så han intog sin plats och, i avsikt att gå hädan just när solen stod rakt över huvudet, sände han ut Líng Zhǎo för att se när middagsstunden inföll. Efter några få minuter återvände Líng Zhǎo emellertid in i grottan andlös av upphetsning. ”Åh Far,” ropade hon, ”du måste komma ut och se detta! Det är solförmörkelse!”

Nåväl, detta var ju en extraordinär händelse om det någonsin har funnits en. Páng kunde inte motstå att ta en titt på den. Så han reste sig från meditationsklippan och gick ut. Han tittade och tittade men där var ingen solförmörkelse. Middagstimmen hade kommit, det var allt. Men var Líng Zhǎo? Pang återvände till grottan och fann henne död, hennes kropp sittande upprätt på meditationsklippan. ”Åh den flickan!” skrek Páng. ”Hon var alltid före mig.”

Han begravde henne och sedan, en vecka senare, gick även han in i Nirvāṇa. Hans kropp blev kremerad och askan spridd över vattnet i en närbelägen sjö.

Kapitel 11: Den Dào-Odödlige

Fyrtiotre generationer Chán-Mästare har passerat sedan den Sjätte Patriarken höll Dharṃaṃ-lyktan högt. Fyrtiotre generationer sökare har funnit Vägen, ledda av hans ljus.

Oberoende av hur övertygad en person är av en annan väg så kan han bli guidad av Chán. När solljus kommer in genom fönstret, lyser det inte bara upp delar av rummet medan andra lämnas i mörker. Hela rummet lyses upp av Solens Sanning. Så vem som helst, oberoende av vilken Väg han har valt, kan ta emot nyttan av Cháns ljus.

Ta det berömda fallet med Dáo-Odödlige Lü Dong Bin.

Lü Dong Bin var den yngste och mest oåterhållsamme av alla Dáo-Odödliga. Man kan faktiskt säga att han var ganska vild. Det är åtminstone så han började.

I sina dödliga dagar kallades han Chun Yang… från Jing Chuan som levde under slutet av Táng Dynastin. Detta var mer än tusen år sedan, men den tiden var inte så annorlunda från våra dagar. Om en ung man ville komma upp sig, behövde han utbildning. I våra dagar skulle han skaffa sig en akademisk examen. Men på den tiden, var han tvungen att genomgå den avskydda De Lärdas Examination. Om man inte kunde klara denna examen, fick allvarligt överväga odling istället.

Nåväl, Chun Yang försökte tre gånger att klara De Lärdas Examination, och tre gånger misslyckades han. Han var frustrerad och deprimerad. Han visste att han hade svikit sin familj, och att han inte hade gjort mycket för sig själv heller. Det var sin egen professionella framtid han hade ödelagt.

Så Chun Yang gjorde vad många andra desperata unga människor gör, han började hänga i vin-butiker och försökte dricka ihjäl sig.

Den väg som alkohol tar gick i samma riktning för Chun Yang som den gör för alla andra: den gick rakt utför. Som man säger, först drack Chun Yang vinet, sedan drack vinet vinet, och sedan drack vinet Chun Yang. Han var i ganska dåligt skick när den Dáo-odödlige Zhong Li Quan, råkade möta honom i en av dessa salonger.

Den Dáo-odödlige blev intresserad av den unge mannen. ”Istället för att försöka avkorta ditt liv med vin,” sade han, varför försöker du inte att förlänga ditt liv med Dáo?”

Istället för ett kort, eländigt liv erbjöd Zhong Li Quan Chun Yang ett långt, lyckligt liv. Det lät som en bra affär. Chun Yang kanske inte hade vad som krävdes för att bli en regerings-byråkrat, men han hade förvisso allt som behövdes för att pröva andlig alkemi.

Chun Yang hade inget annat att göra med sin tid så han hade gott om tillfälle att öva. Han var definitivt motiverad. Jag antar att han hade insett hur långt ner han hade kommit, att han hade nått botten, så att säga. När en människa inser att hon inte har något att förlora på att se på livet ur en annan synvinkel, är hon mera öppen för nya idéer.

Så Chun Yang hade motivationen och tillfället. Det återstod bara att skaffa medlen. Och det var vad Zhong Li Quan erbjöd sig att bistå med. Han skulle lära honom de nödvändiga teknikerna.

Chun Yang gick in för bemästrandet av vad som kallas det Lilla Kosmiska Kretsloppet med liv och lust. Det är en kraftfull yoga-övning som använder sexuell energi till att förvandla slagget i den mänskliga naturen till Odödlighetens Guld. Han blev så bra på det att han kunde göra sig själv osynlig eller uppträda på två platser samtidigt… Det är ganska skickligt.

En dag beslöt han sig för att flyga över Chán-klostret Hǎi​ Huī som var beläget på Lü Shān-berget. Helgon och odödliga kan göra detta förstår ni. De är som piloter utan flygplan… eller fallskärmar.

Medan han flög omkring däruppe, såg och hörde han Buddhist-munkarna mässa och arbeta hårt, utförande alla vanliga saker som Buddhist-munkar gör. Så, för att visa upp sina krafter och för att nedvärdera munkarnas företag, skrev han ett litet poem på väggen till kloster-klockans torn.

Med Juvelen inuti min Hara’s skatt,

Varje sanning blir mitt nöje.

När dagen är över kan jag koppla av

Mitt Sinne utan bekymmer att beskatta

Eran sinneslösa Chán all mening saknar

Dålig poesi. Sedan flög han iväg. Varje dag som Abboten, Chán Mästaren Huang Lung, tittade upp mot tornet var han tvungen att läsa denna hemska poesi.

En dag medan den tidigare Chun Yang – han var numera känd som den Odödlige Lü Dong Bin – flög omkring i trakterna av klostret såg han ett violett paraply-format moln stigande över klostret. Detta var en tydlig indikation att något mycket andligt var på gång så Lü Dong Bin bestämde sig för att komma ner och ta sig en titt.

Alla munkarna var på väg in i Dharṃaṃ-hallen så han förklädde sig bara som munk och följde dem in. Men han kunde inte lura den gamle Abboten Huang Lung.

”Jag tror inte att jag förklarar Dharṃaṃ idag, ”morrade Huang Lung. ”Det verkar som om vi har en Dharṃaṃ-tjuv ibland oss.”

Lü Dong Bin steg fram och bugade arrogant för Mästaren. ”Vill du vara så god,” uppfordrade han sarkastiskt, ”att upplysa mig om betydelsen av uttrycket, ’Ett vetekorn kan innehålla universum och berg och floder kan rymmas i en gryta.'” Lü Dong Bin trodde inte på det tomma, egolösa tillståndet. Han accepterade den felaktiga synen att egot på något vis överlever döden.

Huang Lung skrattade åt honom. ”Se! En djävul vaktar ett lik!”

”Ett lik?” svarade Lü Dong Bin. ”Hah! Mitt kärl är fyllt med Odödlighetens Elixir!”

”Du kan släpa ditt lik genom evigheten om du vill,” sade Huang Lung. ”Men se nu till att komma ut härifrån!”

”Kan du inte besvara min fråga?” hånade Lü Dong Bin.

”Jag trodde du hade alla svar du behöver,” gläfste Huang Lung. Han mindes poemet.

Lü Dong Bin svarade med raseri. Han kastade sitt fruktade svärd, ”Djävuls-slaktaren”, mot Huang Lung; men Mästaren pekade bara med sitt finger mot det flygande svärdet och det stannade halvvägs och föll ofarligt till golvet. Den Odödlige var förstummad! Han hade aldrig föreställt sig att en Chán-Mästare kunde vara så kraftfull. Förkrossad föll han ner på sina knän för att visa respekt. ”Snälla Mästare,” sade han, ”jag önskar verkligen att förstå.”

Huang Lung blev mjukare mot honom. ”Låt oss glömma andra delen av kok-grytan,” sade han generöst. ”Koncentrera dig istället på första delen. Samma sinne som ger form åt ett arrangemang av materia vilket det benämner ”ett vete-korn” är samma sinne som ger form åt ett arrangemang av materia vilket det kallar ”ett universum”. Uppfattningar finns i sinnet. ”Sinnesslös Chán”, som du tidigare benämnde det, är faktiskt metoden att tömma sinnet på uppfattningar, på bedömningar, på åsikter, på ego.” Så tillade han, förmodligen som han mindes poemet, ”Särskilt uppfattningen om egot!”

Lü Dong Bin grunnade på svaret tills han plötsligt förstod det. Så länge som han gjorde åtskillnad mellan sig själv och andra, mellan önskvärda och icke önskvärda, mellan oviktiga och viktiga, var han förslavad av den begreppsmässiga världen. Han var mest en som skiljde mellan illusioner. Ingen vid sina sinnens fulla bruk vill vara det! Och förvisso vill ingen Dáo-odödlig tillbringa sitt liv, eller all evighet, heller, väljande mellan lögner, bestämmande vilken som är mer övertygande än de andra.

Överlycklig flög Lü Dong Bin upp till tornet, suddade ut sitt gamla poem och ersatte det med ett annat.

Jag trodde jag hade bemästrat mitt lilla sinne,

Men det var precis tvärtom.

Jag sökte efter guld i bly

Men illusioner var allt jag fann.

Mitt svärd kom kraschande mot golvet

När Huang Lung pekade mot månen;

Jag såg ljuset, hans sanning den stack fram

Och räddade mig i grevens tid.

Upplysning gjorde honom tyvärr inte till en bättre poet.

Poängen, emellertid, är att Lü Dong Bin, trots att han var en Dáo-odödlig, kunde dra nytta av Chán. Han uppskattade de Tre Juvelerna – Buddhan, Dharṃaṃ och Sanghan – så mycket att han faktisk vann titeln Dharṃaṃs Väktare. Naturligtvis var det inte nödvändigt för honom att konvertera och kalla sig en Chán-man. Hela lärdomen av hans Upplysning var att namn är meningslösa, så han fortsatte att vara en Dáo-odödlig. Men nu, eftersom han förstod så mycket mer, steg han omedelbart genom rangerna av de Odödliga; och fast han var den yngste av dem alla, blev han den mest prominente. Under hans inspirerade ledarskap, började Dáoist-sekten i norr verkligen att frodas. Lü Dong Bin blev kallad den Femte Dáo-Patriarken i Norr.

Nere i syd, uppnådde en annan stor Dáoist, Zé Yang, också Upplysning efter att ha läst Buddhistiska Sūtror. Han blev känd som den Femte Dáo- Patriarken i Syd… men det är en annan historia.

Kapitel 12: Mo Shān

Många kvinnor har utmärkt sig i utövningen av Chán. Många har uppnått Mästarskap och några av dessa har, faktiskt, lyckats där eminenta manliga Mästare har misslyckats.

Ta fallet med Mästare Mo Shān. Som så många andra Mästare tog Mo Shān sitt namn från berget där hennes kloster var beläget. Hon blev ganska berömd för djupet på sin förståelse av Chán och hennes förmåga att leda studenter till upplysning.

Munken Quan Xi, vilken senare blev Chán-Mästare Quan Xi, hade hört om framgången med hennes metoder; och efter att ha tillbringat några år med ingen mindre än Mästare Línjì – år under vilka han lärde mycket men inte leddes till Upplysning, bestämde sig Quan Xi för att besöka Mo Shān för att se om hennes metoder kunde hjälpa honom.

Jag utgår från att Quan Xi hade fallit offer för den slags stolthet som infekterar många studenter hos stora Mästare.de tänker att det är bättre att vara en oupplyst elev till en berömd Mästare än att vara en upplyst elev till en okänd en. En känner på samma sätt om kön. De antar att en oupplyst manlig student är överlägsen en upplyst kvinnlig Mästare. Man kan kalla detta för Chán machokurs.

Hur som helst så dök munken Quan Xi upp vid Mo Shāns kloster med en kaxig attityd. Han var stor och nedlåtande och mycket noggrann med att han var en överlägsen manlig praktikant. Han varken vrålade eller slog på sitt bröst som manliga apor brukar, men näst intill.

Quan Xi trädde in i hallen just som Mo Shān intog sitt sedvanliga auktoritativa högsäte. Han skulle ha knäfallit för henne i ödmjukhet och tiggt henne om att anta honom som student; men han kunde bara inte ödmjuka sig själv för en kvinna.

Mo Shān studerade honom under ett ögonblick, så kallade hon på en assistent, ”Är den här grabben en turist eller en som vill studera?”

Quan Xi tog till orda: ”Jag är inte någon turist. Jag följer Buddha Dharman.”

”Ah”, sade Mo Shān, i ett försök att verka förvånad. ”Du följer Dharṃaṃ!  

Berätta, hur kom du hit?”

”Jag gick in, från stora vägen.”

”Trodde du att du lämnade kvar Dharṃaṃ där på vägen, att den kunde följas hit eller bli funnen här?”

Quan Xi visste inte vad han skulle säga. Han gjorde en sorts halvvägs knäande bugning, mer för att dölja sin förvirring än för att visa sin respekt.

Mo Shān blev knappast nöjd med komprometterande arrogans. ”Dharmakáya har inte gränser du kan dra upp för att passa din egenkärlek,” sade hon. ”Så som Dharmakáya är överallt, så är också reglerna, Lagen, Buddhan, Dharṃaṃ. Du skall rätta ditt uppträdande till accepterad standard. Du skall möta detta tillstånd.”

Ovilligt knäböjde Quan Xi för Mo Shān. Men när han reste sig kunde han inte låta bli att fråga, ”Vad är tillståndet i Mo Shāns huvud?” Han sparrade henne verbalt. Vad han ville veta var om hon var upplyst eller ej.

Mo Shān log åt hans omogenhet. ”Vilken av Buddhans lärjungar kunde se hans Usnisa, den heliga utbuktningen på toppen av hans huvud?” Hon menade förstås att det krävs en för att känna igen en; och om Quan Xi inte kunde se att hon var upplyst så var det för att ha själv inte var det.

”Var kan jag finna den man som är ansvarig för Mo Shān?” retorerade han nedlåtande, med den dubbla betydelsen ’kvinna’ och ’bergskloster’.

”Den som är ansvarig för Mo Shān är varken kvinna eller man,” svarade hon, givande honom lite mera rep.

”Den ansvariga personen borde vara tillräckligt kraftfull för att slutföra förvandlingen,” utmanade han, när hans machochism åter dominerande hans hjärna.

Mo Shān såg uppmärksamt på Quan Xi. Långsamt och omsorgsfullt sade hon, ”Den som är ansvarig för Mo Shān är varken ett spöke eller en demon eller en person. Till vad skulle Denne förvandlas?”

Quan Xi förstod plötsligt budskapet! En stund stod han där förfärad över sin egen dumdristiga okunnighet. Sedan föll han på knä och bugade verkligen för Mo Shān. Denna gång menade han det.

Han stannade kvar på Mo Shān under tre år och arbetade som trädgårdsmästare. Under Mästare Mo Shāns ledning nådde han upplysning.

Flera år senare när han hade blivit Mästare och hade sina egna elever, brukade han berätta för dem, ”Upplysning kräver ett fullt mått från det stora öskaret. Från min andlige fader, Línjì, fick jag bara en halv omgång. Det var min andlige moder, Mo Shān, som gav mig den andra halvan; och från den gång hon gav mig den, har jag aldrig varit törstig.” 

Kapitel 13: Sammanfattning

Förr i tiden hade man samma problem med tiden som vi har. De sa, ”Dagar passerar likt en skyttel i en vävstol.” Först åt ena hållet, sedan åt andra hållet. Fram och tillbaka, från sida till sida. Ibland sa de, ”Dagar passerar likt pilar över huvudet.” Vi står där och ser dem flyga förbi, undrande vart de alla flyger.

Under en Chán-undervisnings-session, passerar instruktions-perioden snabbt. Likt tid, går idéer och uppfattningar åt än det ena hållet, än det andra. På vilken sida skall tråden ta slut? Pilar av insikt flyger över huvudet. Skall någon träffa sitt mål? Vi kan inte veta förrän det stora igenkännandet vid slutet av undervisnings-sessionen.

I Chán, som i de flesta ting i livet, är vi aldrig säkra på att vi förstår något vi just har blivit lärda förrän vi har blivit prövade. Lärare kallar detta prov ”att betala räkningen.” Under undervisnings-sessionens sista dag, samlas alla studenterna, och läraren kallar på måfå än den ena personen, än den andra personen, vidare och vidare, frågande alla möjliga tillspetsade frågor. Det är vad vi kallar för att presentera en räkning för studenten. Han måste ställa sig upp framför hela klassen och underkasta sig utfrågningen. ”Hur mycket lärde du dig? Betala!” Lärare får betalt med bra svar.

Naturligtvis är det så, i alla sessioner, att om en person lyckas nå upplysning så betalar han räkningen för alla. Alla delar på glädjen när någon lyckas med att uppnå Sanningen.

Så vad har du lärt från dessa lektioner? Kanske har du betalat räkningen för alla och nått Upplysning. Kanske är du inte säker och behöver lite tid för att tänka igenom det, att mylla ner Chán-idéerna i ditt sinne, att låta tankarna sätta sig lite innan du ser vad du har fått. Ta all tid du behöver – avsluta bara inte odlings-processen. Håll Chán i ditt sinne. Ompröva dina prioriteringar. Kultivera tålamod.

En sommardag bestämde Buddhan sig för att ta en lång promenad. Han lunkade nerför vägen för sig själv, bara njutande av jordens skönhet. Så, vid en vägkorsning träffade han på en man som bad.

Mannen, som kände igen Tathāgata, knäföll framför honom och grät. ”Herre, livet är verkligen bittert och plågsamt! Jag var en gång lycklig och framgångsrik, men genom tricks och bedrägeri tog de jag älskade allting ifrån mig. Jag är förskjuten och hånad. Säg mig, Herre,” bad han, ”hur många gånger måste jag bli återfödd till sådana eländiga existenser innan jag slutligen får känna Nirvāṇa välsignelse?”

Buddhan såg sig omkring och fick syn på ett mango-träd. ”Ser du det trädet?” frågade han. Mannen nickade. Sedan sade Buddhan, ”Innan du kan känna frihet från lidande måste du återfödas lika många gånger som det finns mango-frukter på det trädet.”

Nu var det så att mango-trädet var alldeles fullt med frukter hängande från grenarna. Mannen stönade. ”Men Herre,” protesterade han, ”jag har följt dina Löften! Jag har levt rättfärdigt! Varför måste jag vara fördömd och lida så mycket längre?”

Buddhan suckade, ”För att det är så det måste vara.” Och han fortsatte sin promenad.

Han kom till en annan vägkorsning och fann en annan man bedjande; och denna mannen knäföll också framför honom. ”Herre, livet är verkligen bittert och plågsamt,” sade mannen. ”jag har lidit sådana kval. Som pojke förlorade jag mina föräldrar; som man förlorade jag min hustru och mina söta barn. Hur många gånger måste jag bli återfödd till sådana eländiga existenser innan jag slutligen lär känna tillflykten av din kärlek?”

Buddhan såg sig omkring och fick syn på ett fält med vilda blommor. ”Ser du fältet med vilda blommor?” frågade han. Mannen nickade. Så sade Buddhan, ”Innan du känner frihet från lidande måste du återfödas lika många gånger som det finns blommor på detta fält.”

Vid åsynen av så många hundratals blommor, grät mannen, ”Men Herre! Jag har varit en god människa. Jag har alltid varit ärlig och rättvis, aldrig varit någon till skada! Varför måste jag genomgå så mycket lidande?”

Buddhan suckade. ”För att det är så det måste vara,” och han fortsatte sin väg.

Vid nästa vägkorsning mötte han ännu en man som knäföll framför honom i underkastelse. ”Herre, livet är verkligen bittert och plågsamt!” sade mannen. På dagarna sliter man under den brännande solen, på nätterna ligger jag på den kalla våta jorden. Så mycket hunger, törst och ensamhet! Hur många gånger måste jag återfödas till så eländiga existenser innan jag kan gå med dig i Paradiset?”

Buddhan såg sig omkring och fick syn på ett tamarind-träd. Varje gren på tamarind-trädet har många stjälkar och varje stjälk har dussinvis med små blad. ”Ser du tamarind-trädet där?” frågade Buddhan. Mannen nickade. Så sade Buddhan, ”Innan du känner frihet från lidande måste du återfödas lika många gånger som det finns löv på tamarind-trädet.”

Mannen såg på tamarind-trädet och dess tusentals löv, och hans ögon fylldes med tårar av tacksamhet. ”Så barmhärtig är min Herre!” sade han, och han pressade sin panna mot marken framför Buddhans fötter.

Och Buddhan sade, ”Res dig, min gode vän. Kom med mig nu.”

Och än i denna dag är tamarindens frön symboler för tillit och tålamod.

Vi kan inte upprätta kontrakt med universum. Vi kan inte säga, ”Jag följde reglerna och därför har jag rätt till att emotta belöningen.” Eller, ”Jag har haft mer än min beskärda del av hårda tider. Jag har rätt till lite god tur nu. Universum erkänner inte våra ömkliga krav på rättvisa. Det finns hjältar som har offrat sina liv för andra. De har ingen röst att klaga med. Ändå vet vi att, eftersom de var osjälviska så vandrar de i Paradiset.

Och är inte detta vägen till lycka? Är det inte så här vi träder in i Nirvāṇa? Genom att överge våra individuella egon och vinna det universella Buddhasjälvet? Paradiset kommer när vi överger oss själva till det.

Så när du tillfrågas, ”Hur mycket lärde du dig?” även om du inte kan komma upp med specifika svar, så betalar du räkningen bara du säger, ”Hur länge det må ta, så håller jag mig till Chán. Jag försöket att befria mig själv från själviskhet och att aldrig glömma att hålla min panna pressad mot marken framför Buddhans fötter.”

Ödmjukhet och tålamod är gyllene mynt.

Och här är ett råd: Försök att finna en Buddha i varje människa du möter och du kanske betalar räkningen för tusentals.

När det gäller kärlek, var en slösare!