Utdrag ur Plattformssutra

Södra Skolans
‘Plötsliga Undervisning’ i den Högsta farkosten;
Mahaprajnaparamita Sutra;
av Patriarken Hui Neng Ta Shih, vid Tai Fan Templet i Shao Zhou;
”Lag Predikande Plattforms Sutra”

i översättning av
Upasaka Fa Sun (David Lindholm)

 

Plattform Sutran eller Hui-Neng’s Sutra som den också kallas, är en av få Sutror som ursprungligen skrevs ned på Kinesiska och inte på Sanskrit. Den intar tillsammans med Diamantsutran en mycket central plats inom den kinesiska södra Chan Buddismen (Den kinesiska motsvarigheten och ursprunget till den japanska Zen Buddismen). Sutran tillskrivs den sjätte Patriarken i Kina eller den 33:e Patriarken totalt sett. Det centrala temat i Hui-Neng’s Sutra är det ögonblickliga och intuitivt ledsagade uppvaknandet, i kontrast till den nordliga Chan där det gradvisa uppvaknandet ses om den bästa vägen. Översättningen är baserad på En reviderad utgåva av Wong Mou-lams översättning ifrån 1929, samt Thomas Clearys från 1989. Alla fel och misstolkningar är helt mina egna. Jag har valt att inte ta med förorden till de olika utgåvorna som gjordes mellan 1930-69, läsaren hänvisas här till Shambala Dragon Edition 1990- The Diamond Sutra & The Sutra of Hui-Neng, samt Thomas Clearys…..
Kapitel 1.
Självbiografi. En gång, då Patriarken hade anlänt till Bao-lin klostret, begav sig prefekten Wei av Shao-Zhou tillsammans med andra dignitärer till klostret för att be Patriarken att hålla offentliga föreläsningar om Buddismen i Ta-fan templets stora hall i staden (Kanton). i föreläsningshallen samlades alla, prefekten Wei, ämbetsmän, Konfucianska lärde, ungefär trettio man i varje grupp och till detta bhikshus, bhikshunis, taoister och lekmän. Allt som allt runt tusen åhörare. Då Patriarken intagit sin plats, betygade de församlade åhörarna tillsammans honom sin vördnad, och bad honom att föreläsa om Buddhismens fundamentala lagar. Hans helighet gav då följande föreläsning.Lärda åhörare, vårt medvetandes sanna natur som är själva fröet eller kärnan till upplysningen (bodhi), är till sin natur ren. Och det är bara genom att använda oss utav detta medvetande som vi kan nå buddhainsikten direkt. Men låt mig nu först berätta något om mitt eget liv och hur det föll sig att jag kom i besittning av de esoteriska lärorna i Dhyanaskolan (Zen).

Min far, som kom ifrån Fan-Yang, blev avskedad ifrån sin offentliga post och förvisad till att leva som en ofrälse i Hsin-Chou som ligger i provinsen Kwangtung. Tyvärr så dog min far då jag fortfarande var mycket ung, min mor var då mycket fattig och eländig. Vi flyttade senare till Guang-Zhou (Canton), och hade det där mycket svårt.

Då jag var på torget en dag för att sälja ved, bad en av mina kunder mig att leverera ved till hans butik. När jag gjort leveransen och fått betalt, lämnade jag butiken, utanför såg jag en man som satt och reciterade en sutra. Då jag hörde sutran läsas högt blev mitt medvetande genast upplyst. Jag frågade då mannen om namnet på boken han reciterade, han berättade då att det var Diamant Sutran. Jag frågade vidare varifrån han kom och varför han recietrade just den här sutran. Han svarade mig då att han kom ifrån Dong-Shan klostret i Huang-Mei distriktet vilket ligger i provinsen Xi-Zhou. Vidare så berättade han för mig att Hong-Ren, den femte Patriarken var abbot i klostret med närmare ettusen lärjungar under sig. När han tidigare hade besökt klostret för att betyga Patriarken sin vördnad, hade han fått lyssna till föreläsningar på Diamant Sutran. Hans helighet Patriarken brukade uppmuntra lekfolket såväl som munkarna att recitera denna text, för att därigenom komma till upplysning och nå Buddamedvetandet direkt.
Det måste vara ett resultat av god karma ifrån mina tidigare liv som gjorde att jag fick höra om detta. Jag fick sedan tio taeler för min mors uppehälle i gåva av en man som rådde mig att bege mig till Huang-mei för att tala med den femte Patriarken. Då arrangemangen för min mor var färdiga, begav jag mig till Huang-mei där jag anlände efter mindre än trettio dagar.

Jag gick sedan för att betyga Patriarken min vördnad, och blev då utfrågad varifrån jag kom och varför jag sökte honom. På detta svarade jag,”Jag är en vanlig man ifrån Xin-chou i Kwangtung. Jag har rest långt för att betyga er min vördnad, allt jag ber om är upplysning”. ”Du är en infödd Kwangtungbo, en barbar? Hur kan du hoppas på att bli en Buddha?” På detta svarade jag ”Fastän det finns nordlänningar såväl som sydlänningar, så har varken nord eller syd någonsom helst betydelse för buddhanaturen. Till det yttre är en barbar annorlunda än ers helighet, men det är ingen skillnad i vår Buddha-natur”. Han skulle just till att tala vidare med mig, men fick avbryta sig eftersom det kom andra lärjungar. Patriarken sade då åt mig att gå och arbeta tillsammans med de andra lärjungarna. ”Låt mig få säga till ers Helighet, att Prajna (transcendental visdom) ofta uppstår i mitt medvetande. När man inte förlorar sitt sanna medvetande ur sikte då kan man med rätta kallas för ”ett förtjänsternas fält”. Men jag vet inte vilket arbete ers Helighet önskar att jag skall utföra. ”Den här barbaren är alltför intelligent”, sa han då ”Gå till stallet och prata inte mer nu”. Jag begav mig då till den bakre gården där en lekbroder sa åt mig att hugga ved och slå ris.

En dag mer än åtta månader senare, råkade Patriarken se mig och sa, ”Jag vet att din kunskap om Buddhismen är mycket god, men jag måste avstå från att tala med dig. Annars kan avundsjuka personer göra dig illa, förstår du mig?” ”Ja ers Helighet. Och det är för att ingen skall lägga märke till mig som jag har avstått från att gå i närheten av er hall”.

En dag samlade Patriarken sina lärjungar och sa till dem, ”Frågan om oavbruten återfödelse är kritisk och ödesdiger. Dag efter dag verkar ni alla sträva efter dåliga förtjänster (merits, som leder till återfödelse) istället för att försöka befria er ifrån detta hav av bitterhet. Men förtjänster (merits) är er till ingen nytta alls så länge som ert sanna medvetande är fördunklat och ni inte kan se klart. Gå nu och sök efter Prajna inom er och skriv sedan en vers (Gatha) som visar er nivå av förståelse. Den av er som visar att han har förstått vad det sanna medvetandet är, kommer att få ärva ämbetsdräkten (patriarkatets symbol) och Dharman och jag skall göra honom till den sjätte Patriarken. Gå nu och vänta inte med att skriva er vers (Gatha), och kom ihåg att finurligheter inte är till någon nytta. Han som har förstått det sanna medvetandet kan omedelbart uttrycka detta så fort han fått höra om det; han kan inte ens tappa det ur sikte om han så vore inblandad i en strid på liv och död.”

Efter att ha fått instruktionen drog sig lärjungarna tillbaka för att samtala; ”Det är ingen mening att vi försöker att skriva en vers (Gatha) om detta och ge till hans helighet, eftersom patriarkatet måste gå till vår lärare, Shen-hsiu. Och sätter vi oss och arbetar ihop någon nödlösning så är det bara slöseri med tid”. Efter att ha hört detta bestämde de sig samtliga för att avstå från att skriva någon vers (Gatha) och sa, ”Varför skall vi göra oss besväret? Hädanefter skall vi bara följa vår lärare, Shen-hsiu, vart han än går, och vända oss till honom för undervisning och vägledning”. Under tiden satt Shen-hsiu och resonerade med sig själv: ”Eftersom jag är deras lärare så kommer ingen av dem att delta i den här tävlingen. Jag undrar om jag skall skriva en vers (Gatha) och överlämna den till hans Helighet? Om jag inte gör det, hur skall han då kunna veta hur djup eller hur ytlig min kunskap och insikt är? Om mitt mål är att få Dharman, så är mitt motiv rent och ärligt. Men om jag bara fikar efter patriarkatet så vore mina motiv synnerligen dåliga. i sådana fall är mitt medvetande inte annourlunda än hos vilken världsligt sinnad människa som helst. Och jag skulle egentligen inte göra något annat än att lura till mig det heliga patriarkatets säte. Om jag å andra sidan inte lämnar in en vers (Gatha), så kommer jag aldrig att få Dharman. Detta är ett i synerhet svårt dilemma”.

Framför Patriarkens hall fanns tre korridorer, vars väggar väntade på att bli målade av en hovkonstnär vid namn Lu Chen. Bilderna skulle visa händelser ifrån Lankavatara Sutra och visa församlingens förvandling samt scener föreställande de fem patriarkernas genealogi. Allt för att upplysa allmänheten och ge dem möjlihet att visa sin vördnad för bilderna. Då Shen-hsiu hade skrivit sin vers försökte han flera gånger att överlämna den, men så fort han närmade sig Patriarkens hall så började han att svettas ymnigt och blev oerhört nervös. Han kunde inte för sitt liv uppmana tillräckligt med mod för att överlämna sitt bidrag trots att han under fyra dagar gjorde inte mindre än tretton försök att lämna över den. Efter detta sa han till sig själv, ”Det vore nog bättre för mig om jag skrev versen på väggen i korridoren och låter Patriarken läsa den själv. Om han godkänner den, skall jag stiga fram och visa min vördnad för honom och berätta att det är mitt bidrag; men om han underkänner min vers, så skall jag ha slösat bort flera år vid det här berget och fått ta emot vördnadsbetygelser ifrån andra utan att på något sätt ha förtjänat dem! Om det är fallet, vilka framsteg har jag då gjort i min förståelse av Buddhismen? Vid midnatt samma natt smög sig Shen-hsiu in i den södra korridoren med en lampa för att skriva sin vers på väggen där, han hoppades på så sätt att Patriarken skulle se vilken nivå av andlig insikt han hade uppnått. Versen (Gathan) löd så här:

Vår kropp är Bodhi trädet
Vårt medvetande en blankpolerad spegel.
Noggrant håller vi efter dem timme efter timme,
Så att inget damm samlas.

Så fort han hade skrivit det gick han raka vägen till sitt rum så att ingen skulle misstänka vad han hade gjort. Väl på sitt rum tänkte han igen:”Då Patriarken ser min vers imorgon och blir nöjd med den, då är jag redo att ta emot Dharman; men om han säger att den är illa skriven så måste det betyda att jaginte är mogen nog att ta emot Dharman, som en konsekvens av missgärningar i mina tidigare liv vilka fördunklar mitt medvetande. Det är verkligen svårt att gissa vad Patriarken kommer att säga om min vers. Längs dessa banor funderade Shen-hsiu ända till gryningen kom eftersom han varken kunde förmå sig att sova eller koppla av på något sätt. Men Patriarken visste redan att Shen-hsiu inte hade trätt in igenom upplysningens port, att han inte hade insett det sanna medvetandets natur. Då morgonen kom sände Patriarken efter Herr Lu, hovkonstnären, och gick tillsammans med honom till den södra korridoren för att få väggarna där dekorerade med bilder. Han råkade då se versen som stod skriven på väggen. ”Jag är verkligen ledsen att ni har fått resa så långt”, sa han till Mr Lu. ”Väggarna behöver inte målas nu längre, som Sutran säger, ”Alla former och fenomen är obeständiga och illusoriska. Det är bättre att lämna versen på plats, så att människor kan studera och recitera den. Om de sedan omsätter lärdomarna i praktiken så kommer de att räddas ifrån misären av att födas i dessa världar av ondska och elände. Förtjänsten som vinns av någon som praktiserar detta blir i sanning stor”. Patriarken beordrade sedan att rökelse skulle brännas, och att alla hans lärjungar skulle visa sin vördnad för Gathan och recitera den så att de skulle kunna komma att förstå medvetandets sanna natur. Efter att att de reciterat versen utbrast de ”Bra gjort!”

Vid midnatt lät Patriarken sända bud efter Shen-hsiu, och frågade honom om han var den som skrivit Gathan. ”Ja det var jag som skrev den” svarade Shen-hsiu. ”Jag vågar inte vara så förmäten att tro att jag skulle bli given patriarkatet, men jag ber ers Helighet att säga mig om min vers visar det minsta spår av insikt och visdom.”

Patriarken svarade, ”Din Gatha visar att du ännu inte har förstått ditt medvetandes sanna natur. Du har nått fram till upplysningens portar, men ännu inte stigit in. Att söka den högsta upplysningen med en förståelse av det slag du har kommer knappast att krönas med framgång. För att nå den högsta upplysningen måste man spontant komma att förstå sin sanna natur, som varken är skapad och inte heller kan förstöras. Från Kshana till Kshana (tanke ögonblick till tankeögonblick), skall man hela tiden kunna se och förstå sin sanna natur utan att förlora den ur sikte. Alla saker och ting skommer då att bli befriade ifrån sina begränsnigar. När Tathata (Närmast ’sådanhet’, ett annat namn på den sanna naturen) är känd då är man för alltid fri ifrån illusioner och oavsett vad som händer så kommer ditt medvetande alltid att vara i ett tillstånd där du urskiljer varandet så som det är (dess sådanhet). Ett sådant medvetande tillstånd är den absoluta sanningen. Om du kan i detta tillstånd se allting omkring dig, då kommer du att ha känt och förstått din sanna natur, det sanna medvetandet. Detta är den högsta upplysningen.

’Du gör bäst i att gå tillbaka till din kammare och fundera i ett par dagar till, och sedan ger du mig en ny Gatha. Om den visar att du har trätt in igenom ”upplysningens port”, så skall du få ärva Dharman och ämbetsdräkten.”

Shen-hsiu bugade sig djupt för Patriarken och gick. I flera dagar kämpade han förtvivlat med att skriva en ny Gatha. Detta gjorde honom så till den grad upprörd att allt kom att kännas som en mardröm, utan någon ro varken genom att sitta eller gå.

Två dagar senare hände det sig att en ung pojke passerade rummet där jag höll på att slå ris, jag hörde då hur han högt reciterade den Gatha som Shen-hsiu skrivit. Så fort som jag hörde den visste jag att författaren inte hade kommit till insikt om medvetandets sanna natur. För även om jag ännu inte erhållit någon formel undervisning, så förstod jag sanningen i stora drag.

”Vad är detta för Gatha”, frågade jag pojken. ”Du barbar” svarade han, ”Känner du inte till den? Patriarken sade till sina lärjungar att frågan om ständig återfödelse var djup och svår, och att de som önskade att ärva hans ämbetsdräkt och Dharman skulle skriva en Gatha. Sedan skulle den som tydligast visade att han hade förstått den sanna naturen få ärva dem och bli den sjätte Patriarken. Äldre broder Shen-hsiu skrev denna ‘formlösa’ Gatha på väggen i den södra korridoren och Patriarken sade åt oss att recitera den. Patriarken sa också att den som omsätter dess lärdomar i praktiken, skall vinna mycket förtjänst och räddas ifrån misären att återfödas i dessa jämmerdalar”.

Jag sa till pojken att även jag önskade att recitera denna Gatha, så att jag skulle vara bekant med dess lärdomar i ett framtida liv. Jag sa också till honom att trots att jag i åtta månader had slagit ris, så hade jag aldrig satt min fot i den stora hallen, och att han måste visa mig vägen dit så att jag skulle få betyga Gathan min vördnad. Pojken tog mig dit och jag bad honom att läsa den för mig, eftersom jag inte kan läsa. En lägre ämbetsman vid namn Chang Tih-Yung från Chiang Chou distriktet som var på besök, läste upp Gathan för mig. När han var färdig sa jag att även jag hade skrivit en Gatha och att han vore mycket vänlig om han ville skriva den åt mig.

”Enastående”, utbrast han, ”att du också kan skriva en Gatha!” ”Förakta inte en nybörjare” sa jag, ”om du är en sökare efter den högsta upplysningen. Du borde veta att även hos de lägsta kan man finna det skarpaste sinnet, emedan de högsta kan understundom vara synnerligen tjockskalliga. Om du ringaktar andra så begår du en stor synd.” ”Diktera din Gatha, jag skall skriva den åt dig. Men glöm inte bort att rädda mig om du skulle få ärva Dharman.”

Min Gatha löd som så här:

Det finns inget Bodhi träd

Ej heller någon spegel

Då allt är tomhet

Var kan damm samlas?

Då han hade skrivit detta, förvånades alla församlade lärjungar och andra. Fyllda av beundran utbrast de till varandra ”Otroligt! Man skall förvisso inte dömma andra efter det yttre. Hur kan det vara att vi så länge har låtit en inkarnerad Bodhisattva arbeta åt oss i köket?” Då Patriarken såg att de församlade var alldeles utom sig av häpnad tog han av sig ena skon och torkade bort min Gatha ifrån väggen, så att ingen avundsam individ skulle få för sig att göra mig något ont. Han uttryckte då sin uppfattning att författaren av denna nya Gatha inte heller fullt ut hade insett sin sanna natur, och detta accepterades av samtliga närvarande.

Följande dag kom Patriarken osedd till rummet där riset slogs. När han såg att jag arbetade där med en mortelstöt av sten, sa han till mig ”En sökare efter vägen riskerar sitt liv för Dharman. Är detta inte rätt?” Sedan frågade han, ”Är riset färdigt?” ”Det var färdigt för länge sedan”, svarade jag honom då, ”och väntar bara på sållet”. Patriarken slog då till morteln tre gånger med sin käpp och gick sedan.

Då jag visste vad han velat säga, begav jag mig under den tredje vakten till hans rum. Med sin dräkt som skärm för att ingen skulle se oss, förklarade han Diamantsutran för mig. När han kom till meningen, ‘Man skall förhålla sitt medvetande på ett sådant sätt att det är fritt ifrån alla bindningar’, blev jag fullkomligt upplyst och insåg att allt i universum inte är något annat än (medvetandets substans). ”Vem hade kunnat tro”, sa jag till Patriarken, ”att medvetandets innersta natur är helt fri ifrån både tillblivelse och utplåning! Vem hade kunnat tro att medvetandets innersta natur egentligen är självtillräckligt! Vem hade kunnat tro att medvetandets innersta natur egentligen är fritt från all förändring! Vem hade kunnat tro att allting egentligen är en manifestation av medvetandets innersta natur!”

Patriarken förstod att jag hade greppat medvetandets innersta natur och sade, ”För den som inte känner sitt medvetande är det fullkomligt meningslöst att lära sig Buddhism. Å andra sidan, om han förstår sitt eget medvetande och intuitivt ser sin sanna natur, då är han en hjälte, en lärare åt människor och gudar; Buddhan”.

På så sätt, utan att någon visste om det, överfördes Dharman till mig vid midnatt, och jag blev arvtagaren till läran i ‘Den plötsliga skolan’ såväl som till ämbetsdräkten och tiggarskålen. ”Du är nu den sjätte Patriarken”, sa han till mig, ”Tag väl vara på dig, och rädda så många kännande varelser som möjligt. För det vidare och bevara läran så att den inte dör ut. Lyssna nu till min Gatha.

”Kännande varelser som sår fröet till upplysning

Kommer att på orsakernas fält

skörda frukterna av Buddhaskap.

Döda ting utan Buddhanatur

Sår inte och skördar ej.”

Vidare sa han, ” Då Patriarken Bodhidharma först anlände till Kina, hade de flesta kineser inget förtroende för honom. Så den här ämbetsdräkten lämnades vidare som ett tecken från en patriark till nästa. Vad Dharman beträffar, så förs den vidare från hjärta till hjärta, och mottagaren måste förstå den genom sina egna ansträngningar. Sedan urminnes tider har det varit så att en Buddha ger Dharmans essens vidare till sin efterföljare, och för en patriark att överföra till sin arvtagare den esoteriska läran från hjärta till hjärta. Då ämbetsdräkten kan ge upphov till dispyter, skall du vara den sista att ärva den. Om du ger den vidare till din efterträdare kommer ditt liv att hamna i omedelbar fara. Lämna nu den här platsen så fort du kan, så att ingen gör dig illa”. ”Vart skall jag gå?” frågade jag. ”Stanna till vid Huai och när du kommer till Hui skall du dra dig undan”, svarade han då. Då jag fått ämbetsdräkten och tiggarskålen mitt i natten, sa jag till Patriarken att eftersom jag var en sydlänning så kände jag inte till bergsstigarna, och att det vore när omöjligt för mig att komma till flodmynningen för att där kunna hitta en båt.’ Oroa dig inte’, sa han’ jag gör dig sällskap.”

Han gjorde mig så sällskap till Kiukiang, där han sa åt mig att ta plats i en båt. Eftersom han rodde själv, bad jag honom att sitta ned och att istället låta mig ro.’Det är inte mer än rätt att jag tar dig till den andra sidan (En hänsyftning till havet av födelse och död som måste korsas innan vi till sist kan nå Nirvanas strand). På detta svarade jag, ”Medan jag fortfarande är under illusionens grepp, är det rätt för dig att bära mig över; men efter upplysningen, skall jag själv ta mig över. (Trots att uttrycket ‘Korsa, ta sig över’ är det samma så används det olika i bägge fallen). Då jag råkade vara född vid gränsen, så var till och med mitt uttal illa, (trots detta) har jag haft äran att få ärva Dharman av dig. Och då jag nu är upplyst är det inte mer än rätt att jag korsar havet av födelse och död genom att sjäv inse mitt medvetandes sanna natur.” ”Helt riktigt, helt riktigt”, instämde han. ”Med början hos dig kommer Dhyanaskolan att bli mycket populär. Tre år efter att vi har skiljts åt kommer jag att lämna den här världen. Du kan påbörja din resa nu. Gå så fort du kan söderut, och börja inte att predika alltför snart. Buddhismen sprids inte så lätt”.

Då vi tagit farväl, lämnade jag honom och gick söderut. Efter ungefär två månader nådde jag till berget Ta Yu. Där såg jag flera hundra man som förföljde mig med avsikt att beröva mig ämbetsdräkten och tiggarskålen. Bland dem fanns en munk vid namn Hui Ming, vars lekmannanamn var Ch´en. Han var en general av fjärde rangen i sitt lekmannaliv. Hans uppträdande var bryskt och han var tämligen hetlevrad. Av alla förföljarna var han den som ihärdigast och uppmärksammast sökte efter mig. Då han precis var i färd med att hinna upp mig lade jag ämbetsdräkten och tiggarskålen på en sten, och gömde mig sedan. ”Den här ämbetsdräkten är bara en symbol, vad är det för poäng med att ta den med våld?”, sa jag.

Då han kom fram till stenen försökte han att plocka upp dem, utan att lyckas. Han ropade då ”Lekbroder, lekbroder, (Patriarken hade ännu inte formellt trätt in i Sanghan) jag kommer för Dharman, inte för ämbetsdräkten.” Jag klev då fram från mitt gömställe och satte mig på stenen. Han bugade, betygade mig sin vördnad och sa, ”Lekbroder, var vänlig och undervisa mig.” ”Eftersom du kommer för Dharman”, sa jag, ”undvik då att tänka på någonting specifikt och håll ditt sinne stilla, så skall jag undervisa dig.” När han så gjort detta en lång stund, sa jag, ”När du, min herre, varken tänker på gott eller ont, vad är i det ögonblicket ditt ursprungliga ansikte?”

Då han hörde detta blev han omedelbart upplyst. Men han frågade vidare, ”Vid sidan av de esoteriska talessätt och ideér som förs vidare genom Patriarken från generation till generation, finns det några andra esoteriska lärdomar?” Jag svarade, ”Vad jag kan berätta för dig är inte särskilt esoteriskt, men om du riktar din blick inåt så kommer du att finna det esoteriska inom dig.” ”Trots att jag stannade i Huang Mei”, sa han, ”Så kom jag inte till insikt om min sanna natur. Men tack vare din ledsagning, vet jag nu det på samma sätt som någon som dricker ett glas vatten vet om vattnet är varmt eller kallt. Lekbroder, du är nu min lärare.” På detta svarade jag, ”Om det är fallet, då är vi båda lärjungar till den femte Patriarken. Ta väl vara på dig.” När han undrade vart han borde gå hädanefter så sa jag att han skulle stanna till i Yuan, och sedan slå sig ned i Meng. Han bugade sig, betygade mig sin vördnad och gick.

Något senare nådde jag till Xao Xi. Där blev jag åter förföljd av onda människor, och fick ta min tillflyckt till Szu Hui, där jag uppehöll mig med en grupp jägare i hela femton år. Emellanåt undervisade jag dem på ett sätt som passade deras nivå av förståelse. Dom brukade sätta mig att vakta över deras fångstnät, men då jag fann någon levande varelse i näten så satte jag dem alltid på fri fot. Vid måltiderna la jag grönsaker i pannan där de kokade sitt kött. När några av dem undrade, så jag sa att jag endast skulle äta grönsakerna efter att de kokat med köttet.

En dag slog det mig att jag kanske inte skulle leva som en närapå eremit, att det nu var hög tid för mig att undervisa i Lagen. Därför begav jag mig till Fa Hsin templet som låg i Kanton. Där undervisade en Dharma mästare, Bhikshu Yin Tsung, om Maha Paranirvana Sutra. Det hände så en dag att en vimpel fladdrade friskt i vinden, vilket orsakade att två Bhikshus kom i dispyt om vad det egentligen var som rörde sig, vinden eller vimpeln. Eftersom de inte lyckades att lösa sin dispyt sa jag till dem att vad som faktiskt rörde sig var deras eget medvetande. Hela församlingen förvånades över mina ord, och Bhikshu Yin Tsang erbjöd mig en hedersplats och frågade sedan ut mig om flera svåra passager i Sutrorna.

Då han märkte att mina svar var koncisa, riktiga och att de visade på något mer än ren bokkunskap sa han till mig, ”Lekbroder, du måste vara en enastående man, för länge sedan berättades det för mig att arvtagaren till den femte Patriarkens ämbetsdräkt och tiggarskål kommit söderut. Du måste vara den mannen.”

Jag svarade artigt att så var fallet. Han bugade sig omedelbart och betygade mig sin vördnad och bad mig att visa församllingen ämbetsdräkten och tiggarskålen som jag hade ärvt. Vidare frågade han vilka instruktioner jag fått då den femte Patriarken gett mig Dharman. ”Utöver en diskussion om insikten i medvetandets sanna natur, inget särskilt, inte heller hänvisade han till Dhyana eller befrielse.” ”Varför inte det ”, frågade han mig då. ”Därför att det skulle betyda två vägar”, svarade jag” ”Och det kan inte finnas två vägar inom Buddhismen. Det finns bara en väg.”

Han frågade då vilken som var den enda vägen. På det svarade jag, ”Maha Paranirvana Sutran som du nyss förklarade, säger att Buddhanaturen är den enda vägen. I just den Sutran så frågar Kung Kao Kuei-Te, som är en Bodhisattva, Buddhan huruvida de som begår de fyra stora missgärningarn (döda, stjäla, ljuga samt överdriven sexualitet) eller de fem dödssynderna (dråp på föräldrar, eller att göra så att blod flyter från Buddhan), samt de som är icchantika (kättare) etc., om detta skulle utplåna deras inneboende godhet och deras Buddhanatur. Buddhan svarade, ”Det finns två olika former av inre godhet, den eviga och den icke eviga, så därför är deras inneboende godhet inte utplånad.”

Buddhismen är inte känd för att ha två olika vägar att gå. Det finns goda och onda vägar, men eftersom Buddhanaturen inte är något av detta så är Buddhismen känd för att inte ha två vägar. Ur vanliga människors perspektiv, så är komponenterna i personligheten (skandhas) och elementen i medvetandet (dhatus) två olika saker: men de upplysta vet att de inte är dualistiska i sin natur. Buddhanaturen är icke-dualitet.”

Bhikshu Yin Tsung var mycket nöjd med mitt svar. Han förde ihop sina handflator som ett tecken på respekt, och sade ”Min tolkning av Sutran är lika värdelös som en hög dynga, men din utläggning är värdefullare än guld.” Därefter utförde han hårraknings-ceremonin på mig, och bad mig att ta emot honom som min elev.

Hädanefter under Bodhiträdet undervisade jag i lärorna hos Dong Shan-skolan (Fjärde och Femte Patriarkernas skola, då de levde i Dong Shan). Ända sedan Dharman överfördes till mig i Dong Shan, har jag utstått många prövningar och mer än en gång så har mitt liv hängt på en skör tråd. Idag har jag haft äran att få möta er här, och detta måste komma av våra tidigare goda kontakter under gångna Kalpas. Även våra samlade förtjänster vunna genom ärandet av olika Buddhor har haft betydelse; annars hade vi inte fått höra dessa läror från den ”plötsliga skolan” och grundlagt våra framtida framgångar i förståelsen av Dharman. De här lärdomarna har förts vidare ifrån tidigare patriarker, och det är inte ett system som jag själv har hittat på. De som önskar att höra dessa läror skall först rena sitt medvetande, och efter att ha hört dem skall de reda ut sina tvivel på samma sätt som visa män gjorde förr. Då undervisningen var över, gladdes församlingen, bugade, betygade sin vördnad och sedan gick alla hem till sitt.

Kapitel 2. Prajna                                                                                                    Nästa dag bad Prefekten Wei att Patriarken skulle ge ytterligare en föreläsning. Då Patriarken intagit sin plats och bett församlingen att rena sina sinnen och recitera Maha Prajna Paramita Sutra, gav han så följande föreläsning:

”Lärda åhörare, upplysningens visdom (Bodhiprajna) finns inneboende i oss alla. Men på grund av den förvirring som vårt medvetande upplever kan vi inte förstå detta själva. Därför måste vi söka hjälp av de upplysta innan vi själva kan lära känna vårt medvetandes essens. Ni skall veta att vad Buddha-naturen anbelangar så är det ingen som helst skillnad mellan en oupplyst åsna och en upplyst människa. Den enda skillnaden ligger i att den ena har insett sin sanna natur medan den andra inte har det. Låt mig nu tala med er om Maha Prajna Paramita, så att ni alla kan uppnå visdom”.

”Lärda åhörare, alla de som dagarna i ända reciterar ordet ”Prajna” verkar inte veta att Prajna är en inneboende del av deras egen sanna natur. Men precis som att man inte blir mätt genom att bara tala om mat så är det också med de här människorna. Vi kan tala om Sunyata (tomhet) i otaliga kalpas, men att bara tala om det kommer inte att hjälpa oss att inse vårt medvetandes sanna natur. Det tjänar i slutänden ingenting till.  Termen ”Maha Prajna Paramita” är Sanskrit och betyder ”Stor visdom för att nå den andra stranden” (av existensens hav). Vi måste omsätta den i praktiken genom vårt medvetande; huruvida vi reciterar den eller inte spelar överhuvudtaget ingen som helst roll. Att bara recitera den utan någon mental övning kan liknas vid en fantasm, en magisk spökbild, en blixt eller en daggdroppe. Å andra sidan om vi gör båda delarna så kommer vårt medvetande att vara i samklang med vad vi säger. Själva vår egennatur är Buddha, och utöver denna egennatur så finns ingen Buddha.

Vad är Maha? Det betyder ”Stor”. Medvetandets kapacitet är lika stor som rymden. Det är oändligt, varken runt eller fyrkantigt, varken stort eller litet, varken grönt eller gult, varken rött eller vitt, varken ovan eller under, varken lång eller kort, varken argt eller glatt, varken först eller sist. Alla Buddha-Ksetras (land) är lika tomma som rymden. i sitt innersta väsen är vår trancendentala natur tom och inte ett endaste Dharma (ting) kan överhuvudtaget uppnås. Det är samma sak med medvetandets essens, som är ett tillstånd av absolut tomhet.

Lärda åhörare, när ni hör mig tala om tomheten så tro inte att jag med det menar intighet (detta inbegriper nämligen den heretiska synen om utplånande). Det är av yttersta vikt att vi inte anammar den idén, därför att den som sitter tyst och håller sitt medvetande blankt, han kommer att existera i ett tillstånd av likgiltig tomhet.

Lärda åhörare, den gränslösa rymden i universum kan hålla inom sig myriader av ting i olika former och skepnader som solen och månen, stjärnorna, bergen, floderna, människorna, Dharmas relaterande till gott och ont, Deva-världar, helveten, stora oceaner och alla Mahameru-bergen. Rymden innesluter allt detta, och det gör även tomheten i vår natur. Vi säger att medvetandets essens är stor därför att den innefattar alla ting då alla ting ryms i vår egen natur. När vi ser godheten eller ondskan hos andra människor och vi varken dras till den, stöts bort av den eller fäster oss vid den, då är vårt sinne tomt som rymden. På så vis menar vi att vårt sinne är stort. Därför kallar vi det ”Maha”.

Lärda åhörare, ni skall veta att sinnet har en mycket stor kapacitet, eftersom det genomsyrar hela Dharmadhatu (Lagens sfär, alltså universum). När vi använder oss av det så kan vi veta något om allt, och när vi använder hela dess kapacitet så skall vi veta allt. Allt i ett och ett i allt. Då vårt sinne arbetar utan hinder och har frihet att komma och gå, då är vi i ett tillstånd av Prajna.

Lärda åhörare, all Prajna kommer ifrån sinnets essens och inte från någon utomstående källa. Var mycket klara på den punkten. Detta kallas ”Eget bruk av den sanna naturen”. Förstår vi Sådanheten (Tathata, sinnets essens), så är vi för alltid fria från illusioner. Eftersom sinnets omfång är till för stora ting skall vi inte praktisera sådana dumheter som att sitta med ett blankt sinne. Tala inte om ”Tomheten” dagarna i ända utan att praktisera det i sinnet. Gör vi på det sättet kan vi liknas vid en tiggare som tror sig vara kung. Prajna kan aldrig uppnås på detta sätt och de som gör så är inte mina lärjungar.

Lärda åhörare, vad är Prajna? Det betyder ”Visdom”. Om vi alltid och under alla omständigheter håller våra tankar fria från fåniga begär och alltid handlar med visdom, så utövar vi Prajna. En enda dålig idé är allt som behövs för att stänga ute Prajna, men en enda vis tanke släpper in den igen. Icke insiktsfulla människor eller förvirrade människor ser det inte; de talar om det med sina tungor, men i sina sinnen förblir de icke insiktsfulla och oförstående. Alltid så talar de om hur de utövar Prajna och hela tiden talar de om ”Tomheten”, men de känner inte till den yttersta tomheten. ”Visdomens hjärta” är Prajna, och det har varken form eller egenskaper. Om vi förstår det på detta sätt så är det verkligen Prajnas visdom.

Vad är då Paramita? Det är ett Sanskritord som betyder ungefär ”Till den motsatta stranden”. Bildlikt talat betyder detta ”Ovan existens och icke existens”. Genom att klamra sig fast vid sinnesintryck så skapas och rör sig existens och icke existens upp och ned som ett stormande hav. Ett sådant tillstånd kallas med en metafor ”Den här stranden”. Men utövar vi icke-fasthållande så uppnår vi ett tillstånd ovanför existens och icke existens, detta påminner om lungt och kraftfullt strömmande vatten. Detta tillstånd kallas då ”Den motsatta stranden”, och därav ordet Paramita.

Lärda åhörare, medan människor som är fångade i illusioner reciterar Maha Prajna Paramita med sina tungor, så skapas felaktiga och onda tankar i deras medvetanden. Men om de oupphörligen omsätter dess lärdomar i praktiken så kommer de att inse dess sanna natur. Att vara bekant med denna Dharma är att förstå Prajnas Dharma, och att utöva det är att utöva Prajna. Han som inte utövar det är en vanlig man. Den som om så bara för ett ögonblick sätter i sitt sinne att utöva det är Buddhans jämlike. Därför att den vanlige mannen är Buddha och orenheterna (klesa) är upplysningen (Bodhi). En flyende dåraktig tanke gör oss till vanliga människor men en enda upplyst tanke gör oss till en Buddha. En flyende tanke som klamrar sig fast vid sinnenas intryck är oren (klesa), en andra tanke som befriar oss från bindningar är upplysning (Bodhi).

Lärda åhörare, Maha Prajna Paramita är det mest upphöja och främsta av alla. Det varken stannar eller går, inte heller kommer det. Genom den har Buddhor i nuet, det förflutna och i framtiden uppnått Buddhaskap. Vi skall använda oss av denna djupa visdom till att bryta ner de fem Skandhas (materiella egenskaper; materia, känsel, perception, jag-uppfattning och medvetande), att utöva detta leder osvikligen till att vi uppnår Buddhaskap. De tre giftiga orenheterna (girighet, hat och förvirring) kommer då att förvandlas till Sila (rätt uppförande), Samadhi och Prajna.

Lärda åhörare, i detta mitt system så skapar Prajna åttiofyra tusen vägar till visdom, eftersom det finns så många olika orenheter för oss att handskas med. Men då vi är fria från orenheter, så visar sig visdomen för oss och den kommer inte att vara skild från sinnets essens. De som förstår denna Dharma kommer att bli befriade från ytliga tankar. Att vara fri från att vara besatt av en enda särskild tanke, från att klamra sig fast vid begär och från falskhet; att sätta sin egen essens av tathata i rörelse, att använda Prajna till kontemplation; att inta en attityd av varken oberördhet eller fasthållande gentemot alla ting – detta är vad som menas med att förstå sin sinnes-essens för uppnåendet av Buddhaskap.

Lärda åhörare, om ni önskar att tränga igenom till det djupaste mysteriet av Dharmadhatu och Prajnas Samadhi, då skall ni öva Prajna genom att studera Vajracchedika (Diamant-) Sutra, som kommer att låta er förstå sinnets essens. Ni skall veta att förtjänsten som ni får genom att studera denna Sutra, som det påpekas i texten, är omätlig och utan gräns och kan inte beskrivas i detalj. Denna sutra tillhör den högsta skolan inom Buddhans Dharma, och Buddhan gav den med speciell åtanke åt de visa och intelligenta. Om de mindre visa och slötänkta skulle höra om den så skulle de reagera med misstro. Varför undrar ni? Till exempel om det regnade i Jambudvipa (den södra kontinenten) genom de himmelska Nagas mirakel, så skulle städer och byar flyta bort i floden som om de vore blad på ett dadelträd. Men om det skulle regna i den stora oceanen så skulle havsnivån inte påverkas alls. När Mahayanabuddhister hör talas om Diamantsutran blir deras sinnen upplysta. De vet att Prajna är inneboende i deras sinnes sanna essens, att det inte finns någon anledning att förlita sig på skriftliga auktoriteter eftersom de kan använda sin egen visdom genom konstant och ouphörlig kontemplation. Den Prajna som är inne-boende i sinnets essens hos oss alla kan liknas vid regnet, där fukten friskar upp och vitaliserar alla levande ting, träd och växter likaväl som medvetna varelser. När strömmar och floder når havet så blir vattnet i alla olika vattendrag till ett enda vatten; detta är en annan analogi.

Lärda åhörare, när regnet kommer i en störtflod så sköljs växter utan djupa rötter bort av strömmen och till sist så dukar de under. Så är även fallet med de trögtänkta när de hör om lärorna i den Plötsliga Skolan. Deras inneboende Prajna är likadan som hos en mycket vis man men trots det så misslyckas de med att bli upplysta när de får höra Dharman. Varför, undrar ni? Därför att de är nedtyngda av djupt rotade felaktiga åsikter och orenheter på samma sätt som solen kan täckas av ett moln och inte syns innan vinden blåser undan molnen. Prajna varierar inte mellan olika människor, vad som gör den enda skillnaden är om du är upplyst eller inte. Den som inte känner sitt sinnes sanna essens och inbillar sig att Buddhaskap kan uppnås genom yttre religiösa riter och föreskrifter är trögtänkt. Den som förstår lärorna hos den Plötsliga Skolan och inte tillmäter riter någon betydelse alls och vars sinne alltid fungerar på rätt sätt så att han är absolut befriad från orenheter och nedsmutsning, han sägs ha insett sitt sinnes sanna essens.

Lärda åhörare, sinnet skall vara i ett sådant tillstånd att det är oberoende av yttre och inre objekt eller påverkan, med frihet att komma och gå fritt från bindningar och grundligt upplyst utan någon form av moln som skymmer insikten. Den som kan göra detta är av den standard som krävs av Sutrorna i Prajna-skolan.

Lärda åhörare, alla Sutror och andra skrifter i Mahayana- och Hinayana-skolorna, likväl som de tolv avdelningarna i de kanoniska skrifterna, kom alla till för att svara mot olika människors olika behov på deras väg. Det är på den grundläggande tanken att Prajna är inneboende i varje människa som tankarna i samtliga dessa skrifter grundas. Om det inte fanns några människor så kulle det inte finnas någon Dharma, därav kan vi sluta oss till att all Dharma är skapad för människor, och att alla Sutror har lärarna att tacka för sin existens. Eftersom somliga människor är visa, de så kallat överlägsna, och somliga är tröga, de så kallat underlägsna människorna, så predikar de visa för de trögtänkta när de blir ombedda att göra det. På så sätt kan de tröga plötsligt vinna insikt, och deras sinnen bli upplysta. Det finns då inte längre någon skillnad mellan dem och de som kallas visa.

Lärda åhörare, utan upplysning så skulle det inte finnas någon som helst skillnad mellan Buddhan och andra levande varelser; samtidigt så räcker det med en liten glimt av upplysning för att göra vilken levande varelse som helst till Buddhans jämlike. Eftersom alla Dharmas är inneboende i vårt eget sinne så finns det inget skäl till varför vi inte rent intuitivt skall kunna inse Sådanhetens sanna natur. I Bodhisattva Sila Sutra sägs det: ”Vårt sinnes essens är i sitt innersta väsen rent, och om vi kände vårt sinne och förstod vår sanna natur så skulle vi alla uppnå Buddhskap”. Och i Vimalakirti Nirdesa Sutra sägs det, ”Ögonblickligen blir de upplysta och återfår sitt sanna sinne”.

Lärda åhörare, jag blev upplyst omedelbart efter att den femte Patriarken hade undervisat mig, och jag kom spontant till insikt om tathata’s verkliga natur. Av denna anledning är det min speciella uppgift att propagera för läran i denna Plötsliga Skola, så att sökande kan finna bodhi omedelbart och förstå sin sanna natur genom att rannsaka sitt sinne.

Om de skulle misslyckas i att nå upplysning själva så skall de be lärda och fromma Buddhister som är kunniga i den högsta vägen att visa dem på rätt väg. Det är en upphöjd ställning, ämbetet av en from och lärd Buddhist som leder andra till insikt om sinnets sanna natur. Tack vare deras hjälp så kan man initieras i alla former av berömvärda och goda Dharmas. Visdomen hos de förgångna, de varande och de framtida Buddhorna och likaså undervisningen och läran i de tolv delarna av Kanon är alla inneboende i våra sinnen. Men om vi själva misslyckas i att nå upplysning så måste vi söka hjälp av de lärda och fromma. Å andra sidan så behöver de som upplyser sig själva ingen yttre hjälp alls. Det är fel att påstå att vi inte kan nå upplysning utan hjälp av de lärda och fromma. Varför? Därför att det är genom vår egen inneboende visdom som vi når upplysning, och inte ens hjälpen ifrån en lärd och from vän skulle vara till någon nytta om vi förleds av felaktiga läror och tokiga åsikter. Om vi analyserar vårt sinne med äkta Prajna, så försvinner alla felaktiga åsikter på ett ögonblick. Och så fort vi förstår vårt sinnes essens så når vi Buddhaskapet omedelbart.

Lärda åhörare, när vi gör bruk av Prajna för att förstå vårt eget sinne, så blir vi upplysta inifrån och utifrån och kommer i en position att förstå vår sanna natur. Att känna vårt sinnes sanna natur är upplysning och befrielse. Att nå befrielse är att nå Samadhi av Pranja som i sin tur är frånvaro av tanke. Vad är frånvaron av tankar? Det är att kunna se och förstå alla dharmas (ting) med ett sinne fritt ifrån bindningar. När det är i bruk så når det överallt, men trots det så fastnar det ingenstans utan är fritt. Vad vi måste göra är att rena vårt sinne så att de sex Vijnanas (aspekter av medvetande), då de passerar genom de sex portarna (sinnesfakulteterna), inte förorenas av eller fäster sig vid några av de sex sinnesobjekten. Då vårt sinne arbetar fritt utan några hinder och är helt fritt att komma och gå, når vi Samadi genom Prajna, det som också kallas befrielse. Ett sådant tillstånd kallas för ”tanklöshetens tillstånd” eller funktion. Men att bara avstå från att tänka på något överhuvudtaget så att alla tankar nedtrycks det är att vara Dharma-beroende och det är helt fel sätt att se på saken.

Lärda åhörare, de som förstår vägen hos ”tanklösheten” vet allt. De kommer att ha all erfarenhet som alla Buddhor har haft och kommer att uppnå Buddhaskap. I framtiden om någon som blivit invigd i min skola skulle gå ed tillsammans med någon annan person för att viga hela sitt liv utan undantag till att praktisera läran i det Plötsliga Uppvaknandets Skola, då kommer han om avsikten är ärligt menad, att nå stigen mot helighet. (Till rätt personer) skall han förmedla, hjärta till hjärta, undervisningen som lämnats vidare från en Patriark till nästa. Och inte försöka att dölja den ortodoxa läran. Vi skall inte föra Dharman vidare till människor från andra skolor som har andra synpunkter och trossatser än vi. Helt enkelt därför att Dharman inte vore till nytta för dem. Detta steg tar vi för att okunniga personer som inte känner oss och vår lära, skall komma med nedlåtande kommentarer och därigenom utplåna sitt frö av Buddhanatur för tusentals inkarnationer framåt. Lärda åhörare, jag har ett formlöst kväde för er att recitera. Både lekmän och munkar bör omsätta dess lära i praktiken. Att bara minnas mina ord gör ingen som helst nytta.

Lyssna till mitt kväde”:

– ”En mästare av Kanon, likväl som av Sinnets Överförande,

kan liknas vid den strålande solen i Zenith.

Att lära ut den självförverkligande Dharman

och fördriva de heretiska synsätten,

Är hans mål med att komma till denna världen.

Vi kan inte dela in Dharman i ”plötslig” och ”gradvis”,

men somliga skall nå upplysning fortare än andra.

Detta system för insikt i sinnets sanna natur

är obegripligt för de okunniga.

Vi kan förklara på tiotusen sätt,

men varje förklaring kan spåras tillbaka till den enda principen.

För att lysa upp vårt unkna tabernakel,

fläckat av orenhet, skall vi ständigt tända visdomens ljus.

Felaktiga synsätt håller oss i orenhet

medan rätt synsätt befriar oss från det.

När vi befinner oss i en position där vi kan befria oss ifrån båda

så är vi absolut rena.

Bodhi är inneboendei vårt sinnesessens

och att söka den någon annanstans är felaktigt.

i vårt orena sinne finns det rena sinnet,

och när väl vårt sinne är rätt så försvinner genast de tre stora hindren (hat, begär och villfarelse).

Om vi träder upplysningens väg

behöver vi inte oroa oss för hinder på vägen.

Om vi bara håller ett vakande öga på våra egna fel,

kan vi inte gå vilse från den rätta vägen.

Då varje form av liv har sin egen väg till frälsning,

så kommer de inte att störa varandra.

Men om vi lämnar vår egen väg och söker en annan väg till befrielse,

kommer vi inte att finna någon.

Även om vi kämpar på tills dess att döden hinner ifatt oss,

kommer vi endast att finna botgöring i slutet.

Om ni vill finna den sanna vägen,

kommer rätt handling att leda er rätt;

men om ni inte strävar efter Buddhaskap

kommer ni att famla i mörkret och aldrig hitta rätt.

Den som menar allvar i sin strävan

bryr sig inte om de misstag han ser omkring sig.

Om vi finner fel hos andra,

då har även vi felat.

När andra har fel, skall vi bortse från detta,

för det är fel av oss att finna fel hos andra.

Genom att göra oss kvitt vanan att hitta fel,

skär vi bort en källa till orenhet.

När varken hat eller kärlek stör vårt sinne,

fridfullt vi sover.

De som ämnar vara lärare för andra

skall själva vara väl förtrogna med olika sätt som leder till upplysning.

När eleven är fri från alla tvivel,

visar detta att han har funnit sin sinnesessens.

Buddhans kungarike är i denna världen,

i vilken upplysningen skall sökas.

Att söka upplysning genom att fjärma sig från denna världen

är lika absurt som att leta efter horn på en kanin.

Rätt synsätt kallas transcendentalt,

felaktiga kallas världsliga.

Då alla synsätt, rätt såväl som felaktiga,

kastas åt sidan då framträder essensen av Bodhi.

Detta kväde är för den Plötsliga Skolan.

Den kallas också Dharmas Stora Skepp (för att segla över av existensens ocean).

Kalpa efter kalpa kan en människa vara förblindad,

men när han väl når upplysning tar det blott ett ögonblick att nå Buddhaskap”.

Innan avslutningen sade Patriarken följande; ”Här i Ta-fan templet har jag berättat för er om läran i den plötsliga skolan. Må alla medvetna varelser av Dharmadhatu omedelbart förstå lagen och nå upplysning”.

Då de hört Patriarkens ord blev prefekten Wei, representanterna för stadens styre, Taoister och lekmän alla upplysta. De betygade sin vördnad tillsammanns och utropade: ”Bra gjort, bra gjort. Vem kunde ha trott att en Buddha blev född i Guangzhou”.
Kapitel 3. Frågor                                                                                                        En dag då Prefekten Wei hade Patriarken som gäst, så bad han denne att föreläsa för en stor folksamling. Då festen drog sig mot sitt slut bad Prefekten Patriarken att stiga upp i pulpeten, vilket denne samtyckte till. Efter att i vördnad ha bugat sig två gånger tillsammans med de församlade tjänstemännen, de lärde och det vanliga folket så sade Prefekten Wei:

– ”Jag har hört vad ers helighet har föreläst, och det är så djupsinnigt att det ligger bortom vad vi kan förstå. Jag har vissa tvivel och funderingar som jag hoppas att ni kan skingra.” – ”Om du har funderingar”, svarade Patriarken, ”så fråga på och jag skall förklara.” –”Vad ni predikar är de fundamentala principerna som Bodhidharma lärde ut, inte sant?” –”Ja, svarade Partiarken.”

Prefekten Wei svarade: -”Jag fick berättat för mig att vid Bodhidharmas första intervju med Kejsar Wu av Liang riket, så frågade denne vilka förtjänster som Kejsaren kunde räkna på att erhålla genom att ha anlagt kloster, tillåtit munkar att ordineras (ett kejserligt bifall var nödvändigt vid denna tid), gett allmosor och upprätthållit ordningen. Och på detta svarade Bodhidharma att Kejsaren inte skulle få några förtjänster alls. Men jag kan inte förstå varför Bodhidharma gav ett sådant svar, vill ni vara så vänlig och förklara för mig?”

– ”Det skulle inte ge några förtjänster”, svarade patriarken, ”betvivla inte den vise mannens ord. Kejsar Wu led av en vanföreställning och var inte bekant med den ortodoxa läran. Handlingar som att bygga tempel, tillåta nya munkar att ordineras, ge allmosor och att hjälpa och stödja orden ger dig endast goda gärningar och skall inte misstagas för förtjänster. Dessa förtjänster finns endast i dharmakaya och har inget att göra med handlingar för att få egenskaper.” Patriarken fortsatte, ”förverkligandet av det essentiella sinnet är gong (goda belöningar) och jämlikhet är te (bra kvalitet). När våra mentala aktiviteter fungerar utan några problem eller hinder, så att vi befinner oss i en sådan position att hela tiden vara medvetna om det sanna tillståndet och den mystiska funktionen hos vårt sinne. Ja då kan vi säga att vi har uppnått gong te (förtjänster). Inombords att hålla sinnet i ett ödmjukt tillstånd är kung och att utåt uppföra sig med korrekthet är te. Att alla ting är manifestationer av sinnets essens är gong, och att det innersta sinnet är fritt från strötankar är te. Att inte gå vilse från sinnets essens är gong och att inte smutsa ned sinnet då det används är te. Om du söker efter förtjänster inom dharmakaya och gör det som jag just har sagt, då kommer det som du erhåller att vara genuina förtjänster. Han som arbetar för förtjänster nedvärderar inte andra, vid alla tillfällen behandlar han alla andra med respekt. Han som har för vana att se ned på andra har inte befriat sig från den felaktiga uppfattningen om jaget, något som visar att han brister i gong. På grund av sin egocentrism och sitt vanemässiga förakt för andra, så förstår han inte sinnets verkliga natur, och detta visar på hans bristande te. Lärda åhörare, när vår mentala aktivitet fungerar utan avbrott, då är det gong. Och när vårt sinne fungerar på ett rakt och enkelt sätt, då är det te. Att träna vårt eget sinne är kung och att träna vår egen kropp är te. Lärda åhörare, förtjänster skall sökas inom sinnets essens, de kan inte fås genom att ge allmosor, stödja munkar och så vidare. Vi skall därför skilja mellan lycka och förtjänster. Det ligger inget felaktigt i vad vår patriark sade. Det är Kejsaren Wu själv som inte kände till den sanna vägen.”

Prefekten Wei ställde då nästa fråga, -”Jag har lagt märke till att det är vanligt förekommande att munkar och lekmän reciterar namnet Amithaba med förhoppningen att de skall födas i det rena landet i väst. För att reda ut mina tvivel, var snäll och berätta för mig om det är möjligt för dem att bli födda där eller inte”.

-”Lyssna noga till mig min herre”, svarade Patriarken, ”och jag skall förklara. Enligt den sutra som reciterades av Bhagavan i staden Shravasti för att leda folket till det rena landet i väst, är det helt klart att det rena landet inte ligger långt härifrån. Avståndet är runt 108,000 kilometer, som betyder de tio onda dragen och de åtta felaktigheterna inom oss alla. För det mindre intellektuellt bemedlade är det förvisso långt bort, till överlägsna individer säger vi att det är ganska nära. Även om Dharman är likadan, så skiljer sig människor åt i mental förmåga. Eftersom de skiljer sig åt från varandra i sin grad av upplysning eller okunnighet så förstår en del lagen kvickar än andra. Medan okunniga människor kan recitera Amithaba och be att få bli födda i det rena landet, så renar de upplysta sitt sinne. För som Buddhan sa ”När sinnet är rent så är Buddhalandet samtidigt rent”. Även om du är en man från öst, om ditt sinne är rent så är du utan synd. Å andra sidan även om du vore en man från väst, så skulle ett orent sinne inte göra dig utan synd. När människor från öst begår synder, så reciterar de namnet Amithaba och ber att bli födda i väst. Men hur blir det med syndare som är från väst, vart skall de be att bli födda?! Vanliga människor och okunniga individer förstår varken sinnets natur och inte heller det rena landet inom dem, så de önskar att bli födda i öst eller i väst. Men för den upplyste är överallt detsamma. Som Buddhan sade –” Oavsett var de råkar vara, så är de alltid glada och tillfreds.”

-”Min herre om ditt sinne är fritt från ondska så är Väst inte långt härifrån, men det skulle vara synnerligen svårt för någon vars hjärta är orent att födas där bara genom att åkalla Amithaba!”

-”Jag råder er därför, lärda åhörare, att först göra er av med de tio onda tingen, då har vi rest 100,000 kilometer. För nästa steg gör er kvitt de åtta felen, det betyder att ytterligare 8000 kilometer är avklarade. Om vi alltid kan realisera sinnets essens i alla ögonblick, och bete oss på ett rättframt sätt vid alla tillfällen, så i en blinkning kan vi nå det rena landet och skåda Amithaba.

”Om ni bara utför de tio goda gärningarna, så skulle det inte finnas något behov för er att födas där. Å andra sidan om ni inte gör er kvitt de tio onda dragen i ert sinne, vilken Buddha skall då ta er dit? Om ni förstår den ofödda doktrinen (som gör ett slut på cykeln av födelse och död) i den plötsliga skolan, då tar det er bara ett ögonblick att se väst. Om ni inte förstår, hur kan ni då nå dit genom att rabbla namnet Amithaba, eftersom att det är så långt dit. –”Nå, vad skulle ni säga om jag skulle ta och flytta det rena landet hit till er här i detta ögonblick så att ni alla kan se det?”

Församlingen bugade och betygade sin vördnad och svarade –”Om vi skulle få se det rena landet här så skulle det inte finnas något behov för oss att önska att bli födda där. Vill ers Helighet vara så god och låta oss se det genom att flytta det hit?”

Patriarken sade ” Mina herrar, den här fysiska kroppen är en stad. Våra ögon, öron, näsa och tunga är dess portar. Det finns fem yttre portar, medan den inre är en föreställning. Sinnet är marken. Och sinnets essens är konungen som lever i sinnets domän. När sinnets essens är inne, då är konungen inne, och vår kropp och vårt sinne existerar. När sinnets essens är ute, då finns det ingen konung och vår kropp och vårt sinne förfaller. Vi skall sträva mot Buddhaskap i sinnets essens, och vi skall inte söka efter det utanför oss själva. Han som hålls i ovetskap om sitt sinnes essens är en vanlig varelse. Han som är upplyst i sitt sinnes essens är en Buddha. Att vara barmhärtig är Avalokiteshvara. Att finna glädje i att ge allmosor är Maha-sthamaprabta. Duglighet i ett rent liv är Shakyamuni. Jämlikhet och rättframhet är Amithaba. Tanken på ett jag eller på en varelse är berget Meru. Ett depraverat sinne är en ocean. Klesa (föroreningar) är en stor våg. Ondska är den onda Draken. Falskhet är djävulen. De tröttsamma sinnesobjekten är djuren i havet. Girighet och hat är helvetena. Oinsikt och dårskap är de brutala sällarna.”

”Lärda åhörare, om ni alltid gör de tio goda handlingarna, så kommer paradiset att dyka upp inför er omedelbart. När ni gör er av med tanken på ett jag och på en varelse, så kommer berget Meru att störta samman. När sinnet inte längre är smutsigt så kommer oceanen (av existens) att torka upp. När ni är fria från Klesa så kommer vågor och dyningar (på existensen ocean) att stillas. När ondska är främmande för er, då kommer fiskarna och drakarna att dö ut.

”Inom vårt sinnes domän, så finns det en Tathagata av upplysning som strålar ut ett kraftfullt ljus som lyser upp de sex portarna (av förnimmelser) och renar dem. Detta ljus är starkt nog att tränga igenom de sex Kama himlarna (himlar av åtrå) och när det vänds inåt så eliminerar det omedelbart de tre giftiga elementen, renar oss från våra synder som annars kan leda oss till helvetet eller andra platser, och upplyser oss grundligt inom och utom så att vi inte skiljer oss åt från de som föddes i det rena landet i Väst. Om vi nu inte tränar oss upp till den nivån, hur skall vi då kunna nå det rena landet?”

Då de hörde Patriarkens ord förstod de församlade sitt sinnes essens mycket klart. De bugade sig och betygade sin vördnad och utropade med en röst –”Bra gjort!” De ropade också –”Må alla medvetna varelser i detta universum som har hört den här predikan förstå den intuitivt.”

Patriarken tillade –”Lärda åhörare, de som önskar att träna sig andligen kan göra det hemma. Det är helt onödigt för dem att vistas i kloster. De som tränar hemma kan liknas vid en person från öst som är godhjärtad. Medan de som bor i kloster och försummar sitt arbete inte skiljer sig från en person från väst som är ond i sitt hjärta. Så länge som sinnet är rent så finns det rena västlandet i vårt eget sinnes essens.”

Prefekten Wei frågade –”Hur skall vi träna oss hemma? Vill ni vara så snäll och lära oss?” Patriarken svarade -”Jag skall ge er ett formlöst kväde. Om ni omsätter dess lära i praktiken så kommer ni att vara i samma omständighet som de som lever med mig hela tiden. Om ni å andra sidan inte utövar den, vad kan ni då göra för framsteg även om ni rakar håret och lämnar ert hem för gott? Kvädet lyder:

”För ett klart sinne är det onödigt att leva efter reglerna (sila)

För ett rättframt handlande så är övandet i dhyana (kontemplation) något man kan låta bli

I enlighet med tacksamhetsprincipen hjälper vi våra föräldrar som barn skall göra

I enlighet med rättfärdighetspricipen skall över och underordnad hjälpa varandra (vid behov)

I enlighet med principen om gemensam tillfredsställelse så är den äldre och den yngre vänliga mot varandra

I enlighet med principen om tålamod så grälar vi inte ens om vi är mitt i en fientlig folkmassa

Om vi kan hålla ut tills dess att eld skapas genom att gnugga ett trästycke,

Då kommer den röda lotusen (Buddha naturen) att växa upp ur den svarta gyttjan (det oupplysta stadiet)

Det som smakar bitter är garanterat bra medicin.

Det som låter illa för örat är absolut goda råd.

Genom att rätta till våra misstag får vi visdom.

Genom att försvara våra fel, avslöjar vi ett osunt sinne.

I vårt dagliga liv skall vi alltid utöva oegennyttan,

Men Buddhaskap kan inte fås genom att ge bort pengar till välgörenhet.

Bodhi  återfinns i vårt eget sinne,

Och det finns ingen anledning att leta efter mystik utanför.

Ni som hör detta kväde och omsätter dess lära i praktiken, kommer att hitta paradiset i sin egen närvaro.”

Patriarken tillade -”Lärda åhörare, ni borde alla omsätta vad som lärs ut i detta kväde, så att ni kan förstå sinnets natur och omedelbart uppnå Buddhaskap. Dharman väntar inte på någon. Jag beger mig tillbaka till Xaoxi, så församlingen kan nu bryta upp. Om ni har några frågor så kan ni komma fram och ställa dem. Vid det här avbrottet blev Prefekten Wei, tjänstemännen, de troende männen och kvinnorna alla upplysta. Troget tog de till sig läran och omsatte den i praktiken.

Kapitel 4. Samadhi och Prajna                                                                                   Patriarken predikade vid ett annat tillfälle för församlingen på följande sätt: -”Lärda åhörare, i mitt (dhyana) system är Samadhi och Prajna grundläggande. Men få inte den felaktiga uppfattningen att de på något sätt är oberoende av varandra, för de är oskiljaktligen förenade och är inte två egna enheter. Samadhi är kvintessensen av Prajna, medan Prajna är Samadhis aktiva uttryck. Precis i det ögonblick som vi uppnår Prajna, så är Samadhi där och vice versa. Om ni förstår den här principen, så förstår ni jämvikten mellan Samadhi och Prajna. En lärjunge skall inte tro att det finns någon skillnad mellan ”Samadhi skapar Prajna” och ”Prajna skapar Samadhi”. Att hålla fast vid en sådan uppfattning skulle tyda på att man såg två distinkta karaktärsdrag hos Dharman. För en vars tunga är redo med goda ord men vars hjärta är orent, för honom är Prajna och Samadhi oanvändbara därför att de inte balanserar varandra. Å andra sidan när vi är goda i såväl sinne som i handling och när vårt yttre och våra inre känslor är i balans då är det ett fall av jämvikt mellan Samadhi och Prajna. Argument är onödiga för en upplyst lärjunge. Att argumentera huruvida det är Prajna eller Samadhi som kommer först sätter dig i samma sits som han som är förvillad. Argument visar på en vilja att vinna, stärker egoismen, och fjättrar oss vid tanken på ett jag, en varelse, en levande varelse och en person. Lärda åhörare, vad är Samadhi och Prajna synonymt med? Jo till en lampa och dess ljus. Med lampan så är det ljus. Utan lampan så är det mörker. Lampan är helt essentiell för ljuset och ljuset är lampans uttryck. Till namnet är det två ting, men i sin kärna så är de ett och det samma. Det är detsamma med Samadhi och Prajna.”

Vid ett annat tillfälle predikade Patriarken till de församlade som följer: -”Lärda åhörare, att utöva en specifik Samadhi är att göra till sin regel att alltid vara rättfram vid alla tillfällen, oavsett om vi går, står, sitter eller ligger. Vimalakirti Nirdesa sutran säger ”rättframhet är den heliga platsen, det rena landet”. Låt inte era sinnen vara krokiga och bara utöva rättframhet med läpparna. Vi bör utöva rättframhet och inte fästa oss vid någonting. Människor som lever under vanföreställningar tror envist på dharmalakshana (ting och form) och därför envisas de i att tolka den specifika Samadhin, som att sitta tyst och kontinuerligt utan att låta några tankar dyka upp i sinnet. En sådan tolkning jämställer oss med döda ting, och är ett hinder på den rätta vägen som måste hållas öppen. Om vi befriar vårt sinne från alla bindningar till saker så blir vägen klar, om inte så begränsar vi oss. Om tolk-ningen ”sitta tyst och kontinuerligt osv.” är korrekt, varför blev då Shariputra åthutad av Vimalakirti vid ett tillfälle för att sitta tyst i skogen?”

-”Lärda åhörare, somliga lärare i meditation instruerar sina lärjungar att vaka över sitt sinne, för stillhetens skull, så att sinnet upphör med sina göranden. Hädanefter ger alla lärjungar upp alla försök att använda sinnet. Okunniga personer blir tokiga av att hysa för stor tilltro till de här instruktionerna. Sådana fall är inte sällsynta och det är ett stort misstag att lära ut detta till andra.”

Vid ett annat tillfälle vände sig Patriarken till församlingen och sade så här: -”Inom den ortodoxa buddhismen så finns det ingen egentlig skillnad mellan den plötsliga och den gradvisa skolan. Den enda skillnaden är att av sin natur är somliga kvicka att förstå medan andra är långsamma att förstå. Dom som är upplysta inser san-ningen i ett ögonblick, medan de som är förvillade måste träna sig gradvis. Men sådana skillnader försvinner när vi känner vårt eget sinne och förstår vår egen natur. Därför är termerna gradvis och plötslig mer illusoriska än verkliga.”

-”Lärda åhörare, det har varit tradition inom vår skola att ha idé-lösheten som vårt objekt, icke-objekt som vår grund och icke-fasthållande som vår fundamentala princip. Idélöshet betyder att inte låta sig dras iväg av en särskild idé då vi använder våra mentala förmågor. Icke-objekt betyder att inte absorberas av ting när vi är i kontakt med tingen. Icke-fasthållandet är det karaktäristiska för vårt sinnes essens.

Alla saker, goda eller dåliga, fula eller vackra, skall behandlas som tomma. Till och med i tider av oenighet och gräl skall vi behandla både dom som är oss nära och våra fiender lika och aldrig tänka på vedergällning. Då vi använder vår förmåga att tänka, låt det förflutna vara dött. Om vi tillåter våra tankar, då, nu och framtida att kopplas ihop till en serie så begränsar vi oss själva. Å andra sidan om vi aldrig låter vårt sinne fästa sig vid något, så skall vi nå befrielse. Av den anledningen tar vi ickeobjektivitet som vår grund.”

-”För att hålla vårt sinne fritt från föroreningar under alla omständigheter kallas idélöshet. Vårt sinne skall befinna sig ovanför omständigheterna och aldrig låta dessa påverka sinnets funktion. Men det är ett stort misstag att undertrycka all tankeverksamhet, för även om vi lyckas med detta och dör bums efter så skulle vi fortfarande reinkarneras någon annanstans. Märk detta ni som går vägen. Det är illa nog om en man gör en blunder för att han inte känner till lagen, men hur illa är det inte att uppmuntra andra att göra likadant? Eftersom han är förvillad så ser han inte, och tillråga på allt så hädar han den buddistiska kanon. Därför tar vi idé-lösheten som vårt objekt.”

-”Lärda åhörare, låt mig förklara mer utförligt varför vi tar idé-lösheten som vårt objekt. Det är därför att det finns en typ av person som är förvillad men som skryter om sin insikt i sinnets essens. Men eftersom han förivrar och förvirrar sig på grund av olika omständigheter, så föds det idéer i hans sinne och de följs av felaktiga åsikter vilka är roten till alla sorters falska uppfattningar och föroreningar. I sinnets essens finns det inget inneboende att uppnå. Att säga att det finns något att uppnå och tanklöst tala om förtjänster eller icke förtjänster är felaktiga uppfattningar och är orent. Av den orsaken tar vi idé-lösheten som objektet för vår skola.”

-”Lärda åhörare (i idé-lösheten) vad skall vi göra oss av med och vad skall vi centrera vårt sinne på? Vi skall göra oss av med alla motsatspar och alla orena föreställningar. Vi skall centrera vårt sinne på den sanna naturen hos tathata (sådanhet) för tathata är idéns kvintessens och idén är resultatet av tathatas aktivitet. Det är tathatas positiva essens – inte sinnesorganen – som ger upphov till idén. Tathata innehåller sin egen egenskap och kan därför ge upphov till idén. Utan tathata skulle sinnesorganen och sinnes-objekten omedelbart upphöra. Lärda åhörare, eftersom det är tathatas egenhet att ge upphov till idén, så behöver våra sinnesorgan – trots deras inblandning i syn, hörsel, beröring, vetande och så vidare – inte bli nedsmutsade eller orena under alla omständigheter. Och vår sanna natur kan manifestera sig själv hela tiden. Därför säger sutran ”Han som är skickligt i att skilja mellan olika dharmalakshana (saker och företeelser) kommer att vara fast förankrad i den första principen (det fridfulla varandet på den heliga platsen, eller Nirvana).”

Kapitel 5. Dhyana                                                                                            Patriarken förläste en dag för de församlade som följer: -”Inom vårt system för meditation, så uppehåller vi oss vid varken vid sinnet (i motsats till sinnets essens) eller vid renhet. Inte heller gillar vi ickeaktivitet. Vad det gäller att fokusera på sinnet så är sinnet primärt sett vilseledande; och när vi inser att det är en skenbild så finns det inte något behov av att hänga kvar vid det. När det gäller att fokusera på renhet så är vår natur till sitt innersta väsen rent och om vi bara gör oss kvitt alla vanföreställningar så finns det bara renhet i vår natur. Det är vanföreställningarna som skymmer tathata. Om vi riktar vårt sinne mot att fokusera på renheten så skapar vi bara en ny vanföreställning, nämligen den om renhet. Eftersom vanföre-ställningen inte har någon varaktighet är det också en vanföreställning att dröja sig kvar vid den. Renhet har varken skepnad eller form, men en del personer går så långt att de uppfinner en renhetens form och tror att det är ett problem som skall lösas. Om man har en sådan uppfattning så är man besatt av renhet, och sinnets essens blir skymd.”

-”Lärda åhörare, de som tränar sig själva för att bli orubbliga skall i alla sina göranden med andra människor ha överseende med deras fel och brister. De skall vara likgiltiga inför andras förtjänster eller frånvaro av sådana, deras godhet eller ondska, då har man en inställning som rimmar väl med sinnets orubblighet. Lärda åhörare en oupplyst person kan vara fysiskt orubblig, men så snart han öppnar munnen kritiserar han andra och diskuterar deras förtjänster eller frånvaron av dem, ältar deras styrkor och svagheter, deras godhet eller ondska. Och på så sätt avviker han från den rätta kursen. Att å andra sidan att hänga kvar vid vår egen renhet eller vårt eget sinne är också en fallgrop på vägen.”

Patriarken predikade vid ett annat tillfälle för åhörarna på följande sätt. -”Lärda åhörare, vad innebär det att sitta och meditera? I vår skola innebär sittandet att uppnå absolut frihet och att vara mentalt orubblig under alla omständigheter, goda eller dåliga. Att meditera betyder att inombords realisera sinnets orubblighet. Lärda åhörare, vad är dhyana och Samadhi? Dhyana betyder att vara fri från bindningar till alla yttre objekt och Samadhi innebär att uppnå inre frid. Om vi är fästa vid yttre objekt så kommer vårt sinne att rubbas. När vi är fria från bindningar till alla yttre objekt så kommer sinnet att få frid. Vårt sinnes essens är till sin inre natur ren och anledningen till att vi rubbas är att vi tillåter oss att ryckas med av de omständig-heter som vi för ögonblicket befinner oss i. Den som lyckats att behålla ett orubbligt sinne oavsett omständigheterna, har uppnått Samadhi. Att vara fri från alla bind-ningar till yttre objekt är dhyana, och att uppnå inre frid är Samadhi. När vi är i en position som låter oss handskas med dhyana och hålla vårt sinne i Samadhi, då kan vi sägas ha uppnått dhyana och Samadhi. Bodhisattva-shila-sutran säger ”Vårt sinne är till sin inre natur rent”. Lärda åhörare, låt oss alla komma ihåg detta och alltid hålla det i minnet. Låt oss öva oss själva så att vi uppnår Buddhaskapet genom våra egna ansträngningar.”

Kapitel 6. Om Ånger
En gång var det en stor församling av lärda och lekmän från Kuang-chou, Shao-chou och andra platser som väntade på att Patriarken skulle föreläsa för dem. Då Patriarken såg detta klev han upp i pulpeten och gav följande föreläsning.
-”Inom Buddhismen bör vi starta med att utgå från vårt sinnes essens. Låt oss hela tiden rena vårt sinne från ett tanke ögonblick till nästa och vandra vägen genom våra egna ansträngningar för att på så sätt förverkliga vår egen dharmakaya. Då förverkligar vi Buddhan i vårt eget sinne och räddar oss själva genom att leva efter Sila, och ert besök här kommer inte att ha varit förgäves. Eftersom ni alla kommer långt bortifrån, så visar bara det att vi har mötts här att det finns goda relationer mellan oss. Låt oss slå oss ned tillsammans på det indiska sättet och jag skall ge er de fem sorternas rökelse som är dharmakaya. När de hade satt sig ned fortsatte Patriarken således: Den första är sila rökelsen, som betyder att vårt sinne är befriat från föroreningarna av dåliga handlingar, ondska, avundsjuka, ilska, hat, bortskämdhet och snikenhet. Den andra är samadhi rökelsen, som betyder att vårt sinne är orört under alla omständigheter, bra eller dåliga. Den tredje är prajna rökelsen, som betyder att vårt sinne är fritt från alla hinder och att vi hela tiden med visdom ser inåt till vårt sinnes essens. Den betyder att vi avstår från att göra alla former av onda handlingar och fast vi gör alla goda handlingar så låter vi inte vårt sinne fästa sig vid resultatet av handlingarna. Vi skall vara vördsamma mot våra överordnade, omtänksamma mot våra underordnade och ha medlidande med de utblottade och de fattiga. Den fjärde är befrielsens rökelse, som betyder att vårt sinne befinner sig i ett så absolut fritt tillstånd att det inte hänger sig fast vid någonting och inte bryr sig om varken gott eller ont. Den femte rökelsen är kunskapens, som vi får när vi uppnår befrielsen. Då vårt sinne inte dröjer sig kvar vid varken gott eller ont skall vi vara noga med att inte fastna i ett tillstånd utan orörlighet eller låta sinnet dröja kvar vid tomheten. Snarare så bör vi vidga vår kunskap så att vi lär känna vårt eget sinne och verkligen förstå Buddhismens principer. Vi bör vara sympatiska mot andra när vi har med dem att göra och vi bör göra oss kvitt tanken på ett jag och på varande och inse att upp till den stund som vi uppnår Bodhi så är den sanna naturen (sinnets essens) alltid oföränderlig.
Den här femfaldiga rökelsen parfymerar oss inifrån och vi skall inte söka efter den utanför oss själva. Nu skall jag ge er den ”formlösa” ångern, som kommer att befria er från era synder som ni har begått tidigare, som ni begår nu och som ni kommer att begå i framtida liv, och som kommer att rena våra tankars karma, nämligen tanken, ordet och handlingen. Lärda åhörare, var snälla och följ mig och upprepa tillsammans det jag säger:

Må vi lärjungen si och så, alltid vara befriade från den befläckelse som kommer från okunnighet och förvillelser. Vi ångrar alla våra synder och onda dåd som vi har begått under okunnighet eller vanföreställningar. Må de genast bli borttagna och må de aldrig mer visa sig. Måtte vi alltid vara befriade från arrogans och ohederlighet (asatya). Vi ångrar alla de gånger vi varit arroganta och ohederliga i det förflutna. Måtte de tas bort genast och aldrig visa sig mer. Måtte vi alltid vara fria från avundsjuka och oginhet. Vi ångrar alla våra synder och onda dåd som vi har begått med ett avundsjukt eller ogint sinnelag. Måtte de försvinna genast och aldrig visa sig mer.

-”Lärda åhörare, detta är vad vi kallar formlös ånger. Vad är nu betydelsen av ånger? Ånger hänvisar till ånger över tidigarebegångna synder. Att ångra alla de synder som vi tidigare har begått under inflytande av vanföreställningar, okunnighet, arrogans, ohederlighet, avundsjuka och oginhet för att göra ett slut på dem, detta kallas ånger. Ånger handlar vidare om att ångra senare misstag. Då vi har förstått överträdelsens natur (så avger vi ett löfte) som hädanefter skall göra slut på alla onda handlingar som begås under inflytande av arrogans, ohederlighet, avundsjuka, missunnsamhet, okunnighet och vanföreställningar. Vi lovar att aldrig synda mer, detta är Ånger. När det gäller okunnighet och vanföreställningar så förstår inte vanligt folk att de inte bara behöver ångra sina begångna synder, utan också avstå från att synda i framtiden. Eftersom de inte bryr sig om sitt framtida handlande så begår de nya försyndelser innan de tidigare är sonade. Hur kan vi kalla detta för att ångra sig? Lärda åhörare, då vi har ångrat våra synder skall vi alla ta följande allomfattande eder:

”Vi lovar att befria ett oändligt antal medvetna varelser i vårt sinne.
Vi lovar att göra oss kvitt de oräkneliga föroreningar som finns i vårt eget sinne.
Vi lovar att lära oss oräkneliga system i Dharma som finns i vårt sinne.
Vi lovar att uppnå det yttersta Buddhaskapet som är vårt sinnes essens.”

-”Lärda åhörare vi har alla nu avlagt ett löfte att befria ett oräkneligt antal medvetna varelser; men vad betyder detta egentligen? Det betyder inte att jag, Hui-Neng, skall frälsa dem. Och vilka är dessa varelser som finns i vårt sinne? Det är det förvillade sinnet, det svekfulla sinnet, det onda sinnet och liknande former av sinne, dessa är alla medvetna varelser. Var och en av dem måste befria sig själv genom att använda sitt eget sinnes essens. Då är frälsningen äkta. Nå, vad betyder det nu att frälsa sig själv genom sitt eget sinnes essens? Det betyder räddningen av de okunniga, förvillade och förtretliga varelserna i vårt eget sinne genom att ha rätt uppfattning. Med hjälp av rätt uppfattning och Prajnas visdom så kan vi bryta ned de barriärer som dessa okunniga och förvillade varelser har byggt upp. På så sätt kommer de alla att komma i en sådan position att de kan rädda sig själva genom sina egna ansträng-ningar. Låt den felaktiga bli räddad av den korrekta, den förvillade av upplysning, den okunniga av visdomen och den ondskefulla av den välvilliga. Det är en genuin räddning.
När det gäller löftet ”Vi lovar att göra oss kvitt oräkneliga onda passioner i sinnet”, så handlar det om att ersätta vår oberäkneliga och illusoriska tankeverksamhet med Prajnas visdom som är vårt sinnes essens.
När det gäller löftet ”Vi lovar att lära oss oräkneliga dharmasystem” så kommer det inte att ske någon genuin inlärning innan vi har sett ansikte mot ansikte, vårt sinnes essens. Vi måste samtidigt se till att alltid hålla oss till den ortodoxa dharman vid alla tillfällen. När det gäller löftet ”Vi lovar att uppnå perfekt Buddhaskap”, när vi kan böja vårt sinne till att följa den sanna ortodoxa dharman vid alla tillfällen och Prajna alltid finns i vårt sinne så att vi kan hålla oss ovanför både upplysningen och okunnigheten och göra oss av med såväl sanning som falskhet; då kan vi sägas ha nått Buddhanaturen eller med andra ord ha uppnått Buddhaskapet.
Lärda åhörare, vi skall alltid hålla i minnet att vi går på vägen, genom det så stärks våra löften. Eftersom vi all har avgett dessa fyra allomfattande löften, så vill jag lära er den formlösa vägledningen.
Vi tar upplysningen som vår guide därför att den är fulländningen av både Punya (meriter) och Prajna (visdom).
Vi tar ortodoxin (dharman) som vår guide därför att det är det bästa sättet att göra oss kvitt åtrån.
Vi tar renheten som vår guide därför att det är det ädlaste draget hos människan. Låt hädanefter den Upplyste vara vår lärare; vi skall under inga omständigheter acceptera Mara (personifieringen av det onda) eller någon kättare som vår guide. Vi skall vittna om detta inför oss själva genom att oavbrutet vädja till de tre juvelerna i sinnets essens.

I dessa lärda åhörare, råder jag er att ta er tillflykt. De är:

Buddhan, som står för upplysningen
Dharman, som står för ortodoxin
Sanghan, (Orden) som står för renheten

-”Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till upplysningen så att onda och felaktiga tankar inte skapas, åtrån minskar, missnöje blir något okänt och lusta och girighet inte längre binder oss. Detta är kulmineringen av punya och prajna. Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till ortodoxin så att vi alltid är befriade från felaktiga synsätt (utan felaktiga synsätt skulle det aldrig finnas någon egoism, arrogans eller åtrå), detta är det bästa sättet att göra oss kvitt begären. Att låta vårt sinne ta sin tillflykt till renheten så att oavsett under vilka omständigheter det finner sig så kommer det inte att bli förorenat av tröttsamma sinnesobjekt, åtrå eller begär. Detta är människans ädlaste egenskap. Att utöva den trefaldiga vägledningen på vägen som tidigare nämnts, betyder att ta sin tillflykt till sig själv (i sitt eget sinnes essens). Okunniga personer tar den trefaldiga vägledningen dag och natt, men de förstår den inte. Om de säger att de tar sin tillflykt till Buddhan, vet de var han är? Men om de inte kan se Buddhan, hur kan de då ta sin tillflykt till honom? Är inte ett sådant påstående liktydigt med en ren lögn?”
-”Lärda åhörare, ni borde alla fundera och överväga den här punkten och hur den relaterar till er själva, och låt inte era ansträngningar missriktas. Sutran säger uttryckligen att vi skall ta vår tillflykt till Buddhan inom oss själva, den säger inte att vi skall ta vår tillflykt till andra Buddhor. Och vad mer är, om vi inte tar vår tillflykt till Buddhan inom oss, ja då finns det ingen annanstans att ta sin tillflykt. När vi nu har rett ut detta så låt var och en av oss ta sin tillflykt till de tre skatterna i vårt sinne. Inåt skall vi kontrollera vårt sinne och utåt skall vi visa respekt mot andra, detta är att ta sin tillflykt inom sig själv. Lärda åhörare, eftersom ni alla har tagit till er den trefaldiga vägledningen så skall jag tala till er om trikaya (de tre kropparna) som finns hos Buddhan i vårt sinnes essens så att ni kan se dess tre kroppar och klart inse sinnets essens. Var vänliga och lyssna noga och upprepa efter mig:

Vi tar vår tillflykt till Buddhans rena Dharmakaya som finns i vår fysiska kropp (essentiell kropp).
Vi tar vår tillflykt till Buddhans perfekta Sambhogakaya som finns i vår fysiska kropp (manifesterad kropp)
Vi vår tillflykt till Buddhans myriader av Nirmanakaya som finns i vår fysiska kropp (inkarnations-kroppar)

Lärda åhörare, vår fysiska kropp kan liknas vid ett värdshus (en tillfällig boning) och därför kan vi inte ta vår tillflykt dit. I vårt sinnes essens finns dessa Buddhans trikaya, och alla har dem. Eftersom sinnet hos en vanlig person, kämpar under vanföreställningar, så förstår han inte sin egen inre natur. Som en konsekvens så ignorerar han de trikayas som finns inom honom och tror felaktigt att de står att finna utanför honom själv. Var snälla och lyssna, och jag skall visa er att inom er själva så finner ni trikaya, som eftersom det är en manifestation av sinnets essens, inte kan sökas utanför er själva. Nå, vad är den rena dharmakaya? Vårt sinnes essens är ursprungligt och i sig själv rent, alla ting är bara dess manifestationer. Goda och onda handlingar är endast ett resultat av respektive goda och onda tankar. Så inom sinnets essens så är allt rent, som en azurblå himmel eller solens och månens sken som när de fördunklas av förbipasserande moln, ser ut att försvagas. Men så fort molnen har försvunnit så kommer ljuset tillbaka och lyser åter upp allting. Lärda åhörare, våra onda vanor kan liknas vid molnen medan visdom (prajna) och klokhet är solen respektive månen. När vi fäster oss vid yttre objekt så fördunklas sinnesessensen av våra tankar och dessa hindrar vår klokhet och visdom från att sprida sitt ljus. Men om vi har sådan tur att vi hittar lärda och fromma lärare som kan undervisa oss i den ortodoxa dharman, då kan vi genom våra egna ansträng-ningar göra oss av med okunnighet och vanföreställningar så att vi blir upplysta inom och utom och alltings sanna natur manifesterar sig i vårt eget sinnes essens. Detta är vad som händer med dem som har sett ansikte mot ansikte sinnets essens, och detta är vad som kallas Buddhans rena dharmakaya.”
-”Lärda åhörare, att ta sin tillflykt till en sann Buddha är att ta sin tillflykt till vårt eget sinnes essens. Han som gör detta skall göra sitt sinnes essens fritt från det onda sinnet, det avundsjuka sinnet, det smickrande och beräknande sinnet, egoism, svek och falskhet, förakt, snobberi, felaktiga uppfattningar, arrogans och alla andra onda ting som kan komma till ytan nu och då. Att ta sin tillflykt till oss själva är att hela tiden vara vaksam mot våra egna misstag, och att avstå från att kritisera eller berömma andras misstag eller förtjänster. Den som alltid är ödmjuk och saktmodig och som är artig mot andra, han har grundligt förstått sitt sinnes essens, så grundligt att hans väg hädanefter är fri från alla hinder. Detta är vägen att ta sin tillflykt till sig själv. Vad är den perfekta sambhogakaya?
Låt oss använda liknelsen med en lampa. Precis som lampan kan skingra ett mörker som har legat i tusen år, så kan en gnista av visdom ta bort okunnighet som har existerat i flera åldrar. Vi behöver inte bekymra oss om det förgångna, det är just förgånget och kan inte återfås. Vad som kräver vår uppmärksamhet är framtiden, så låt våra tankar från ögonblick till ögonblick vara klara och runda och låt oss se ansikte mot ansikte vårt sinnes essens. Gott och ont är varandras motsatser, med deras kvintessens kan inte vara dualistisk. Denna icke dualistiska natur kallas den sanna naturen som inte kan smittas ned med det onda eller påverkas av det goda. Detta är vad som kallas för Buddhans sambhogakaya. En enda ond tanke från vårt sinnes essens spolierar de förtjänster som vi samlat på oss under eoner av tid, medan en god tanke från samma källa kan utplåna alla våra synder även om de skulle vara så många som sandkornen i floden Ganges. Att förstå vårt eget sinnes essens från ögonblick till ögonblick utan avbrott tills dess att vi uppnår den yttersta upplys-ningen, så att vi alltid är i ett tillstånd av rätt uppmärksamhet, det är sambhogakaya.
Nå, vad är då myriader av nirmanakaya? När vi underkastar oss den minsta åtskillnad eller partikularisering så sker det en förvandling; annars så förblir allting tomhet som rymden, så som de innerst inne är. Då vårt sinne dröjer sig kvar vid onda ting, uppstår helvetet. Genom att låta vårt sinne dröja sig vid goda handlingar, skapas paradiset. Drakar och ormar är förvandlat hat, medan bodhisattvas är medlidandet förkroppsligat. De övre regionerna är prajna kristalliserad, medan underjorden bara är ytterligare en form för okunnighet och dårskap. Sannerligen, otaliga är de förändringar som sinnets essens genomgår! Människor under vill-farelser vaknar inte och förstår inte, alltid riktar de in sitt sinne på onda ting, och handlar i regel på onda sätt. Men om de skulle vända sitt sinne från ondskan till rättfärdigheten, om så bara för ett ögonblick, så skulle prajna ögonblickligen visa sig. Detta är vad som kallas för Buddhans nirmanakaya ur sinnets essens.
Lärda åhörare, dharmakayan är i sin essens självtillräcklig. Att se ansikte mot ansikte från det ena ögonblicket till det andra vårt eget sinnes essens, det är Buddhans sambhogakaya. Att låta vårt sinne uppehålla sig vid sambhogakaya (så att vishet eller prajna uppstår) det är nirmanakaya. Att nå upplysning genom våra egna ansträngningar och att själva utöva den godhet som finns i vårt sinnes essens är ett genuint fall av att ta tillflykt. Vår fysiska kropp som består av kött och skinn och så vidare är i inget annat än en tillfällig uppehållsort, därför tar vi inte tillflykt dit heller. Men låt oss förverkliga och förstå den trikaya som finns i vårt sinnes essens, och vi skall känna Buddhan som är i vårt sinnes essens. Jag har ett formlöst kväde, som kommer att ta bort vanföreställningarna och begångna synder som ni har dragit på er genom oräkneliga kalpas, bara ni reciterar det. Så här lyder mitt kväde:

Människor under vanföreställningar samlar på sig nedsmutsade förtjänster, men går inte på vägen. De har den uppfattningen att samla förtjänster och gå på vägen är samma sak. Även om deras förtjänster genom gåvor och offer är oändliga, så inser de inte att den riktiga källan till synd ligger i de tre giftiga elementen som finns i deras eget sinne. De förväntar sig att utplåna sina synder genom att samla förtjänster, och det utan att veta att de förtjänster som dom samlar in under kommande liv har inte något alls att göra med utplånandet av synder. Varför inte göra er kvitt synden i ert eget sinne. Detta är sann ånger. En syndare som plötsligt kommer till insikt om vad sann ånger innebär enligt Mahayana skolan, och som upphör med att göra onda saker utan istället gör rättrådiga handlingar är fri från synd. En som går på vägen och som oupphörligen uppmärksammar sitt sinnes essens, kan sägas tillhöra samma grupp som olika Buddhor. Vår patriark förde inte vidare något annat system än detta ”plötsliga” system.
Må alla som följer det se ansikte mot ansikte sitt sinnes essens och ögonblickligen vara hos Buddhorna. Om du skall leta efter dharmakaya, se det ovanför dharmalakshana (fenomenen) och ditt sinne skall vara rent. Ansträng dig för att se ansikte mot ansikte sinnets essens och vila inte, för döden kan komma snabbt och göra slut på din jordiska existens.
De som förstår Mahayana läran och kan förverkliga sinnets essens, skall i vördnad föra samman sina händer och ivrigt söka efter dharmakaya.”

Partiarken tillade sedan:
-”Lärda åhörare, ni bör alla recitera detta kväde och omsätta det i praktiken. Om ni förverkligar ert sinnes essens då ni reciterar det, kan ni betrakta er som alltid i min närvaro även om ni skulle vara tusen mil bort. Men om ni inte lyckas så även om vi är ansikte mot ansikte, så är vi åtskilda av tusen mil. Och i så fall, vad är det för vits att göra sig besväret med en så lång resa. Ta väl vara på er, och farväl.”
Hela församlingen blev upplyst då de hörde patriarkens ord. Vid gott mod tog de till sig hans läror och omsatte dem i praktiken.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *