Kloster- och Tempelpraktik

Kloster- och Tempelpraktik                        

Ming Bao

  • Varför kloster och tempel? Chán är i första hand praktik och i andra hand ”filosofi/tanke”. I stället för begreppet filosofi är det mer korrekt att använda ordet ”själv-utveckling”, ”upplevelse” eller ”erfarenhet”.
  • I klostret: För att det behövs en plats för praktik där man inte tillåts fastna i intellektualitet. För att kunna öka sin koncentration utan avbrott, att kunna lära sig och praktisera ödmjukhet och gemenskap på lika villkor, att kunna ge sig hän utan hinder. Det är också en plats där intensiv och riktad under-visning ges dagligen.
  • I templet: lärande genom repetition. Former och ritualer finns dels för att guida, dels för att undvika kaos. Dräkterna finns för att minska egot och praktisera ödmjukhet.

Tempel-praktik

Alla Buddhistiska praktikformer har ett och samma mål – att lugna och rena sinnet hos utövaren genom att befria det från de tre gifterna begär, ilska och förvirring. Praktikantens inneboende visdom kan då gradvis komma upp till ytan och denne når Insikt. Detta kan liknas vid ett ljus som skyddas mot vinden. Det utger inte längre ett flackande ljus utan lyser med ett fast och lugnt sken – ljust och klart.

Hur skall då en västerländsk Buddhist reagera när han finner sig själv mitt i en främmande ritual på främmande språk och en välmenande Kinesisk församlings-medlem stoppar en bok i hans händer och pekar på ett stycke, för att i nästa minut få den ryckt ur sina händer och få utpekat ett nytt stycke? Hur, kan man undra, kan dessa ritualer främja ens studier och praktik?

Först måsta man försöka att förstå betydelsen i passagen han reciterar och lova sig själv att omsätta dess lära i praktiken.

Alternativt, och kanske mera exakt, eftersom många västerländska Buddhister har exponerats för någon form av meditation, kan man prova metoden av Sutra Recitation, koncentrerande sig helt på själva akten av reciterande så att ett meditativt sinne uppstår. Denna metod, ofta missförstådd, rekommenderades av Tiān Tāi’s grundare Qì Yī, såväl som Chán-mästaren Hānshān Déqīng på 1700-talet.

Följer man troget någon av dessa metoder så kommer ens vandrande sinne att tämjas och kunna ledas hem, (10 tjurar-bilderna). Likt en lugn sjö som reflekterar midnattsmånen kommer du, slutligen att erfara de initiala stadierna av Samādhi och visdom, det ultimata målet för alla Buddhistiska traditionerna.

Det dagliga livet i ett Chánkloster styrs av ett regelverk som kallas Bǎizhàng Huáihái’s Rena Regler från 814 och är nedtecknade i en bok kallad Bǎizhàng Qīngguī. Detta är en utvecklad och anpassad form av Vinaya (klostereglerna så som de är utformade i Tripitaka, del 1). De omfattar ursprungligen 265, numera 250 regler för munkar och 350 för nunnor. Det är dock de tio första och grundläggande reglerna som är ’major rules’ presenterade i Brahma Net Sutra och kallas Dasa Sila. De betraktas som karmisk positiva och är meriterande handlingar. Dessa är:

  1. Avstå från att döda
  2. Avstå från att ta det som inte skänks
  3. Avstå från att umgås med det motsatta könet                                                         1
  4. Avstå från att ljuga
  5. Avstå från att använda och sälja gifter (sprit, narkotika)
  6. Avstå från att äta efter middagstid
  7. Avstå från att använda smycken och parfym
  8. Avstå från att sova i höga och bekväma sängar
  9. Avstå från att delta i sång och musik
  10. Avstå från att samla pengar, guld, silver eller juveler

Dagligt schema i ett kloster

  • 04.15 Väckning
  • 05.00 I templet
  • 06.00 Till matsalen + ritual
  • 07.00 Ledig tid
  • 08.00 Arbete/Meditation
  • 11.00 Samling inför lunchen
  • 11.30 Lunch + ritual
  • 12.30 Ledig tid
  • 14.00 Arbete/Meditation
  • 16.00 I templet
  • 16.30 Ledig tid
  • 17.30 Middag 
  • 19.00 Undervisning/Meditation
  • 21.00 Sängdags

Några funktioner I ett Kinesiskt kloster:

  • San Kang:
    • Shang Zou – Abott (Sthavira)
    • Sí Chu – Rektor (Viharaswamin), Administration
    • Tu Wei Na – Superintendent (Karmadana), Reglerar det dagliga livet
  • Shamí/Shamíní – Novismunk/Nunna
  • Dian Zuo – Kock
  • Tien Zou – Inspektör/Ordningsman
  • Chih Sui – Kassör
  • K’u Sí – Lageransvarig
  • Da Shí Fu – Grand Master
  • Biqiu/Biqiuni – Munk/Nunna
  • Fashí – Dharma Mästare/Lärare
  • Zhanglao – munks tilltal till äldre munk
  • Chán Shí – Meditationsmästare
  • Shifù – tilltal till/om Mästare
  • Lüshí – Vinayamästare
  • Jingshí – Sutramästare
  • Jìnshìnán/Jìshìnü – Lekman/kvinna
  • Dìzi – Elev
  • Ashélí – elevs tilltal till mästaren

När man går in i ett tempel, oavsett var i världen det är, så finns det vissa saker man bör tänka på. Det första är att av respekt för andra alltid komma i god tid. Redan innan man går in så har man stängt av sin mobiltelefon. En annan viktig sak är också att kolla upp vilka regler som gäller för fotbeklädnad. I Thai-tempel måste man ha på sig vita sockar, I Japanska tempel vita sockar eller barfota, I Kinesiska helst både strumpor och (rena) skor. I alla traditioner gäller att man inte visar mer av kroppen än nödvändigt. Vanligtvis är T-shirt och långbyxor OK. När man går in genom dörren gör man det med ett ödmjukt och stilla sinnelag, medveten om att det är en speciell plats, en plats där man praktiserar fullmedvetenhet. Man inlåter sig inte i vidlyftiga eller världsliga diskussioner. Efter att ha hängt av sig, går man in i själva tempelrummet/byggnaden och bugar sig djupt för det vi kallar ”Buddhan”, dvs inte själva träfiguren utan det den symboliserar, vilket också är det man kom dit för att träna. Därefter gör man ett offer, vanligtvis en rökelse samt en summa pengar, alltifrån några få kronor till ???. Detta gör man för att visa sin uppskattning och tacksamhet över att det finns en sådan plats, en sådan oas att gå till och ens önskan att den platsen skall fortsätta att finnas där så att man kan fortsätta att gå dit. Att se den som en källa till visdom. Att offra – med glädje – är ett mycket effektivt sätt att motverka egoism. En asiat, fattig eller rik, skulle aldrig drömma om att gå till templet utan att göra detta, oavsett om man är ”troende” eller ej. Därefter ansluter man sig till de andra och den verksamhet som är planerad för tillfället. Innan man förbereder sig för att gå hem är det också lämpligt att gå in tempelrummet och buga sig igen, tacksam över den träning man har fått delta i.