Att våga släppa taget

Att våga släppa taget & de två sanningarna

Ming Bao

Att släppa taget är ett av de mest uttjatade begreppen i Buddhismen. Det är en sådan sak som är lätt att säga men betydligt svårare att omsätta i praktiken. Många är de som säger sig ha släppt taget men vid en närmare skärskådan visar det sig att det finns flera saker de håller väldigt fast vid. En sådan sak är hur man betraktar sig själv, hur man vill att andra skall uppfatta en och skulle någon ha fräckheten att tränga igenom denna image så blir man helt tillintetgjord. Vad det handlar om är ens personliga kontrollbehov. När vi tänker på begreppet kontrollbehov tänker vi nog mest på vissa människors behov av att kontrollera människor i sin omgivning. Men, det största kontrollbehovet har vi dock vanligtvis mot oss själva. Man skapar en bild av sig själv som man vill förmedla till omgivningen; jag är så och så – stark, svag, oberörd, engagerad osv. Denna image, denna skenbild klamrar vi oss sedan fast vid till sista blodsdroppen. Den dag bilden rämnar, rämnar också hela ens värld. Hur obarmhärtigt det än kan verka så denna process helt och oundvikligt nödvändig! Nödvändig för att skall kunna bli fria varelser.

En vanlig situation är när vi skall gå någonstans där vi känner oss främmade, där vi inte är vana att vistas och kanske inte känner någon. Vad vi gör då är att ha stora förväntningar på oss själva om hur vi skall tas emot, hur vi skall bli sedda. Vi har en massa förutfattade meningar om hur vi tror att vi bör vara, om hur människorna där förväntar sig att vi skall vara för att passa in. Hur det verkligen förhåller sig har vi absolut ingen aning om. Förmodligen är det så att det är likadant för de andra som finns där också. Vad blir resultatet? Jo en samling människor som inte vågar vara sig själva, som följaktligen är spända och nervösa. Problemet ligger i en urtida primitiv skyddsmekanism som gör att vi inte vågar känna 100% förtroende för omgivningen. Istället för att öppna upp och släppa in andra – vilket vi oftast skulle må så otroligt mycket bättre av – så kurar vi hellre ihop oss med ryggen utåt som en igelkotte och gräver ned oss i vår självömkan. – Ingen förstår mig, säger vi till oss själva. Nej, men det beror ju på att vi inte tillåter någon att förstå oss. Så hur gör man? Första steget är kanske det svåraste; att identifiera alla sina rädslor och begränsningar och verkligen erkänna för sig själv att de existerar, och då är det inte lönt att vifta bort någon av dem som obetydlig eller mindre viktig. Detta är en absolut förutsättning för att kunna gå vidare mot målet att bli en fri människa, fri i ordets verkliga betydelse. När man har erkänt dessa rädslor och begränsningar för sig själv kan man också börja erkänna dem för en annan människa och sakta men säkert börjar processen med att släppa taget om sig själv. Det gör ont ibland, det är oundvikligt, men resultatet är belönande. Till slut finns det inte längre något oöverstigligt, bara spännande utmaningar som när de har övervunnits gör oss ännu starkare. Först då är vi egentligen redo att gå vidare och följa de gamla mästarna och deras manualer.  kan vi börja fundera på våra uppfattningar och förutfattade meningar om andra människor och företeelser runt omkring oss för att slutligen också släppa dem en efter en. Det är då vi blir ödmjuka varelser. Det är då vi har frigjort oss från vårt kontrollbehov, både över oss själva och över andra. Då vågar vi vara oss själva och kan låta andra vara sig själva utan att det skall uppstå några konstigheter. Då är vi fullkomligt trygga i oss själva. Då kan vi hoppa från en hög klippa i mörkret utan rädsla för hur det skall gå…

Vad det handlar om i grunden är att förstå det som Mahayana kallar för ’De Två Sanningarna’.  Den ena sanningen är den verklighetsuppfattning för får oss tilldelade av omgivningen, Samvritisatya, den konventionella sanningen, som vi utvecklar med hjälp av våra sex sinnen. Det är den enkla biten; vi är övertygade om att vi vet vad vi ser och hör. Vi har en plausibel förklaring på det mesta i vår tillvaro. ’På det mesta’? Vad med resten då? Sådant vi inte kan förklara. Här kommer den andra sanningen in i bilden – och ödelägger delvis den första s.k. sanningen, den vi också kallar för illusionsvärlden. Denna andra, eller större, Maha, sanning kallar vi också för den ultimata sanningen eller Paramarthasatya. Tillvaron så som den ses av Buddhor och Bodhisattvor. Trikaya, de tre världarna Dharmakaya, Sambhogakaya och Nirmanakaya.

För att få tillträde till dessa världar är det nödvändigt att tränga igenom, trancendera ens jaguppfattning, myten om egot. Alltså, att våga låta den kända världen rämna. Att våga låta jagbilden skalas bort bit för bit tills ingenting återstår. Dvs av det du kände till innan… Nu är du redo att träda in i Subhuti’s torn…

”En människas sinne är inte en människas sinne; därför kallas det för en människas sinne” – Diamant sutra