Cháncirkeln

Den tomma cirkeln – Cháncirkeln

Av Ming Bao

När vi betraktar den tomma cirkeln, symbolen för Chánbuddhismen, upptäcker vi sanningen; att ingenting i sig självt är oberoende eller varaktigt. Alla de tiotusen tingen är integrerade delar av kosmos, av helheten, av det Enda. Tathātā. Alla budskap, koncept och dogmer sveps undan av den passerande tiden, av själva flödet, likt fotspår i sanden på en strand. Att inse och verkligt förstå detta är att uppnå målet i att utradera alla mål! För en Buddha finns det ingen upplysning, inget Buddhaskap; Saṃsāra och Nirvana smälter samman. För honom existerar varken klander eller beröm.

En gång när en döende mästares utvalde efterträdare passade upp honom vid sängkanten hällde denne upp en kopp med medicin och räckte mästaren den.  Mästaren kritiserade honom högljutt eftersom handlingen var helt meningslös. Lärjungen, utan att ändra sitt ansiktsuttryck, hällde helt sonika tillbaka medicinen i flaskan. Mästaren log och sa: ”Nu när jag vet att jag har en värdig efterträdare kan jag dö nöjd.”

Den tomma cirkeln symboliserar vad den Japanske Zen-mästaren Haquin beskrev som den ”Stora Döden”. Denna stora död, inte bara av jaget utan av allting är att träda in i Shunyata hos ingenting alls; både herden och tjuren är borta, utan ett enda spår! För oss är döden det stora okända, ett mysterium som vi räds. Orsaken till denna rädsla är svår att finna. Vi har inte kvar några religiösa värderingar som sätter gränser för denna rädsla genom att visa på en annan verklighet. Vi moderna människor vill så gärna veta allting, besitta ”fakta”. Men vad är det som säger att allting är möjligt att veta? Låten döden vara vad den är; det stora okända, det stora, djupa mysteriet! Nalkas den med nyfikenhet.

Så, detta ställer oss inför ett fruktat mysterium, det sanna, slutgiltiga överlämnandet utan reservationer, ett villigt accepterande av vad som råkar hända. Här hänger vi med fingertopparna runt en utstickande rot vid en klippkant; kan vi släppa? Kan vi bli tigerföda? Acceptera att allt jag hade, allt jag höll kärt är borta… utan saknad. 

Den oundvikliga vägen in i denna stora död[1], är att sluta upp att resonera kring allting. Det är bara egot som gör sig påmint om sin egen ”viktighet”. Den Stora Döden står för den ultimata friheten, friheten från allt det som binder människan vid Saṃsāra. Detta är anledningen till att vi i vår meditation anstränger oss att fokusera på en enda sak, en enda tanke. Här spelar det mindre roll om det är tanken på att andas eller om det är en spektakulär Gong An. Det är i grunden ingen skillnad, målet är detsamma, att lämna det invanda tänkandet, grubblandet och resonerandet kring allt och alla. Detta kallas för ”falska tankar”, för de är i sig tomma, utan substans eftersom de baseras på en dualistisk och därmed konstruerad verklighetsuppfattning. För att lyckas med detta kan vi bryta ner livet i sin minsta beståndsdel – andetaget. För den som förmår vara totalt närvarande i ett enda andetag finns det ingen möjlighet för särskiljande tankar att uppstå. Uppkomsten av tankar i detta korta ögonblick visar att uppmärk-samheten inte var total. Är den total upplever man flödet, nuet, och är fri, absolut fri. Man kan komma och gå efter behag. Det finns inte längre några måsten eller hinder. Man lever och agerar i första Nien. I detta enda andetag står också allting klart för vandraren. Livet är inte längre ett mysterium, inte heller döden. Detta är innebörden i sentenser som ”Släppa Taget” och ”Hoppa från en Hundra-fots Påle” m.fl. alla syftar de till samma sak: sluta resonera![2] Du blir bara förvirrad. Men, ingen träning, inte ens Buddhan, kan tvinga denna hand att släppa taget om roten; det är vad jag själv måste göra, och låta mig tumla nerför klippan, rakt in i ingen-ting-het. Ja, det känns som döden. Mästaren Haquin kallade det för den Stora Döden, transformation från ett mekaniskt ”dött” liv till verkligt liv, det Stora Livet.

Så, är det möjligt för oss att säga att just där finns ingången till det Stora Livet? Kan vi föreställa oss hur det blir? Naturligtvis kan vi inte det. Vi kan bara reflektera, om och om igen, över att detta är vart vår träning kommer att leda oss, och förbereda oss så att vi förmår känna igen roten på klippkanten. Vi genomgår träningen så att vi kan göra oss – jag med mina gillanden och ogillanden – mindre och mindre, så att våra krav och förväntningar krymper och att slutligen vikten[3] som hänger i roten inte är för tung för att kunna öppna handen.

När mästaren Xiangyan Zhixian (J. Kyogen, död 898), hängde i roten, fanns det mycket lite av honom kvar. Han hade så att säga kapsejsat ganska tidigt i sin träning. I 20-årsåldern dog hans lärare, under vilken han bara hade studerat i ett par år. Efterföljaren, den tidigare huvudmunken Guishan Lingyou (J. Isan 771 – 853), kände Xiangyan som brilliant och med stor potential, men ännu förvirrad av sin egen briljans. Så, när enligt traditionen, Xiangyan bad att få fortsätta under Guishan, testade Guishan honom sägande; ”Är du säker på att du önskar fortsätta, du har ju lärt dig alla sutrorna utantill?” Xiangyan kände sig nöjd med att bli erkänd och svarade; ”Ett år eller två skulle förvisso hjälpa!” ”Din inbilske unge dåre!” skällde läraren, ”tror du verkligen att alla sutror i världen kan få dig att förstå det verkliga mysteriet? Vart går du efter döden? Vet du det?”

Som ni ser kommer vi tillbaka till döden om och om igen.  Unge Xiangyan var helt övertygad om att svaret fanns i skrifterna. Men hur han än sökte både i sitt minne och de faktiska skrifterna fann han inget svar på frågan. Han sökta så intensivt att han glömde båda att äta och sova i flera dagar. När han inte fann svaret någonstans befann han sig i riktigt tvivel och outhärdlig förvirring. Han rusade iväg till Master Guishan och skrek, ”jag kan inte finna svaret någonstans, berätta, berätta det för mig!” Guishan svarade ”Det kan inte berättas, inte heller skulle jag vilja råna dig på upplevelsen av att finna det själv.”  Xiangyan som ju inte hade ätit och sovit på flera dygn och arbetat sig upp till bristningsgränsen av förtvivlan, tappade kontrollen och grep tag i mästaren och hotade honom, ”Du måste berätta det – annars kan jag inte fortsätta. Berätta eller jag tar livet av dig!” I det tillståndet menade han det. Mästaren Guishan, säkert medveten om allvaret i situationen, skakade ändå av skratt. ”Tror du att min döda kropp kommer att berätta det för dig?” sa han.

Då, likt en sprucken ballong, kom Xiangyan till sans igen och insåg vad han hade gjort. Han hade utövat våld mot sin mästare och insåg också att han hade förlorat alla band till läran under detta livet. Han bad uppriktigt om ursäkt och lämnade Guishan. För honom framstod en enda möjlighet för honom att för resten av sitt liv (han var bara 21) tillbringa livet så harmlöst som möjligt och utfärdade ett allvarligt löfte att ta upp praktiken i nästa liv eller åtminstone det därpå, men att han skulle fortsätta att vandra Buddhans Väg. Så han vandrade omkring som en hemlös munk, bara väntande. Efter ca tio år råkade han komma till den sjätte Patriarkens grav som då var misskött och bortglömd. Xiangyan stannade och höll platsen fri från ogräs, sopade vissna löv och höll rent. Han kände att då var det i alla fall någon nytta med hans liv.

Ytterligare tio år passerade. Så en dag när han som vanligt sopade gården och samlade ihop vissna löv och småsten och hällde dem i en hink, så for en liten sten iväg och studsade mot en bambugren, en ganska vanlig händelse. Men i den stunden var tiden mogen – klicket gick inte bara in i Xiangyans öra utan rakt in i hans hjärta![4]

I analogin om att hänga över en avgrund så släppte handen för att det inte fanns något där som kunde hålla kvar, inte heller något att håll fast vid! Han tumlade igenom den tomma cirkeln och upplevde stor upplysning. I sitt poem/gatha som beskriver händelsen berättar han hur han lägger undan sina redskap, badar och för första gången på många år tar på sig den kompletta munkdräkten igen. Han gick upp på en liten kulle och bugar sig djupt åt det håll där Guishan finns, långt borta. Han som inte ens under dödshot rånade honom på möjligheten själv dö den Stora Döden, för att kunna vakna till det Stora Livet som inte är ”mitt”!

Att gå in i den tomma cirkeln symboliserar att återvända till källan. Att återvända till källan är att gå tillbaka till ursprunget[5] så som man följer en flod tillbaka till dess källa. Det innebär till och med att gå tillbaka till före begynnelsen…

Undervisningen säger att där har det varit från början, där finns det inget damm. Hör vi inte här ett eko av den sjätte Patriarkens vers som säger att när det inte finns något damm som kan lägga sig, i ingen-ting-heten (no-thing-ness), är dammandet fruktlöst? Men, tänker vi efter ordentligt så är det inte riktigt så enkelt. Någon kontemplerar blomstrandet och vittrandet av det som inte har någon form, kontemplerar uppkomst och upphörandet av alla former, inkluderande den kontemplerande själv; en sådan en vistas, säger texten, samlad i stillheten av icke(-avsiktligt) görande.  De Kinesiska tecken som brukar översättas som icke-handling eller icke-görande, Wu Wei, innebär inte icke-görande i betydelsen att vara inaktiv, sittande och låta världen gå förbi, kontemplerande naveln eller liknande. Det är snarare just att återvända till ursprunget, att ännu en gång bli återkopplad till harmonin med allt som existerar.[6] Så, inte icke-görande, lathet, slöhet – för hur skulle det kunna vara Buddhans Väg? – utan icke-avsikt, icke-inblandning! Med andra ord; ”jag” är inte längre där för att forma tingen på ”mitt sätt”. Det vill säga att acceptera, att flyta med floden istället för att simma motströms! Att inte alltid hävda sin egen åsikt eller auktoritet, inte ens för sig själv. Inse att man bara är en liten del i helheten och vara tillfreds med den insikten. Det är ju just denna ständiga önskan att få saker att bli just så som man själv vill som är karma-skapande och som håller oss fast i Samsara. Men när väl den Stora Döden har dötts och man har passerat igenom den tomma cirkeln så har även ovanan att lägga sig i dött bort.

Det finns (naturligtvis) en gammal Chán-historia som berör detta. Förr var det vanligt att små pojkar lämnades i klostren och uppfostrades där, fick utbildning och en del ordinerades till munkar. Detta är historien om en sådan pojke som senare blev en berömd mästare. Liksom alla pojkar var han inte alltid snäll utan kunde vara busig också. Han lyssnade på de olika undervisningarna och lärde sig en del. Klostret ägde en gammal berömd te-skål, vilken bara användes vid särskilda tillfällen. En dag, oaktsamt, tappade han den i golvet och den gick sönder. Han blev både upprörd och rädd. Då kom han ihåg undervisningen om att alla ting uppstår och försvinner, och återfick lite mod. Med händerna hållande bitarna bakom sin rygg gick in till sin mästare och sa, ”Jag har ofta hört dig säga att alla ting har en början och ett slut?” ”Javisst”, sa mästaren. ”Och är det sant att när deras tid är mogen börjar de och när deras tid är ute så upphör de?” ”Ja, så är det”, svarade mästaren. Pojken sa då, ”Mästare, vår te-skåls tid att upphöra har kommit nu,” och visade upp den krossade skålen. Vad skulle mästaren säga?

Omedelbar verklighet är källan till alla ting.[7] Det utgör början och slutet på varje fråga, varje undran. Vad som händer däremellan saknar betydelse. Ju förr du “ger upp” desto bättre. Ju fortare du kör mot ditt uppställda mål desto längre ifrån det kommer du. Fastän det är bättre att kämpa hårt än att vara för lat för att ens försöka eller fortsätta, så är det bättre att vakna upp till den skattkammare du har inom dig själv. Där behöver ingenting sökas efter, ingenting behöver uppnås. När du ser en staty av Buddhan som vidrör jorden med ena handen , förstå då att han undervisar dig om att vistas i omedelbar verklighet vilket innebär befrielse från illusion och att total frihet från illusion är det samma som upplysning!

Att ha återvänt till ursprunget, och därifrån reagerande på en situation, är inte i sig en avsiktlig handling utan direkt, omedelbar och lämplig – dvs bara korrekt[8]. Väl igenom den tomma cirkeln och åter till ursprunget luras man inte längre av de föränderliga intrycken av världen. En sådan varelse är inte längre i behov av någon träning. ”Blå flyter strömmen, gröna sträcker sig bergen”[9] är ett typiskt uttryck för detta. Vad betyder det? Under en kort stund ser vi det säkert på det viset, rent och avskalat, bara så som det är – Tathātā. Men, ganska snart kommer det tankar som, ”Vad trevligt det skulle vara om strömmen var lite djupare, flöt lite fortare, då kunde det finnas foreller i den. Tänk om bergen var lite högre och hade snö på topparna – så vackert och vilken frisk luft det hade varit.” Vi kan inte låta saker vara som de är särskilt länge, eller hur?

Blå flyter strömmen, gröna sträcker sig bergen; man sitter för sig själv och kontemplerar alla tings förändring. Vi får här inte göra misstaget att ta detta sittande för sig själv som varande någonstans på en bergstopp, tittande ner från dess höjd på alla bikupsaktiviteter som pågår där nere, och kontemplerande dess förändring! När det inte längre finns något särskiljande – och det finns inte i källan och ursprunget – finns det istället ett naturligt deltagande i det som är men utan att svepas iväg av det. Denne man beskrivs som stor, voluminös, skäggig, kläderna sitter som de vill, han är vänlig och trygg i sin uppenbarelse.[10] Det är en man som man kan lita på och luta sig mot, den Stora Människan, en Mahasattva. Han bryr sig nu inte längre om konventioner och sociala ”måsten”, utan är som han är, fri och obekymrad.

När Vägens resenär når sitt mål är de tio tusen tingen bara så som de är, så som de var innan man trädde in genom den portlösa muren (wu men guan[11]). Inte desto mindre är man oändligt mycket rikare av erfarenheten. Nu flyter resenärens hjärta tillsammans med de tio tusen tingen, ignorerande sinnenas förgiftning och upplevande [12] direkt. Allting är Wù, Wù är levande, därför är allt levande – eller Av Varandra Beroende och statt i ständig utveckling och förändring. Allt och alla utgör en integrerad del av kosmos. Det är omöjligt att hålla sig själv åtskild från denna universella process. Tid och rymd kollapsar och ett uppenbart dött träd blir till ett blommande skott (skönheten är osynlig för ögat). Utan skyldigheter att följa andras idéer och regler blir du autonom, komplett och fullkomlig! 


[1] OBS, detta är inte den fysiska döden.

[2] Minns att Chán/Zen är en tradition bortanför skrifterna.

[3] Det vi bär i Sinnet.

[4] Xín/Sinne

[5] Jmf Hua T’ou

[6] Jmf Tredje Paramitan; acceptans

[7] Nien

[8] Första Nien

[9] Från texten till bild 9 i de Tio Tjurvaktarbilderna.

[10] Jmf bilder på Bodhidharma/Damo

[11] Lit: ”Utan port port”. Även namnet på en känd samling Gong An

[12] – skall inte, gör inte; utan, aldrig. Här i betydelsen Shunyata, vanligtvis översatt med 空 kōng.