Dàjiàn Huìnéng

En gång, när Patriarken hade anlänt till Bǎo-Lín Chán Sì[1], begav sig prefekten Wei av Sháo-provinsen tillsammans med andra dignitärer till klostret för att be Patriarken att hålla offentliga föreläsningar om Buddismen i Taifàn-templets stora hall i staden Guāngzhōu​ (Kanton). I föreläsningshallen samlades alla, prefekten Wei, ämbetsmän, Konfucianska lärde, ungefär trettio man i varje grupp och till detta Bhikshus, Bhikshunis, Daoister och lekmän. Allt som allt runt tusen åhörare. När Patriarken intagit sin plats, betygade de församlade åhörarna tillsammans honom sin vördnad, och bad honom att föreläsa om Buddhismens grundläggande lagar. Hans helighet gav då följande föreläsning till församlingen: ”Lärda åhörare, vårt medvetandes sanna natur som är själva fröet eller kärnan till upplysningen (Bodhi), är till sin natur ren. Och det är bara genom att använda oss av detta medvetande som vi kan nå Buddhaskapet direkt. Men låt mig nu först berätta något om mitt eget liv och hur det föll sig att jag kom i besittning av de esoteriska lärorna i Dhyānaskolan (Chán). Min far, som kom från Fàn-Yang[2], blev avskedad från sin offentliga post och förvisad till att leva som en ofrälse i Ling-Nan, där han blev bonde i Xin-Zhou[3]. Tyvärr så dog min far medan jag fortfarande var mycket ung, min mor lämnades då mycket fattig och eländig. Vi flyttade senare till Guāngzhōu (Kanton), där vi hade det mycket svårt. När jag en dag var på torget för att sälja ved, bad en av mina kunder mig att leverera ved till hans butik. När jag gjort leveransen och fått betalt, lämnade jag butiken. Utanför såg jag en man som satt och reciterade en sūtra. När jag hörde sūtran läsas högt blev mitt medvetande genast upplyst. Jag frågade då mannen om namnet på boken han reciterade och han berättade då att det var Diamantsūtran. Jag frågade vidare varifrån han kom och varför han reciterade just den här sutran. Han svarade mig då att han kom från Dōngshān​-klostret i Huáng-Méi-distriktet[4]vilket ligger i provinsen Xí. Vidare så berättade han för mig att Hóng Rěn, den femte Patriarken, var abbot i klostret med närmare ettusen lärjungar under sig. När han tidigare hade besökt klostret för att betyga Patriarken sin vördnad, hade han fått lyssna till föreläsningar om Diamantsūtran. Hans helighet Patriarken brukade uppmuntra lekfolket såväl som munkarna att recitera denna text, för att därigenom komma till upplysning och förverkliga det inneboende Buddaskapet direkt. Det måste vara ett resultat av god karma från mina tidigare liv som gjorde att jag fick höra om detta. Jag fick sedan tio taeler[5] för min mors uppehälle i gåva av en man som rådde mig att bege mig till Huáng-Méi för att tala med den femte Patriarken. Då arrangemangen för min mor var färdiga, begav jag mig till Huáng-Méi, dit jag anlände redan efter mindre än trettio dagars vandring. 

Jag gick sedan för att betyga Patriarken min vördnad och blev då utfrågad varifrån jag kom och varför jag sökte honom. På detta svarade jag, ”Jag är en vanlig man ifrån Xin-Zhou i Guǎngdōng. Jag har rest långt för att betyga er min vördnad, allt jag ber om är upplysning”. Patriarken sa, ”Du är en infödd Guǎngdōng-bo, en barbar? Hur kan du hoppas på att bli en Buddha?” På detta svarade jag, ”Fastän det finns nordlänningar såväl som sydlänningar, så har varken nord eller syd någon som helst betydelse för Buddhanaturen. Till det yttre är en barbar annorlunda än ers helighet, men det är ingen skillnad i vår Buddhanatur”. Han skulle just till att tala vidare med mig, men fick avbryta sig eftersom det kom andra lärjungar. Patriarken sa då åt mig att gå och arbeta tillsammans med de andra lärjungarna. ”Låt mig få säga till ers Helighet, att Prajñā[6] ofta uppstår i mitt medvetande. När man inte förlorar sitt sanna medvetande ur sikte då kan man med rätta kallas för ’ett förtjänsternas fält’. Men jag vet inte vilket arbete ers Helighet önskar att jag skall utföra?” ”Den här barbaren är alltför intelligent”, sa han då. ”Gå till stallet och prata inte mer nu”. Jag begav mig då till den bakre gården där en lekbroder sa åt mig att hugga ved och tröska ris.

En dag mer än åtta månader senare råkade Patriarken se mig och sa, ”Jag vet att din kunskap om Buddhismen är mycket god, men jag måste avstå från att tala med dig. Annars kan avundsjuka personer göra dig illa. Förstår du mig?” ”Ja ers Helighet. Och det är för att ingen skall lägga märke till mig som jag har avstått från att gå i närheten av er hall”. En dag samlade Patriarken sina lärjungar och sa till dem, ”Frågan om oavbruten återfödelse är kritisk och ödesdiger. Dag efter dag verkar ni alla sträva efter dåliga förtjänster[7] istället för att försöka befria er från detta hav av bitterhet. Men förtjänster är er till ingen nytta alls så länge som ert sanna medvetande är fördunklat och ni inte kan se klart. Gå nu och sök efter Prajñā inom er och skriv sedan en Gāthā[8] som visar er nivå av förståelse. Den av er som visar att han har förstått vad det sanna medvetandet är, kommer att få ärva ämbetsdräkten[9]  och Dharṃaṃ[10] och jag skall göra honom till den sjätte Patriarken. Gå nu och vänta inte med att skriva er Gāthā, och kom ihåg att finurligheter inte är till någon nytta. Han som har förstått det sanna medvetandet kan omedelbart uttrycka detta så fort han fått höra om det; han kan inte ens tappa det ur sikte om han så vore inblandad i en strid på liv och död.” 


Efter att ha fått instruktionen drog sig lärjungarna tillbaka för att samtala, ”Det är ingen mening med att vi försöker att skriva en Gāthā om detta och ge till Hans Helighet, eftersom Patriarkatet måste gå till vår lärare, Yùquán Shénxiù; och sätter vi oss och arbetar ihop någon nödlösning så är det bara slöseri med tid”. Efter att ha hört detta bestämde de sig samtliga för att avstå från att skriva någon Gāthā och sa, ”Varför skall vi göra oss besväret? Hädanefter skall vi bara följa vår lärare, Shénxiù, vart han än går, och vända oss till honom för undervisning och vägledning”. Under tiden satt Shénxiù och resonerade med sig själv: ”Eftersom jag är deras lärare så kommer ingen av dem att delta i den här tävlingen. Jag undrar om jag skall skriva en Gāthā och överlämna den till hans Helighet? Om jag inte gör det, hur skall han då kunna veta hur djup eller hur ytlig min kunskap och insikt är? Om mitt mål är att få Dharṃaṃ, så är mitt motiv rent och ärligt men om jag bara fikar efter Patriarkatet så vore mina motiv synnerligen dåliga. I sådana fall är mitt medvetande inte annorlunda än hos vilken världsligt sinnad människa som helst. Och jag skulle egentligen inte göra något annat än att lura till mig det heliga Patriarkatets säte. Om jag å andra sidan inte lämnar in en Gāthā, så kommer jag aldrig att få Dharṃaṃ. Detta uppdrag är ju ett synnerligen svårt dilemma.” Framför Patriarkens hall fanns tre takförsedda korridorer[11], vars väggar väntade på att bli målade av en hovkonstnär vid namn Lù Chén. Bilderna skulle visa händelser från Laṅkāvatāra Sūtra[12] och visa Saṃghaṃ’s[13] förvandling samt scener föreställande de fem Patriarkernas genealogi. Allt för att upplysa allmänheten och ge dem möjlighet att visa sin vördnad för bilderna. Då Shénxiù hade skrivit sin vers försökte han flera gånger att överlämna den, men så fort han närmade sig Patriarkens hall så började han att svettas ymnigt och blev oerhört nervös. Han kunde inte för sitt liv uppmana tillräckligt med mod för att överlämna sitt bidrag trots att han under fyra dagar gjorde inte mindre än tretton försök att lämna över den. Efter detta sa han till sig själv, ”Det vore nog bättre för mig om jag skrev versen på väggen i korridoren och låter Patriarken läsa den själv. Om han godkänner den, skall jag stiga fram och visa min vördnad för honom och berätta att det är mitt bidrag; men om han underkänner min vers, så skall jag ha slösat bort flera år vid det här berget och fått ta emot vördnadsbetygelser från andra utan att på något sätt ha förtjänat dem. Versen löd så här:


“Kroppen är som ett Bodhi-träd[14]

Sinnet det som en spegel bär

Polera den igen och igen

Låt inget damm samlas där”


Så fort han hade skrivit det gick han raka vägen till sitt rum så att ingen skulle misstänka vad han hade gjort. Väl på sitt rum tänkte han igen: ”När Patriarken ser min Gāthā imorgon och blir nöjd med den, då är jag redo att ta emot Dharṃaṃ; men om han säger att den är illa skriven så måste det betyda att jag inte är mogen nog att ta emot Dharṃaṃ, som en konsekvens av missgärningar i mina tidigare liv vilka fördunklar mitt medvetande. Det är verkligen svårt att gissa vad Patriarken kommer att säga om min vers. Längs dessa banor funderade Shénxiù ända tills gryningen kom eftersom han varken kunde förmå sig att sova eller koppla av på något sätt. Men Patriarken visste redan att Shénxiù inte hade trätt in igenom upplysningens port, att han inte hade insett det sanna medvetandets natur. När morgonen kom sände Patriarken efter Herr Lù, hovkonstnären, och gick tillsammans med honom till den södra korridoren för att få väggarna där dekorerade med bilder. Han råkade då se Gāthān som stod skriven på väggen. ”Jag är verkligen ledsen att ni har fått resa så långt”, sa han till Herr Lù. ”Väggarna behöver inte målas nu längre. Som Sūtran säger, ’Alla former och fenomen är obeständiga och illusoriska’. Det är bättre att lämna versen på plats, så att människor kan studera och recitera den. Om de sedan omsätter lärdomarna i praktiken så kommer de att räddas från misären av att födas i dessa världar av ondska och elände. Förtjänsten som vinns av någon som praktiserar detta blir i sanning stor.” Patriarken beordrade sedan att rökelse skulle brännas och att alla hans lärjungar skulle visa sin vördnad för Gāthān och recitera den så att de skulle kunna komma att förstå medvetandets sanna natur. Efter att de reciterat versen utbrast de ”Bra gjort!”

Vid midnatt lät Patriarken sända bud efter Shénxiù, och frågade honom om han var den som skrivit Gāthān. ”Ja det var jag som skrev den”, svarade Shénxiù. ”Jag vågar inte vara så förmäten att tro att jag skulle bli given Patriarkatet, men jag ber ers Helighet att säga mig om min vers visar det minsta spår av insikt och visdom.”

Patriarken svarade, ”Din Gāthā visar att du ännu inte har förstått ditt medvetandes sanna natur. Du har nått fram till upplysningens portar, men ännu inte stigit in. Att söka den högsta upplysningen med en förståelse av det slag du har kommer knappast att krönas med framgång. För att nå den högsta upplysningen måste man spontant komma att förstå sin sanna natur, som inte är skapad och inte heller kan förstöras. Från Kshana till Kshana[15], skall man hela tiden kunna se och förstå sin sanna natur utan att förlora den ur sikte. Alla saker och ting kommer då att bli befriade från sina begränsningar. När Tathātā[16] är känd då är man för alltid fri från illusioner och oavsett vad som händer så kommer ditt medvetande alltid att vara i ett tillstånd där du urskiljer varandet så som det är (dess sådanhet). Ett sådant medvetandetillstånd är den absoluta sanningen. Om du i detta tillstånd kan se allting omkring dig, då kommer du att ha känt och förstått din sanna natur, det sanna medvetandet. Detta är den högsta upplysningen. Du gör bäst i att gå tillbaka till din kammare och fundera i ett par dagar till, och sedan ger du mig en ny Gāthā. Om den visar att du har trätt in igenom ’upplysningens port’, så skall du få ärva Dharṃaṃoch ämbetsdräkten.”

Shénxiù bugade sig djupt för Patriarken och gick. I flera dagar kämpade han förtvivlat med att skriva en ny Gāthā. Detta gjorde honom så till den grad upprörd att allt kom att kännas som en mardröm, utan någon ro varken genom att sitta eller gå.

Två dagar senare hände det sig att en ung pojke passerade rummet där jag höll på att slå ris, jag hörde då hur han högt reciterade den Gāthā som Shénxiù skrivit. Så fort som jag hörde den visste jag att författaren inte hade kommit till insikt om medvetandets sanna natur. För även om jag ännu inte erhållit någon formell undervisning, så förstod jag sanningen i stora drag. ”Vad är detta för Gāthā”, frågade jag pojken. ”Du barbar” svarade han, ”känner du inte till den? Patriarken sa till sina lärjungar att frågan om ständig återfödelse var djup och svår, och att de som önskade att ärva hans ämbetsdräkt och Dharṃaṃ skulle skriva en Gāthā. Sedan skulle den som tydligast visade att han hade förstått den sanna naturen få ärva dem och bli den sjätte Patriarken. Äldre broder Shénxiù skrev denna ’formlösa’ Gāthā [17] på väggen i den södra korridoren och Patriarken sa åt oss att recitera den. Patriarken sa också att den som omsätter dess lärdomar i praktiken, skall vinna mycket förtjänst och räddas från misären att återfödas i dessa jämmerdalar”.

Jag sa till pojken att även jag önskade att recitera denna Gāthā, så att jag skulle vara bekant med dess lärdomar i ett framtida liv. Jag sa också till honom att trots att jag i åtta månader hade slagit ris, så hade jag aldrig satt min fot vid den stora hallen, och att han måste visa mig vägen dit så att jag skulle få betyga Gāthān min vördnad. Pojken tog mig dit och jag bad honom att läsa den för mig, eftersom jag själv inte kan läsa. En lägre ämbetsman vid namn Chang Dih-Yung från Xiàngzhōu​-distriktet som var på besök, läste upp Gāthān för mig. När han var färdig sa jag att även jag hade en Gāthā och att han vore mycket vänlig om han ville skriva den åt mig. ”Enastående”, utbrast han, ”att du också kan skriva en Gāthā!” ”Förakta inte en nybörjare” sa jag, ”om du är en sökare efter den högsta upplysningen. Du borde veta att även hos de lägsta kan man finna det skarpaste sinnet, medan de högsta emellanåt kan vara synnerligen tjockskalliga. Om du ringaktar andra så begår du en stor synd.” ”Diktera din Gāthā, jag skall skriva den åt dig. Men glöm inte bort att rädda mig om du skulle få ärva Dharṃaṃ.” Min Gāthā löd så här:

“Upplysning har inget träd

En blank spegel inget bär

Ursprungligt finns inte ett ting –

Var kan dammet samlas här?”

När han hade skrivit detta, förvånades alla församlade lärjungar och andra. Fyllda av beundran utbrast de till varandra ”Otroligt! Man skall förvisso inte döma andra efter det yttre. Hur kan det vara att vi så länge har låtit en inkarnerad Bodhisattva arbeta åt oss i köket?” När Patriarken såg att de församlade var alldeles utom sig av häpnad tog han av sig ena skon och torkade bort min Gāthā från väggen, så att ingen avundsam individ skulle få för sig att göra mig något ont. Han uttryckte då sin uppfattning att författaren av denna nya Gāthā inte heller fullt ut hade insett sin sanna natur, och detta accepterades av samtliga närvarande.

Följande dag kom Patriarken osedd till rummet där riset slogs. När han såg att jag arbetade där med en stenmortel, sa han till mig, ”En sökare efter vägen riskerar sitt liv för Dharṃaṃ. Är detta inte rätt?” Sedan frågade han, ”Är riset färdigt?” ”Det var färdigt för länge sedan”, svarade jag honom, ”och väntar bara på sållet”. Patriarken slog då till morteln tre gånger med sin käpp och gick sedan.

Då jag förstod vad han velat säga, begav jag mig under den tredje vakten[18] till hans rum. Med sin dräkt som skärm för att ingen skulle se oss, förklarade han Diamantsūtran för mig. När han kom till meningen, ”Man skall förhålla sitt medvetande på ett sådant sätt att det är fritt från alla bindningar”, blev jag fullkomligt upplyst och insåg att ingenting är skiljt från sin inneboende natur. ”Vem hade kunnat tro”, sa jag till Patriarken, ”att medvetandets innersta natur är helt fritt från både tillblivelse och upphörande! Vem hade kunnat tro att medvetandets innersta natur egentligen är självtillräckligt? Vem hade kunnat tro att medvetandets innersta natur egentligen är fritt från all förändring? Vem hade kunnat tro att allting egentligen är en manifestation av medvetandets innersta natur?”

Patriarken förstod att jag hade förstått medvetandets innersta natur och sa, ”För den som inte känner sitt medvetande är det fullkomligt meningslöst att studera Dharṃaṃ. Å andra sidan, om han förstår sitt eget medvetande och intuitivt ser sin sanna natur, då är han en hjälte, en lärare åt människor och gudar; Buddhan.”

På så sätt, utan att någon visste om det, överfördes Dharṃaṃ till mig vid midnatt, och jag blev arvtagare till läran i ”Den plötsliga skolan”, såväl som till ämbetsdräkten och gåvoskålen[19]. ”Du är nu den sjätte Patriarken”, sa han till mig, ”Tag väl vara på dig, och rädda så många kännande varelser som möjligt. För det vidare och bevara Läran så att den inte dör ut. Lyssna nu till min Gāthā:

”Kännande varelser som sår fröet till upplysning

Kommer att på orsakernas fält

skörda frukterna av Buddhaskap

Döda ting utan Buddhanatur

Sår inte och skördar ej.”

Vidare sa han, ”När Patriarken Bodhidharma först anlände till Kina, hade de flesta Kineser inget förtroende för honom. Så den här ämbetsdräkten lämnades vidare som ett tecken från en Patriark till nästa. Vad Dharṃaṃ beträffar, så förs den vidare från hjärta till hjärta[20], och mottagaren måste förstå den genom sina egna ansträngningar. Sedan urminnes tider har det varit så att en Buddha ger Dharṃaṃs essens vidare till sin efterföljare, och för en Patriark att överföra till sin arvtagare den esoteriska läran från hjärta till hjärta. Eftersom ämbetsdräkten numera kan ge upphov till dispyter, skall du vara den sista att ärva den. Om du ger den vidare till din efterträdare kommer ditt liv att hamna i omedelbar fara. Lämna nu den här platsen så fort du kan, så att ingen gör dig illa”. ”Vart skall jag gå?” frågade jag. ”Stanna till vid Huái[21] och när du kommer till Huī[22] skall du dra dig undan”, svarade han då. Eftersom jag fått ämbetsdräkten och tiggarskålen mitt i natten, sa jag till Patriarken att eftersom jag var en sydlänning så kände jag inte till bergsstigarna, och att det vore nästan omöjligt för mig att komma till floden för att där kunna hitta en båt. ”Oroa dig inte”, sa han, ”jag gör dig sällskap.”

Han gjorde mig sedan sällskap till Kiukiang[23], där han sa åt mig att ta plats i en båt. Eftersom han rodde själv, bad jag honom att sitta ned och att istället låta mig ro. ”Det är inte mer än rätt att jag tar dig till den andra sidan”[24]. På detta svarade jag, ”När människor är förvirrade, skeppar guiden över dem; när man är upplyst, skeppar man över sig själv.” ”Eftersom jag råkar vara född vid gränsen, så är till och med mitt uttal illa, (trots detta) har jag haft äran att få ärva Dharṃaṃefter dig. Och då jag nu är upplyst är det inte mer än rätt att jag korsar havet av födelse och död genom att själv inse mitt medvetandes sanna natur.” ”Helt riktigt, helt riktigt”, instämde han. ”Med början hos dig kommer Dhyāna-skolan[25] att bli mycket populär. Tre år efter att vi har skiljts åt kommer jag att lämna den här världen. Du kan påbörja din resa nu. Gå så fort du kan söderut, och börja inte att predika alltför snart. Dharṃaṃ sprids inte så lätt”.

När vi tagit farväl, lämnade jag honom och gick söderut. Efter ungefär två månader nådde jag till berget ​. Där såg jag flera hundra man som förföljde mig med avsikt att beröva mig ämbetsdräkten och skålen. Bland dem fanns en munk vid namn Huì Míng, vars lekmannanamn var Chén. Han var en general av fjärde rangen i sitt lekmannaliv. Hans uppträdande var bryskt och han var tämligen hetlevrad. Av alla förföljarna var han den som ihärdigast sökte efter mig. När han precis var i färd med att hinna upp mig la jag ämbetsdräkten och tiggarskålen på en sten, och gömde mig sedan. ”Den här ämbetsdräkten är bara en symbol, vad är det för poäng med att ta den med våld?” sa jag.

När han kom fram till stenen försökte han att plocka upp dem, utan att lyckas. Han ropade då ”Lekbroder, lekbroder, (Patriarken hade ännu inte formellt trätt in i Saṃghaṃ) jag kommer för Dharṃaṃ, inte för ämbetsdräkten.” Jag klev då fram från mitt gömställe och satte mig på stenen. Han bugade, betygade mig sin vördnad och sa, ”Lekbroder, var vänlig och undervisa mig.” ”Eftersom du kommer för Dharṃaṃ”, sa jag, ”undvik då att tänka på någonting specifikt och håll ditt Sinne stilla, så skall jag undervisa dig.” När han så gjort detta en lång stund, sa jag, ”När du, min herre, varken tänker på gott eller ont, vad är i det ögonblicket ditt ursprungliga ansikte?”

Då han hörde detta blev han omedelbart upplyst. Men han frågade vidare, ”Vid sidan av de esoteriska talessätt och ideér som förs vidare genom Patriarken från generation till generation, finns det några andra esoteriska lärdomar?” Jag svarade, ”Vad jag kan berätta för dig är inte särskilt esoteriskt, men om du riktar din blick inåt så kommer du att finna det esoteriska inom dig.” ”Trots att jag stannade i Huáng Méi”, sa han, ”Så kom jag inte till insikt om min sanna natur. Men tack vare din ledsagning, vet jag nu det på samma sätt som någon som dricker ett glas vatten vet om vattnet är varmt eller kallt. Lekbroder, du är nu min lärare.” På detta svarade jag, ”Om det är fallet, då är vi båda lärjungar till den femte Patriarken. Ta väl vara på dig.” När han undrade vart han borde gå hädanefter så sa jag att han skulle stanna till vid Yuán[26], och sedan slå sig ned i Mèng[27]. Han bugade sig, betygade mig sin vördnad och gick.

Något senare nådde jag till Cáo ​. Där blev jag åter förföljd av onda människor, och fick ta min tillflykt till Szu Hui, där jag uppehöll mig med en grupp jägare i hela femton år. Emellanåt undervisade jag dem på ett sätt som passade deras nivå av förståelse. Dom brukade sätta mig att vakta över deras fångstnät, men då jag fann någon levande varelse i näten så satte jag dem alltid på fri fot. Vid måltiderna la jag grönsaker i pannan där de kokade sitt kött. När några av dem undrade, så jag sa att jag endast skulle äta grönsakerna efter att de kokat med köttet.

En dag slog det mig att jag kanske inte skulle leva som en närapå eremit, att det nu var hög tid för mig att undervisa i Lagen. Därför begav jag mig till Fǎ Xín[28] templet som låg i Guāngzhōu​. Där undervisade en Dharmamästare, Bhikṣu Yin Tsung, om Mahā Parinirvāṇa Sūtra. Det hände så en dag att en vimpel fladdrade friskt i vinden, vilket orsakade att två Bhikṣus kom i dispyt om vad det egentligen var som rörde sig, vinden eller vimpeln. Eftersom de inte lyckades att lösa sin dispyt sa jag till dem att vad som faktiskt rörde sig var deras eget medvetande. Hela församlingen förvånades över mina ord, och Bhikṣu Yin Tsung erbjöd mig en hedersplats och frågade sedan ut mig om flera svåra passager i Sūtrorna.

Då han märkte att mina svar var koncisa, riktiga och att de visade på något mer än ren bokkunskap sa han till mig, ”Lekbroder[29], du måste vara en enastående man. För länge sedan berättades det för mig att arvtagaren till den Femte Patriarkens ämbetsdräkt och tiggarskål kommit söderut. Du måste vara den mannen.”

Jag svarade artigt att så var fallet. Han bugade sig omedelbart och betygade mig sin vördnad och bad mig att visa församlingen ämbetsdräkten och tiggarskålen som jag hade ärvt. Vidare frågade han vilka instruktioner jag fått då den Femte Patriarken gett mig Dharṃaṃ. ”Utöver en diskussion om insikten i medvetandets sanna natur, inget särskilt, inte heller hänvisade han till Dhyāna eller befrielse.” ”Varför inte det ”, frågade han mig då. ”Därför att det skulle betyda två vägar”, svarade jag. ”Och det kan inte finnas två vägar inom Buddhismen. Det finns bara en väg.”

Han frågade då vilken som var den Enda Vägen[30]. På det svarade jag, ” Mahā Parinirvāṇa Sūtra, som du nyss förklarade, säger att Buddhanaturen är den enda vägen. I just den Sūtran så frågar Gong-Kao Kuei-Te, som är en Bodhisattva, Buddhan huruvida de som begår de fyra stora missgärningarna (döda, stjäla, ljuga samt överdriven sexualitet) eller de fem dödssynderna (dråp på föräldrar, eller att göra så att blod flyter från Buddhan), samt de som är icchantika (kättare) etc., om detta skulle utplåna deras inneboende godhet och deras Buddhanatur. Buddhan svarade, ”Det finns två olika former av inre godhet, den eviga och den icke eviga, så därför är deras inneboende godhet inte utplånad.” 

”Buddhismen är inte känd för att ha två olika vägar att gå. Det finns goda och onda vägar, men eftersom Buddhanaturen inte är något av detta så är Buddhismen känd för att inte ha två vägar. Ur vanliga människors perspektiv, så är komponenterna i personligheten (Skandhas) och elementen i medvetandet (Dhātu) två olika saker: men de upplysta vet att de inte är dualistiska i sin natur. Buddhanaturen är icke-dualitet.”

Bhikṣu Yin Tsung var mycket nöjd med mitt svar. Han förde ihop sina handflator som ett tecken på respekt, och sade ”Min tolkning av Sūtran är lika värdelös som en hög dynga, men din utläggning är värdefullare än guld.” Därefter utförde han hårraknings-ceremonin på mig, och bad mig att ta emot honom som min elev.

Hädanefter under Bodhiträdet undervisade jag i lärorna hos Dōng Shān-skolan (Fjärde och Femte Patriarkernas skola[31], då de levde i Dōng Shān). Ända sedan Dharṃaṃ överfördes till mig i Dōng Shān, har jag utstått många prövningar och mer än en gång så har mitt liv hängt på en skör tråd. Idag har jag haft äran att få möta er här, och detta måste komma av våra tidigare goda kontakter under gångna Kalpas. Även våra samlade förtjänster vunna genom ärandet av olika Buddhor har haft betydelse; annars hade vi inte fått höra dessa läror från den ”Plötsliga Skolan”[32] och grundlagt våra framtida framgångar i förståelsen av Dharṃaṃ. De här lärdomarna har förts vidare ifrån tidigare Patriarker, och det är inte ett system som jag själv har hittat på. De som önskar att höra dessa läror skall först rena sitt medvetande, och efter att ha hört dem skall de reda ut sina tvivel på samma sätt som visa män gjorde förr. Då undervisningen var över, gladdes församlingen, bugade, betygade sin vördnad och sedan gick alla hem till sitt.


[1] Juvelskogs-klostret. 

[2] Låg i Xinzhou i norra Kina, nära det heliga berget Wu-Tai Shan

[3] Det ’nya’ distriktet, dvs södra Guandong mot gränsen till Vietnam

[4] De gula plommonens distrikt

[5] En valuta

[6] Transcendental visdom

[7] Meriter, som leder till återfödelse

[8] Vers i fyra rader

[9] Ämbetsdräkten, Kashaya, symbolen för patriarkskapet, nedärvd från Bodhidharma/Da-Mo

[10] Här; den ortodoxa Läran, dvs Chán

[11] Takförsedda gångar som omgärdar en innergård, längs med byggnaderna.

[12] Den skrift Bodhidharma överlämnade till sin arvtagare och som Chán till stora delar är baserad på

[13] Den Buddhistiska gemenskapen

[14] Det träd under vilket Buddhan satt när han blev upplyst

[15] Tankeögonblick

[16] ’Sådanhet’, ett annat namn på den sanna naturen

[17] ​ Xiàng, ett uttryck från Diamantsutran, där Buddhan talar om för Subhuti att alla former är illusioner och att den sanna naturen är utan form.

[18] 23 – 01

[19] Kesa samt den skål som, idag, Theravada-munkar får mat mm i gåva (Dana) av lekmännen.

[20] E.g. Sinne till Sinne. Ordet för hjärta och Sinne är Xín på Kinesiska.

[21] En flod.

[22] Refererar till två distrikt nära Guan Zhou; Huaichi och Szuhui.

[23] ”Nine river station”.

[24] en hänsyftning till havet av födelse och död som måste korsas innan vi till sist kan nå Nirvanas strand.

[25] Dhyāna är lika med Chán.

[26] En flod.

[27] En stad.

[28] Annat namn för Nánhuá. Tidigare hette det också Bǎolín​ Sí.

[29] K. Sēng ​,  S. Upāsaka.

[30] Ekayāna.

[31] Dong Shan Famen, Det Östra Bergets Dharma Port.

[32] Dùnwù Zōng