Anātman/Jag-löshet som förutsättning för Gòng-Án träning

Anātman/Jag-löshet som förutsättning för Gòng-Án träning

Av Ming Bao

Buddhismen, är termen anattā (Pāli) eller anātman (Sanskrit: अनात्मन्), Kin: 無我 wú-wǒ; Jap: 無我 muga) förknippad med uppfattningen om ”icke-jag”, rekommenderad som en av de sju välgörande uppfattningarna, vilket tillsammans med uppfattningen om dukkha och anithya, även formellt klassificeras som tillvarons tre märken.

Det gamla Indiska ordet för själv eller essens är attā (Pāli) eller ātman (Sanskrit) och är ofta tänkt att vara en evig substans som fortsätter, trots döden. Således tolkas anattā ofta som refererande till förnekandet av ett själv eller en essens. Anattā användes i de tidiga Buddhistiska texterna som en strategi för att betrakta uppfattningen av ett själv som en villkorlig process (eller handling), istället för att se det som en enhet eller en essens, vilket man senare har övergivit.

Buddhan påpekade helt enkelt när det är meningsfullt (upaya) att uppfatta ett själv, och när det inte är 

meningsfullt, och när handlingen att betrakta ett ”icke-jag” är meningsfull, och när den inte är meningsfull.      T ex involverar frågan “Vad, när jag gör det, leder till en långvarig förtjänst förmig, och vad skulle leda till en långvarig skada för mig?” meningsfulla uppfattningar om självet och är därför meningsfulla frågor, särskilt som det inramas med termer i relation till Karma. Men åsikter som att “det finns ett själv”, “det finns inte ett själv”, “eftersom det finns ett själv så återföds man” eller “även om det inte finns ett själv så återföds man” är inte meningsfulla.

När han fick frågan om existensen av ett själv, vägrade Buddhan ofta att svara. Istället pekade han ofta på det bakåtsträvande och dualistiska i att tänka i termer av existens och icke-existens, och rekommenderade att man betraktar fenomen som uppkommande och upphörande, grundade på obeständiga förutsättningar. Detta innebär att istället för frågan, “Finns det ett själv?”, så rekommenderas man att fråga “Hur uppstår synen på ett själv?” varigenom vi också leds till Gòng-Án träningen.

Identitetssyn definieras som en av bojorna som bör överges och är en förutsättning för “ström-inträde” (Srotapanna), det första steget på den Buddhistiska utvecklingsvägen. Genom att analysera det karakteristiska i Icke-jag som omfattande alla ”av-något-annat-beroende-fenomen”, samt att ta bort uppfattningar om “själv” och “Jag-skapande”, får man möjlighet att uppnå befrielse (Anuttara Samyak Sambodhi). Alla former för identitetsskapande binder en vid Samsāra

Föreställningen om ett jag finns endast i ditt sinne och äger ingen realitet. Detta sinne initierar alla handlingar och är därför herre över kroppen. Men det genomsyrar även alla ting i tillvaron, från ens egen kropp, till jorden, till resten av mänskligheten och alla djur. Hela universum skiljer sig därför inte från ens eget sinne. ”Allt som existerar är Sinnets produkt” läser vi i en bön. Men, genom att vara totalt närvarande, kan sinnet även kallas för ”Det Stora Självet” (Sanskr. Parātman). Termen ”Det Stora Självet” måste dock förstås med urskiljning, så att det inte förstås så som att det står i motsats till konceptet om icke-jag, eller anātman.

Anātman har tre aspekter; idé, praktik och för-verkligande. För att som idé kunna förstå jaglöshet är det nödvändigt att först förstå anithya/obeständighet. Därefter måste man förstå shunyata/frihet från egenskaper och först då befinner man sig i en position där man kan förstå jag-löshet. Detta är den naturliga ordningen. När du ser djupt in i fenomenen, ser du att allting är föränderligt, ständigt skiftande. Detta leder till en förståelse att alla ting med nödvändighet är utan en bestämd identitet. Då kan du också förstå att alla tings sanna natur är tom på egenskaper. Om alla ting befinner sig i ständig rörelse, vad kan då existera som en separat enhet? Relaterande detta till dig själv kan du också förstå att du är utsatt för samma förhållande som alla andra fenomen. Vad är då detta ”jag” som upplever all denna ständiga förändring?Buddhismen ser detta ”jag” eller ”själv” som varande en sammansättning av fem enheter, eller skandhas, vilka är form, upplevelse, perception, vilja och medvetande. Dessa fem enheter opererar tillsammans i en person och skapar en känsla av en separat ”jaghet” som både är fysisk och psykisk. Liksom alla fenomen så förändras också dessa fem enheter ständigt. Eftersom omgivningen är skapad av ständigt skiftande orsaker och tillstånd, och de ses genom detta ständigt skiftande ”jag”, förändras båda i varje stund. 

Därav kan du då konstatera att det inte finns något inneboende bestående ”jag”, varvid du landar i en idémässig förståelse av icke-själv.

Gong-An:

Det var en gång en novis som hade svårt att släppa sitt sekulära liv.

– “Du kan inte tjäna Dharman förrän du har klippt av dessa band”, sa hans mästare.

-“Du måste förstöra dessa känslor av ägande. Döda dem!”

Novisen frågade då: “Men mina föräldrar då, måste jag döda dem också?”

Mästaren svarade: “Vilka är de att sparas?”

-“Men du då mästare, måste jag döda dig med?”

Mästaren log och sa: “Oroa dig inte, det finns inte tillräckligt kvar av mig för dig att ta tag i…”

Avslutning

Hjärtsutran inleds i sin längre version med orden: ”När Bodhisattvan Avalokiteshvara praktiserade den djupa Prajnaparamitan, kunskapen om den djupa visdomen, 

förstod han att de fem skandhas var tomma…” Hur är då dessa tillvarons fem enheter tomma? Jo, de är tomma genom att vara overkliga och i ständig förvandling. När man verkligt kan uppleva detta, så är det full upplysning! Det upplevs inte med simpel