Kan Hua Chán

Kan Hua Chán;

Huà Tóu-metoden

”Att observera den kritiska fasen.”

Dharmatal av Dao Ch’uan (Ming Bao)

Den 2/1 2000

Huà Tóu är en fråga vilken befrämjar den andliga nyfikenheten. Den utgör den viktigaste delen, den kritiska fasen av en Gong-an (Jap. Koan). Två kända sådana är:

Vem är det som upprepar Buddhans namn?”, och ”Har en hund Buddhanatur? – Wu.” (Det Kinesiska ordet Wu har många betydelser, här skall det tolkas som en analog ordlek av de två betydelserna ‘nej’ och ‘tomhet’.)

Huà Tóu-delen (understrukna) kan sägas utgöra Chán’s rot-paradigm. Meditatörens reflektion över motivet bakom mästarens fråga eller svar skapar en medvetenhet om betydelsen av den faktiska essensen som är dess omedelbarhet och spontanitet. Det är en struktur som överförs genom vanemässig upprepning.

Meditatören instrueras att koncentrera sig på en utvald Huà Tóu, kontinuerligt och utan distraktion. Oavsett vad eleven sysslar med – vare sig han går, äter, arbetar, uträttar sina behov – skall Huà Tóu hållas aktiv och levande inom honom vid alla tidpunkter. Han pressas att tänka som de gamla upplysta mästarna, för att i hans eget sinne aktivera de mentala processer som ledde till dessa gamla mästares uttrycksformer för sin upplysning.

Meditatören försöker dock inte att uppnå eller att skapa upplysning. Eftersom Chán betraktar upplysning som inneboende i alla kännande varelsers sinne så är det inte något som behöver uppnås eller skapas; det är, och har alltid varit, det fundamentala faktumet bakom allas existens.

Individen har dock så totalt överbevisat sig själv om att han inte är upplyst att han uppfattar det som praktiskt taget omöjligt att acceptera detta faktum. Varande så ytterst främmande för sitt sanna tillstånd måste personen ledas genom en period av förvandling – vilket sker i hans meditationsövning – under vilken hans sanna tillstånd uppenbaras för honom och dess skrämmande sanning görs acceptabelt.

Den introspektiva fokuseringen som skapas genom koncentrerat övervägande av innebörden i en Gong-an leder slutligen eleven till tankens källa – det icke-dualistiska tillstånd innan särskiljande uppstår i sinnet, vilket anses vara identiskt i alla kännande varelser.

Genom denna upplevelse vet eleven hur den gamle mästarens sinnestillstånd var strax innan han uttalade sitt berömda konstaterande, och han kan således intuitivt förstå varför Zhao Zhou sa ”Wu”.

Eleven blir som om han själv var Zhao Zhou för han har utnyttjat samma tankekälla från vilken Zhao Zhou’s svar uppkom. När eleven väl har förverkligat detta icke-dualistiska sinnestillstånd, finns det inte längre något behov av att försöka förklara varför Zhao Zhou sa ”Wu”: han bara vet det intuitivt, och han äger därmed nyckeln till alla andra Gong-an’s som används i den Södra Chán-skolan.

 

Vad är då en Huà Tóu, rent konkret? ‘Huà’ betyder det talade ordet; ‘Tóu’ betyder huvudet eller början, så Hua Tou betyder det som finns före det talade ordet. Till exempel så är reciterande av Amithaba Buddha Huà, och Huà Tóu är då det som föregår ens recitation av Buddhans namn. Huà Tóu är stunden just innan tanken uppstår. När tanken väl har uppstått så är den redan svansen på Huà (Wei). Stunden innan tanken har uppkommit kallas icke-uppkomst. När ens sinne inte är distraherat, eller trögt, eller inte har fallit in i ett tillstånd av intighet, kallas det icke-avtagande. Koncentrerat och oavbrutet, vändande sig inåt och belysande tillståndet av icke-uppkomst och icke-avtagande kallas för att undersöka Huà Tóu eller att sköta om Huà Tóu.

Så, hur praktiserar man Huà Tóu? Läraren börjar med att fråga eleven vad han anser är det allra viktigaste här i världen. Sedan ber han eleven att fundera över vad det var som bestämde att t ex ‘världsfred’ är det viktigaste. Genom en serie negationer leder han så eleven till förståelsen att det var hans eget sinne som bestämde vad som är det viktigaste och vad som inte är det, – och att det därför följaktligen är sinnet som är det mest värdefulla av allt.

Vad är då detta sinne som är det mest värdefulla i världen och som kunde bestämma vad som är det mest värdefulla i världen? Detta sinne initierar alla handlingar och är därför herre över kroppen. Men det genomsyrar även alla ting i tillvaron, från ens egen kropp, till jorden, till resten av mänskligheten och alla djur. Hela universum skiljer sig därför inte från ens eget sinne. Genom dess totala närvaro, kan sinnet även kallas för ‘Det Stora Självet’ (Sanskr. Paratman). Termen ‘Det Stora Självet’ måste dock förstås med urskiljning, så att det inte förstås som att det står i motsats till det välkända Buddhistiska konceptet om icke-jag, eller anatman.

En analys av självet och dess förhållande till alla mentala och fysiska fenomen visar att alla ting befinner sig i ett inter-relationellt tillstånd, det ena med det andra; det finns inget jag eller någon själ som kan uppfattas separat från något annat. Därför kan meditatören genom Chán-övning förverkliga insikter om sinnets universalitet, att världen, mänskligheten och djuren inte skiljer sig från en själv. Det är just detta som är ‘Det Stora Självet’… Och då vi vet att det inte är möjligt att separera någon komponent från resten av världen, kan varken ting eller det relativa självet verkligen existera. Därför är ‘Det Stora Självet’ precis det samma som ‘icke-jag’, anatman.

Fortfarande kvarstår dock frågan: ”Vad är det?” (Kin. Shih shén-ma). Vad är det som varken är sinne, Buddha, rymd eller ting?

Denna fråga, ”Vad är det?” är en Huà Tóu, en fras avsedd att skapa efterforskning, och på så vis tjäna som bas för meditationen. Denna Huà Tóu utgör också källan till alla andra Huà Tóu’s.

För att kunna hålla kontemplationen över sin Huà Tóu måste meditatören skapa tre typer av mentala resolutioner: Det mycket arga sinnet, det mycket bestämda sinnet och det väldigt tvivlande sinnet.[1]

Det arga sinnet skapas för att vi inser – trots att vi genom historien har fått veta av Buddhor och Patriarker att vi ursprungligen är upplysta – att vi ännu inte har insett detta faktum. Vi har endast oss själva att klandra för misslyckandet att förverkliga vår inneboende Buddhanatur, och bör således vara rasande över det tillstånd vi har försatt oss själva i. Men det finns så många lockande nöjen i världen som distraherar oss, att det inte är märkligt att vi inte har kunnat stå emot begär och söka upplysning.

Vi måste vara utrustade med ett stort mått av målmedvetenhet om vi skall kunna stå emot alla de distraktioner som möter oss och kunna hoppas på att avfärda rikedom, ära, familj, vänner, välgörare med flera.

Slutligen så måste vi ju undra varför vi inte har vaknat, trots all värdefull undervisning som erbjuds i Buddhismen för att hjälpa oss i vår strävan. Alla dessa ord från Buddhor och Patriarker handlar om upplysning, så varför kan vi inte förstå deras sanna innebörd och vakna? Vår oförmåga att förstå skapar då ett stort tvivel.

För att undersöka en Huà Tóu måste man alltså skapa tvivel. Tvivel är som en vandringsstav för metoden att undersöka Huà Tóu. Vad avses då med tvivel? Om vi t ex frågar: ”Vem är det som reciterar Buddhans namn?” så vet vem som helst att det är han själv som reciterar Buddhans namn, men använder han munnen eller sinnet? Om det är hans mun, så efter att personen har dött och munnen fortfarande existerar, hur kommer det sig att den döde personen inte kan recitera Buddhans namn? Om det är hans sinne, hur ser då hans sinne ut? Det vet man inte. Således finns det något man inte förstår, och detta ger upphov till ett visst tvivel avseende frågan om ‘vem?’.

Detta tvivel bör inte vara alltför grovt. Ju finare det är desto bättre skall man koncentrerat betrakta och behålla detta tvivel, och låta det flyta likt en liten fin rännil av källvatten. Bli inte distraherad av någon annan tanke. När tvivlet är där, låt det inte bli stört. När tvivlet inte längre är där, så frammana det igen. nybörjare skall upptäcka att detta är mycket lättare när man sitter stilla än när man rör sig; men man skall inte hysa en särskiljande attityd. Oavsett om din träning är effektiv eller ej, om du rör dig eller ej, bara använd denna metod koncentrerat och träna.

I Huà Tóu’n ‘Vad är det?’ skall uppmärksamheten fästas på ordet vad; och i Huà Tóu’n ‘Vem är det som reciterar Buddhans namn?’ skall uppmärksamheten fästas på ordet ‘vem?. De andra orden finns där mest för att skapa en generell upp-fattning om en situation. Det kan likaväl vara ‘Vem är det som äter, osv’. Oavsett om man sitter, går eller står, så är orden ‘vad’ och ‘vem’ direkta och omedelbara. När man inte behöver bry sig om upprepande tankar så är det lätt att skapa en känsla av tvivel.

Således är dessa ord underbara metoder att praktisera Chán. Men idén är att inte upprepa t ex, ”Vem är det som reciterar Buddhans namn?” så som man kanske reciterar hans namn i sig själv – som ett mantra; inte heller är det riktigt att använda intellektuella resonemang för att producera ett svar på frågan, i tron att det är detta som menas med att hysa tvivel.[2] Det finns folk som ständigt upprepar meningen, men de skulle skapa mer meriter och dygd om de istället faktiskt upprepade Buddhan Amithabas namn. Det finns andra som låter sitt sinne vandra, tänkande att det är det som menas med att hysa vivel, men de hamnar bara i ännu mer illusoriska tankar. Det är som att gå ett steg framåt och två steg bakåt. Var uppmärksamma på detta!

Det tvivel som skapas av nybörjaren är i regel ganska okoncentrerat och odefinierat. Detta kvalificerar inte helt till ett tillstånd av tvivel. Det kan bara kallas för tankar. Gradvis, efter att de vilda tankarna lugnar sig och man får mer kontroll, kan processen med rätta kallas för ‘guan’ (vipasyana), dvs att undersöka och se in i. Efterhand som ens kultivering blir smidigare, uppstår tvivlet naturligt utan att man aktivt frambringar det. Vid denna punkt är man inte medveten om var man sitter. Man är inte medveten om existensen av en kropp eller sinne eller omgivning. Bara tvivlet finns där. Detta är ett äkta tillstånd av tvivel.

Efterhand som ens Huà Tóu mognar så blir den allt tyngre och man förmår inte att lägga den ifrån sig. Så, när man sitter på sin plats kommer dag och natt att passera som en enda sekund. Kroppen blir lätt som om den svävade i rymden; man vet inte om jorden existerar eller inte. Även om man inte strävar efter att hålla sin Huà Tóu vid liv, så finns den där levande av sig själv[3]. Även om man försöker att avfärda den så går det inte; den bibehåller sin intensitet.

Detta tillstånd är en kombination av uppmärksamhet och koncentration, i vilket tvivlet med Huà Tóu fortsätter spontant, är också ett tillstånd av skärpa och stillhet. Detta uttryck användes av Yòngjiā Xuānjué[4] (665 – 713) för att beskriva ett tillstånd i vilket koncentration (samadhi) och vishet (prajna) är närvarande samtidigt.[5]

Huà Tóu praktiseras inte för att skapa ett tillstånd av samadhi men leder däremot till ett tillstånd där både samadhis stillhet och prajnas genomträngande skärpa bibehålles.

Tips: Kör sinnet baklänges för att komma till dess rot. Bry er inte om grenarna! Finn källan! Sinnets källa är hela världen. När Sinne manifesteras, manifesteras också alla världens ting. När Sinne upphör, upphör också alla världens ting.

Se direkt på DET. Om du försöker att tänka på DET, då missar du DET.

 

 

Källor:

Robert Buswell Junior: The Zen Monastic Experience.

Master Su Yen: Methods of practice in the Ch’an Hall.

 

 

[1] Omtalas första gången i Kao Feng Yüan-Miao (1238 – 1295) Chán Yao (Det väsentliga i Chán).

[2] Det finns egentligen ingen fråga som sådan.

[3] ”Vem är det som sitter här och skriver?”

[4] Känd för sin text ”Song of Enligthenment”

[5] Se D.T. Susuki ”The Zen doctrine of No Mind”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *