Plattforms Sūtra Kap 1 – 6


Södra Skolans 
Plötsliga Undervisning i den Högsta farkosten; 
Māha Prajñāpāramitā Sūtra
av Patriarken 
Dàjiàn Huìnéng Dà Shih, vid Tai Fan Templet i Guǎngzhōu
”Lag Predikande Plattforms S
ūtra” – Liùzǔ[1] Tánjīng
i grundöversättning av Upasaka ​ Sùn (David Lindholm). Bearbetat och rättat av Míng Bǎo​ 
Plattformssutran eller Huì-Néng’s Sūtra som den också kallas, är en av få Sūtror som ursprungligen skrevs ned på Kinesiska och inte på Sanskrit. Den intar tillsammans med Diamantsūtran (Vajracchedikā Prajñāpāramitā Sūtra) en mycket central plats inom den Kinesiska södra Chánskolan. Sūtran tillskrivs den sjätte Patriarken i Kina eller den 33:e Patriarken totalt sett. Det centrala temat i Huì-Néng’s Sūtra är det ögonblickliga och intuitivt ledsagade uppvaknandet, i kontrast till den nordliga Chán där det gradvisa uppvaknandet ses om den bästa vägen. Översättningen är baserad på en reviderad utgåva av Wong Mou-lams översättning ifrån 1929, samt Thomas Clearys översättning från 1989. Den senaste revideringen bygger på den senaste översättningen gjord av Red Pine 2007. Vi har valt att inte ta med förorden till de olika utgåvorna som gjordes mellan 1930-69, läsaren hänvisas här till Shambala Dragon Edition 1990- The Diamond Sūtra & The Sūtra of Huì-Néng  samt Counterpoints utgåva The Platform Sutra, The Zen Teaching of Huì-Néng av Red Pine.

Kapitel 1. Självbiografi. En gång, när Patriarken hade anlänt till Bǎo-Lín Chán Sì[2], begav sig prefekten Wei av Sháo-provinsen tillsammans med andra dignitärer till klostret för att be Patriarken att hålla offentliga föreläsningar om Buddismen i Taifàn-templets stora hall i staden Guāngzhōu​ (Kanton). I föreläsningshallen samlades alla, prefekten Wei, ämbetsmän, Konfucianska lärde, ungefär trettio man i varje grupp och till detta Bhikshus, Bhikshunis, Daoister och lekmän. Allt som allt runt tusen åhörare. När Patriarken intagit sin plats, betygade de församlade åhörarna tillsammans honom sin vördnad, och bad honom att föreläsa om Buddhismens grundläggande lagar. Hans helighet gav då följande föreläsning till församlingen: ”Lärda åhörare, vårt medvetandes sanna natur som är själva fröet eller kärnan till upplysningen (Bodhi), är till sin natur ren. Och det är bara genom att använda oss av detta medvetande som vi kan nå Buddhaskapet direkt. Men låt mig nu först berätta något om mitt eget liv och hur det föll sig att jag kom i besittning av de esoteriska lärorna i Dhyānaskolan (Chán). Min far, som kom från Fàn-Yang[3], blev avskedad från sin offentliga post och förvisad till att leva som en ofrälse i Ling-Nan, där han blev bonde i Xin-Zhou[4]. Tyvärr så dog min far medan jag fortfarande var mycket ung, min mor lämnades då mycket fattig och eländig. Vi flyttade senare till Guāngzhōu (Kanton), där vi hade det mycket svårt. När jag en dag var på torget för att sälja ved, bad en av mina kunder mig att leverera ved till hans butik. När jag gjort leveransen och fått betalt, lämnade jag butiken. Utanför såg jag en man som satt och reciterade en sūtra. När jag hörde sūtran läsas högt blev mitt medvetande genast upplyst. Jag frågade då mannen om namnet på boken han reciterade och han berättade då att det var Diamantsūtran. Jag frågade vidare varifrån han kom och varför han reciterade just den här sutran. Han svarade mig då att han kom från Dōngshān​-klostret i Huáng-Méi-distriktet[5] vilket ligger i provinsen Xí. Vidare så berättade han för mig att Hóng Rěn, den femte Patriarken, var abbot i klostret med närmare ettusen lärjungar under sig. När han tidigare hade besökt klostret för att betyga Patriarken sin vördnad, hade han fått lyssna till föreläsningar om Diamantsūtran. Hans helighet Patriarken brukade uppmuntra lekfolket såväl som munkarna att recitera denna text, för att därigenom komma till upplysning och förverkliga det inneboende Buddaskapet direkt. Det måste vara ett resultat av god karma från mina tidigare liv som gjorde att jag fick höra om detta. Jag fick sedan tio taeler[6] för min mors uppehälle i gåva av en man som rådde mig att bege mig till Huáng-Méi för att tala med den femte Patriarken. Då arrangemangen för min mor var färdiga, begav jag mig till Huáng-Méi, dit jag anlände redan efter mindre än trettio dagars vandring.  Jag gick sedan för att betyga Patriarken min vördnad och blev då utfrågad varifrån jag kom och varför jag sökte honom. På detta svarade jag, ”Jag är en vanlig man ifrån Xin-Zhou i Guǎngdōng. Jag har rest långt för att betyga er min vördnad, allt jag ber om är upplysning”. Patriarken sa, ”Du är en infödd Guǎngdōng-bo, en barbar? Hur kan du hoppas på att bli en Buddha?” På detta svarade jag, ”Fastän det finns nordlänningar såväl som sydlänningar, så har varken nord eller syd någon som helst betydelse för Buddhanaturen. Till det yttre är en barbar annorlunda än ers helighet, men det är ingen skillnad i vår Buddhanatur”. Han skulle just till att tala vidare med mig, men fick avbryta sig eftersom det kom andra lärjungar. Patriarken sa då åt mig att gå och arbeta tillsammans med de andra lärjungarna. ”Låt mig få säga till ers Helighet, att Prajñā[7] ofta uppstår i mitt medvetande. När man inte förlorar sitt sanna medvetande ur sikte då kan man med rätta kallas för ’ett förtjänsternas fält’. Men jag vet inte vilket arbete ers Helighet önskar att jag skall utföra?” ”Den här barbaren är alltför intelligent”, sa han då. ”Gå till stallet och prata inte mer nu”. Jag begav mig då till den bakre gården där en lekbroder sa åt mig att huggaved och tröska ris.

En dag mer än åtta månader senare råkade Patriarken se mig och sa, ”Jag vet att din kunskap om Buddhismen är mycket god, men jag måste avstå från att tala med dig. Annars kan avundsjuka personer göra dig illa. Förstår du mig?” ”Ja ers Helighet. Och det är för att ingen skall lägga märke till mig som jag har avstått från att gå i närheten av er hall”. En dag samlade Patriarken sina lärjungar och sa till dem, ”Frågan om oavbruten återfödelse är kritisk och ödesdiger. Dag efter dag verkar ni alla sträva efter dåliga förtjänster[8] istället för att försöka befria er från detta hav av bitterhet. Men förtjänster är er till ingen nytta alls så länge som ert sanna medvetande är fördunklat och ni inte kan se klart. Gå nu och sök efter Prajñā inom er och skriv sedan en Gāthā [9] som visar er nivå av förståelse. Den av er som visar att han har förstått vad det sanna medvetandet är, kommer att få ärva ämbetsdräkten[10]  och Dharṃaṃ[11] och jag skall göra honom till den sjätte Patriarken. Gå nu och vänta inte med att skriva er Gāthā, och kom ihåg att finurligheter inte är till någon nytta. Han som har förstått det sanna medvetandet kan omedelbart uttrycka detta så fort han fått höra om det; han kan inte ens tappa det ur sikte om han så vore inblandad i en strid på liv och död.” 

Efter att ha fått instruktionen drog sig lärjungarna tillbaka för att samtala, ”Det är ingen mening med att vi försöker att skriva en Gāthā om detta och ge till Hans Helighet, eftersom Patriarkatet måste gå till vår lärare, Yùquán Shénxiù; och sätter vi oss och arbetar ihop någon nödlösning så är det bara slöseri med tid”. Efter att ha hört detta bestämde de sig samtliga för att avstå från att skriva någon Gāthā och sa, ”Varför skall vi göra oss besväret? Hädanefter skall vi bara följa vår lärare, Shénxiù, vart han än går, och vända oss till honom för undervisning och vägledning”. Under tiden satt Shénxiù och resonerade med sig själv: ”Eftersom jag är deras lärare så kommer ingen av dem att delta i den här tävlingen. Jag undrar om jag skall skriva en Gāthā och överlämna den till hans Helighet? Om jag inte gör det, hur skall han då kunna veta hur djup eller hur ytlig min kunskap och insikt är? Om mitt mål är att få Dharṃaṃ, så är mitt motiv rent och ärligt men om jag bara fikar efter Patriarkatet så vore mina motiv synnerligen dåliga. I sådana fall är mitt medvetande inte annorlunda än hos vilken världsligt sinnad människa som helst. Och jag skulle egentligen inte göra något annat än att lura till mig det heliga Patriarkatets säte. Om jag å andra sidan inte lämnar in en Gāthā, så kommer jag aldrig att få Dharṃaṃ. Detta uppdrag är ju ett synnerligen svårt dilemma.” Framför Patriarkens hall fanns tre takförsedda korridorer[12], vars väggar väntade på att bli målade av en hovkonstnär vid namn Lù Chén. Bilderna skulle visa händelser från Laṅkāvatāra Sūtra[13] och visa Saṃghaṃ’s[14] förvandling samt scener föreställande de fem Patriarkernas genealogi. Allt för att upplysa allmänheten och ge dem möjlighet att visa sin vördnad för bilderna. Då Shénxiù hade skrivit sin vers försökte han flera gånger att överlämna den, men så fort han närmade sig Patriarkens hall så började han att svettas ymnigt och blev oerhört nervös. Han kunde inte för sitt liv uppmana tillräckligt med mod för att överlämna sitt bidrag trots att han under fyra dagar gjorde inte mindre än tretton försök att lämna över den. Efter detta sa han till sig själv, ”Det vore nog bättre för mig om jag skrev versen på väggen i korridoren och låter Patriarken läsa den själv. Om han godkänner den, skall jag stiga fram och visa min vördnad för honom och berätta att det är mitt bidrag; men om han underkänner min vers, så skall jag ha slösat bort flera år vid det här berget och fått ta emot vördnadsbetygelser från andra utan att på något sätt ha förtjänat dem.

Versen löd så här: 
“Kroppen är som ett Bodhi-träd[15]
Sinnet det som en spegel bär
Polera den igen och igen
Låt inget damm samlas där” 

Så fort han hade skrivit det gick han raka vägen till sitt rum så att ingen skulle misstänka vad han hade gjort. Väl på sitt rum tänkte han igen: ”När Patriarken ser min Gāthā imorgon och blir nöjd med den, då är jag redo att ta emot Dharṃaṃ; men om han säger att den är illa skriven så måste det betyda att jag inte är mogen nog att ta emot Dharṃaṃ, som en konsekvens av missgärningar i mina tidigare liv vilka fördunklar mitt medvetande. Det är verkligen svårt att gissa vad Patriarken kommer att säga om min vers. Längs dessa banor funderade Shénxiù ända tills gryningen kom eftersom han varken kunde förmå sig att sova eller koppla av på något sätt. Men Patriarken visste redan att Shénxiù inte hade trätt in igenom upplysningens port, att han inte hade insett det sanna medvetandets natur. När morgonen kom sände Patriarken efter Herr Lù, hovkonstnären, och gick tillsammans med honom till den södra korridoren för att få väggarna där dekorerade med bilder. Han råkade då se Gāthān som stod skriven på väggen. ”Jag är verkligen ledsen att ni har fått resa så långt”, sa han till Herr Lù. ”Väggarna behöver inte målas nu längre. Som Sūtran säger, ’Alla former och fenomen är obeständiga och illusoriska’. Det är bättre att lämna versen på plats, så att människor kan studera och recitera den. Om de sedan omsätter lärdomarna i praktiken så kommer de att räddas från misären av att födas i dessa världar av ondska och elände. Förtjänsten som vinns av någon som praktiserar detta blir i sanning stor.” Patriarken beordrade sedan att rökelse skulle brännas och att alla hans lärjungar skulle visa sin vördnad för Gāthān och recitera den så att de skulle kunna komma att förstå medvetandets sanna natur. Efter att de reciterat versen utbrast de ”Bra gjort!”

Vid midnatt lät Patriarken sända bud efter Shénxiù, och frågade honom om han var den som skrivit Gāthān. ”Ja det var jag som skrev den”, svarade Shénxiù. ”Jag vågar inte vara så förmäten att tro att jag skulle bli given Patriarkatet, men jag ber ers Helighet att säga mig om min vers visar det minsta spår av insikt och visdom.”Patriarken svarade, ”Din Gāthā visar att du ännu inte har förstått ditt medvetandes sanna natur. Du har nått fram till upplysningens portar, men ännu inte stigit in. Att söka den högsta upplysningen med en förståelse av det slag du har kommer knappast att krönas med framgång. För att nå den högsta upplysningen måste man spontant komma att förstå sin sanna natur, som inte är skapad och inte heller kan förstöras. Från Kshana till Kshana[16], skall man hela tiden kunna se och förstå sin sanna natur utan att förlora den ur sikte. Alla saker och ting kommer då att bli befriade från sina begränsningar. När Tathātā[17] är känd då är man för alltid fri från illusioner och oavsett vad som händer så kommer ditt medvetande alltid att vara i ett tillstånd där du urskiljer varandet så som det är (dess sådanhet). Ett sådant medvetandetillstånd är den absoluta sanningen. Om du i detta tillstånd kan se allting omkring dig, då kommer du att ha känt och förstått din sanna natur, det sanna medvetandet. Detta är den högsta upplysningen. Du gör bäst i att gå tillbaka till din kammare och fundera i ett par dagar till, och sedan ger du mig en ny Gāthā. Om den visar att du har trätt in igenom ’upplysningens port’, så skall du få ärva Dharṃaṃ och ämbetsdräkten.”Shénxiù bugade sig djupt för Patriarken och gick. I flera dagar kämpade han förtvivlat med att skriva en ny Gāthā. Detta gjorde honom så till den grad upprörd att allt kom att kännas som en mardröm, utan någon ro varken genom att sitta eller gå.

Två dagar senare hände det sig att en ung pojke passerade rummet där jag höll på att slå ris, jag hörde då hur han högt reciterade den Gāthā som Shénxiù skrivit. Så fort som jag hörde den visste jag att författaren inte hade kommit till insikt om medvetandets sanna natur. För även om jag ännu inte erhållit någon formell undervisning, så förstod jag sanningen i stora drag. ”Vad är detta för Gāthā”, frågade jag pojken. ”Du barbar” svarade han, ”känner du inte till den? Patriarken sa till sina lärjungar att frågan om ständig återfödelse var djup och svår, och att de som önskade att ärva hans ämbetsdräkt och Dharṃaṃskulle skriva en Gāthā. Sedan skulle den som tydligast visade att han hade förstått den sanna naturen få ärva dem och bli den sjätte Patriarken. Äldre broder Shénxiù skrev denna ’formlösa’ Gāthā [18] på väggen i den södra korridoren och Patriarken sa åt oss att recitera den. Patriarken sa också att den som omsätter dess lärdomar i praktiken, skall vinna mycket förtjänst och räddas från misären att återfödas i dessa jämmerdalar”.Jag sa till pojken att även jag önskade att recitera denna Gāthā, så att jag skulle vara bekant med dess lärdomar i ett framtida liv. Jag sa också till honom att trots att jag i åtta månader hade slagit ris, så hade jag aldrig satt min fot vid den stora hallen, och att han måste visa mig vägen dit så att jag skulle få betyga Gāthān min vördnad. Pojken tog mig dit och jag bad honom att läsa den för mig, eftersom jag själv inte kan läsa. En lägre ämbetsman vid namn Chang Dih-Yung från Xiàngzhōu​-distriktet som var på besök, läste upp Gāthān för mig. När han var färdig sa jag att även jag hade en Gāthā och att han vore mycket vänlig om han ville skriva den åt mig.

”Enastående”, utbrast han, ”att du också kan skriva en Gāthā!” ”Förakta inte en nybörjare” sa jag, ”om du är en sökare efter den högsta upplysningen. Du borde veta att även hos de lägsta kan man finna det skarpaste sinnet, medan de högsta emellanåt kan vara synnerligen tjockskalliga. Om du ringaktar andra så begår du en stor synd.” ”Diktera din Gāthā, jag skall skriva den åt dig. Men glöm inte bort att rädda mig om du skulle få ärva Dharṃaṃ.”
Min Gāthā löd så här:

“Upplysning har inget träd
En blank spegel inget bär
Ursprungligt finns inte ett ting
-Var kan dammet samlas här?

När han hade skrivit detta, förvånades alla församlade lärjungar och andra. Fyllda av beundran utbrast de till varandra ”Otroligt! Man skall förvisso inte döma andra efter det yttre. Hur kan det vara att vi så länge har låtit en inkarnerad Bodhisattva arbeta åt oss i köket?” När Patriarken såg att de församlade var alldeles utom sig av häpnad tog han av sig ena skon och torkade bort min Gāthā från väggen, så att ingen avundsam individ skulle få för sig att göra mig något ont. Han uttryckte då sin uppfattning att författaren av denna nya Gāthā inte heller fullt ut hade insett sin sanna natur, och detta accepterades av samtliga närvarande.Följande dag kom Patriarken osedd till rummet där riset slogs. När han såg att jag arbetade där med en stenmortel, sa han till mig, ”En sökare efter vägen riskerar sitt liv för Dharṃaṃ. Är detta inte rätt?” Sedan frågade han, ”Är riset färdigt?” ”Det var färdigt för länge sedan”, svarade jag honom, ”och väntar bara på sållet”. Patriarken slog då till morteln tre gånger med sin käpp och gick sedan.Då jag förstod vad han velat säga, begav jag mig under den tredje vakten[19] till hans rum. Med sin dräkt som skärm för att ingen skulle se oss, förklarade han Diamantsūtran för mig. När han kom till meningen, ”Man skall förhålla sitt medvetande på ett sådant sätt att det är fritt från alla bindningar”, blev jag fullkomligt upplyst och insåg att ingenting är skiljt från sin inneboende natur. ”Vem hade kunnat tro”, sa jag till Patriarken, ”att medvetandets innersta natur är helt fritt från både tillblivelse och upphörande! Vem hade kunnat tro att medvetandets innersta natur egentligen är självtillräckligt? Vem hade kunnat tro att medvetandets innersta natur egentligen är fritt från all förändring? Vem hade kunnat tro att allting egentligen är en manifestation av medvetandets innersta natur?”Patriarken förstod att jag hade förstått medvetandets innersta natur och sa, ”För den som inte känner sitt medvetande är det fullkomligt meningslöst att studera Dharṃaṃ. Å andra sidan, om han förstår sitt eget medvetande och intuitivt ser sin sanna natur, då är han en hjälte, en lärare åt människor och gudar; Buddhan.

”På så sätt, utan att någon visste om det, överfördes Dharṃaṃ till mig vid midnatt, och jag blev arvtagare till läran i ”Den plötsliga skolan”, såväl som till ämbetsdräkten och gåvoskålen[20]. ”Du är nu den sjätte Patriarken”, sa han till mig, ”Tag väl vara på dig, och rädda så många kännande varelser som möjligt. För det vidare och bevara Läran så att den inte dör ut. Lyssna nu till min Gāthā:

”Kännande varelser som sår fröet till upplysning
Kommer att på orsakernas fält skörda frukterna av Buddhaskap
Döda ting utan Buddhanatur
Sår inte och skördar ej.” 

Vidare sa han, ”När Patriarken Bodhidharma först anlände till Kina, hade de flesta Kineser inget förtroende för honom. Så den här ämbetsdräkten lämnades vidare som ett tecken från en Patriark till nästa. Vad Dharṃaṃ beträffar, så förs den vidare från hjärta till hjärta[21], och mottagaren måste förstå den genom sina egna ansträngningar. Sedan urminnes tider har det varit så att en Buddha ger Dharṃaṃs essens vidare till sin efterföljare, och för en Patriark att överföra till sin arvtagare den esoteriska läran från hjärta till hjärta. Eftersom ämbetsdräkten numera kan ge upphov till dispyter, skall du vara den sista att ärva den. Om du ger den vidare till din efterträdare kommer ditt liv att hamna i omedelbar fara. Lämna nu den här platsen så fort du kan, så att ingen gör dig illa”. ”Vart skall jag gå?” frågade jag. ”Stanna till vid Huái[22] och när du kommer till Huī[23] skall du dra dig undan”, svarade han då.

Eftersom jag fått ämbetsdräkten och tiggarskålen mitt i natten, sa jag till Patriarken att eftersom jag var en sydlänning så kände jag inte till bergsstigarna, och att det vore nästan omöjligt för mig att komma till floden för att där kunna hitta en båt. ”Oroa dig inte”, sa han, ”jag gör dig sällskap.”Han gjorde mig sedan sällskap till Kiukiang[24], där han sa åt mig att ta plats i en båt. Eftersom han rodde själv, bad jag honom att sitta ned och att istället låta mig ro. ”Det är inte mer än rätt att jag tar dig till den andra sidan”[25]. På detta svarade jag, ”När människor är förvirrade, skeppar guiden över dem; när man är upplyst, skeppar man över sig själv.” ”Eftersom jag råkar vara född vid gränsen, så är till och med mitt uttal illa, (trots detta) har jag haft äran att få ärva Dharṃaṃ efter dig. Och då jag nu är upplyst är det inte mer än rätt att jag korsar havet av födelse och död genom att själv inse mitt medvetandes sanna natur.” ”Helt riktigt, helt riktigt”, instämde han. ”Med början hos dig kommer Dhyāna-skolan[26] att bli mycket populär.
Tre år efter att vi har skiljts åt kommer jag att lämna den här världen. Du kan påbörja din resa nu. Gå så fort du kan söderut, och börja inte att predika alltför snart. Dharṃaṃ sprids inte så lätt”. 

När vi tagit farväl, lämnade jag honom och gick söderut. Efter ungefär två månader nådde jag till berget ​. Där såg jag flera hundra man som förföljde mig med avsikt att beröva mig ämbetsdräkten och skålen. Bland dem fanns en munk vid namn Huì Míng, vars lekmannanamn var Chén. Han var en general av fjärde rangen i sitt lekmannaliv. Hans uppträdande var bryskt och han var tämligen hetlevrad. Av alla förföljarna var han den som ihärdigast sökte efter mig. När han precis var i färd med att hinna upp mig la jag ämbetsdräkten och tiggarskålen på en sten, och gömde mig sedan. ”Den här ämbetsdräkten är bara en symbol, vad är det för poäng med att ta den med våld?” sa jag. När han kom fram till stenen försökte han att plocka upp dem, utan att lyckas. Han ropade då ”Lekbroder, lekbroder, (Patriarken hade ännu inte formellt trätt in i Saṃghaṃ) jag kommer för Dharṃaṃ, inte för ämbetsdräkten.” Jag klev då fram från mitt gömställe och satte mig på stenen. Han bugade, betygade mig sin vördnad och sa, ”Lekbroder, var vänlig och undervisa mig.” ”Eftersom du kommer för Dharṃaṃ”, sa jag, ”undvik då att tänka på någonting specifikt och håll ditt Sinne stilla, så skall jag undervisa dig.” När han så gjort detta en lång stund, sa jag, ”När du, min herre, varken tänker på gott eller ont, vad är i det ögonblicket ditt ursprungliga ansikte?” Då han hörde detta blev han omedelbart upplyst. Men han frågade vidare, ”Vid sidan av de esoteriska talessätt och ideér som förs vidare genom Patriarken från generation till generation, finns det några andra esoteriska lärdomar?” Jag svarade, ”Vad jag kan berätta för dig är inte särskilt esoteriskt, men om du riktar din blick inåt så kommer du att finna det esoteriska inom dig.” ”Trots att jag stannade i Huáng Méi”, sa han, ”Så kom jag inte till insikt om min sanna natur. Men tack vare din ledsagning, vet jag nu det på samma sätt som någon som dricker ett glas vatten vet om vattnet är varmt eller kallt. Lekbroder, du är nu min lärare.” På detta svarade jag, ”Om det är fallet, då är vi båda lärjungar till den femte Patriarken. Ta väl vara på dig.” När han undrade vart han borde gå hädanefter så sa jag att han skulle stanna till vid Yuán[27], och sedan slå sig ned i Mèng[28]. Han bugade sig, betygade mig sin vördnad och gick.
Något senare nådde jag till Cáo ​. Där blev jag åter förföljd av onda människor, och fick ta min tillflykt till Szu Hui, där jag uppehöll mig med en grupp jägare i hela femton år. Emellanåt undervisade jag dem på ett sätt som passade deras nivå av förståelse. Dom brukade sätta mig att vakta över deras fångstnät, men då jag fann någon levande varelse i näten så satte jag dem alltid på fri fot. Vid måltiderna la jag grönsaker i pannan där de kokade sitt kött. När några av dem undrade, så jag sa att jag endast skulle äta grönsakerna efter att de kokat med köttet. En dag slog det mig att jag kanske inte skulle leva som en närapå eremit, att det nu var hög tid för mig att undervisa i Lagen. Därför begav jag mig till Fǎ Xín[29] templet som låg i Guāngzhōu​. Där undervisade en Dharmamästare, Bhikṣu Yin Tsung, om MahāParinirvāṇa Sūtra.

Det hände så en dag att en vimpel fladdrade friskt i vinden, vilket orsakade att två Bhikṣus kom i dispyt om vad det egentligen var som rörde sig, vinden eller vimpeln. Eftersom de inte lyckades att lösa sin dispyt sa jag till dem att vad som faktiskt rörde sig var deras eget medvetande. Hela församlingen förvånades över mina ord, och Bhikṣu Yin Tsung erbjöd mig en hedersplats och frågade sedan ut mig om flera svåra passager i Sūtrorna.Då han märkte att mina svar var koncisa, riktiga och att de visade på något mer än ren bokkunskap sa han till mig, ”Lekbroder[30], du måste vara en enastående man. För länge sedan berättades det för mig att arvtagaren till den Femte Patriarkens ämbetsdräkt och tiggarskål kommit söderut. Du måste vara den mannen.”Jag svarade artigt att så var fallet. Han bugade sig omedelbart och betygade mig sin vördnad och bad mig att visa församlingen ämbetsdräkten och tiggarskålen som jag hade ärvt. Vidare frågade han vilka instruktioner jag fått då den Femte Patriarken gett mig Dharṃaṃ.

”Utöver en diskussion om insikten i medvetandets sanna natur, inget särskilt, inte heller hänvisade han till Dhyāna eller befrielse.” ”Varför inte det ”, frågade han mig då. ”Därför att det skulle betyda två vägar”, svarade jag. ”Och det kan inte finnas två vägar inom Buddhismen. Det finns bara en väg.”Han frågade då vilken som var den Enda Vägen[31]. På det svarade jag, ” Mahā Parinirvāṇa Sūtra, som du nyss förklarade, säger att Buddhanaturen är den enda vägen. I just den Sūtran så frågar Gong-Kao Kuei-Te, som är en Bodhisattva, Buddhan huruvida de som begår de fyra stora missgärningarna (döda, stjäla, ljuga samt överdriven sexualitet) eller de fem dödssynderna (dråp på föräldrar, eller att göra så att blod flyter från Buddhan), samt de som är icchantika (kättare) etc., om detta skulle utplåna deras inneboende godhet och deras Buddhanatur. Buddhan svarade, ”Det finns två olika former av inre godhet, den eviga och den icke eviga, så därför är deras inneboende godhet inte utplånad.” ”Buddhismen är inte känd för att ha två olika vägar att gå. Det finns goda och onda vägar, men eftersom Buddhanaturen inte är något av detta så är Buddhismen känd för att inte ha två vägar. Ur vanliga människors perspektiv, så är komponenterna i personligheten (Skandhas) och elementen i medvetandet (Dhātu) två olika saker: men de upplysta vet att de inte är dualistiska i sin natur. Buddhanaturen är icke-dualitet.”Bhikṣu Yin Tsung var mycket nöjd med mitt svar. Han förde ihop sina handflator som ett tecken på respekt, och sade ”Min tolkning av Sūtran är lika värdelös som en hög dynga, men din utläggning är värdefullare än guld.” Därefter utförde han hårraknings-ceremonin på mig, och bad mig att ta emot honom som min elev.Hädanefter under Bodhiträdet undervisade jag i lärorna hos Dōng Shān-skolan (Fjärde och Femte Patriarkernas skola[32], då de levde i Dōng Shān). Ända sedan Dharṃaṃ överfördes till mig i Dōng Shān, har jag utstått många prövningar och mer än en gång så har mitt liv hängt på en skör tråd. Idag har jag haft äran att få möta er här, och detta måste komma av våra tidigare goda kontakter under gångna Kalpas. Även våra samlade förtjänster vunna genom ärandet av olika Buddhor har haft betydelse; annars hade vi inte fått höra dessa läror från den ”Plötsliga Skolan”[33] och grundlagt våra framtida framgångar i förståelsen av Dharṃaṃ. De här lärdomarna har förts vidare ifrån tidigare Patriarker, och det är inte ett system som jag själv har hittat på. De som önskar att höra dessa läror skall först rena sitt medvetande, och efter att ha hört dem skall de reda ut sina tvivel på samma sätt som visa män gjorde förr. Då undervisningen var över, gladdes församlingen, bugade, betygade sin vördnad och sedan gick alla hem till sitt. 

Kapitel 2. Prajñā                                                                                                                              Nästa dag bad Prefekten Wei att Patriarken skulle ge ytterligare en föreläsning. Då Patriarken intagit sin plats och bett församlingen att rena sina sinnen och recitera Mahā Prajñā Pāramitā Sūtra, gav han så följande föreläsning:

”Lärda åhörare, upplysningens visdom (Bodhiprajñā) finns inneboende i oss alla. Men på grund av den förvirring som vårt medvetande upplever kan vi inte förstå detta själva. Därför måste vi söka hjälp av de upplysta innan vi själva kan lära känna vårt medvetandes essens. Ni skall veta att vad Buddha-naturen anbelangar så är det ingen som helst skillnad mellan en oupplyst åsna och en upplyst människa. Den enda skillnaden ligger i att den ena har insett sin sanna natur medan den andra inte har det. Låt mig nu tala med er om Mahā Prajñā Pāramitā, så att ni alla kan uppnå visdom”. 

”Lärda åhörare, alla de som dagarna i ända reciterar ordet ”Prajñā” verkar inte veta att Prajñā är en inneboende del av deras egen sanna natur. Men precis som att man inte blir mätt genom att bara tala om mat så är det också med de här människorna. Vi kan tala om Śūnyatā (tomhet) i otaliga kalpas, men att bara tala om det kommer inte att hjälpa oss att inse vårt medvetandes sanna natur. Det tjänar i slutänden ingenting till.  Termen ”Mahā Prajñā Pāramitā” är Sanskrit och betyder ”Stor visdom för att nå den andra stranden” (av existensens hav). Vi måste omsätta den i praktiken genom vårt medvetande; huruvida vi reciterar den eller inte spelar överhuvudtaget ingen som helst roll. Att bara recitera den utan någon mental övning kan liknas vid en fantasm, en magisk spökbild, en blixt eller en daggdroppe. Å andra sidan om vi gör båda delarna så kommer vårt medvetande att vara i samklang med vad vi säger. Själva vår egennatur är Buddha, och utöver denna egennatur så finns ingen Buddha. Vad är Mahā? Det betyder ”Stor”. Medvetandets kapacitet är lika stor som rymden. Det är oändligt, varken runt eller fyrkantigt, varken stort eller litet, varken grönt eller gult, varken rött eller vitt, varken ovan eller under, varken lång eller kort, varken argt eller glatt, varken först eller sist. Alla Buddha-Ksetras (länder) är lika tomma som rymden. I sitt innersta väsen är vår trancendentala natur tom och inte ett endaste dharma (ting) kan överhuvudtaget uppnås. Det är samma sak med medvetandets essens, som är ett tillstånd av absolut tomhet (Śūnyatā).

Lärda åhörare, när ni hör mig tala om tomheten så tro inte att jag med det menar intighet (detta inbegriper nämligen den heretiska synen om utplånande). Det är av yttersta vikt att vi inte anammar den idén, därför att den som sitter tyst och håller sitt medvetande blankt, den kommer att existera i ett tillstånd av likgiltig tomhet.Lärda åhörare, den gränslösa rymden i universum kan hålla inom sig myriader av ting i olika former och skepnader som solen och månen, stjärnorna, bergen, floderna, människorna, Dharmas relaterande till gott och ont, Deva-världar, helveten, stora oceaner och alla Mahāmeru-bergen. Rymden innesluter allt detta, och det gör även tomheten i vår natur. Vi säger att medvetandets essens är stor därför att den innefattar alla ting då alla ting ryms i vår egen natur. När vi ser godheten eller ondskan hos andra människor och vi varken dras till den, stöts bort av den eller fäster oss vid den, då är vårt sinne tomt som rymden. På så vis menar vi att vårt sinne är stort. Därför kallar vi det ”Mahā”.

Lärda åhörare, ni skall veta att sinnet har en mycket stor kapacitet, eftersom det genomsyrar hela Dharmadhātu (Lagens sfär, alltså universum). När vi använder oss av det så kan vi veta något om allt, och när vi använder hela dess kapacitet så skall vi veta allt. Allt i ett och ett i allt. När vårt sinne arbetar utan hinder och har frihet att komma och gå, då är vi i ett tillstånd av Prajñā.

Lärda åhörare, all Prajñā kommer från sinnets essens och inte från någon utomstående källa. Var mycket klara på den punkten. Detta kallas ”Eget bruk av den sanna naturen”. Förstår vi Sådanheten (Tathātā, sinnets essens), så är vi för alltid fria från illusioner. Eftersom sinnets omfång är till för stora ting skall vi inte praktisera sådana dumheter som att sitta med ett blankt sinne. Tala inte om ”Tomheten” dagarna i ända utan att praktisera det i sinnet. Gör vi på det sättet kan vi liknas vid en tiggare som tror sig vara kung. Prajñā kan aldrig uppnås på detta sätt och de som gör så är inte mina lärjungar. Lärda åhörare, vad är Prajñā? Det betyder ”Visdom”. Om vi alltid och under alla omständigheter håller våra tankar fria från fåniga begär och alltid handlar med visdom, så utövar vi Prajñā. En enda dålig idé är allt som behövs för att stänga ute Prajñā, men en enda vis tanke släpper in den igen. Icke insiktsfulla människor eller förvirrade människor ser det inte; de talar om det med sina tungor, men i sina sinnen förblir de icke insiktsfulla och oförstående. Alltid så talar de om hur de utövar Prajñā och hela tiden talar de om ”Tomheten”, men de känner inte till den yttersta tomheten. ”Visdomens hjärta” är Prajñā, och det har varken form eller egenskaper. Om vi förstår det på detta sätt så är det verkligen Prajñā’s visdom.Vad är då Pāramitā? Det är ett Sanskritord som betyder ungefär ”Till den motsatta stranden”. Bildlikt talat betyder detta ”Bortom existens och icke-existens”. Genom att klamra sig fast vid sinnesintryck så skapas och rör sig existens och icke-existens upp och ned som ett stormande hav. Ett sådant tillstånd kallas med en metafor ”Den här stranden”. Men utövar vi icke-fasthållande så uppnår vi ett tillstånd bortanför existens och icke-existens; det påminner om lugnt men kraftfullt strömmande vatten. Detta tillstånd kallas då ”Den motsatta stranden”, och därav ordet Pāramitā. Lärda åhörare, medan människor som är fångade i illusioner reciterar Mahā Prajñā Pāramitā med sina tungor, så skapas felaktiga och onda tankar i deras medvetanden. Men om de oupphörligen omsätter dess lärdomar i praktiken så kommer de att inse dess sanna natur. Att vara bekant med denna Dharṃaṃär att förstå Prajñā’s Dharṃaṃ, och att utöva det är att utöva Prajñā. Han som inte utövar det är en vanlig man. Den som om så bara för ett ögonblick sätter i sitt sinne att utöva det är Buddhans jämlike. Därför att den vanlige mannen är Buddha och orenheterna (klesa) är upplysningen (Bodhi). En flyende dåraktig tanke gör oss till vanliga människor men en enda upplyst tanke gör oss till en Buddha. En flyende tanke som klamrar sig fast vid sinnenas intryck är oren (klesa), en andra tanke som befriar oss från bindningar är upplysning (Bodhi). Lärda åhörare, Mahā Prajñā Pāramitā är det mest upphöja och främsta av allt. Den varken stannar eller går, inte heller kommer den. Genom den har Buddhor i nuet, det förflutna och i framtiden uppnått Buddhaskap. Vi skall använda oss av denna djupa visdom till att bryta ner de fem Skandhas (materiella egenskaper; materia, känsel, perception, jag-uppfattning och medvetande); att utöva detta leder osvikligen till att vi uppnår Buddhaskap. De tre giftiga orenheterna (girighet, hat och förvirring) kommer då att förvandlas till Śīla (rätt uppförande), Samādhi och Prajñā.

Lärda åhörare, i detta mitt system så skapar Prajñā åttiofyra tusen vägar till visdom, eftersom det finns så många olika orenheter för oss att handskas med. Men då vi är fria från orenheter, så visar sig visdomen för oss och den kommer inte att vara skild från sinnets essens. De som förstår denna Dharṃaṃkommer att bli befriade från ytliga tankar. Att vara fri från att vara besatt av en enda särskild tanke, från att klamra sig fast vid begär och från falskhet; att sätta sin egen essens av Tathātā i rörelse, att använda Prajñā till kontemplation; att inta en attityd av varken oberördhet eller fasthållande gentemot alla ting – detta är vad som menas med att förstå sin sinnes-essens för uppnåendet av Buddhaskap.

Lärda åhörare, om ni önskar att tränga igenom till det djupaste mysteriet av Dharmadhātu och Prajñā’s Samādhi, då skall ni öva Prajñā genom att studera Vajracchedikā (Diamant-) Sūtra, som kommer att låta er förstå sinnets essens. Ni skall veta att förtjänsten som ni får genom att studera denna Sūtra, som det påpekas i texten, är omätlig och utan gräns och kan inte beskrivas i detalj. Denna sūtra tillhör den högsta skolan inom Buddhans Dharṃaṃ, och Buddhan gav den med speciell åtanke åt de visa och intelligenta. Om de mindre visa och slötänkta skulle höra om den så skulle de reagera med misstro. Varför undrar ni? Till exempel om det regnade i Jambudvīpa (den södra kontinenten, människornas värld) genom de himmelska Nāgas mirakel, så skulle städer och byar flyta bort i floden som om de vore blad på ett dadelträd. Men om det skulle regna i den stora oceanen så skulle havsnivån inte påverkas alls. När Mahayanabuddhister hör talas om Diamantsūtran blir deras sinnen upplysta. De vet att Prajñā är inneboende i deras sinnes sanna essens, att det inte finns någon anledning att förlita sig på skriftliga auktoriteter eftersom de kan använda sin egen visdom genom konstant och ouphörlig kontemplation. Den Prajñā som är inneboende i sinnets essens hos oss alla kan liknas vid regnet, där fukten friskar upp och vitaliserar alla levande ting, träd och växter likaväl som medvetna varelser. När strömmar och floder når havet så blir vattnet i alla olika vattendrag till ett enda vatten; detta är en annan analogi.

Lärda åhörare, när regnet kommer i en störtflod så sköljs växter utan djupa rötter bort av strömmen och till sist så dukar de under. Så är även fallet med de trögtänkta när de hör om lärorna i den Plötsliga Skolan. Deras inneboende Prajñā är likadan som hos en mycket vis man men trots det så misslyckas de med att bli upplysta när de får höra Dharṃaṃ. Varför, undrar ni? Därför att de är nedtyngda av djupt rotade felaktiga åsikter och orenheter på samma sätt som solen kan täckas av ett moln och inte syns innan vinden blåser undan molnen. Prajñā varierar inte mellan olika människor, vad som gör den enda skillnaden är om du är upplyst eller inte. Den som inte känner sitt sinnes sanna essens och inbillar sig att Buddhaskap kan uppnås genom yttre religiösa riter och föreskrifter är trögtänkt. Den som förstår lärorna hos den Plötsliga Skolan och inte tror att yttre riter leder till upplysning och vars sinne alltid fungerar på rätt sätt så att han är absolut befriad från orenheter och nedsmutsning, han sägs ha insett sitt sinnes sanna essens.Lärda åhörare, sinnet skall vara i ett sådant tillstånd att det är oberoende av yttre och inre objekt eller påverkan, med frihet att komma och gå fritt från bindningar och grundligt upplyst utan någon form av moln som skymmer insikten. Den som kan göra detta är av den standard som krävs av Sūtrorna i Prajñā skolan.

Lärda åhörare, alla Sūtror och andra skrifter i Mahayana- och Hinayana-skolorna, likväl som de tolv avdelningarna i de kanoniska skrifterna, kom alla till för att svara mot olika människors olika behov på deras väg. Det är på den grundläggande tanken att Prajñā är inneboende i varje människa som tankarna i samtliga dessa skrifter grundas. Om det inte fanns några människor så kulle det inte finnas någon Dharṃaṃ, därav kan vi sluta oss till att all Dharṃaṃ är skapad för människor, och att alla Sūtror har lärarna att tacka för sin existens. Eftersom somliga människor är visa, de så kallat överlägsna, och somliga är tröga, de så kallat underlägsna människorna, så predikar de visa för de trögtänkta när de blir ombedda att göra det. På så sätt kan de tröga plötsligt vinna insikt, och deras sinnen bli upplysta. Det finns då inte längre någon skillnad mellan dem och de som kallas visa. Lärda åhörare, utan upplysning så skulle det inte finnas någon som helst skillnad mellan Buddhan och andra levande varelser; samtidigt så räcker det med en liten glimt av upplysning för att göra vilken levande varelse som helst till Buddhans jämlike. Eftersom alla dharmas är inneboende i vårt eget sinne så finns det inget skäl till varför vi inte rent intuitivt skall kunna inse Sådanhetens sanna natur. I Bodhisattva Śīla Sūtra sägs det: ”Vårt sinnes essens är i sitt innersta väsen rent, och om vi kände vårt sinne och förstod vår sanna natur så skulle vi alla uppnå Buddhaskap”. Och i Vimalakīrti Nirdeśa Sūtra sägs det, ”Ögonblickligen blir de upplysta och återfår sitt sanna sinne”. 

Lärda åhörare, jag blev upplyst omedelbart efter att den femte Patriarken hade undervisat mig, och jag kom spontant till insikt om Tathātā’s verkliga natur. Av denna anledning är det min speciella uppgift att propagera för läran i denna Plötsliga Skola, så att sökande kan finna Bodhi omedelbart och förstå sin sanna natur genom att rannsaka sitt sinne.Om de skulle misslyckas i att nå upplysning själva så skall de be lärda och fromma Buddhister som är kunniga i den högsta vägen att visa dem på rätt väg. Det är en upphöjd ställning, ämbetet av en from och lärd Buddhist som leder andra till insikt om sinnets sanna natur. Tack vare deras hjälp så kan man initieras i alla former av berömvärda och goda Dharṃaṃ’s. Visdomen hos de förgångna, de varande och de framtida Buddhorna och likaså undervisningen och läran i de tolv delarna av Kanon är alla inneboende i våra sinnen. Men om vi själva misslyckas i att nå upplysning så måste vi söka hjälp av de lärda och fromma. Å andra sidan så behöver de som upplyser sig själva ingen yttre hjälp alls. Det är fel att påstå att vi inte kan nå upplysning utan hjälp av de lärda och fromma. Varför? Därför att det är genom vår egen inneboende visdom som vi når upplysning, och inte ens hjälpen ifrån en lärd och from vän skulle vara till någon nytta om vi förleds av felaktiga läror och tokiga åsikter. Om vi analyserar vårt sinne med äkta Prajñā, så försvinner alla felaktiga åsikter på ett ögonblick. Och så fort vi förstår vårt sinnes essens så når vi Buddhaskapet omedelbart.

Lärda åhörare, när vi gör bruk av Prajñā för att förstå vårt eget sinne, så blir vi upplysta inifrån och utifrån och kommer i en position att förstå vår sanna natur. Att känna vårt sinnes sanna natur är upplysning och befrielse. Att nå befrielse är att nå Samādhi av Prajñā som i sin tur är frånvaro av tanke. Vad är frånvaron av tankar? Det är att kunna se och förstå alla dharmas (ting) med ett sinne fritt ifrån bindningar. När det är i bruk så når det överallt, men trots det så fastnar det ingenstans utan är fritt. Vad vi måste göra är att rena vårt sinne så att de sex Vijñāna’s(de sex av sinnesmedvetenheterna), då de passerar genom de sex portarna (sinnesfakulteterna), inte förorenas av eller fäster sig vid några av de sex sinnesobjekten. Då vårt sinne arbetar fritt utan några hinder och är helt fritt att komma och gå, når vi Samādhi genom Prajñā, det som också kallas befrielse. Ett sådant tillstånd kallas för ”tanklöshetens tillstånd” eller funktion. Men att bara avstå från att tänka på något överhuvudtaget så att alla tankar nedtrycks det är att vara dharma-beroende och det är helt fel sätt att se på saken.

Lärda åhörare, de som förstår vägen hos ”tanklösheten” vet allt. De kommer att ha all erfarenhet som alla Buddhor har haft och kommer att uppnå Buddhaskap. I framtiden om någon som blivit invigd i min skola skulle gå ed tillsammans med någon annan person för att viga hela sitt liv utan undantag till att praktisera läran i det Plötsliga Uppvaknandets Skola, då kommer han om avsikten är ärligt menad, att nå stigen mot helighet. (Till rätt personer) skall han förmedla, hjärta till hjärta, undervisningen som lämnats vidare från en Patriark till nästa. Och inte försöka att dölja den ortodoxa läran. Vi skall inte föra Dharṃaṃ vidare till människor från andra skolor som har andra synpunkter och trossatser än vi. Helt enkelt därför att Dharṃaṃ inte vore till nytta för dem. Detta steg tar vi för att okunniga personer som inte känner oss och vår lära, skall komma med nedlåtande kommentarer och därigenom utplåna sitt frö av Buddhanatur för tusentals inkarnationer framåt.

Lärda åhörare, jag har ett formlöst kväde för er att recitera. Både lekmän och munkar bör omsätta dess lära i praktiken. Att bara minnas mina ord gör ingen som helst nytta. Lyssna till mitt kväde”:

”En mästare av Kanon, likväl som av Sinnets Överförande,kan liknas vid den strålande solen i Zenith.Att lära ut den självförverkligande Dharṃaṃoch fördriva de heretiska synsätten,Är hans mål med att komma till denna världen.Vi kan inte dela in Dharṃaṃ i ”plötslig” och ”gradvis”, men somliga skall nå upplysning fortare än andra.Detta system för insikt i sinnets sanna natur är obegripligt för de okunniga.Vi kan förklara på tiotusen sätt, men varje förklaring kan spåras tillbaka till den enda principen.För att lysa upp vårt unkna tabernakel,fläckat av orenhet, skall vi ständigt tända visdomens ljus.Felaktiga synsätt håller oss i orenhet medan rätt synsätt befriar oss ifrån det.När vi befinner oss i en position där vi kan befria oss ifrån bådaså är vi absolut rena.Bodhi är inneboende i vårt sinnesessens och att söka den någon annanstans är felaktigt.I vårt orena sinne finns det rena sinnet,och när väl vårt sinne är rätt så försvinner genast de tre stora hindren (hat, begär och villfarelse).Om vi träder upplysningens väg behöver vi inte oroa oss för hinder på vägen. Om vi bara håller ett vakande öga på våra egna fel,kan vi inte gå vilse från den rätta vägen.Då varje form av liv har sin egen väg till frälsning,så kommer de inte att störa varandra. Men om vi lämnar vår egen väg och söker en annan väg till befrielse,kommer vi inte att finna någon.Även om vi kämpar på tills dess att döden hinner ifatt oss,kommer vi endast att finna botgöring i slutet.Om ni vill finna den sanna vägen,kommer rätt handling att leda er rätt;men om ni inte strävar efter Buddhaskap kommer ni att famla i mörkret och aldrig hitta rätt.Den som menar allvar i sin strävan bryr sig inte om de misstag han ser omkring sig. Om vi finner fel hos andra, då har även vi felat.När andra har fel, skall vi bortse från detta,för det är fel av oss att finna fel hos andra.Genom att göra oss kvitt vanan att hitta fel,skär vi bort en källa till orenhet.När varken hat eller kärlek stör vårt sinne, sover vi fridfullt.De som ämnar vara lärare för andra skall själva vara väl förtrogna med olika sätt som leder till upplysning.När eleven är fri från alla tvivel, visar detta att han har funnit sin sinnesessens. Buddhans kungarike är i denna världen, i vilken upplysningen skall sökas. Att söka upplysning genom att fjärma sig från denna världen är lika absurt som att leta efter horn på en kanin.Rätt synsätt kallas transcendentalt, felaktiga kallas världsliga. Då alla synsätt, rätt såväl som felaktiga, kastas åt sidan då framträder essensen av Bodhi.Detta kväde är för den Plötsliga Skolan.Den kallas också Dharṃaṃ’s Stora Skepp (för att segla över av existensens ocean).Kalpa efter kalpa (tidsrymd: från 16 miljoner år till 1.334 triljoner år) kan en människa vara förblindad,men när han väl når upplysning tar det blott ett ögonblick att nå Buddhaskap”.Innan avslutningen sade Patriarken följande; ”Här i Tai-fan templet har jag berättat för er om läran i den plötsliga skolan. Må alla medvetna varelser av Dharmadhatu omedelbart förstå lagen och nå upplysning”.Då de hört Patriarkens ord blev prefekten Wei, representanterna för stadens styre, Daoister och lekmän alla upplysta. De betygade sin vördnad tillsammans och utropade: ”Bra gjort, bra gjort. Vem kunde ha trott att en Buddha blev född i Guǎngzhōu”.

 Kapitel 3. Frågor  
En dag då Prefekten Wei hade Patriarken som gäst, så bad han denne att föreläsa för en stor folksamling. Då festen drog sig mot sitt slut bad Prefekten Patriarken att stiga upp på i plattformen, vilket denne samtyckte till. Efter att i vördnad ha bugat sig två gånger tillsammans med de församlade tjänstemännen, de lärde och det vanliga folket så sade Prefekten Wei:                                                                                                                                  – ”Jag har hört vad ers helighet har föreläst, och det är så djupsinnigt att det ligger bortom vad vi kan förstå. Jag har vissa tvivel och funderingar som jag hoppas att ni kan skingra.” – ”Om du har funderingar”, svarade Patriarken, ”så fråga på och jag skall förklara.” –”Vad ni predikar är de fundamentala principerna som Bodhidharma lärde ut, inte sant?” –”Ja, svarade Patriarken.”Prefekten Wei svarade: -”Jag fick berättat för mig att vid Bodhidharmas första intervju med Kejsar Hàn  ​ av Liáng riket, så frågade denne vilka förtjänster som Kejsaren kunde räkna med att erhålla genom att ha anlagt kloster, tillåtit munkar att ordineras (ett kejserligt intyg var nödvändigt vid denna tid), skänkt allmosor och upprätthållit ordningen. Och på detta svarade Bodhidharma att Kejsaren inte skulle få några förtjänster alls. Men jag kan inte förstå varför Bodhidharma gav ett sådant svar, vill ni vara så vänlig och förklara för mig?”

– ”Det skulle inte ge några förtjänster”, svarade Patriarken, ”betvivla inte den vise mannens ord. Kejsare  led av en vanföreställning och var inte bekant med den ortodoxa läran. Handlingar som att bygga tempel, tillåta nya munkar att ordineras, ge allmosor och att hjälpa och stödja Saṃghaṃ ger dig endast goda gärningar och skall inte misstagas för förtjänster. Dessa förtjänster finns endast i Dharmakāya och har inget att göra med handlingar för att få egenskaper.” Patriarken fortsatte, ”förverkligandet av det essentiella sinnet är gōng (goda belöningar) och jämlikhet är  (bra kvalitet). När våra mentala aktiviteter fungerar utan några problem eller hinder, så att vi befinner oss i en sådan position att vi hela tiden kan vara medvetna om det sanna tillståndet och den mystiska funktionen hos vårt sinne, ja då kan vi säga att vi har uppnått gōng  (sanna förtjänster). Inombords att hålla sinnet i ett ödmjukt tillstånd är gōng och att utåt uppföra sig med korrekthet är tè. Att alla ting är manifestationer av sinnets essens är gōng och att det innersta sinnet är fritt från strötankar är tè. Att inte gå vilse från sinnets essens är gōng och att inte smutsa ned sinnet då det används är tè. Om du söker efter förtjänster inom Dharmakāya och gör det som jag just har sagt, då kommer det som du erhåller att vara genuina förtjänster. Den som arbetar för förtjänster nedvärderar inte andra, vid alla tillfällen behandlar den alla andra med respekt. Den som har för vana att se ned på andra har inte befriat sig från den felaktiga uppfattningen om jaget vilket är något som visar att han brister i gōng. På grund av sin egocentrism och sitt vanemässiga förakt för andra, så förstår den inte sinnets verkliga natur, och detta visar på vederbörandes bristande tè. Lärda åhörare, när vår mentala aktivitet fungerar utan avbrott, då är det gōng. Och när vårt sinne fungerar på ett rakt och enkelt sätt, då är det tè. Att träna vårt eget sinne är gōng och att träna vår egen kropp är tè.

Lärda åhörare, förtjänster skall sökas inom sinnets essens, de kan inte fås genom att ge allmosor, stödja munkar och så vidare. Vi skall därför skilja mellan lycka och förtjänster. Det ligger inget felaktigt i vad vår Patriark sa. Det är Kejsaren  själv som inte kände till den sanna vägen.” 

Prefekten Wei ställde då nästa fråga, -”Jag har lagt märke till att det är vanligt förekommande att munkar och lekmän reciterar namnet ĀmítuóFó med förhoppningen att de skall födas i det rena landet i väst. För att reda ut mina tvivel, var snäll och berätta för mig om det är möjligt för dem att bli födda där eller inte”.  

-”Lyssna noga till mig min herre”, svarade Patriarken, ”och jag skall förklara. Enligt den Sūtra som reciterades av Bhagāvan i staden Shravasti för att leda folket till det rena landet i väst, är det helt klart att det rena landet inte ligger långt härifrån. Avståndet är runt 108,000 kilometer, som betyder de tio dåliga handlingarna[34] och de åtta felaktigheterna[35] inom oss alla. För de oförstående människor är det förvisso långt bort, till fullt förstående individer säger vi att det är ganska nära. Även om Dharṃaṃ är likadan, så skiljer sig människor åt i mental förmåga. Eftersom de skiljer sig åt från varandra i sin grad av upplysning eller okunnighet så förstår en del lagen kvickare än andra. Medan okunniga människor kan recitera ĀmítuóFó och be att få bli födda i det rena landet, så renar de upplysta sitt sinne. För som Buddhan sa ”När sinnet är rent så är Buddhalandet samtidigt rent”. Även om du är en man från öst, om ditt sinne är rent så är du utan synd. Å andra sidan även om du vore en person från väst, så skulle ett orent sinne inte göra dig utan synd. När människor från öst begår synder, så reciterar de namnet ĀmítuóFó och ber att bli födda i väst. Men hur blir det med syndare som är från väst, vart skall de be att bli födda?! Vanliga människor och okunniga individer förstår varken sinnets natur och inte heller det rena landet inom dem, så de önskar att bli födda i öst eller i väst. Men för den upplyste är överallt detsamma. Som Buddhan sade –” Oavsett var de råkar vara, så är de alltid glada och tillfreds.”

-”Min herre, om ditt sinne är fritt från ondska så är Väst inte långt härifrån, men det skulle vara synnerligen svårt för någon vars hjärta är orent att födas där bara genom att åkalla ĀmítuóFó¨!”-”Jag råder er därför, lärda åhörare, att först göra er av med de tio onda tingen; då har vi rest 100,000 kilometer. För nästa steg, gör er kvitt de åtta felen, det betyder att ytterligare 8000 kilometer är avklarade. Om vi alltid kan realisera sinnets essens i alla ögonblick, och bete oss på ett rättframt sätt vid alla tillfällen, så i en blinkning kan vi nå det rena landet och skåda ĀmítuóFó. ”Om ni bara utför de tio goda gärningarna[36], så skulle det inte finnas något behov för er att födas där. Å andra sidan om ni inte gör er kvitt de tio onda dragen i ert sinne, vilken Buddha skall då ta er dit? Om ni förstår den ofödda doktrinen (som gör ett slut på cykeln av födelse och död, Saṃsāra) i den plötsliga skolan, då tar det er bara ett ögonblick att se väst. Om ni inte förstår, hur kan ni då nå dit genom att rabbla namnet ĀmítuóFó, eftersom att det är så långt dit.

–”Nå, vad skulle ni säga om jag skulle ta och flytta det rena landet hit till er här i detta ögonblick så att ni alla kan se det?” Församlingen bugade och betygade sin vördnad och svarade –”Om vi skulle få se det rena landet här så skulle det inte finnas något behov för oss att önska att bli födda där. Vill ers Helighet vara så god och låta oss se det genom att flytta det hit?

”Patriarken sade ” Mina herrar, den här fysiska kroppen är en stad. Våra ögon, öron, näsa och tunga är dess portar. Det finns fem yttre portar, medan den inre är en föreställning. Sinnet är marken. Och sinnets essens är konungen som lever i sinnets domän. När sinnets essens är inne, då är konungen inne, och vår kropp och vårt sinne existerar. När sinnets essens är ute, då finns det ingen konung och vår kropp och vårt sinne förfaller. Vi skall sträva mot Buddhaskap i sinnets essens, och vi skall inte söka efter det utanför oss själva. Den som hålls i ovetskap om sitt sinnes essens är en vanlig varelse. Den som är upplyst i sitt sinnes essens är en Buddha. Att vara barmhärtig är Avalokiteśvara. Att finna glädje i att ge allmosor är Mahāsthāmaprāpta[37]. Duglighet i ett rent liv är Śakyamuni. Jämlikhet och rättframhet är ĀmítuóFó. Tanken på ett jag eller på en egen varelse är berget Meru. Ett depraverat sinne är en ocean. Klesa (föroreningar) är en stor våg. Ondska är den onda draken. Falskhet är djävulen. De tröttsamma sinnesobjekten är djuren i havet. Girighet och hat är helvetena. Oinsikt och dårskap är de brutala sällarna.”

”Lärda åhörare, om ni alltid gör de tio goda handlingarna, så kommer paradiset att dyka upp inför er omedelbart. När ni gör er av med tanken på ett jag och på en särskild varelse, så kommer berget Meru att störta samman. När sinnet inte längre är smutsigt så kommer oceanen (av existens) att torka upp. När ni är fria från Klesa så kommer vågor och dyningar (på existensen ocean) att stillas. När ondska är främmande för er, då kommer fiskarna och drakarna att dö ut.”Inom vårt sinnes domän, så finns det en Tathāgata av upplysning som strålar ut ett kraftfullt ljus som lyser upp de sex portarna (av förnimmelser) och renar dem. Detta ljus är starkt nog att tränga igenom de sex Kāma-himlarna (himlar av åtrå) och när det vänds inåt så eliminerar det omedelbart de tre giftiga elementen, renar oss från våra synder som annars kan leda oss till helvetet eller andra platser, och upplyser oss grundligt inom och utom så att vi inte skiljer oss åt från de som föddes i det rena landet i Väst. Om vi nu inte tränar oss upp till den nivån, hur skall vi då kunna nå det rena landet?”Då de hörde Patriarkens ord förstod de församlade sitt sinnes essens mycket klart. De bugade sig och betygade sin vördnad och utropade med en röst  –”Bra gjort!” De ropade också  –”Må alla medvetna varelser i detta universum som har hört den här predikan förstå den intuitivt.

”Patriarken tillade –”Lärda åhörare, de (klara, dedikerade) som önskar att träna sig andligen kan göra det hemma. Det är helt onödigt för dem att vistas i kloster. De som tränar hemma kan liknas vid en person från öst som är godhjärtad. Medan de (tröga, lata) som bor i kloster och försummar sitt arbete inte skiljer sig från en person från väst som är ond i sitt hjärta. Så länge som sinnet är rent så finns det rena västlandet i vårt eget sinnes essens.”  Prefekten Wei frågade –”Hur skall vi träna oss hemma? Vill ni vara så snäll och lära oss?” Patriarken svarade  -”Jag skall ge er ett formlöst kväde. Om ni omsätter dess lära i praktiken så kommer ni att vara i samma omständighet som de som lever med mig hela tiden. Om ni å andra sidan inte utövar den, vad kan ni då göra för framsteg även om ni rakar håret och lämnar ert hem för gott? Kvädet lyder:

”För ett klart sinne är det onödigt att leva efter reglerna (Śīla).För ett rättframt handlande så är övandet i Dhyāna(kontemplation) något man kan låta bli.I enlighet med tacksamhetsprincipen hjälper vi våra föräldrar som barn skall göra.I enlighet med rättfärdighetspricipen skall över och underordnad hjälpa varandra (vid behov.)I enlighet med principen om gemensam tillfredsställelse så är den äldre och den yngre vänliga mot varandra.I enlighet med principen om tålamod så grälar vi inte ens om vi är mitt i en fientlig folkmassa.Om vi kan hålla ut tills dess att eld skapas genom att gnugga ett trästycke,Då kommer den röda lotusen (Buddha-naturen) att växa upp ur den svarta gyttjan (det oupplysta stadiet).Det som smakar bitter är garanterat bra medicin.Det som låter illa för örat är absolut goda råd.Genom att rätta till våra misstag får vi visdom.Genom att försvara våra fel, avslöjar vi ett osunt sinne.I vårt dagliga liv skall vi alltid utöva oegennyttan,Men Buddhaskap kan inte fås genom att ge bort pengar till välgörenhet.Bodhi återfinns i vårt eget sinne,Och det finns ingen anledning att leta efter mystik utanför.Ni som hör detta kväde och omsätter dess lära i praktiken, kommer att hitta paradiset i sin egen närvaro.”  

Patriarken tillade -”Lärda åhörare, ni borde alla omsätta vad som lärs ut i detta kväde, så att ni kan förstå sinnets natur och omedelbart uppnå Buddhaskap. Dharṃaṃ väntar inte på någon. Jag beger mig tillbaka till Cáo ​. så församlingen kan nu bryta upp. Om ni har några frågor så kan ni komma fram och ställa dem. Vid det här avbrottet blev Prefekten Wei, tjänstemännen, de troende männen och kvinnorna alla upplysta. Troget tog de till sig läran och omsatte den i praktiken.    

Kapitel 4. Samādhi och Prajñā                                                                                  Patriarken predikade vid ett annat tillfälle för församlingen på följande sätt: -”Lärda åhörare, i mitt (Dhyāna) system är Samādhi och Prajñā grundläggande. Men få inte den felaktiga uppfattningen att de på något sätt är oberoende av varandra, för de är oskiljaktligt förenade och är inte två egna enheter. Samādhi är kvintessensen av Prajñā, medan Prajñā är Samādhis aktiva uttryck. Precis i det ögonblick som vi uppnår Prajñā, så är Samādhi där och vice versa. Om ni förstår den här principen, så förstår ni jämvikten mellan Samādhi och Prajñā. En lärjunge skall inte tro att det finns någon skillnad mellan ”Samādhi skapar Prajñā” och ”Prajñā skapar Samādhi”. Att hålla fast vid en sådan uppfattning skulle tyda på att man såg två distinkta karaktärsdrag hos Dharṃaṃ. För en vars tunga är redo med goda ord men vars hjärta är orent, för honom är Prajñā och Samādhioanvändbara därför att de inte balanserar varandra hos honom. Å andra sidan, när vi är goda i såväl sinne som i handling och när våra yttre och våra inre känslor är i balans då, är det ett fall av jämvikt mellan Samādhi och Prajñā. Argument är onödiga för en upplyst lärjunge. Att argumentera huruvida det är Prajñā eller Samādhi som kommer först sätter dig i samma sits som den som är förvillad. Argument visar på en vilja att vinna, stärker egoismen, och fjättrar oss vid tanken på ett jag, en varelse, en levande varelse och en person. Lärda åhörare, vad är Samādhioch Prajñā synonymt med? Jo till en lampa och dess ljus. Med en lampa så finns det ljus. Utan lampan så är det mörkt. Lampan är helt essentiell för ljuset och ljuset är lampans uttryck. Till namnet är det två ting, men i sin kärna så är de ett och det samma. Det är likadant med Samādhi och Prajñā.”  

Vid ett annat tillfälle predikade Patriarken till de församlade som följer: -”Lärda åhörare, att utöva en specifik Samādhi är att göra till sin regel att alltid vara rättfram vid alla tillfällen, oavsett om vi går, står, sitter eller ligger. Vimalakīrti Nirdeśa Sūtra[38] säger, ”rättframhet är den heliga platsen, det Rena Landet”.[39] Låt inte era sinnen vara krokiga och bara utöva rättframhet med läpparna. Vi bör utöva rättframhet och inte fästa oss vid någonting. Människor som lever under vanföreställningar tror envist på Dharṃalaksana (ting och form) och därför håller de fast vid idén om absorption i Samādhi, som att bara sitta tyst och kontinuerligt utan att låta något röra om i sinnet (Mò Zhào). En sådan värdering jämställer oss med döda ting, och är ett hinder på den stora vägen som måste hållas öppen. Goda vänner, Vägen bör vara flytande, utan hinder. Om vi befriar vårt sinne från alla bindningar till saker så blir vägen klar, om inte så begränsar vi oss. Om tolkningen ”sitta tyst och kontinuerligt o.s.v.” skulle vara korrekt, varför blev då Śāriputra åthutad av Vimalakīrti vid ett tillfälle för att han satt tyst i skogen?”

-”Lärda åhörare, somliga lärare i meditation instruerar sina lärjungar att vaka över sitt sinne, för stillhetens skull, så att sinnet upphör med sina göranden. Därefter ger alla lärjungar upp alla försök att använda sinnet. Okunniga personer blir tokiga av att hysa för stor tilltro till de här instruktionerna. Sådana fall är inte sällsynta och det är ett stort misstag att lära ut detta till andra.”Vid ett annat tillfälle vände sig Patriarken till församlingen och sa så här: -”Inom den ortodoxa Buddhismen så finns det ingen egentlig skillnad mellan den plötsliga och den gradvisa skolan. Den enda skillnaden är att av sin natur är somliga kvicka att förstå medan andra är långsamma att förstå. De som är vakna inser sanningen i ett ögonblick, medan de som är förvillade måste träna sig gradvis. Men sådana skillnader försvinner när vi känner vårt eget sinne och förstår vår egen natur. Därför är termerna gradvis och plötslig mer illusoriska än verkliga.”

 -”Lärda åhörare, det har varit tradition inom vår skola att ha Icke-åsikt som vår källa, Icke-objekt som vår substans och icke-fasthållande som vår fundamentala princip. Icke-åsikt (Wú Niàn)betyder att inte låta sig dras iväg av en särskild idé när vi använder våra mentala förmågor. Icke-objekt (Wú Xiàng) betyder att inte absorberas av ting när vi är i kontakt med tingen. Icke-fasthållande (Wú Zhù) är det karaktäristiska för vårt sinnes essens. Alla saker, goda eller dåliga, fula eller vackra, skall behandlas som tomma (utan egenvärde)[40]. Till och med i tider av oenighet och gräl skall vi behandla både de som är oss nära och våra fiender lika och aldrig tänka på vedergällning. Då vi använder vår förmåga att tänka, låt det förflutna vara dött. Om vi tillåter våra tankar, då, nu och framtida, att kopplas ihop till en serie, så begränsar vi oss själva.[41] Å andra sidan, om vi aldrig låter vårt sinne fästa sig vid något, så skall vi nå befrielse.[42] Av den anledningen tar vi Icke-objekt som vår grund.”-”Att hålla vårt sinne fritt från föroreningar under alla omständigheter kallas idé-löshet. Vårt sinne skall befinna sig ovanför omständigheterna och aldrig låta dessa påverka sinnets funktion. Men det är ett stort misstag att undertrycka all tankeverksamhet, för även om vi lyckas med detta och dör bums därefter så skulle vi fortfarande reinkarneras någon annanstans. Märk detta ni som går vägen. Det är illa nog om en man gör en blunder för att han inte känner till lagen, men hur illa är det inte att uppmuntra andra att göra likadant? Eftersom han är förvillad så ser han inte, och till råga på allt så hädar han den Buddistiska Kanon. Därför tar vi Icke-åsikt som vårt objekt.” 

-”Lärda åhörare, låt mig förklara mer utförligt varför vi tar Icke-åsikt som vårt objekt. Det är för att det finns en typ av personer som är förvillade men som skryter om sina insikter i sinnets essens. Men eftersom de förivrar och förvirrar sig på grund av olika omständigheter, så föds det idéer i deras sinnen och de åtföljs av felaktiga åsikter, vilka är roten till alla sorters falska uppfattningar och föroreningar. I sinnets essens finns det inget inneboende att uppnå. Att säga att det finns något att uppnå och tanklöst tala om förtjänster eller icke förtjänster är felaktiga uppfattningar och är orent. Av den orsaken tar vi Icke-åsikt som objektet för vår skola.”

-”Lärda åhörare, (i Icke-åsikt) vad skall vi göra oss av med och vad skall vi centrera vårt sinne på? Vi skall göra oss av med alla motsatspar och alla orena föreställningar. Vi skall centrera vårt sinne på den sanna naturen hos Tathātā (sådanhet) för Tathātā är idéns kvintessens och idén är resultatet av Tathātā’s aktivitet. Det är Tathātā’s positiva essens – inte sinnesorganen – som ger upphov till idén. Tathātā innehåller sin egen egenskap och kan därför ge upphov till idé. Utan Tathātā skulle sinnesorganen och sinnesobjekten omedelbart upphöra. Lärda åhörare, eftersom det är Tathātā’s egenhet att ge upphov till idén, så behöver våra sinnesorgan – trots deras inblandning i syn, hörsel, beröring, vetande och så vidare – inte bli nedsmutsade eller orena under alla omständigheter. Och vår sanna natur kan manifestera sig själv hela tiden. Därför säger Sūtran ”Den som är skicklig i att skilja mellan olika Dharṃalakshana (ting och företeelser) kommer att vara fast förankrad i den första principen (det fridfulla varandet på den heliga platsen, eller Nirvana).” 

Kapitel 5. Dhyāna
Patriarken föreläste en dag för de församlade som följer: -”Inom vårt system för meditation, så uppehåller vi oss varken vid sinnet (i motsats till sinnets essens) eller vid renhet. Inte heller gillar vi icke-aktivitet. Vad det gäller att fokusera på sinnet så är sinnet primärt sett vilseledande; och när vi inser att det är en skenbild så finns det inte något behov av att hänga kvar vid det. När det gäller att fokusera på renhet så är vår natur till sitt innersta väsen rent och om vi bara gör oss kvitt alla vanföreställningar så finns det bara renhet i vår natur. Det är vanföreställningarna som skymmer Tathātā. Om vi riktar vårt sinne mot att fokusera på renheten så skapar vi bara en ny vanföreställning, nämligen den om renhet. Eftersom vanföreställningen inte har någon varaktighet är det också en vanföreställning att dröja sig kvar vid den. Renhet har varken skepnad eller form, men en del personer går så långt att de uppfinner en renhetens form och tror att det är ett problem som skall lösas. Om man har en sådan uppfattning så är man besatt av renhet, och sinnets essens blir skymd.” -”Lärda åhörare, de som tränar sig själva för att bli orubbliga skall i alla sina göranden med andra människor ha överseende med deras fel och brister. De skall vara likgiltiga inför andras förtjänster eller frånvaro av sådana, deras godhet eller ondska; då har man en inställning som rimmar väl med sinnets orubblighet. Lärda åhörare en oupplyst person kan vara fysiskt orubblig, men så snart han öppnar munnen kritiserar han andra och diskuterar deras förtjänster eller frånvaron av dem, ältar deras styrkor och svagheter, deras godhet eller ondska. Och på så sätt avviker han från den rätta kursen. Att å andra sidan att hänga kvar vid vår egen renhet eller vårt eget sinne är också en fallgrop på vägen.”

Patriarken predikade vid ett annat tillfälle för åhörarna på följande sätt. -”Lärda åhörare, vad innebär det att sitta och meditera? I vår skola innebär sittandet att uppnå absolut frihet och att vara mentalt orubblig under alla omständigheter, goda eller dåliga. Att meditera betyder att inombords realisera sinnets orubblighet. Lärda åhörare, vad är Dhyāna och Samādhi? Dhyāna betyder att vara fri från bindningar till alla yttre objekt och Samādhi innebär att uppnå inre frid. Om vi är fästa vid yttre objekt så kommer vårt sinne att rubbas. När vi är fria från bindningar till alla yttre objekt så kommer sinnet att få frid. Vårt sinnes essens är till sin inre natur ren och anledningen till att vi rubbas är att vi tillåter oss att ryckas med av de omständigheter som vi för ögonblicket befinner oss i. Den som lyckats att behålla ett orubbligt sinne oavsett omständigheterna, har uppnått Samādhi. Att vara fri från alla bindningar till yttre objekt är Dhyāna, och att uppnå inre frid är Samādhi. När vi är i en position som låter oss handskas med Dhyāna och hålla vårt sinne i Samādhi, då kan vi sägas ha uppnått Dhyāna och Samādhi. Bodhisattva Śīla Sūtra säger ”Vårt sinne är till sin inre natur rent”. Lärda åhörare, låt oss alla komma ihåg detta och alltid hålla det i minnet. Låt oss öva oss själva så att vi uppnår Buddhaskapet genom våra egna ansträngningar.”

Kapitel 6. Om Ånger
En gång var det en stor församling av lärda och lekmän från Guǎngzhōu, Shaozhōu och andra platser som väntade på att Patriarken skulle föreläsa för dem. Då Patriarken såg detta klev han upp i pulpeten och gav följande föreläsning.

-”Inom Buddhismen bör vi starta med att utgå från vårt sinnes essens. Låt oss hela tiden rena vårt sinne från ett tanke-ögonblick till nästa och vandra vägen genom våra egna ansträngningar, för att på så sätt förverkliga vår egen Dharṃakāya. Då förverkligar vi Buddhan i vårt eget sinne och räddar oss själva genom att leva efter Śīla, och ert besök här kommer inte att ha varit förgäves. Eftersom ni alla kommer långt ifrån, så visar bara det att vi har mötts här, att det finns goda relationer mellan oss. Låt oss slå oss ned tillsammans på det Indiska sättet och jag skall ge er de fem sorternas rökelse som är Dharṃakāya.

När de hade satt sig ned fortsatte Patriarken således: Den första är Śīla-rökelsen, som betyder att vårt sinne är befriat från föroreningarna av dåliga handlingar, ondska, avundsjuka, ilska, hat, bortskämdhet och snikenhet. Den andra är Samādhi-rökelsen, som betyder att vårt sinne är orört under alla omständigheter, bra eller dåliga. Den tredje är Prajñā-rökelsen, som betyder att vårt sinne är fritt från alla hinder och att vi hela tiden med visdom ser inåt till vårt sinnes essens. Den betyder att vi avstår från att göra alla former av onda handlingar och fast vi gör alla goda handlingar så låter vi inte vårt sinne fästa sig vid resultatet av handlingarna. Vi skall vara vördsamma mot våra överordnade, omtänksamma mot våra underordnade och ha medkänsla med de utblottade och de fattiga. Den fjärde är befrielsens rökelse, som betyder att vårt sinne befinner sig i ett så absolut fritt tillstånd att det inte hänger sig fast vid någonting och inte bryr sig om varken gott eller ont. Den femte rökelsen är kunskapens, som vi får när vi uppnår befrielsen. Då vårt sinne inte dröjer sig kvar vid varken gott eller ont skall vi vara noga med att inte fastna i ett tillstånd av orörlighet, eller låta sinnet dröja kvar vid tomheten. Snarare så bör vi vidga vår kunskap så att vi lär känna vårt eget sinne och verkligen förstå Buddhismens principer. Vi bör vara sympatiska mot andra när vi har med dem att göra och vi bör göra oss kvitt tanken på ett jag och på varande och inse att upp till den stund som vi uppnår Bodhi så är den sanna naturen (sinnets essens) alltid oföränderlig.

Den här fem-faldiga rökelsen parfymerar oss inifrån och vi skall inte söka efter den utanför oss själva. Nu skall jag ge er den ”formlösa” ångern, som kommer att befria er från era överträdelser vilka ni har begått tidigare, som ni begår nu och som ni kommer att begå i framtida liv, och som kommer att rena våra tankars karma, nämligen tanken, ordet och handlingen. Lärda åhörare, var snälla och följ mig och upprepa tillsammans det jag säger:

”Må vi, lärjungen si och så, alltid vara befriad från den befläckelse som kommer från okunnighet och förvillelser. Vi ångrar alla våra misstag och onda dåd som vi har begått under okunnighet eller vanföreställningar. Må de genast bli borttagna och må de aldrig mer visa sig. Måtte vi alltid vara befriade från arrogans och ohederlighet (asatya). Vi ångrar alla de gånger vi varit arroganta och ohederliga i det förflutna. Måtte de tas bort genast och aldrig visa sig mer. Måtte vi alltid vara fria från avundsjuka och oginhet. Vi ångrar alla våra misstag och onda dåd som vi har begått med ett avundsjukt eller ogint sinnelag. Måtte de försvinna genast och aldrigmer synas.”
  
-”Lärda åhörare, detta är vad vi kallar formlös ånger. Vad är nu betydelsen av ånger? Ånger hänvisar till ånger över tidigare begångna felsteg. Att ångra alla de felsteg som vi tidigare har begått under inflytande av vanföreställningar, okunnighet, arrogans, ohederlighet, avundsjuka och oginhet för att göra ett slut på dem, detta kallas ånger. Ånger handlar vidare om att ångra senare misstag. Då vi har förstått överträdelsens natur (så avger vi ett löfte) som hädanefter skall göra slut på alla onda handlingar som begås under inflytande av arrogans, ohederlighet, avundsjuka, missunnsamhet, okunnighet och van-föreställningar. Vi lovar att aldrig mer uppföra oss fel, detta är Ånger. När det gäller okunnighet och vanföreställningar så förstår inte vanligt folk att de inte bara behöver ångra sina begångna handlingar, utan också avstå från att göra fel i framtiden. Eftersom de inte bryr sig om sitt framtida handlande så begår de nya överträdelser innan de tidigare är sonade. Hur kan vi kalla detta för att ångra sig? Lärda åhörare, då vi har ångrat våra överträdelser skall vi alla ta följande allomfattande eder:

”Varelser otaliga jag lovar att befria.
Begär oräkneliga jag lovar att övervinna.
Dharṃaṃ utan ände jag lovar att studera.
Buddhans Väg är rakast, jag lovar att den vandra ända fram!”


-”Lärda åhörare vi har alla nu avlagt ett löfte om att befria ett oräkneligt antal medvetna varelser; men vad betyder detta egentligen? Det betyder inte att jag, Huì Néng, skall befria dem. Och vilka är då dessa varelser, som finns i vårt sinne? Det är det förvillade sinnet, det svekfulla sinnet, det onda sinnet och liknande former av sinne, dessa är alla medvetna varelser. Var och en av dem måste befria sig själv genom att använda sitt eget sinnes essens. Då är befrielsen äkta. Nå, vad betyder det nu att befria sig själv genom sitt eget sinnes essens? Det betyder räddningen av de okunniga, förvillade och förtretliga varelserna i vårt eget sinne, genom att ha rätt uppfattning. Med hjälp av rätt uppfattning och Prajñās visdom så kan vi bryta ned de barriärer som dessa okunniga och förvillade varelser har byggt upp. På så sätt kommer de alla att komma i en sådan position att de kan rädda sig själva genom sina egna ansträngningar. Låt den felaktiga bli räddad av den korrekta, den förvillade av upplysning, den okunniga av visdomen och den ondskefulla av den välvilliga. Detta är en genuin räddning. När det gäller löftet där vi lovar att 
göra oss kvitt oräkneliga onda begär och passioner i sinnet, så handlar det om att ersätta vår oberäkneliga och illusoriska tankeverksamhet med Prajñās visdom vilken är vårt sinnes rena obefläckade essens. 
När det gäller löftet där vi lovar att lära oss oräkneliga Dharṃaṃ-system, så kommer det inte att ske någon genuin inlärning innan vi ansikte mot ansikte, har sett vårt sinnes essens. Vi måste samtidigt se till att alltid hålla oss till den ortodoxa Dharṃaṃ vid alla tillfällen. När det gäller löftet där vi lovar att uppnå perfekt Buddhaskap, – när vi kan böja vårt sinne till att följa den sanna ortodoxa Dharṃaṃ vid alla tillfällen och Prajñā alltid finns i vårt sinne, så att vi kan hålla oss ovanför både upplysningen och okunnigheten och göra oss av med såväl sanning som falskhet; då kan vi sägas ha nått Buddhanaturen eller med andra ord ha uppnått Buddhaskapet.

Lärda åhörare, vi skall alltid hålla i minnet att vi går på vägen, genom det så stärks våra löften. Eftersom vi alla har avgett dessa fyra allomfattande löften, så vill jag lära er den formlösa vägledningen:

Vi tar upplysningen som vår guide därför att den är fulländningen av både Puṇya (meriter) och Prajñā.
Vi tar ortodoxin (
Dharṃaṃ) som vår guide därför att det är det bästa sättet att göra oss kvitt åtrån.
Vi tar renheten som vår guide därför att det är det ädlaste draget hos människan.

Låt hädanefter den Upplyste vara vår lärare; vi skall under inga omständigheter acceptera Mara (personifieringen av det onda) eller någon kättare som vår guide.
Vi skall vittna om detta inför oss själva genom att oavbrutet vädja till de Tre Juvelerna i sinnets essens.

 I dessa, lärda åhörare, råder jag er att ta er tillflykt. De är:

Buddhan, som står för upplysningen
Dharṃaṃ, som står för ortodoxin
Saṃghaṃ, som står för renheten


-”Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till upplysningen innebär att onda och felaktiga tankar inte skapas, åtrån minskar, missnöje blir något okänt och lusta och girighet inte längre binder oss. Detta är kulmineringen av Puṇya och Prajñā. Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till ortodoxin så att vi alltid är befriade från felaktiga synsätt (utan felaktiga synsätt skulle det aldrig finnas någon egoism, arrogans eller åtrå), detta är det bästa sättet att göra oss kvitt begären. Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till renheten så att oavsett under vilka omständigheter det befinner sig så kommer det inte att bli förorenat av tröttsamma sinnesobjekt, åtrå eller begär. Detta är människans ädlaste egenskap. Att utöva den trefaldiga vägledningen på vägen som tidigare nämnts, betyder att ta sin tillflykt till sig själv (i sitt eget sinnes essens). Okunniga personer tar den trefaldiga vägledningen dag och natt, men de förstår den inte. Om de säger att de tar sin tillflykt till Buddhan, vet de var han är? Men om de inte kan se Buddhan, hur kan de då ta sin tillflykt till honom? Är inte ett sådant påstående liktydigt med en ren lögn?”

-”Lärda åhörare, ni borde alla fundera på och överväga den här punkten och hur den relaterar till er själva, och låt inte era ansträngningar missriktas. Sūtran säger uttryckligen att vi skall ta vår tillflykt till Buddhan inom oss själva, den säger inte att vi skall ta vår tillflykt till andra Buddhor. Och vad mer är, om vi inte tar vår tillflykt till Buddhan inom oss, ja då finns det ingen annanstans att ta sin tillflykt. När vi nu har rett ut detta så låt var och en av oss ta sin tillflykt till de tre skatterna i vårt sinne. Inåt skall vi kontrollera vårt sinne och utåt skall vi visa respekt mot andra, detta är att ta sin tillflykt inom sig själv. Lärda åhörare, eftersom ni alla har tagit till er den trefaldiga vägledningen så skall jag tala till er om Trikāya (de tre kropparna) som finns hos Buddhan i vårt sinnes essens, så att ni kan se dess tre kroppar och klart inse sinnets essens. Var vänliga och lyssna noga och upprepa efter mig:

Vi tar vår tillflykt till Buddhans rena Dharṃakāya som finns i vår fysiska kropp (essentiell kropp).
Vi tar vår tillflykt till Buddhans perfekta 
Sambhogakāya som finns i vår fysiska kropp (manifesterad kropp.)
Vi vår tillflykt till Buddhans myriader av Nirmāṇakāya
 som finns i vår fysiska kropp (inkarnations-kropp).

Lärda åhörare, vår fysiska kropp kan liknas vid ett värdshus (en tillfällig boning) och därför kan vi inte ta vår tillflykt dit. I vårt sinnes essens finns dessa Buddhans Trikāya, och alla har dem. Eftersom sinnet hos en vanlig person, kämpar under vanföreställningar, så förstår han inte sin egen inre natur. Som en konsekvens så ignorerar han de Trikāyas som finns inom honom och tror felaktigt att de står att finna utanför honom själv.  Var snälla och lyssna, och jag skall visa er att inom er själva så finner ni Trikāya, som eftersom det är en manifestation av sinnets essens, inte kan sökas utanför er själva. Nå, vad är den rena Dharṃakāya? Vårt sinnes essens är ursprungligt och i sig själv rent, alla ting är bara dess manifestationer. Goda och onda handlingar är endast ett resultat av respektive goda och onda tankar. Så inom sinnets essens är allt rent, likt en azurblå himmel eller solens och månens sken vilka när de fördunklas av förbipasserande moln, ser ut att försvagas. Men så fort molnen har försvunnit så kommer ljuset tillbaka och lyser åter upp allting. Lärda åhörare, våra onda vanor kan liknas vid molnen medan visdom och klokhet är solen respektive månen. När vi fäster oss vid yttre objekt så fördunklas sinnesessensen av våra tankar och dessa hindrar vår klokhet och visdom från att sprida sitt ljus. Men om vi har sådan tur att vi hittar lärda och fromma lärare som kan undervisa oss i den ortodoxa Dharṃaṃ, då kan vi genom våra egna ansträngningar göra oss av med okunnighet och vanföreställningar så att vi blir upplysta invändigt och utvändigt och alltings sanna natur manifesterar sig i vårt eget sinnes essens. Detta är vad som händer med dem som har sett ansikte mot ansikte, sinnets essens, och detta är vad som kallas Buddhans rena Dharṃakāya.”

-”Lärda åhörare, att ta sin tillflykt till en sann Buddha är att ta sin tillflykt till vårt eget sinnes essens. Den som gör detta skall göra sitt sinnes essens fritt från det onda sinnet, det avundsjuka sinnet, det smickrande och beräknande sinnet, egoism, svek och falskhet, förakt, snobberi, felaktiga uppfattningar, arrogans och alla andra onda ting som kan komma till ytan nu och då. Att ta sin tillflykt till oss själva är att hela tiden vara vaksamma mot våra egna misstag, och att avstå från att kritisera eller berömma andras misstag eller förtjänster. Den som alltid är ödmjuk och saktmodig och som är artig mot andra, han har grundligt förstått sitt sinnes essens, så grundligt att hans väg hädanefter är fri från alla hinder. Detta är vägen att ta sin tillflykt till sig själv.  Vad är den perfekta Sambhogakāya? Låt oss använda liknelsen med en lampa. Precis som lampan kan skingra ett mörker som har legat i tusen år, så kan en gnista av visdom ta bort okunnighet som har existerat i flera åldrar. Vi behöver inte bekymra oss om det förgångna, det är just förgånget och kan inte återfås. Vad som kräver vår uppmärksamhet är framtiden, så låt våra tankar från ögonblick till ögonblick vara klara och runda och låt oss se ansikte mot ansikte vårt sinnes essens. Gott och ont är varandras motsatser, med deras kvintessens kan inte vara dualistisk. Denna icke dualistiska natur kallas den sanna naturen som inte kan smittas ned med det onda eller påverkas av det goda. Detta är vad som kallas för Buddhans Sambhogakāya. En enda ond tanke från vårt sinnes essens spolierar de förtjänster som vi samlat på oss under eoner av tid, medan en god tanke från samma källa kan utplåna alla våra felsteg även om de skulle vara lika många som sandkornen i floden Ganges. Att förstå vårt eget sinnes essens från ögonblick till ögonblick, utan avbrott tills dess att vi uppnår den yttersta upplysningen, så att vi alltid är i ett tillstånd av rätt uppmärksamhet, det är Sambhogakāya.  Nå, vad är då myriader av Nirmāṇakāya? När vi underkastar oss den minsta åtskillnad eller särskiljning, så sker det en förvandling; annars så förblir alla ting tomma som rymden, så som de innerst inne är. Då vårt sinne dröjer sig kvar vid onda ting, uppstår helvetet. Genom att låta vårt sinne dröja sig vid goda handlingar, skapas paradiset. Drakar och ormar är förvandlat hat, medan Bodhisattvas är medkänsla förkroppsligat. De övre regionerna är Prajñā kristalliserat, medan underjorden bara är ytterligare en form för okunnighet och dårskap. Sannerligen, otaliga är de förändringar som sinnets essens genomgår! Människor under villfarelse vaknar inte och förstår inte, alltid riktar de in sitt sinne på onda ting, och handlar i regel på onda sätt. Men om de skulle vända sitt sinne från ondskan till rättfärdigheten, om så bara för ett ögonblick, så skulle Prajñā ögonblickligen visa sig. Detta är vad som kallas för Buddhans Nirmāṇakāya ur sinnets essens.

Lärda åhörare, Dharṃakāya är i sin essens självtillräcklig. Att se ansikte mot ansikte, från det ena ögonblicket till det andra, vårt eget sinnes essens, det är Buddhans Sambhogakāya. Att låta vårt sinne uppehålla sig vid Sambhogakāya (så att Prajñā uppstår) det är Nirmāṇakāya. Att nå upplysning genom våra egna ansträngningar och att själva utöva den godhet som finns i vårt sinnes essens är ett genuint fall av att ta tillflykt. Vår fysiska kropp som består av kött och skinn och så vidare är inget annat än en tillfällig uppehållsort, därför tar vi inte tillflykt dit heller. Men låt oss förverkliga och förstå den Trikāya som finns i vårt sinnes essens, och vi skall känna Buddhan som är i vårt sinnes essens. Jag har ett formlöst kväde, som kommer att ta bort vanföreställningar och begångna felaktigheter som ni har dragit på er genom oräkneliga kalpas, bara ni reciterar det. Så här lyder mitt kväde: 

Människor under vanföreställningar samlar på sig nedsmutsade förtjänster, men går inte på vägen. De har uppfattningen att samla förtjänster och gå på vägen är samma sak. Även om deras förtjänster genom gåvor och offer är oändliga, så inser de inte att den riktiga källan till felaktigheter ligger i de tre giftiga elementen som finns i deras eget sinne. De förväntar sig att utplåna sina felaktigheter genom att samla förtjänster, och det utan att veta att de förtjänster som de samlar in under kommande liv, inte har något alls att göra med utplånandet av felaktigheter. Varför inte göra er kvitt felaktigheterna i ert eget sinne. Detta är sann ånger. En vandrare som plötsligt kommer till insikt om  sann ånger och som upphör med att göra onda saker utan istället gör rättrådiga handlingar är fri från skuld, enligt Mahāyāna-skolan. En som går på vägen och som oupphörligen uppmärksammar sitt sinnes essens, kan sägas tillhöra samma grupp som olika Buddhor. Vår Patriark förde inte vidare något annat system än detta ”plötsliga” system. Må alla som
följer det se ansikte mot ansikte sitt sinnes essens och ögonblickligen vara hos Buddhorna. Om du skall leta efter Dharṃakāya, se det ovanför 
dharṃalaksana (fenomenen) och ditt sinne skall vara rent. Ansträng dig för att se, ansikte mot ansikte, sinnets essens och vila inte, för döden kan komma snabbt och göra slut på din jordiska existens. De som
förstår Mahāyāna-läran och kan förverkliga sinnets essens, skall i vördnad föra samman sina händer och ivrigt söka efter Dharṃakāya.”


Patriarken tillade sedan: -”Lärda åhörare, ni bör alla recitera detta kväde och omsätta det i praktiken. Om ni förverkligar ert sinnes essens när ni reciterar det, kan ni betrakta er som alltid varande i min närvaro även om ni skulle vara tusen mil bort. Men om ni inte lyckas, så även om vi är ansikte mot ansikte, så är vi åtskilda av tusen mil. Och i så fall, vad är det för vits att göra sig besväret med en så lång resa. Ta väl vara på er, och farväl.”
Hela församlingen blev upplyst då de hörde patriarkens ord. Vid gott mod tog de till sig hans läror och omsatte dem i praktiken.
 

[1] = ”Den sjätte patriarken”.

[2] Juvelskogs-klostret. 

[3] Låg i Xinzhou i norra Kina, nära det heliga berget Wu-Tai Shan

[4] Det ’nya’ distriktet, dvs södra Guandong mot gränsen till Vietnam

[5] De gula plommonens distrikt

[6] En valuta

[7] Transcendental visdom

[8] Meriter, som leder till återfödelse

[9] Vers i fyra rader

[10] Ämbetsdräkten, Kashaya, symbolen för patriarkskapet, nedärvd från Bodhidharma/Da-Mo

[11] Här; den ortodoxa Läran, dvs Chán

[12] Takförsedda gångar som omgärdar en innergård, längs med byggnaderna.

[13] Den skrift Bodhidharma överlämnade till sin arvtagare och som Chán till stora delar är baserad på

[14] Den Buddhistiska gemenskapen

[15] Det träd under vilket Buddhan satt när han blev upplyst

[16] Tankeögonblick

[17] ’Sådanhet’, ett annat namn på den sanna naturen

[18] ​ Xiàng, ett uttryck från Diamantsutran, där Buddhan talar om för Subhuti att alla former är illusioner och att den sanna naturen är utan form.

[19] 23 – 01

[20] Kesa samt den skål som, idag, Theravada-munkar får mat mm i gåva (Dana) av lekmännen.

[21] E.g. Sinne till Sinne. Ordet för hjärta och Sinne är Xín på Kinesiska.

[22] En flod.

[23] Refererar till två distrikt nära Guan Zhou; Huaichi och Szuhui.

[24] ”Nine river station”.

[25] en hänsyftning till havet av födelse och död som måste korsas innan vi till sist kan nå Nirvanas strand.

[26] Dhyāna är lika med Chán.

[27] En flod.

[28] En stad.

[29] Annat namn för Nánhuá. Tidigare hette det också Bǎolín​ Sí.

[30] K. Sēng ​,  S. Upāsaka.

[31] Ekayāna.

[32] Dong Shan Famen, Det Östra Bergets Dharma Port.

[33] Dùnwù Zōng

[34] 1. Att döda; 2. Att stjäla; 3. Att missbruka sin sexualitet; 4. Att ljuga; 5. Skadligt tal; 6. Verbal våld; 7. Skvaller; 8. Åtrå;   9: Illvilja; 10. Felaktiga åsikter (inte baserade på de 4 ädla sanningarna)

[35] 1. Vinst; 2. Förlust; 3. Njutning; 4. Lidande/ Duḥkha; 5. Berömmelse; 6. Skam; 7. Hyllning; 8. Klander.

[36] Motsaten till de tio dåliga handlingarna. Se fotnot 34.

[37] Dàshìzhì Púsa. Symbol för visdom. Betyder ”ankomst av stor styrka”.

[38] ”The Pure Name Sūtra.”

[39] Jìngtǔ Zōng. 

[40] Śūnyatā.

[41] Som grund för självuppfattning.

[42] Som grund för Icke-jag, anatman.